Tre fel av tre möjliga

Jag är en hängiven DN-läsare. Gillar Peter Wolodarskis ledarkrönikor och hans sätt att leda tidningen genom en besvärlig mediatid. Tycker att de övriga ledarskribenterna ofta håller en mycket hög klass. Inser att det snart bara är DN som har en redaktion som fortfarande uppfyller de kvalitetskrav som förr var standard, även för landsortstidningar som NA.

Men det senaste året har något hänt. Tidningen har valt ett perspektiv till den största akuta frågan som gör att man måste fundera både över ledarsidan och redaktionens sätt att förhålla sig både till varandra och till verkligheten. Gränserna flyter ihop och suddas ut. Redaktionell text blir opinionsbildande. Tidningen beskriver den verklighet man vill beskriva. Objektivitet ersätts med subjektivitet.

Och det har sällan varit tydligare än på söndagen.

Jag kommer att referera till tre artiklar i tidningen: Peter Wolodarskis krönika, intervjun med Annie Lööf och Niklas Orrenius inlägg. Och den tes jag kommer att försöka redovisa är att det inte hänger ihop.

Wolodarskis tes är att det går bra för Sverige, trots, eller snarare tack vare invandringen. Och bevisen är främst historiska. Det har gått bra för invandringslandet Sverige under lång tid. Och analysen är att det kommer att göra det framöver också.

Wolodarski slår tyvärr in öppna dörrar. Det finns "ingen" som ifrågasätter att dagens invandringsnivåer kortsiktigt kommer att öka BNP. När det offentliga går på högvarv för att ordna mottagande, boenden, förskolor och skolor, sjukvård och omsorg, så sätter man sprätt på pengar. Frågan är var man tar pengarna ifrån?

Två andra pressmeddelanden kan i detta perspektiv vara intressanta. SKL skriver idag om att 2016 kommer att vara bra för den kommunala ekonomin. Wolodarski kunde använda också den siffran som ett tecken på att invandringsnivåerna är bra för ekonomin. Problemet är att staten fortfarande tar de största kostnaderna för invandringen de första åren. När kommunerna efter ett par år ska ta över hela ansvaret kommer bilden sannolikt att mörkna.

Men också andra siffror oroar. Kommuninvest berättade i ett pressmeddelande som inte fick speciellt stor spridning att kommunernas låneskuld kommer att dubblas till 2024. Från 500 miljarder till 1000 miljarder. Från 13% till 17% av BNP. Kommuninvest säger att det är "hanterbart". Men det gör kommunsektorn än mer instabil. När räntorna börjar gå upp, är kostnaderna för att låna ytterligare 500 miljarder rätt tuffa att bära. Även med räntesäkringar riskerar räntevolymerna att tränga ut annan verksamhet. Varje procentenhet innebär 5 miljarder i ökade utgifter. Varje investering bör avskrivas i minst samma storleksordning, och de amorteringar som nästan aldrig görs borde ta upp ytterligare budgetutrymme.

Det stora problemet med Wolodarskis artikel är att han tar historiska data som grund för att beskriva en framtid som inte har speciellt mycket gemensamt med historiken. Mellan 1980 och 2014 sökte sammanlagt 849.561 personer asyl i Sverige. Det är knappt 25.000 per år. Mellan 1980 och 2012 var antalet asylsökande i huvudsak mellan drygt 5.000 och knappt 20.000 per år. Att använda historiska data som vägledning för framtida utmaningar är i detta perspektiv rätt illa. En invandrarskeptisk SD-are kunde med lika lite efterforskning som jag använt mig av hävda att SD haft rätt hela tiden. Det är det partiets syn på hur lite invandring vi klarar som ska vara vägledande...

Mark Twain lär ha sagt att det finns tre sorters lögn; lögn, förbannad lögn och statistik. Betydelsen är självklart att man i princip kan bevisa allt man vill med statistik, bara man gör rätt urval. Och det är helt OK att DN på ledarplats skapar opinion för den subjektiva bild man vill redovisa. Men den blir inte sann för det, bara en del av en betydligt större bild, där den delen ibland till och med kan dölja en större sanning.

Men DNs problem slutar inte där. De andra två artiklarna är faktiskt mer bekymmersamma utifrån mitt perspektiv att se på DN som flaggskeppet för god objektiv journalistik. Intervjun med Lööf och artikeln från Orrenius borde fler läsa, inte var för sig, utan som två nyanser av samma bild.

Intervjun med Lööf är ytterligare ett typexempel på när journalisten antingen inte vill eller inte kan ställa rätt frågor. Ändå är den något bättre än flertalet. Journalisten Karin Eriksson ställer i alla fall frågor om inte Centerns politik leder till ökade klyftor. Men när svaren blir undanglidande snömos, släpper hon frågorna. Och Lööf klarar sig åter undan med standardsvaret: "Dels tycker jag att det är viktigare att fokusera på att förändra systemen"

Men vad innebär det att förändra systemen? Låt oss läsa Orrenius. Han avslutar med: "Vi behöver artiklar och reportage som utgår från människan – vilken nation hon än må tillhöra."

Visst låter det fint. Men läs Lööf och Orrenius ihop. När det gäller Sverige är det helt OK att säga att vi ska ändra systemen. Men när det gäller flyktingsituationen är det individerna som gäller.

Men är inte de svenska systemen byggda just för individen, för människan, för den lilla, sårbara människan? Är inte socialtjänstens system byggda för barnen som far illa i sina familjer? Var finns beskrivningen av hur de drabbas av invandringen? Är inte arbetsrätten skapad för att skydda arbetstagarnas situation? Var finns beskrivningarna av vad Lööfs politik kommer att innebära för de som redan idag har de otryggaste anställningarna? Är inte miljökrav, bullernivåer, bostadskvalitet, tolkutbildningar - ja hela det svenska samhället - byggt för att värna de svagaste?

Är inte "systemen" som Lööf talar om ett sätt att kollektivisera och avmänskliga de människor som kommer att drabbas av hennes politik? Varför är det rätt att göra det när det handlar om människor i och från Sverige, men fel när det handlar om flyktingar? Varför kan journalister beskriva människor i Sverige som "system" medan flyktingen alltid är en individ, en människa?

Var finns den oberoende, icke-rasistiske, invandrarvänlige journalisten som försöker beskriva det samhälle Lööf vill skapa? Som gräver för att ta reda på konsekvenserna av hennes idéer om samhället, om en stat som drar sig tillbaka och en politik som lägger mer av det sociala ansvaret på individen? Som berättar både om fördelar och nackdelar med den varianten av liberalism, som jag ofta betecknar som nyliberal, men som ändå inte är det. Helt enkelt för att skattenivåerna fortfarande behöver vara bland de högsta i världen för att klara en invandring på hundratusentals människor per år. Och då måste denna journalist också ställa sig frågan:

Hänger det samhället ihop? Kan man ha ett högskattesamhälle med en lågkvalitativ offentlig service? Eller bryter det ihop?

Niklas Orrenius avfärdar professor Lars Trägårdhs analys av samhällets behov av en positiv nationalism med orden: "Vad jag säkert kan säga är att journalistik absolut inte bör välja nationalismens väg. Då gör den sig dum."

Men kanske är det just bristen på insikt om att vi behöver en positiv, icke främlingsfientlig nationalism, som gör journalistiken dum. Bristen på insikt om vad demokrati innebär, vad det offentliga uppdraget innebär, vad systemtänkande innebär, både på lokal, nationell och internationell nivå. Bristen på insikt om att en journalistik som väljer bort systemen och enbart ser till människan tappar sin förmåga att skildra skeenden och därmed sin förmåga att få människor att förstå helheter.

Som en formaliserad tanke presenterar DN dagen efter en debattartikel som borde få fler att fundera. Det räcker med att som avslutning citera rubriken: ”Allt för många bär på djup misstro mot statsmakten” för att inse att både Orrenius och Lööf borde fundera över sina uppdrag en gång till...

Några tankar om en ny asyl- och migrationspolitik

-->

För en dryg vecka sedan gick det fortfarande att diskutera flyktingkrisen i generella termer. Frågorna om var de asylsökande skulle bo, leva och få sin del av välfärden var inte akuta, annat än för de mest initierade. Liksom för de kommuner som redan gick på knäna.

Situationen i Filipstad kan tjäna som exempel. En mindre kommun tar emot 900 flyktingar. Ansvariga politiker och tjänstemän uttrycker sig rätt drastiskt i lokaltidningen. De kommer inte att ha möjlighet att erbjuda förskola och skolgång. Den kommunala servicen darrar. Och från staten hörs inget.

En vecka senare beslutar Malmö införa det andra steget av tre i sin krisorganisation. Läget är akut.

 Vi är alla medvetna om siffrorna: Idag ankommer knappt 2000 personer per dag till Sverige. Det är mer än en femdubbling av antalet asylsökande jämfört med perioden 2010-2013. Under samma period ankom i medeltal 300 ensamkommande barn/ungdomar per månad till Sverige. Idag handlar det om nästan 300 ensamkommande i huvudsak ungdomar per dag.

För att göra situationen övertydlig: Antalet ensamkommande ungdomar idag motsvarar nästan en fördubbling av antalet nya barn varje dag. Det föds ungefär 100.000 barn per år, eller ca 270 barn varje dag. De nuvarande migrationsnivåerna är som att fördubbla den siffran.

Det finns idag ingen politik för hur detta ska hanteras. Det saknas svar både på hur vi ska hantera den kortsiktiga situationen, den kris i flyktingmottagandet som vi nu är mitt uppe i. Och det saknas helt svar på hur samhället ska förändras på längre sikt för att klara av att integrera dessa människor.

Frågorna blir allt mer konkreta, allt mer i behov av snabba svar:

Hur ska vi få fram tillräckligt antal gode män till de ensamkommande ungdomarna?
Var ska alla flyktingar bo?
Var finns vårdpersonal som klarar de nya uppgifterna?
Hur ska kommunerna planera för förskolor och skolor?

Vilka socialsekreterare ska sköta det dagliga jobbet?

Var finns resurserna?

När Centerpartiet, det parti som tydligast hävdat sig stå för en öppen migrationspolitik i sak redovisar sina förslag till en förändrad migrations- och integrationspolitik är ett av huvudnumren att kommunerna åter ska ta över integrationsarbetet och arbetet med att få invandrarna i jobb. Även om lösningen tidigare prövats, och misslyckats trots en tiondel så många asylsökanden, påstår partiet att de har lösningen på problemen.

Men som så ofta blir det mest många, innehållslösa ord när migrationens akuta, och integrationens långsiktiga utmaningar ska konkretiseras ner i faktiska förslag. De verkliga åtgärder som skulle krävas: En annan lönebildning med en verklig låglönesektor, en sänkning av levnadsstandarden för fler genom lägre nivåer på försörjningsstöd och etableringsersättning, en bostadsmarknad med enkla lågstandardbostäder, lägre kvalitet på de centrala välfärdsuppdragen (skolan, äldreomsorgen, den sociala omsorgen) och så vidare, lyser med sin frånvaro. Skälet? Det skulle förändra det svenska välfärdssamhället i grunden.

Det är uppenbart att det saknas en politik som motsvarar de utmaningar ett flyktingmottagande på dessa nivåer ställer vårt land. Regeringen är handlingsförlamad. Oppositionen saknar reella alternativ. Vare sig krav på EU eller kommunerna är någon lösning på grundproblemet: Välfärdsstaten klarar inte det uppdrag den nu ställs inför.

Det finns inget annat alternativ än att vi nu måste vända på samtliga stenar, söka samtliga möjliga lösningar för att klara vår uppgift. Grunden är ett värnande av den reglerade invandringens principer. Liksom en tydlighet är att politikens huvudsakliga ansvar är nationellt. Det är de svenska skattebetalarnas avstådda löner som har burit upp välfärden, inte bara för dem själva utan också för de övriga medborgarna. Det finns inte, och har aldrig funnits, ett av medborgarna givet uppdrag att för deras skattepengar lösa internationella flyktingsituationer utan vare sig början eller slut.

Sverige är i behov av en helt ny syn på migrations- och flyktingpolitiken. Nedan redovisas i fem punkter hur en sådan förändring kan ske. I detta måste vi vara medvetna om att förändringarna kan komma att få konsekvenser för hur vi själva och omvärlden ser på vår förmåga att upprätthålla FNs flyktingkonvention. Sannolikt är den i grunden överspelad. Forskaren Joakim Ruist skriver i Svenska Dagbladet om att det är dags att överge den. Dess syfte var enbart att lösa situationen efter andra världskriget. Dagens flyktingströmmar kräver en helt ny syn på hur världen ska hantera migrationsströmmar orsakade av krig, förföljelse, armod eller katastrofer.

Ett nationellt program för en ny migrationspolitik i 2000-talets folkvandringstid kan bygga på fem principer:

1)   Sverige ska mångdubbla antalet kvotflyktingar. Riksdag och regering ska i statsbudgeten bestämma hur många kvotflyktingar landet kan ta emot, avsätta medel för dem och ålägga kommunerna att ta emot dem. En nivå i paritet med det totala flyktingmottagandet 2012-13, d.v.s. runt 30.000 personer, kan vara ett riktvärde.

2)   Människor som utöver dessa kvotflyktingar söker asyl i Sverige ska, om asylskäl finns, beviljas tillfälliga uppehållstillstånd. De omfattas inte av det välfärdsuppdrag som genomförs av kommuner och landsting. Det blir statens uppgift att bestämma nivåer för den välfärd som ska ges, liksom att finansiera och genomföra den.

3)   Biståndet ska upprätthållas. Det är orimligt att ta pengar från de allra mest utsatta i krigets eller ofärdens närhet för att lägga på flyktingmottagande i Sverige.

4)   Anhöriginvandring ska tillåtas, enbart i de fall där den i Sverige boende anhörige kan visa att såväl försörjning som bostad klarar av att hantera de nyankomna anhöriga.

5)   Permanenta uppehållstillstånd ges till den som har ordnad försörjning, oavsett om det handlar om direktinvandring, eller en omvandling av tillfälliga uppehållstillstånd i enlighet med punkt 2.

Ibland låter det som om tiden före 2013 karaktäriserades av en värld utan flyende. Men under de första åren av 2000-talet var antalet flyktingar i världen mellan 40 och 45 miljoner. Redan då fanns behoven. Men vi valde andra lösningar för att visa vår solidaritet.

I november ska Folkpartiet ta ställning för hur partiets framtida migrationspolitik ska utformas. Folkpartiet slits idag av motsättningar mellan oss som är mer restriktiva, och de som vill öppna gränserna ytterligare. Denna slitning är en spegelbild av det omgivande samhället, den nationella och lokala politiken, där vi allt mer lever i parallella strukturer, oförmögna att vare sig vilja eller kunna se motparternas bilder av världen nära och långt borta.

Det är en orimlig hållning, oavsett vilken sida man står på. För att Folkpartiet ska klara av att bli en starkare liberal kraft i framtiden måste vi klara av att ta tuffa beslut i respekt för varandras olika åsikter. Och för att Sverige ska klara av att fortsätta att vara en stormakt i välfärd och för migration, krävs samma respekt när samtliga frågor ställs, samtliga möjliga och omöjliga svar prövas och målen för samhällsbygget förnyas.

Men tänk om Jimmie har rätt...

eller frågan Hans Rosling aldrig fick.

Jag ser att några republikaner gått ihop om en motion i riksdagen. De vill avsätta kungen. Det är både liberaler och representanter från det gamla kommunistpartiet som motionerar ihop. Få höjer på ögonbrynen att dessa två partier samarbetar. Frågan är kanske inte en av de som är hjärtefrågan för vare sig liberaler eller socialister. Sannolikheten att de två partierna skulle jobba ihop om ekonomifrågor är nog rätt liten. Men ändå - ändamålet helgar medlen.

På samma sätt är det med jämställdheten. Liberalerna tvekar inte, utan väljer att stötta ett rött förslag om ökad kvotering och minskad valfrihet för föräldrar. Få tycker att det är märkligt. Folkpartiet var ju det parti som drev igenom den första pappamånaden, och detta är bara ytterligare ett steg på vägen. Här borde fler varningsklockor ringa. Friheten och valfriheten som är liberalismens kärna är inte något man lättvindigt borde kompromissa med, framförallt inte när stödet kommer från socialister och det gamla kommunistpartiet. Men ändå - ändamålet helgar medlen.

Två exempel på hur liberaler aktivt samarbetar med Vänsterpartiet. Och det finns fler. Vi är dessutom inte ensamma. Alla andra partier jobbar ihop med V. Inte ens den utrikespolitik och försvarspolitik som partiet tidigare hölls ute ifrån, är numera fredat område för socialisterna/kommunisterna. De har normaliserats, för att använda ett ord som oftast används runt ett annat parti.

Detta parti, SD, är det förbjudet att arbeta ihop med, i vart fall aktivt. Under Alliansregeringens andra period, var regeringen ofta beroende av SDs passiva stöd. När den röda oppositionen lade förslag som de visste att de kunde få med sig SD på, hävdade de alltid att det inte handlade om ett aktivt handlande, utan att de inte kunde hindra SD att rösta på deras förslag.

På samma sätt är det nu. När den röda regeringen jobbar ihop med allianspartierna gemensamt eller var för sig, handlar det om aktivt stöd. När de röda behöver stöd från SD, är det ett passivt stöd som beskrivs. Senaste handlade det om fackliga rättigheter kring utländska företag som har arbetare i Sverige.

Den bilden är vi vana vid. Men som så ofta håller flyktingkatastrofen på att ställa också detta på huvudet. Och Hans Rosling får åter stå i centrum.

Förra tisdagen var han bejublad kung i Globen. Rosling sa vad folk ville höra. Eller så ville folk verkligen höra vad de ville, så de hörde det, oavsett vad Rosling sade. Rosling var centrum för allt. Statistiken var den nya religionen. Rosling dess överstepräst. Bara vi litade på statistiken skulle himmelriket komma.

Så gick några dagar. Och Hans Rosling var på ett annat möte, med publicistklubben i Stockholm. Och plötsligt krackelerar bilden. Rosling säger att Jimmie Åkesson egentligen haft rätt: Vi måste hjälpa i närområdet. Och om den mediala bilden är sann så menar han också (min tolkning) att det han försökte göra i Globen mest handlade om att försöka sätta nya ord på en del av det som Åkesson sagt länge, men utifrån en annan utgångspunkt.

Och kungen avsätts snabbt. Det är närmast löjeväckande att läsa exempelvis Totte Löfström i Nyheter24. Statistiken är inte längre religion - den kan ju visa på fel saker. Rosling borde inte berätta om vad statistiken säger, om den inte stödjer det som vi vill höra. Och Hans Rosling är absolut inte kung längre.

(Parentetiskt kan man säga att Löfström också blir en bild av svensk bildningssyn. Det är känslorna som är det nya fakta. Kunskap erhålls genom att känna rätt, inte genom att veta mest.)

För mig som försöker följa utvecklingen i sociala medier, var det som att känna en darrning i grunden i de sociala medierna. Tänk om det Rosling sade var att Jimmie Åkesson egentligen haft rätt hela tiden? Hur ska vi hantera det? Klarar jag av att min världsbild krackelerar? Är inte världen svart och vit, ond och god, vi och dom?

Det är så enkelt att beskriva världen i svart och vitt. Vi som har rätt och dom som har fel. SD är själva experter på det. Det är en del av deras livsluft. De är den enda sanna oppositionen, de enda sanna folkföreträdarna, den enda som slår utifrån. Vi är pk, vi är maktens kökkenmödding, vi vet inte vad folk tycker, vi sitter vid köttgrytorna.

Det är ett enkelt, populistiskt sätt att bedriva politik. På sikt är det lika farligt för demokrati och samhällsutveckling som mycket annat. Problemet är bara att vi anammat det - motsatsvis.

SD har alltid fel. De är alltid onda. De ska alltid hållas utanför. Vi här inne. De där ute.

Framförallt när det gäller deras centrala fråga - invandringen.

Och så kommer Rosling och säger att de har rätt.

Men som jag förstår Rosling, rätt eller fel, så är hans utgångspunkt den diametralt motsatta mot Åkessons. När Åkesson vill stänga gränser, vill Rosling öppna dem. När Åkesson ser bistånd som en ersättning för asylmottagande, ser Rosling det som ett komplement.

Men i vår svartvita värld går det inte att sätta in detta i den gängse matrisen. Det finns ju bara ett rätt svar. Och nu har Rosling gett Åkesson rätt...

Man kan kritisera Hans Rosling för hans agerande i Globen. Jag gjorde det i en blogg häromdagen. Och jag står fast vid den kritiken. För en statistiker behöver inte vara politiker, inte prioritera, inte fatta de svåra besluten som innebär att alla inte kan få allt, och att vissa därigenom kommer att få lida.

Den fråga Rosling borde få är: Om du har begränsat med pengar, så att du antingen får välja på akut bistånd i närområdet eller ökat asylmottagande här hemma, hur skulle du då välja?

Och följdfrågorna: Var gör pengarna mest nytta? Och kan du garantera det?

Problemet är att alla andra också borde ställa oss de frågorna. Framförallt gäller det de partier som menar sig vara bättre att styra Sverige. Men rädslan är så stor att man ens i en detalj skulle landa på samma ståndpunkt som SD, eller till och med kunna tolkas som att man hade samma ståndpunkt som SD, att frågorna inte ens ställs. Det blir viktigare att vara kung i Globen, eller i rätt media, än att försöka leda och styra landet genom en bekymmersam tid.

SD har blivit elefanten i rummet. Den som alla ser, alla förhåller sig till, men ingen pratar om, till, för, med...

Det är en orimlig hållning. Även om inget annat parti under överskådlig tid kan tänka sig att samarbeta med SD, även om partiet är rasistiskt, främlingsfientligt, populistiskt, måste vi våga ställa frågor och söka svar, oavsett om de frågorna ibland är liknande de SD ställer, och svaren kan påminna om de de ger.

I detta är Hans Rosling verkligen kung. Han vågar ställa frågorna. Han vågar ge sina svar, oberoende av politisk korrekthet och hemvist. Han är så säker på sin statistiska faktakunskapsbas att han törs.

Ibland funderar jag över om vår ovilja att ens ställa frågorna bottnar att vi, oavsett parti, inte bär den säkerheten med oss. Inte vad gäller statistik och fakta, utan om ifall vi är bärare av en ideologi som håller, även när svaren vi sökt inte är de vi velat känna vara de rätta.

Istället fortsätter vi med att arbeta som om allt är som vanligt, att någon annan där uppe kommer att lösa det (med Peter Santessons ord i Dagens Samhälle) och att världen enbart är svart eller vit.

Frågan är vad som händer när gråskalorna kommer ikapp oss...