Idag kan vi läsa om att Vänsterpartiet i Örebro räknat fram att de lokala företagarna som driver framgångsrik äldreomsorg, gör vinster som sedan flyttas i skatteparadis.
Nej - riktig så skriver de inte. Men den bild vänsterpartisterna vill sätta är sådan.
Vänsterpartisterna är inte ensamma. Det pågår en skarp debatt inom socialdemokratin kring vinster i vården. Frågan är vad kongressen kommer att säga senare i vår. Sannolikt kommer Stefan Löfvens accepterande linje att vinna. Frågan är bara vilka hängslen och livremmar vänstersidan i partiet kommer att sätta på honom. Och hur det påverkar den förda politiken.
Annars har Vänsterpartiet en delvis enklare sits. De är emot alla privata initiativ i förskola, skola och äldreomsorg. De är emot en del andra privata företag också. Och partiet är enigt i denna motpolitik.
Socialdemokraterna är kluvna. Oavsett hur det går på kongressen kommer stora delar av partiet att vara förlorare. Om Stefan Löfven förlorar kan han inte sitta kvar. Han har investerat för mycket i sitt accepterande av vinster, med alla de förbehåll han gjort (och som kommer att göra det mer eller mindre omöjligt att driva företag inom välfärdsbranscherna). Därför kommer han att vinna (för partiet orkar inte med en partiledarstrid till) och vänsterfalangen kommer att förlora.
I Örebro är det oklart vad den socialdemokratiska ledningen vill. Lena Baastad säger ja till de bolag som nu driver skolor, förskolor och äldreomsorg. Men det är ett ja utan engagemang. Och det LOV-införande som det pratats om i år, flyttas allt längre fram. Det är uppenbart att vänsterfalangen inom socialdemokratin i Örebro fortfarande är stark.
Vänsterpartiets rapport hävdar att företagen i äldreomsorgen i Örebro gjort miljonvinster. Men det går inte att läsa ut om man gjort det, i så fall på vilka nivåer, och vad pengarna använts till. Det är antaganden, gissningar, generaliseringar.
Men även om företagen verkligen gjort dessa vinster, är det fel?
Det liberala svaret är självklart nej. Det är inte fel att göra vinst, vare sig för det byggbolag som bygger äldreboendet, eller för det vårdbolag som driver det. Det är inte fel att ett bolag tjänar pengar på maten som de gamla äter, att ett annat tjänar pengar på medicinerna, att ett tredje gör vinst på hjälpmedel och utrustning. Vinsten är inte det problem Vänsterpartiet gör det till.
I Örebro är det dessutom så att de privata företagarna klarat av att förbättra verksamhet som varit av låg kvalitet. Jag minns mycket väl ett besök på Sirishov för några år sedan, då i kommunal drift, där jag rätt skrämd vandrade därifrån. Hela verksamhetskulturen på det kommunalt drivna äldreboendet, var ovärdig de gamla. De gamla fanns inte som individer. Samarbete saknades mellan medarbetargrupper. Ledarskapet var katastrofalt.
När jag nyligen besökte boendet igen, var förändringen radikal. Det fungerade, det fanns en bejakande verksamhetskultur. Den privata företagaren hade skapat ett gott boende för de äldre, med personal som brydde sig och som visste vad de gjorde.
Det är självklart att det är den gamla människans behov av service och omsorg som ska styra våra politiska beslut. Det handlar inte om organisation. Det handlar om verksamhetskultur, kvalitet och om att se varje gammal människa som en unik, värdefull och ovärdelig individ. Det kan man göra i det offentliga. Det kan man göra som privat företagare.
Och är då vinst fel? Vänsterpartiet borde fundera en gång till. I år gjorde Örebro kommun en vinst på över 500 miljoner kronor på en omsättning på 6,5 miljarder. Det är 7,6 %, betydligt över snittet för de privata välfärdsföretagen. Och år efter år strävar Örebro kommun, liksom alla andra kommuner, att ha ett överskott, att göra en vinst, på ungefär 2% av omsättningen. Vi gör det för att vi ska klara av att investera i nya äldreboenden, skolor och förskolor. Vi gör det för att kunna brygga över konjunkturer utan att behöva säga upp medarbetare. Vi gör det för att kunna utvecklas och förnyas.
Det är en rätt stor skillnad mellan liberal politik a la Folkpartiet, och socialistisk politik a la Vänsterpartiet. Örebro skulle må bra av en betydligt liberalare syn på vem som ska driva välfärdstjänsterna. Det är kvaliteten i förskolan som spelar roll, inte vem som utför tjänsten. Det är kvaliteten i skolan som spelar roll, inte vem som äger den. Det är kvaliteten i äldreomsorgen som betyder något för de gamla, inte om det är kommunen eller Attendo som har sitt namn på entredörren.
Media: NA, SVT Tvärsnytt, SR Örebro
Övrigt: Svenskt Näringsliv
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett vinst. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett vinst. Visa alla inlägg
2013-03-22
2012-09-18
"Festen är slut – dags att dra"
Varför valdes egentligen Håkan Juholt till ordförande för socialdemokraterna? Och varför fick han gå?
Just nu intensifieras rosornas krig inom socialdemokratin. I går, när Malmö arbetarkommun sammanträdde, fattades beslut om att skicka en motion till kongressen om vinstförbud hos bolag som driver välfärdsverksamheter. Det var nära att mötet gick ännu längre. Med röstsiffrorna 46 mot och 36 för avvisade mötet ett förslag att förbjuda alla privata företag inom kommunala servicetjänster. Men 44 % av de närvarande ombuden ville alltså ha ett förbud för alla privata utförare av kommunala servicetjänster. Det skulle innebära en enorm förändring av det svenska samhället.
Nu sprids på otaliga socialdemokratiska bloggar Malmöbeslutet som om det vore en framgång för socialdemokratin. Nu är det dags att sätta ner foten. Nu ska de ge kapitalet på näsan. Nu stundar en framgångstid för socialdemokraterna.
Eller?
Det doftar valet av Håkan Juholt lång väg. En socialdemokrati som söker fotfäste i en tid man inte känner igen sig i. En socialdemokrati som blivit konservativ, som väljer gårdagens lösningar på framtidens utmaningar.
Håkan Juholt var sannolikt den politiker socialdemokraterna ville ha. Man ville ha en demagog, en som kunde elda massorna, en som kunde peka på skillnaderna mellan de onda kapitalisterna och de goda socialisterna. Men när demagogin krockade med verkligheten, var det verkligheten som gick segrande ur striden.
Och så kom Stefan Löfven.
Under ett drygt halvår har Löfven försökt hitta en väg framåt för det parti han leder. Vägen har hetat tystnad och ickepolitik. Det har handlat om att passa i de frågor som partiet någon gång måste ta i. Löfven har förstått sprängkraften i det han måste göra. Och han tvekar, och tvekar, och tvekar...
På ett halvt år har Stefan Löfvens tystnad lyft socialdemokratiska opinionssiffror med mer än 10 %. Men när politiken behöver bli mer än tystnad, börjar återigen fallet. Och frågan är vad som händer i framtiden.
När drevet mot Juholt pågick som bäst, skrev jag en blogg om framtiden för socialdemokratin. Om att det inte i huvudsak var Juholt som var problemet, utan partiet och politiken. Om de dryga 15 % som i vått och torrt säger sig vara socialdemokrater och som utgör den nuvarande bottnen för partiets opinionssiffror och de problem denna konservativa grupp innebär för förnyelsen av partiet. Jag har inga skäl att idag omvärdera det som då skrevs.
Stefan Löfven är inte ledare för ett parti. Han försöker leda flera. Men den outtalade frågan är vad som kommer att hända när Löfven en gång tvingas göra valet. Valet mellan de konservativa och förnyarna. Valet mellan tillbakablickande socialism och framåtblickande pragmatism. Valet mellan minnet av Erlander och Palme, och arvet efter Sahlin.
Väljer Löfven de konservativa, blir partiet nöjt, men väljarna färre. Väljer han de pragmatiska, riskerar han partisplittring. Och frågan är om de konservativa går till vänsterpartiet, eller bildar eget. Oavsett vilket, innebär det val som Löfven nu gör, en förändringspunkt inte bara för socialdemokraterna, utan för svensk politik.
Media: Sydsvenskan, AB, DN, SVD, Dagens Arena, SVT
Bloggar: S-bloggar
Just nu intensifieras rosornas krig inom socialdemokratin. I går, när Malmö arbetarkommun sammanträdde, fattades beslut om att skicka en motion till kongressen om vinstförbud hos bolag som driver välfärdsverksamheter. Det var nära att mötet gick ännu längre. Med röstsiffrorna 46 mot och 36 för avvisade mötet ett förslag att förbjuda alla privata företag inom kommunala servicetjänster. Men 44 % av de närvarande ombuden ville alltså ha ett förbud för alla privata utförare av kommunala servicetjänster. Det skulle innebära en enorm förändring av det svenska samhället.
Nu sprids på otaliga socialdemokratiska bloggar Malmöbeslutet som om det vore en framgång för socialdemokratin. Nu är det dags att sätta ner foten. Nu ska de ge kapitalet på näsan. Nu stundar en framgångstid för socialdemokraterna.
Eller?
Det doftar valet av Håkan Juholt lång väg. En socialdemokrati som söker fotfäste i en tid man inte känner igen sig i. En socialdemokrati som blivit konservativ, som väljer gårdagens lösningar på framtidens utmaningar.
Håkan Juholt var sannolikt den politiker socialdemokraterna ville ha. Man ville ha en demagog, en som kunde elda massorna, en som kunde peka på skillnaderna mellan de onda kapitalisterna och de goda socialisterna. Men när demagogin krockade med verkligheten, var det verkligheten som gick segrande ur striden.
Och så kom Stefan Löfven.
Under ett drygt halvår har Löfven försökt hitta en väg framåt för det parti han leder. Vägen har hetat tystnad och ickepolitik. Det har handlat om att passa i de frågor som partiet någon gång måste ta i. Löfven har förstått sprängkraften i det han måste göra. Och han tvekar, och tvekar, och tvekar...
På ett halvt år har Stefan Löfvens tystnad lyft socialdemokratiska opinionssiffror med mer än 10 %. Men när politiken behöver bli mer än tystnad, börjar återigen fallet. Och frågan är vad som händer i framtiden.
När drevet mot Juholt pågick som bäst, skrev jag en blogg om framtiden för socialdemokratin. Om att det inte i huvudsak var Juholt som var problemet, utan partiet och politiken. Om de dryga 15 % som i vått och torrt säger sig vara socialdemokrater och som utgör den nuvarande bottnen för partiets opinionssiffror och de problem denna konservativa grupp innebär för förnyelsen av partiet. Jag har inga skäl att idag omvärdera det som då skrevs.
Stefan Löfven är inte ledare för ett parti. Han försöker leda flera. Men den outtalade frågan är vad som kommer att hända när Löfven en gång tvingas göra valet. Valet mellan de konservativa och förnyarna. Valet mellan tillbakablickande socialism och framåtblickande pragmatism. Valet mellan minnet av Erlander och Palme, och arvet efter Sahlin.
Väljer Löfven de konservativa, blir partiet nöjt, men väljarna färre. Väljer han de pragmatiska, riskerar han partisplittring. Och frågan är om de konservativa går till vänsterpartiet, eller bildar eget. Oavsett vilket, innebär det val som Löfven nu gör, en förändringspunkt inte bara för socialdemokraterna, utan för svensk politik.
Media: Sydsvenskan, AB, DN, SVD, Dagens Arena, SVT
Bloggar: S-bloggar
2012-03-09
Om mediala "sanningar", och kommunsocialismens återkomst...
För några månader sedan skrev jag ett blogginlägg om Carema, efter de uppmärksammade händelserna på Koppargården, ett vård och omsorgsboende i Stockholm. Om du vill kan du läsa det här. Min ingång i bloggen var att det Carema gjort inte kunnat ursäktas, men att det vare sig borde leda till att man ifrågasatte privat ägd äldreomsorg eller ens Carema. Carema hade, som jag skrev, två alternativ. Ingen förbättring och därmed ett exit ifrån marknaden. Eller vägen mot Sveriges bästa vårdföretag och därmed stora framtidsmöjligheter. Tiden därefter visar att Carema på många sätt försöker arbeta för att bli bäst på vård. Det är bra. Men vägen är lång.
För bara några dagar sedan kunde vi följa socialdemokraternas vacklande hållning i frågan om privata vinstintressen i vård och skola. De lokala företrädarna vill ha förbud. Men partiets centrala ledning inser problematiken. Så partiet väljer (som så ofta) en tvåpolitiksväg. Socialdemokraterna står både för förbud och för att fortsätta som nu. Men i retoriken låter det som om man vill förbjuda, fast lite snällare. Inga vinster ska flyttas utomlands, typ. Och visst är det bra.
Men det räcker med att gå till min hemkommun och mitt hemlandsting för att se hur socialdemokraternas politik kan se ut om den blir rikslikare. Så sent som i går bloggade jag om Örebro Läns Landsting, som gör allt för att försvåra för privata alternativ. Oavsett om patienternas upplevelse om bemötande på de landstingsdrivna vårdcentralerna ligger i nationell bottenklass, är det inte alternativ och positiv konkurrens som är lösningen. Istället är det mer landstingssocialism, mer fokus på organisation och mindre fokus på patient, kvalitet, uppföljning, utvärdering och återkoppling oavsett huvudman.
Denna syn påverkar örebroarna negativt. Vi har inte fått vare sig valfrihet eller tillgång till fler vårdcentraler som de allra flesta svenskarna fått.
På samma sätt har Örebro kommun, under många socialdemokratiska år, aktivt motarbetat alternativ. Det har varit nej till friskolor. Det har varit nej till alternativ inom äldreomsorgen. Det har varit nej till valfrihetssystem. Organisationsformen har varit överordnad örebroarnas önskningar om individualisering, valfrihet och mångfald.
I dagens lokala media kan vi läsa om hur landstingsledningen lokalt ska försöka hitta vägar att begränsa vem som får äga en vårdcentral i Örebro län. Socialdemokraterna verkar tro att de själva ska kunna skapa regler som gör det omöjligt för andra än småföretag, eller företrädesvis landstinget självt, att äga vårdcentraler. Allt för att Carema Care nu beräknas ta över Vivalla Vårdcentral. Denna inställning till det privata näringslivet är skrämmande. Och den baseras på felaktiga grunder.
Sociademokraternas inställning, i vart fall lokalt och i demagogin, till privata alternativ inom vård och omsorg är rätt svartvit. Det offentliga är gott. Det privata är ont. Och var det inte ont förut, så blev det ont när Carema visade sitt fula tryne inom äldreomsorgen, lade gamla på madrasser på golvet och till och med vägde blöjor för att spara pengar.
Men så är det ju inte. Den mediala "sanningen" är inte sann. Den granskning som nu gjorts visar att det finns missförhållanden, att det finns ett medvetet arbete för att komma tillrätta med dem och ständigt öka kvaliteten, men också att den mediala rapporteringen innebar överdrifter och till och med vilseföranden. Det är rätt illa. Och det är ännu sämre om det parti som menar sig vara huvudalternativet inom svensk politik bygger sitt alternativ på felaktig mediarapportering, ledande till en återkomst för den kommunsocialism som borde sagt sitt för tiotals år sedan.
Carema gjorde många fel i bl a Koppargården. Men, som jag skrev i november, det sker fel på alldeles för många kommunala boenden också. Vårt politiska uppdrag måste vara att följa upp, utvärdera, återkoppla och offentliggöra både det som är bra och det som är dåligt på våra äldreboenden oavsett vem som äger dem. Och vi måste kunna ställa krav, och få våra krav tillgodosedda, oavsett om vi själva driver boendena, eller om det är Carema, Attendo eller Röda Korset som är huvudman.
Svensk äldreomsorg står för enorma utmaningar de kommande åren. Då är det inte dags att stänga dörrar och tro att allt var bättre förr. Morgondagens utmaningar löser man inte med gårdagens lösningar. Det är tid för en liberal äldreomsorgspolitik som omsätts i praktiken. Där den gamla människan får fortsätta vara individ, med de möjligheter, de förutsättningar och de utmaningar det innebär. Självklart är mångfalden, valfriheten och egenmakten grundförutsättningar för denna liberala framtidsvision.
Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, EX1, EX2, AB1, AB2, NA1, SR1, SR2, SVT1, SVT2, SVT3, SVT4, Veteranen
Blogg: Hans Åberg
För bara några dagar sedan kunde vi följa socialdemokraternas vacklande hållning i frågan om privata vinstintressen i vård och skola. De lokala företrädarna vill ha förbud. Men partiets centrala ledning inser problematiken. Så partiet väljer (som så ofta) en tvåpolitiksväg. Socialdemokraterna står både för förbud och för att fortsätta som nu. Men i retoriken låter det som om man vill förbjuda, fast lite snällare. Inga vinster ska flyttas utomlands, typ. Och visst är det bra.
Men det räcker med att gå till min hemkommun och mitt hemlandsting för att se hur socialdemokraternas politik kan se ut om den blir rikslikare. Så sent som i går bloggade jag om Örebro Läns Landsting, som gör allt för att försvåra för privata alternativ. Oavsett om patienternas upplevelse om bemötande på de landstingsdrivna vårdcentralerna ligger i nationell bottenklass, är det inte alternativ och positiv konkurrens som är lösningen. Istället är det mer landstingssocialism, mer fokus på organisation och mindre fokus på patient, kvalitet, uppföljning, utvärdering och återkoppling oavsett huvudman.
Denna syn påverkar örebroarna negativt. Vi har inte fått vare sig valfrihet eller tillgång till fler vårdcentraler som de allra flesta svenskarna fått.
På samma sätt har Örebro kommun, under många socialdemokratiska år, aktivt motarbetat alternativ. Det har varit nej till friskolor. Det har varit nej till alternativ inom äldreomsorgen. Det har varit nej till valfrihetssystem. Organisationsformen har varit överordnad örebroarnas önskningar om individualisering, valfrihet och mångfald.
I dagens lokala media kan vi läsa om hur landstingsledningen lokalt ska försöka hitta vägar att begränsa vem som får äga en vårdcentral i Örebro län. Socialdemokraterna verkar tro att de själva ska kunna skapa regler som gör det omöjligt för andra än småföretag, eller företrädesvis landstinget självt, att äga vårdcentraler. Allt för att Carema Care nu beräknas ta över Vivalla Vårdcentral. Denna inställning till det privata näringslivet är skrämmande. Och den baseras på felaktiga grunder.
Sociademokraternas inställning, i vart fall lokalt och i demagogin, till privata alternativ inom vård och omsorg är rätt svartvit. Det offentliga är gott. Det privata är ont. Och var det inte ont förut, så blev det ont när Carema visade sitt fula tryne inom äldreomsorgen, lade gamla på madrasser på golvet och till och med vägde blöjor för att spara pengar.
Men så är det ju inte. Den mediala "sanningen" är inte sann. Den granskning som nu gjorts visar att det finns missförhållanden, att det finns ett medvetet arbete för att komma tillrätta med dem och ständigt öka kvaliteten, men också att den mediala rapporteringen innebar överdrifter och till och med vilseföranden. Det är rätt illa. Och det är ännu sämre om det parti som menar sig vara huvudalternativet inom svensk politik bygger sitt alternativ på felaktig mediarapportering, ledande till en återkomst för den kommunsocialism som borde sagt sitt för tiotals år sedan.
Carema gjorde många fel i bl a Koppargården. Men, som jag skrev i november, det sker fel på alldeles för många kommunala boenden också. Vårt politiska uppdrag måste vara att följa upp, utvärdera, återkoppla och offentliggöra både det som är bra och det som är dåligt på våra äldreboenden oavsett vem som äger dem. Och vi måste kunna ställa krav, och få våra krav tillgodosedda, oavsett om vi själva driver boendena, eller om det är Carema, Attendo eller Röda Korset som är huvudman.
Svensk äldreomsorg står för enorma utmaningar de kommande åren. Då är det inte dags att stänga dörrar och tro att allt var bättre förr. Morgondagens utmaningar löser man inte med gårdagens lösningar. Det är tid för en liberal äldreomsorgspolitik som omsätts i praktiken. Där den gamla människan får fortsätta vara individ, med de möjligheter, de förutsättningar och de utmaningar det innebär. Självklart är mångfalden, valfriheten och egenmakten grundförutsättningar för denna liberala framtidsvision.
Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, EX1, EX2, AB1, AB2, NA1, SR1, SR2, SVT1, SVT2, SVT3, SVT4, Veteranen
Blogg: Hans Åberg
2011-12-04
Vänster - Bakåt!
Håkan Juholt har talat. Politik. På sitt partis förtroenderåd.
När stormarna vinit som mest för att Juholt gjort det ena eller det andra har rätt många önskat att han och hans parti istället skulle prata politik. Men när han och partiet gör det så är det nog rätt många som önskar att han och hans parti inte skulle prata politik, i vart fall inte den politik som nu verkar bli ledstjärnan för svensk socialdemokrati.
Det finns två enkla ord som karaktäriserar det vägval socialdemokraterna nu verkar göra: Vänster! Bakåt! Möjligtvis kombinerat med: Populism!
Synen på äldrevården är kanske det tydligaste exemplet. Nu ska vinster i vården förbjudas. Man ska se över det beslut som partiet tidigare fattat om rätten för alternativa utförare att driva äldreomsorg och vård med vinst. Vad det innebär är oklart. Men när man lyssnar på retoriken verkar det vara tydligt att det inte ska vara möjligt att ta ut annat än marginella överskott för bolag och andra som driver äldreomsorg.
Vad innebär detta i praktiken? Enligt min uppfattning finns det bara en väg: Återförstatligande, återkommunaliserande, återsocialiserande av såväl vård och omsorg.
Driver man ett bolag så behövs det överskott. Alla bolag måste dels ha ett upparbetat eget kapital för att klara av svängningar i inkomster. Man måste också kunna investera för framtiden. Och ägarna måste få en avkastning på kapitalet.
Men behöver man då riskera svängningar i inkomster i vård och omsorg? Självklart. Om du inte klarar av att få boende till alla platser på ett äldreboende minskar inkomsterna. Om du, till exempel driver ett boende där kvaliteten får stå tillbaka, kommer dina inkomster att minska snabbt.
Men inte behöver man investera när man driver äldreomsorg? Det räcker väl med att ta hand om de gamla! Sanningen är att det pågår ständiga investeringar och förnyelser. Bättre teknik, mer vård, bättre fastigheter. Nya boenden. Och kanske framförallt - investera i bättre utbildad personal.
Men det är fult att tjäna pengar på vården av de gamla! Eller? Allt ska i alla fall återinvesteras! Eller?
Sanningen är den att privata intressenter alltid tjänat pengar på offentlig verksamhet. Vartenda äldreboende är byggt av privata byggherrar som tjänat massor. Många äldreboenden drivs inte ens i kommunalt ägda fastigheter, utan privata fastighetsägare tjänar pengar på hyror, vartenda år. Och alla tillverkare av produkter som behövs för en god omsorg är sannolikt privata. Och tjänar pengar.
Men själva vården - den ska man inte tjäna pengar på! Eller? Bo Rothstein pekar på problemen utifrån en avhandling som skrevs på 1980-talet. Det är sannolikt samma problem idag. Eller?
Jag erkänner - det är ett problem. Det finns en tydlig intressekonflikt mellan bolag som tror sig kunna tjäna massor med pengar på kort tid på äldreomsorg, och hur vi hanterar såväl de gamla som de offentliga utgifterna. Men jag menar att det är totalt fel väg att gå att påstå att man i princip ska omöjliggöra för privata alternativ. Skälet är enkelt: "Jämför!" Eller: "Utvärdera!" Eller: "Kvalitet!"
Om man aldrig skulle behöva bry sig om pengar, om Juholts socialdemokrater hade ett statligt ymnighetshorn istället för skattepengar, skulle det vara mindre problem. Då skulle alla problem kunna lösas genom mer resurser, oavsett vad grunden är. Men idag är det inte så. Vi politiker måste göra avvägningar mellan olika intressen som är lika viktiga. Förskolor och skolor. Omsorg om äldre och människor med funktionshinder. Trygghet på stadens gator och uppväxtvillkor för unga. Då gäller det att veta att man får så mycket kvalitet som möjligt för de pengar som finns tillgängliga.
Sveriges Kommuner och Landsting gör numera ständiga kontroller av detta i de "Öppna Jämförelser" som redovisas inom olika områden. Där kan man se att det, inom de gränser för offentliga utgifter som finns i Sverige, inte är så att dyrast är bäst. Det handlar om andra saker. Det är alltså inte så enkelt att kvalitet kan köpas för pengar.
Kvalitet handlar om andra saker. Om ledarskap. Om personal. Om kultur. Om förståelse. Här kan såväl privata som offentliga utförare göra både bra och dåligt ifrån sig. Oavsett om man tjänar pengar på omsorgen eller inte.
I Örebro fick det privata äldreboendet Berggården högst kvalitetsbetyg för ett knappt år sedan. Ändå vill såväl vänsterpartister som miljöpartister idag återkommunalisera boendet. Det visar övertydligt hur illa det är ställt med en politik som mindre ser till de gamla, och mer till populistisk kortsiktighet styrt av medias nuvarande rapporteringsflod. Då är det lättare att glömma de åratal av misshandel som några ur personalen på det kommunala boendet i Kumla ägnade sig åt. Vem ville efter denna skandal avskaffa alla offentliga boenden? Inga. Och tur var väl det. Omsorgen om de äldre är mer värd än att partier och politiker ska springa åt alla håll, utan någon tydlig strategi.
För en sak är säker: Framtidens äldreomsorg kommer att kräva massor av nya tankar. Nya strategier. Nya strukturer. Nya finansieringsformer. Nya driftsformer. Att stänga dörrar och tro att allt var bättre förr, är ingen bra strategi. Framförallt inte för de äldre. För äldreomsorgen var inte bättre på vare sig 1980-, 1970- eller 1960-talet.
Media: Dagens förtroenderåd: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SR1, SR2, SR3, SVT1, SVT2, AB1, AB2, Expr1, Expr2
Om Berggården och Kumla: NA1, NA2, Radio Örebro
Bloggar: Kent
När stormarna vinit som mest för att Juholt gjort det ena eller det andra har rätt många önskat att han och hans parti istället skulle prata politik. Men när han och partiet gör det så är det nog rätt många som önskar att han och hans parti inte skulle prata politik, i vart fall inte den politik som nu verkar bli ledstjärnan för svensk socialdemokrati.
Det finns två enkla ord som karaktäriserar det vägval socialdemokraterna nu verkar göra: Vänster! Bakåt! Möjligtvis kombinerat med: Populism!
Synen på äldrevården är kanske det tydligaste exemplet. Nu ska vinster i vården förbjudas. Man ska se över det beslut som partiet tidigare fattat om rätten för alternativa utförare att driva äldreomsorg och vård med vinst. Vad det innebär är oklart. Men när man lyssnar på retoriken verkar det vara tydligt att det inte ska vara möjligt att ta ut annat än marginella överskott för bolag och andra som driver äldreomsorg.
Vad innebär detta i praktiken? Enligt min uppfattning finns det bara en väg: Återförstatligande, återkommunaliserande, återsocialiserande av såväl vård och omsorg.
Driver man ett bolag så behövs det överskott. Alla bolag måste dels ha ett upparbetat eget kapital för att klara av svängningar i inkomster. Man måste också kunna investera för framtiden. Och ägarna måste få en avkastning på kapitalet.
Men behöver man då riskera svängningar i inkomster i vård och omsorg? Självklart. Om du inte klarar av att få boende till alla platser på ett äldreboende minskar inkomsterna. Om du, till exempel driver ett boende där kvaliteten får stå tillbaka, kommer dina inkomster att minska snabbt.
Men inte behöver man investera när man driver äldreomsorg? Det räcker väl med att ta hand om de gamla! Sanningen är att det pågår ständiga investeringar och förnyelser. Bättre teknik, mer vård, bättre fastigheter. Nya boenden. Och kanske framförallt - investera i bättre utbildad personal.
Men det är fult att tjäna pengar på vården av de gamla! Eller? Allt ska i alla fall återinvesteras! Eller?
Sanningen är den att privata intressenter alltid tjänat pengar på offentlig verksamhet. Vartenda äldreboende är byggt av privata byggherrar som tjänat massor. Många äldreboenden drivs inte ens i kommunalt ägda fastigheter, utan privata fastighetsägare tjänar pengar på hyror, vartenda år. Och alla tillverkare av produkter som behövs för en god omsorg är sannolikt privata. Och tjänar pengar.
Men själva vården - den ska man inte tjäna pengar på! Eller? Bo Rothstein pekar på problemen utifrån en avhandling som skrevs på 1980-talet. Det är sannolikt samma problem idag. Eller?
Jag erkänner - det är ett problem. Det finns en tydlig intressekonflikt mellan bolag som tror sig kunna tjäna massor med pengar på kort tid på äldreomsorg, och hur vi hanterar såväl de gamla som de offentliga utgifterna. Men jag menar att det är totalt fel väg att gå att påstå att man i princip ska omöjliggöra för privata alternativ. Skälet är enkelt: "Jämför!" Eller: "Utvärdera!" Eller: "Kvalitet!"
Om man aldrig skulle behöva bry sig om pengar, om Juholts socialdemokrater hade ett statligt ymnighetshorn istället för skattepengar, skulle det vara mindre problem. Då skulle alla problem kunna lösas genom mer resurser, oavsett vad grunden är. Men idag är det inte så. Vi politiker måste göra avvägningar mellan olika intressen som är lika viktiga. Förskolor och skolor. Omsorg om äldre och människor med funktionshinder. Trygghet på stadens gator och uppväxtvillkor för unga. Då gäller det att veta att man får så mycket kvalitet som möjligt för de pengar som finns tillgängliga.
Sveriges Kommuner och Landsting gör numera ständiga kontroller av detta i de "Öppna Jämförelser" som redovisas inom olika områden. Där kan man se att det, inom de gränser för offentliga utgifter som finns i Sverige, inte är så att dyrast är bäst. Det handlar om andra saker. Det är alltså inte så enkelt att kvalitet kan köpas för pengar.
Kvalitet handlar om andra saker. Om ledarskap. Om personal. Om kultur. Om förståelse. Här kan såväl privata som offentliga utförare göra både bra och dåligt ifrån sig. Oavsett om man tjänar pengar på omsorgen eller inte.
I Örebro fick det privata äldreboendet Berggården högst kvalitetsbetyg för ett knappt år sedan. Ändå vill såväl vänsterpartister som miljöpartister idag återkommunalisera boendet. Det visar övertydligt hur illa det är ställt med en politik som mindre ser till de gamla, och mer till populistisk kortsiktighet styrt av medias nuvarande rapporteringsflod. Då är det lättare att glömma de åratal av misshandel som några ur personalen på det kommunala boendet i Kumla ägnade sig åt. Vem ville efter denna skandal avskaffa alla offentliga boenden? Inga. Och tur var väl det. Omsorgen om de äldre är mer värd än att partier och politiker ska springa åt alla håll, utan någon tydlig strategi.
För en sak är säker: Framtidens äldreomsorg kommer att kräva massor av nya tankar. Nya strategier. Nya strukturer. Nya finansieringsformer. Nya driftsformer. Att stänga dörrar och tro att allt var bättre förr, är ingen bra strategi. Framförallt inte för de äldre. För äldreomsorgen var inte bättre på vare sig 1980-, 1970- eller 1960-talet.
Media: Dagens förtroenderåd: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SR1, SR2, SR3, SVT1, SVT2, AB1, AB2, Expr1, Expr2
Om Berggården och Kumla: NA1, NA2, Radio Örebro
Bloggar: Kent
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)