Vuxet samtal eller rop från läktaren

Under ett antal år har vi kunnat se hur den amerikanska politiken radikaliserats. 2000-talet har inneburit ett skifte men utvecklingen inleddes långt tidigare. Inte minst under president Obama sågs denna svängning tydligt i hur kongressen hanterade sitt uppdrag. Istället för förhandlingar, skapades allt mer av konflikter.

Nu, inför mellanårsvalet, kan man se än fler exempel på detta. På flera håll har unga, radikala och progressiva demokrater slagit ut äldre, mer pragmatiska kandidater. Samtidigt driver president Trump republikanerna mot en betydligt radikalare konservatism. Båda sidorna har tydligt populistiska drag. Utvecklingen riskerar att leda till att den amerikanska politiken blir allt mindre funktionsduglig.

Den amerikanska utvecklingen är inte isolerad. Vi ser även i Europa samma tendenser. Vänstern blir allt mer radikaliserad. Högern allt mer värdekonservativ. Och samtalen blir allt svårare.

Idag i Sverige har vi en nytillträdd riksdag där denna polarisering också blir allt mer uppenbar. På ytan handlar den om Sverigedemokraterna. Men en djupare analys visar något annat. Det finns en uppenbar risk att även Sverige går den amerikanska vägen.

SD har påståtts vara nazistiska, fascistiska, rasistiska och misogyna i allmänhet av företrädare för de andra partierna. Sannolikt finns det inom partiet såväl rasister som företrädare som uppvisar misogyna åsikter. För de övriga sju partierna har avståndstagandet från detta varit norm. Även när man tagit över stora delar av SDs sakpolitiska åsikter, har behovet av att peka på partiets påstådda rasism varit framträdande.

Vi ser detta avståndstagande främst från två håll. Dels från de två liberala partierna L och C. Dels från de två vänsterpartierna, V och MP. Denna åsiktsgemenskap mellan yttersta vänstern och de liberala partierna bottnar i två frågor. Å ena sida migrationen och den integration som är sammankopplad med denna. Å andra sidan privatmoraliska frågor, ofta sammankopplade med frågor som rör queer, genus och familj.

Det finns gigantiska skillnader mellan C och L å ena sidan och V och MP å den andra. Men kampen mot den påstådda rasismen har blivit en överideologisk fråga, större än de egna ideologierna. Det gäller att markera avstånd så till den grad att normala demokratiska funktioner sätts ur spel. Under sommaren och hösten har de regler som ska tjäna som skydd mot försök att förändra demokratins funktionssätt satts ur spel av de som mest borde värna dem. Bara för att ännu mer ta avstånd från SD.

Den svenska riksdagens funktionssätt regleras i Regeringsformen, en av grundlagarna. Där finns ramarna för hur demokratin ska fungera. Det senaste året har det diskuterats rätt mycket om skyddet för demokratin genom regeringsformen är tillräckligt. Det som nu skett, med Alliansens besked om att inte längre använda proportionalitetsprincipen vid val av utskottspresidier, liksom de rödgrönas besked om att lämna reglerna för tillsättande av vice talmän genom samma proportionalitetsprincip, ökar riskerna för att populistiska krafter kan använda sig av samma regelslapphet vid en eventuellt kommande förändring av riksdagens sammansättning. Populisterna behöver inte längre bryta mot reglerna för att kasta ut de andra, eftersom de andra redan kastat reglerna över bord.

Detta är några av de konkreta exempel på när kampen mot /en påstådd/ rasism sätts före till och med skyddet av den demokrati antirasisterna säger sig värna. Men det som nu sker inför regeringsbildandet visar med all önskvärd tydlighet att den traditionella svenska demokratin är satt under press. Från populisterna till höger och vänster. Men också från de tidigare statsbärande, pragmatiska partierna runt svenskt mittfält.

Under sommaren har såväl Annie Lööf som Jan Björklund gjort det allt mer tydligt att de aldrig kommer att samtala med SD, än mindre samverka eller samarbeta. Utfallet spelar ingen roll. Även om en regering, beroende av aktivt stöd från SD, skulle få igenom merparten av den politik de liberala partierna säger sig vilja driva och slippa ta några som helst beslut om sådant som de inte vill genomföra, så kommer inte en sådan regering till stånd. Även om en regering utan SDs aktiva eller passiva stöd kommer att driva en antiliberal politik kring företagande, ägande, bildning, internationalism och kultur, så är den att föredra framför det förstnämnda alternativet.

Detta är ytterligheterna på skalan. Men för dagens ledande politiker, med Annie Lööf, Jan Björklund i spetsen på den ena sidan och Fridolin/Lövin och Sjöstedt i frontlinjen på den andra, saknas gråskalor. Det finns bara två lägen. Svart eller vitt. Ja eller nej.

Ivrigt påhejade av sina ytterkantsradikaler, radikaliseras också partiernas ledningar. Det har gått så långt att en gammal partiledare för Folkpartiet genom skrivningar på Facebook verkar mena att Liberalerna aktivt skulle röstat för den gamla kommunisten från Vänsterpartiet som andre vice talman. Det var det enda antirasistiskt rätta. Alla medel som krävs för att stoppa /de påstådda/ rasisterna ska användas. Det finns inga nyanser, ingen annan politik, inga andra ideologier. Man är antingen rasist eller ickerasist. Utanför det finns inget.

Detta kommer att få konsekvenser. En vis man sade en gång att motsatsen till krig inte är fred. Det är samtal. Fred är en konsekvens av samtalandet. Men nu stänger liberaler och vänsterpartierna effektivt alla dörrar mot sådana samtal. Istället för att tro på sin egen ideologiska bas och dess förmåga att övertyga andra, så verkar man rädd för att man ska smittas av denna rasism och att de dumma(?) väljarna inte ska fatta bättre utan också och än värre smittas av samma rasistiska plåga.

För en frisinnad är denna syn på såväl den egna ideologin som på väljarna djupt oliberal. Varför tror inte liberaler längre på att den egna politiken är bättre än andras? Varför tror man på någon ödesbestämd utveckling från liberalism över rasism till nazism och fascism, bara för att man samtalar med ett parti man inte delar ideologisk bas med?

Det finns risker att den svenska riksdagen blir ohanterlig, att en kommande regering inte blir funktionsduglig och att olika partiers visioner och strategier för samhällsutveckling på längre sikt, istället blir en kökkenmödding av kortsiktig administration av ett givet system. Det enda som håller samman en sådan regering är kampen MOT ett parti, men inget som de tillsammans kämpar FÖR.

Om denna utveckling fortsätter, lär fler områden än migration och integration hamna under samma konfliktstrategier. Just nu står striden här. Nästa strid kanske handlar om klimatet, där det enbart kommer att finnas ett för och ett emot, och inget däremellan. Eller kanske kommer striden att stå vid de gamla, mer ekonomiska frågorna; välfärden, skatterna, äganderätten. Eller kanske blir det religionens återkomst, islam mot kristendom. För eller emot. Inget däremellan.

Jag har flera gånger dragit en anekdot från mitt tidigare politiska liv som förtjänar att återberättas. Vid valet 2002 blev Folkpartiet under min ledning det näst största partiet i Örebro kommunfullmäktige. Jag blev oppositionsledare. Majoriteten formades av S, V och MP. Efter ett drygt år tröttnade MP och hoppade av. Vad skulle jag göra då?

Jag försökte hitta en alternativ majoritet. MP var inte intresserade. Däremot satt jag i Vänstern-ledarens kök och samtalade kring hur vi skulle kunna bilda en majoritet som styrde fram tills nästa val. Vi delade inte ideologi. En fullmäktigeledamot i hans parti berättade för mig denna mandatperiod att han eftersträvade en väpnad revolution i Sverige där kapitalisterna skulle bort. Ändå samtalade vi. Därför att samtalet är en av de oundgängliga hörnstenarna i demokratin. Därför att jag trodde att jag genom ett sådant arrangemang skulle få igenom mer av det socialliberala uppdraget än om vi inte försökte.

Det blev inget den gången. MP bet huvudet av skammen och hoppade på tåget igen. Men jag försökte ta det ansvar väljarna givit mig. Så mycket socialliberalism som möjligt.

Lööf och Björklund vill inte ta det ansvaret. De sätter sig hellre på läktaren och ropar mot motståndarlaget än att vara med och spela på plan. De känner sig styrkta av de egna hejaklackarna, de riktigt tuffa, som från ståplats skanderar ramsor för att förödmjuka motståndarna så mycket som möjligt. Men att spela det spel de valts för att göra, det vill de inte.

Är detta något den mogna demokratin måste igenom? En Trump-kris i USA. En Brexit-kris i Storbritannien. En femstjärnerörelse i Italien. En AfD-kris i Tyskland. En Nationell Samlingskris i Frankrike. En SD-kris i Sverige. Kriser där själva motsättningen är det som driver politiken och där mer motsättning alltid är bättre.

Finns det på andra sidan en utgång där politikerna åter blir vuxna sitt uppdrag? Där politikerna, väl grundade i egna ideologiska överväganden, faktiskt vågar samtala med de som inte alls delar vare sig ideologi eller värdegrund, övertygade om att de inte kan smittas av samtal. Vuxna nog att ta ställning i en öppen diskussion, bara för att samtalet faktiskt är det bästa sättet att mota kriget och konflikten i grind…

Grand Hotel och Gunhild Carling

Vågorna efter SDs kalas på Grand Hotel går höga. Först var alla emot att hotellet tog emot dem. Efter en viss betänketid har ett antal debattörer valt den andra vägen - att ifrågasätta såväl de som krävt att Grand Hotel inte ska ta emot SD och deras högerpopulistiska kamrater som Grand Hotel som pudlat och bett om ursäkt.

Det finns flera bottnar i detta. Tyvärr är det som så ofta nuförtiden antingen svart eller vitt. Tycker man att SD har rätt att boka Grand Hotel är man en lika god kålsupare som dem. Rasist, fascist eller vad man nu vill bli kallad. Bara den som på sociala media går ut med hur illa man tycker om dessa rasister/fascister/högerpopulister är på rätt sida. Bäst är naturligtvis att sänka Grand Hotels betyg.

Ond och god. God och ond.

Rätt ofta när jag går här hemma på gården funderar jag över demokratins framtid. Det är inte enbart framgångarna för högerpopulister i Europa, och kanske snart i USA, eller vänsterpopulisterna i exempelvis Venezuela, som oroar. Frågan är större än så.

Idag i Svenska Dagbladet skriver Torbjörn Elensky om detta. Varför har den västerländska demokratin så stora problem? Hur kommer det sig att den riskera att tas över av dessa populister? Varför blundar människorna med riskerna med populismen, som i sin förlängning kan hota demokratins grundvalar?

I det läget är det så lätt att peka finger mot och på de andra. De som är så dumma/rasistiska/obildade/valfritt epitet att de kan tro på en Trump, en Åkesson, en Orban. Några steg därifrån ligger nästa aktion, där Grand Hotel-aktionen är ett typexempel. Stämpla inte bara de som tagit ställning, utan även de som av olika skäl har beröring med dessa organisationer och människor.

Men är det en rimlig hållning? Och vart leder den.

För mig leder den till Gunhild Carling. Hon är en fantastisk musiker. Men hon har (minst) ett problem. Hennes familj, såväl fader som bröder, är enligt mediala uppgifter milt sagt tveksamma till invandring. En moderat KSO har sagt att hennes bröder är de mest främlingsfientliga han träffat på. Pappan har en bakgrund i nazistanknutna rörelser.

Dessa åsikter har lett till att såväl det band som familjen Carling har, som Gunhild Carling själv, avbokats. Gunhild Carling har gång efter annan avkrävts avståndstaganden från de åsikter hennes familj uppenbarligen har.

Det finns flera bottnar också i detta. Jag har själv svårt att veta hur jag skulle hantera frågan om att välja mellan familj och jobb, om alternativet att behålla jobbet var att helt lämna familjen eller hamna i ständig strid med dem. Jag har också svårt att inse att det är OK att låta Mikael Wiehe eller Sven Wollter, med rötterna i den kommunism som mördat mest människor i världen och som nu verkar sticka upp sitt fula tryne igen i de vänsterpopulistiska rörelserna, både få spela överallt de vill och framträda i all möjlig media (även med sitt unkna budskap) medan de främlingsfientliga Carlings bannlyses. Är den kommunistiska döden bättre än främlingsfientlighetens? Jag fattar det inte!

Men det är inte heller där min huvudsakliga sko klämmer. Det är snarare synen på att allt är politik.

Grand Hotel måste pudla för att vissa av deras gäster inte passar in i den acceptabla normen.
Gunhild Carling måste kontinuerligt ta avstånd från sina bröders politiska åsikter.

När tas nästa steg?

Kan någon SD-förening boka något möte i någon offentlig lokal? Var ligger gränsen, till höger och till vänster, för att ett parti ska kunna boka en lokal? Om det inte räcker med att man är vald i öppna demokratiska val, och inte har åsikter som är straffbara, var ska då gränsen dras? Och om de inte får hyra, eller om hyresvärden blir utsatt för gatlopp i sociala medier - vad blir konsekvenserna?

Vilka artister ska tvingas redovisa sina politiska åsikter, sin familjs politiska bakgrund och vilka avståndstaganden man gjort? Vilka åsikter hos en enskild artist, hennes familj, eller kanske en medlem i en grupp eller kanske till och med en kör eller symfoniorkester, är allvarliga nog för att artisten/gruppen/orkestern ska avbokas?

Varför ska detta bara gälla partier och artister? Vilka andra människor har så avskyvärda åsikter att de inte kvalificerar in i gruppen där man kan kräva att bli behandlad som alla andra? Vilka jobb ska kräva åsiktsregistrering, vilka köp av varor och tjänster ska först behandlas av bolagets VD (som nu Grand säger att de ska göra) innan du som medborgare/organisationsföreträdare/bolagsägare får veta om du är godkänd?

Demokrati är svårt. Men risken är att vi när vi tror att vi försvarar demokratin, i själva verket försvagar den. Om inte ens de marknadsekonomiska parametrarna får vara opolitiska, är den liberala demokratin satt under rätt stor press. Om dina åsikter i politiska frågor spelar roll för hur du kommer att behandlas som kund är sannolikheten stor att vi snart lämnar den demokratiska eran.

Och det är också där populisterna kommer in. För i den mediala cirkus vi alla lever i så kan de dra fördel av att låtsas tala för dem som upplever sig vara längre ner än de påstådda eliterna på detta sluttande plan. De som upplever att de redan behandlas annorlunda, de som inte får det de andra får, de som står utanför. Och för varje facebook-aktion som sätts upp mot populisterna, fördjupas deras utanförskap och förstärks deras bild av att det är dem mot nomenklaturan.

I demokratin ligger en del konsekvenser som man inte gärna vill fundera kring. En handlar om det är rimligt att med demokratiska beslut avskaffa demokratin. En annan handlar om med vilka odemokratiska medel det är rätt att försvara demokratin.

Ingen av frågorna har ett enkelt svar.

Men på frågan om hur man ska hantera frågan kring såväl Grand Hotel som Gunhild Carling kan man fundera över ett Bibelord: "Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det ska ni också göra för dem."

Översatt till dagsdemokratiska funderingar innebär det kanske att vi borde fundera mer över hur vi själva skulle vilja bli behandlade i det samhälle som behärskas av de människor som man nu öser galla över. Demokratin kräver helt enkelt att vi agerar mot dem som vi vill att de ska agera mot oss.

Men - säger vän av ordning - den dag de kommer till makten kommer de inte att göra det. Då är det andra lagar som gäller. Så är det sannolikt. Men för att värna demokratin är det möjligtvis ett pris som måste betalas.

Och det enda skyddet mot det är att finna ett politiskt alternativ för de som idag vill rösta på populister både till vänster och höger. Ett alternativ som är bättre för fler.

Tre fel av tre möjliga

Jag är en hängiven DN-läsare. Gillar Peter Wolodarskis ledarkrönikor och hans sätt att leda tidningen genom en besvärlig mediatid. Tycker att de övriga ledarskribenterna ofta håller en mycket hög klass. Inser att det snart bara är DN som har en redaktion som fortfarande uppfyller de kvalitetskrav som förr var standard, även för landsortstidningar som NA.

Men det senaste året har något hänt. Tidningen har valt ett perspektiv till den största akuta frågan som gör att man måste fundera både över ledarsidan och redaktionens sätt att förhålla sig både till varandra och till verkligheten. Gränserna flyter ihop och suddas ut. Redaktionell text blir opinionsbildande. Tidningen beskriver den verklighet man vill beskriva. Objektivitet ersätts med subjektivitet.

Och det har sällan varit tydligare än på söndagen.

Jag kommer att referera till tre artiklar i tidningen: Peter Wolodarskis krönika, intervjun med Annie Lööf och Niklas Orrenius inlägg. Och den tes jag kommer att försöka redovisa är att det inte hänger ihop.

Wolodarskis tes är att det går bra för Sverige, trots, eller snarare tack vare invandringen. Och bevisen är främst historiska. Det har gått bra för invandringslandet Sverige under lång tid. Och analysen är att det kommer att göra det framöver också.

Wolodarski slår tyvärr in öppna dörrar. Det finns "ingen" som ifrågasätter att dagens invandringsnivåer kortsiktigt kommer att öka BNP. När det offentliga går på högvarv för att ordna mottagande, boenden, förskolor och skolor, sjukvård och omsorg, så sätter man sprätt på pengar. Frågan är var man tar pengarna ifrån?

Två andra pressmeddelanden kan i detta perspektiv vara intressanta. SKL skriver idag om att 2016 kommer att vara bra för den kommunala ekonomin. Wolodarski kunde använda också den siffran som ett tecken på att invandringsnivåerna är bra för ekonomin. Problemet är att staten fortfarande tar de största kostnaderna för invandringen de första åren. När kommunerna efter ett par år ska ta över hela ansvaret kommer bilden sannolikt att mörkna.

Men också andra siffror oroar. Kommuninvest berättade i ett pressmeddelande som inte fick speciellt stor spridning att kommunernas låneskuld kommer att dubblas till 2024. Från 500 miljarder till 1000 miljarder. Från 13% till 17% av BNP. Kommuninvest säger att det är "hanterbart". Men det gör kommunsektorn än mer instabil. När räntorna börjar gå upp, är kostnaderna för att låna ytterligare 500 miljarder rätt tuffa att bära. Även med räntesäkringar riskerar räntevolymerna att tränga ut annan verksamhet. Varje procentenhet innebär 5 miljarder i ökade utgifter. Varje investering bör avskrivas i minst samma storleksordning, och de amorteringar som nästan aldrig görs borde ta upp ytterligare budgetutrymme.

Det stora problemet med Wolodarskis artikel är att han tar historiska data som grund för att beskriva en framtid som inte har speciellt mycket gemensamt med historiken. Mellan 1980 och 2014 sökte sammanlagt 849.561 personer asyl i Sverige. Det är knappt 25.000 per år. Mellan 1980 och 2012 var antalet asylsökande i huvudsak mellan drygt 5.000 och knappt 20.000 per år. Att använda historiska data som vägledning för framtida utmaningar är i detta perspektiv rätt illa. En invandrarskeptisk SD-are kunde med lika lite efterforskning som jag använt mig av hävda att SD haft rätt hela tiden. Det är det partiets syn på hur lite invandring vi klarar som ska vara vägledande...

Mark Twain lär ha sagt att det finns tre sorters lögn; lögn, förbannad lögn och statistik. Betydelsen är självklart att man i princip kan bevisa allt man vill med statistik, bara man gör rätt urval. Och det är helt OK att DN på ledarplats skapar opinion för den subjektiva bild man vill redovisa. Men den blir inte sann för det, bara en del av en betydligt större bild, där den delen ibland till och med kan dölja en större sanning.

Men DNs problem slutar inte där. De andra två artiklarna är faktiskt mer bekymmersamma utifrån mitt perspektiv att se på DN som flaggskeppet för god objektiv journalistik. Intervjun med Lööf och artikeln från Orrenius borde fler läsa, inte var för sig, utan som två nyanser av samma bild.

Intervjun med Lööf är ytterligare ett typexempel på när journalisten antingen inte vill eller inte kan ställa rätt frågor. Ändå är den något bättre än flertalet. Journalisten Karin Eriksson ställer i alla fall frågor om inte Centerns politik leder till ökade klyftor. Men när svaren blir undanglidande snömos, släpper hon frågorna. Och Lööf klarar sig åter undan med standardsvaret: "Dels tycker jag att det är viktigare att fokusera på att förändra systemen"

Men vad innebär det att förändra systemen? Låt oss läsa Orrenius. Han avslutar med: "Vi behöver artiklar och reportage som utgår från människan – vilken nation hon än må tillhöra."

Visst låter det fint. Men läs Lööf och Orrenius ihop. När det gäller Sverige är det helt OK att säga att vi ska ändra systemen. Men när det gäller flyktingsituationen är det individerna som gäller.

Men är inte de svenska systemen byggda just för individen, för människan, för den lilla, sårbara människan? Är inte socialtjänstens system byggda för barnen som far illa i sina familjer? Var finns beskrivningen av hur de drabbas av invandringen? Är inte arbetsrätten skapad för att skydda arbetstagarnas situation? Var finns beskrivningarna av vad Lööfs politik kommer att innebära för de som redan idag har de otryggaste anställningarna? Är inte miljökrav, bullernivåer, bostadskvalitet, tolkutbildningar - ja hela det svenska samhället - byggt för att värna de svagaste?

Är inte "systemen" som Lööf talar om ett sätt att kollektivisera och avmänskliga de människor som kommer att drabbas av hennes politik? Varför är det rätt att göra det när det handlar om människor i och från Sverige, men fel när det handlar om flyktingar? Varför kan journalister beskriva människor i Sverige som "system" medan flyktingen alltid är en individ, en människa?

Var finns den oberoende, icke-rasistiske, invandrarvänlige journalisten som försöker beskriva det samhälle Lööf vill skapa? Som gräver för att ta reda på konsekvenserna av hennes idéer om samhället, om en stat som drar sig tillbaka och en politik som lägger mer av det sociala ansvaret på individen? Som berättar både om fördelar och nackdelar med den varianten av liberalism, som jag ofta betecknar som nyliberal, men som ändå inte är det. Helt enkelt för att skattenivåerna fortfarande behöver vara bland de högsta i världen för att klara en invandring på hundratusentals människor per år. Och då måste denna journalist också ställa sig frågan:

Hänger det samhället ihop? Kan man ha ett högskattesamhälle med en lågkvalitativ offentlig service? Eller bryter det ihop?

Niklas Orrenius avfärdar professor Lars Trägårdhs analys av samhällets behov av en positiv nationalism med orden: "Vad jag säkert kan säga är att journalistik absolut inte bör välja nationalismens väg. Då gör den sig dum."

Men kanske är det just bristen på insikt om att vi behöver en positiv, icke främlingsfientlig nationalism, som gör journalistiken dum. Bristen på insikt om vad demokrati innebär, vad det offentliga uppdraget innebär, vad systemtänkande innebär, både på lokal, nationell och internationell nivå. Bristen på insikt om att en journalistik som väljer bort systemen och enbart ser till människan tappar sin förmåga att skildra skeenden och därmed sin förmåga att få människor att förstå helheter.

Som en formaliserad tanke presenterar DN dagen efter en debattartikel som borde få fler att fundera. Det räcker med att som avslutning citera rubriken: ”Allt för många bär på djup misstro mot statsmakten” för att inse att både Orrenius och Lööf borde fundera över sina uppdrag en gång till...

Liberal nationalism?!

Jag lyssnar på P1. Hör debatten mellan Tino Sanandadji och Stefan Jonsson, båda forskare med olika titlar. Hör dem som vanligt prata förbi varandra. Sananadji varnar för den katastrof som väntar välfärdssamhället om invandringen fortsätter på dessa nivåer. Jonsson som istället enbart ser nöden i världen och vårt ansvar att hjälpa, obegränsat.

Den diskussionen har hörts tusentals gånger. Med olika infallsvinklar. De goda, de som vill fortsätta ta ett obegränsat ansvar för nöden i världen. Vi onda, som säger att vi inte kommer att ha råd. Ibland får jag kritik för denna bild, kritikerna säger att det inte handlar om onda mot goda. Men fram tills idag har perspektivet varit sådant. Det räcker med att läsa Dagens Nyheters Peter Wolodarski (som jag nästan alltid uppskattar som en djupt tänkande journalist) i söndagens DN för att se spelplanen. Användandet av ordet "skam" inbegriper också oss i Sverige som velat begränsa mottagandet och skapar just denna bild av de goda mot oss onda.

Det finns många bekymmer med detta sätt att se världen. Ett av de stora är sannolikt att denna tudelning av den politiska världen bygger på en rädsla att bli sammankopplad med de "reellt onda" - i den svenska politiska kontexten - Sverigedemokraterna. Även om de kan ha rätt i sakpolitiska frågor, måste man som god demokrat distansera sig ifrån dem. Man får helt enkelt inte komma fram till samma slutsats, även om vägen dit har gått från diametralt motsatta utgångspunkter.

Det får märkliga konsekvenser. Man kan inte, som sann liberal, ens ta ordet "volymer" i sin mun när man talar om flyktingmottagande och asylrätt innan kritikerna kommer. På samma sätt är det med andra partier. Hittills har ingen av de sju mainstreampartiledarna ens vågat antyda att den politik man står för innebär en begränsning av antalet asylsökande. På konkreta frågor blir det aldrig svar.

Ett annat ord som är förbjudet är "nationalism". Det är så befläckat av ultrahögern att det inte går att använda. Och det är ett enormt bekymmer.

Åter till P1. Den tredje deltagaren i debatten var en annan professor. Lars Trägårdh, vid Ersta-Sköndals högskola (bland annat). Trägårdh är en av giganterna när det gäller kunskap om civilsamhället. Hans bakgrund är knappast åt det högra hållet. I sin och Henrik Berggrens bok "Är svensken människa?" utvecklar han sina tankar kring "statsindividualismen" där hans huvudtes är att svensken accepterar en enormt stark stat, för att själv kunna utveckla sin individualism. Vi överför det som andra menar vara individens ansvar på staten, för att själva kunna bli mer egocentrerade.

Trägårdhs synpunkter i programmet var ändå rätt nationalistiska. Han menade att staten, nationen, hölls samman av ett samhällskontrakt. Medborgarskapet innebar förpliktelser och dessa förpliktelser genererade en del service. Inte bara till dig själv, utan även till andra medborgare, människor som du aldrig kommer att träffa. Men kontraktet, som innebär en stark stat, god service och en ökande social trygghet, uppväger de kostnader som är förknippade med det hela.

Det är uppenbart att Trägårdh ser den nuvarande migrationen som ett bekymmer i detta. Samhällskontraktet gäller inte längre. Du betalar fortfarande in dina skatter. Men frågan är om staten, nationen, kan garantera dig den service, den trygghet, den utveckling du förväntar dig. Och om inte - vad händer då? Vad händer med solidariteten manifesterad genom att vi mangrant betalar skatt, eller genom att vi är en del av ett samhälle som söker gemenskap över gränser, både nationellt och internationellt?

Är nationen alltså betydelsefull, eller bara en begränsning?

Man kan göra fler funderingar: En av huvudteserna för att ha en fungerande demokrati är faktiskt att det finns gränser. En nation där alla i vart fall förstår varandra språkligt, där det finns en gemensam kulturell bas som gör att vi kan förstå varandra också på andra sätt, har hittills varit förutsättningen för en stark demokrati. Det är en av EUs uppenbara brister. EU saknar ett gemensamt språk, vilket omöjliggör politiska debatter och därmed försvagar en av demokratins grundstenar, och en någorlunda gemensam kultur, vilket gör det svårt att få igenom konkreta beslut på samma sätt i hela unionen.

För en demokratiskt lagd liberal, är alltså inte nationen enbart något som kan överlåtas till SD att tala om.

Men det blir värre ändå.

En av liberalismens fäder, Adam Smith, skrev i sitt stora opus "Wealth of Nations" just om Nationernas välstånd. Hans teser går (enormt förenklat) ut på att olika nationer ska konkurrera med varandra för att på ett positivt sätt öka det totala välståndet. Bort med regleringar, fram för fri handel.

Det kan tolkas olika. Libertarianer ser staten, nationen som något nästan enbart ont. Låt marknaden sköta sitt, typ. I ett sådant samhälle blir staten, nationen nästan obehövlig. Den marginella trygghet som individen kan avkräva staten och staten därigenom kan beskatta medborgaren för, kan likaväl ske på superlokal nivå som nationell. I mycket påminner libertarianismen om en religion, på samma sätt som kommunismen, där människan i sin godhet hanterar även svåra frågor på ett sätt som blir bäst för alla...

Men människan är inte god.

Och det har socialliberaler och marknadsliberaler i skön förening förstått sedan länge. Marknaden måste regleras. Det finns sociala skäl, arbetsrättsliga skäl, miljömässiga skäl och så vidare för det. Välståndets framväxt under 1900-talet bars av nationell lagstiftning, där olika länder gått olika långt, byggd på den demokratiska bas som nationerna skapat.

För liberalen har utmaningen därefter varit att skapa internationella samarbeten för att underlätta för människor, varor och tjänster att flöda fritt mellan nationerna. Socialliberaler har slagits för ökad internationell solidaritet med de sårbaraste, svagaste, fattigaste. Men basen har hela tiden varit nationell. I sann liberal Adam Smith-anda...

Ingenting har ändrats. Demokratin förutsätter fortfarande någon form av nationell identitet. Samhällskontraktet, där vi betalar in och räknar med att kunna ta ut i förhållande till allas gemensamma insatta plikter, är fortfarande basen för såväl nationell som internationell solidaritet. Det är bara så länge vi har detta samhällskontrakt på nationell basis, som vi klarar av solidariteten med de svagaste, oavsett var de befinner sig men till den gräns som kontraktet medger.

Det finns risker med att överlämna nationalismen till högerkrafterna. Den risken visade sig tydligt när regeringens märkliga fredagsevenemang "Sverige tillsammans" gick av stapeln. Det bestående minnet var powerpointen med orden: "Det finns ingen inhemsk svensk kultur" och oavsett om det bara var en klumpig formulering som helt tappade anknytningen till den nuvarande kontexten så visar den än en gång på "nomenklaturans" (oavsett om den är politisk, medial, kulturell eller annan) behov av att distansera sig från de onda högerkrafterna. Och då spelar inte resultatet någon roll...

Nationalism är vare sig ond eller god. Nationalism kan användas i onda och goda syften. Men som Adam Cwejman så väl beskriver i GP skulle Sverige må väl av en sundare patriotism, och en lika sund nationalism. Gärna byggd på liberal grund och med den föränderliga, inhemska svenska kulturen som kärna. Då skulle vi också kunna känna stolthet över att vi ibland faktiskt klarar av att göra mer än vad vi både borde och kan, även när det gäller att ta emot flyktingar och samtidigt bevara välfärden.

Barnsligt Juholt! Och odemokratiskt!

Sitter och tittar på "partiledaredebatten". Mellan Miljöpartiet och Sverigedemokraterna gapar det tomt. Där skulle Håkan Juholt och Lars Ohly stått. Men de ville inte stå bredvid Sverigedemokraterna. Så de sitter hemma och tittar istället.

Juholts prepubertala "vill-inte" strategi är bekymmersam. Genom att utebli menar socialdemokraterna att de har en rätt utöver andra partier. De är inte opposition, utan något annat. De är i alla fall inte i opposition tillsammans med Sverigedemokraterna.

Men stopp där - var det inte bara ett par månader sedan som socialdemokraterna tänkte sig att sänka regeringens jobbskatteavdrag tillsammans med Sverigedemokraterna? Då var det OK att inte bara stå tillsammans med SD utan utforma ett förslag tillsammans med dem för att kunna sänka regeringen!

Och var det inte så att en av socialdemokraternas tyngre politiker, Ylva Johansson, satt i ett utskottsrum och pratade med Sverigedemokraterna? Hon förnekade det, men...

Men i TV-studion kan de inte stå.

Juholts agerande är illa för demokratin. Det har gör är att förakta väljarna. Han tror inte att vi som tittar inser att oppositionen inte består av fyra olika partier.

Men frågan är vad det bakomliggande skälet är?

Johan Ingerö, ledarskribent på SVD, har i ett antal artiklar beskrivit den nationalistiska sväng som Labour i Storbritannien är inne i. En sväng som kanske påverkar fler av de europeiska socialdemokratiska partierna. Och frågan är vad som händer med svensk socialdemokrati.

I Malmö härskar Ilmar Reepalu, socialdemokratiskt kommunalråd i Malmö, en stad där judarna känt stor oro för sin situation och där Reepalu försämrad denna. I fredags föreslog han att det skulle finnas två olika medborgarskap. Ett för "riktiga" svenskar. Ett för nya svenskar som begått brott och som då skulle kunna bli av med sina medborgarskap och utvisas. De skulle därmed inte få bli "riktiga" svenskar. Han fick påhäng av socialdemokraternas rättspolitiske talesman, Morgan Johansson. Reepalu och Johansson drev därmed en politik som bara Sverigedemokraterna hittills drivit.

Men efter flera tunga socialdemokratiska hugg, drog Juholt ut och sade att Johansson och Reepalu hade fel.

Kanske är jag för konspiratorisk, men kan verkligen en rättspolitisk talesman för socialdemokraterna gå ut i en sådan fråga utan att ha kollat med partiledningen? Eller var det en testballong som en lagom tung, men också lagom långt bortavarande socialdemokrat, fick släppa. Sedan kände partiledningen av strömningarna innan man tog avstånd. Men hade inte protesterna blivit så stora, hade kanske avståndstagandet dröjt längre, blivit mildare eller uteblivit.

Är detta en del av en mer nationalistisk sväng som förbereds av Juholt & Co? En anglofiering av svensk socialdemokrati? En sväng åt det nationalistiska hållet? Och i ett sådant läge blir det extra känsligt att stå bredvid det parti vars åsikter en del av de ledande företrädare i vart fall delar?

Media: SVD1 och SVD2 och SVD3 och SVT4 och SVT5, SVT1 och SVT2 och SVT3, DN1 och Expressen1 och Expressen2, Aftonbladet1 och Aftonbladet2 och Aftonbladet3

Bloggar: Kent Persson och Karin Forsling

Men vad ska vi i Örebro med Grekland till?

"Låt dom gå i konkurs bara."
"Dom har ställt till det själva."
"Dom ska betala själva."
"En grek kan ju jobba utan att betala skatt, gå i pension vid 50 och kräva att vi i norra Europa ska betala."

Har man pratat Grekland, Euron och ekonomin de senaste månaderna har liknande tyckanden haglat rätt ofta. Och det är inte så svårt att förstå. För Greklands kris är Greklands kris. De fuskade sig in i Euro-samarbetet. De har inte velat ta itu med sina allvarliga strukturella problem, utan hela tiden skjutit problemen framför sig, eller skjutit över dem på andra. Men förr eller senare går det inte längre.

Står vi där nu?

I morse kunde vi höra att EU löst Finlands krav på säkerheter för att klara stödlånet, bara för att några timmar senare få veta att krisen i Greklands ekonomi är ännu värre och att finansminister Borg bedömer sannolikheten att Grekland ska klara sig som små. Eller i vart fall att "situationen är mycket allvarlig".

Så vad händer? Är det inte bara nu att göra det så många just säger. Att låta grekerna sköta det själva. Låt dem lämna euron och devalvera drachmen så de åter blir ett litet, billigt charterland?

Knappast.

Man kan tycka mycket om både EU och globaliseringen. Men den har i vart fall visat att vi människor hör ihop och att vi påverkar varandra. EU, med de många fel och brister som organisationen har, har trots allt skapat ett Europa i fred med lägre interna gränser och med en allt mer ökande känsla från allt fler att Europa är en del av mitt hem. Unga studerar i andra länder som aldrig förr. Vi reser allt mer kors och tvärs mellan länderna i både det gamla och det nya Europa. Allt fler pensionärer väljer att ta några år i solen kring Medelhavet. Och så vidare.

Och nästan hela Europa har en gemensam valuta.

Visst kan man ifrågasätta även den, utifrån tanken på optimala valutazoner eller politisk och demokratisk organisation. Men euron var ett politiskt projekt för att än mer stärka banden mellan de stater som förr bekrigade varandra. För att stärka band mellan människor och företag. För att stärka band mellan öst och väst och mellan syd och nord.

Nu visar det sig att de boliner man byggde på var alldeles för lösa. Då kan man anta positioner för att betrakta det som sker.

Antingen, som den nyss tillträdda centerledaren Lööf med benäget bistånd av socialdemokraten Juholt, ställa sig vid sidan om och nästan skadeglatt säga - skönt att vi inte är med.

Men vad hjälper det?

Eller så kan man, som folkpartiets ledare Jan Björklund, istället vilja ta en aktiv del i försöken att lösa utmaningarna i att hålla samman Europa och fortsätta att riva murar mellan människor, istället för att bygga upp dem. Riskabelt? Javisst. Opinionsvändare? Knappast? Framtidsinriktat? Absolut.

Greklands kris är vår, oavsett vad vi tycker. Om Grekland gör konkurs eller kastas ur eurosamarbetet kommer det att påverka många europeiska banker, som kommer att påverka svenska banker, som kommer att påverka staten. Om Grekland kursar, eller devalverar sig ur krisen, kommer det att påverka andra svaga euroländer, som Italien, där det behövs ännu större besparingar för att eventuellt lösa krisen. Men det kommer också att påverka den internationella och globala ekonomin och göra en återhämtning än svårare. Tillväxten kommer att minska, arbetslösheten kommer att stiga och resurserna för välfärd kommer att minska.

Därför måste vi kritisera Grekland för den slappa hanteringen av ekonomin. Vi ska kritisera dem för att de inte klarar av att ta in de skatter som behövs för de sociala trygghetssystemen. Vi ska kritisera dem för att de istället lägger över skulden på andra. Men vi måste själva också ta ett ansvar som sträcker sig utanför Sveriges gränser.

Så, visst kan man sitta här i Örebro och tycka att grekerna nog får sköta det där själva. Men den som öppnar ögonen och tittar ut över världen ser, om man tittar extra noga, alla dessa trådar som binder samma land med land, företag med företag, bank med bank, människa med människa.

Det är det som ibland kallas omvärldsbevakning. Den är, eller borde i vart fall vara, grunden för all politik, lokalt, nationellt och internationellt.

Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2, Expressen, SR1 och SR2, SVT1 och SVT2, Aftonbladet, TV4