Tre liberala utmaningar

Ibland gäller det att lämna det övergripande för att bli konkret. Men i konkretionen måste alltid berättelsen, visionen, om det framtida samhället finnas med. Denna dualism, vision och verklighet, är en av politikens svåraste avvägningar. Min mening är att svenska politiker alldeles för ofta hamnar i det konkreta, i procentsatser och detaljer. Ofta handlar det också om journalister som tycker det är enklare att mäta och att kunna hitta personer som drabbas av en procentförändring än som vill eller kan skriva om hur dagens procentförändringar påverkar morgondagens samhälle.

Min egen utmaning är den motsatta. Jag tycker inte att detaljfrågor inom politiken är speciellt intressanta. För att ta en liknelse: Det är inte företagsekonomin som är min drivkraft, det är nationalekonomin. Men en nationalekonom som inte kan förklara varför exempelvis euron är bra för småföretagandet har ingen framtid, i vart fall politiskt.

Därför krävs konkretion. Men för att upprepa: "i konkretionen måste alltid berättelsen, visionen, om det framtida samhället finnas med."

När detta skrivs sitter jag på Lundsbrunn eftersom jag leder ett par seminarier om socialpolitik på Folkpartiets västkonferens. Konferensen ska lägga en grund till det pågående partiprogramsarbetet. Det handlar om att finna partiets plats i ett förändrat politiskt landskap. Vilka utmaningar står vår tolkning av liberalismen för de kommande åren? Det handlar om såväl kort sikt och lång sikt.

Ofta hamnar diskussionerna på detaljnivå. Det är svårt att frigöra sig från det vardagliga politiska arbetet. Mitt inspel handlar då om att "i konkretionen måste alltid berättelsen, visionen, om det framtida samhället finnas med." Och det går. Låt mig ta tre aktuella exempel ur dagens media som pekar på det liberala uppdraget:

Enligt SVT finns idag en majoritet för att skrota alliansens skattereform, den reform som skulle göra det enklare för enskilda att starta och driva företag. Skälet är att storföretag misstänks utnyttja ensamföretagare för att kringgå LAS. Vänsterpartierna vädrar morgonluft. Storföretagen är de facto dåliga. Företagare ser bara pengar.

Eller? För oss liberaler handlar det hela tiden om att slå vakt om den lilla människans individuella möjligheter. Att få en F-skattesedel kan jämföras med hur den liberale prästen Anders Chydenius för nästa 300 år sedan slogs för böndernas rätt att själva sälja sina varor på städernas marknadsplatser. Nu vill vänstern stänga stadsportarna för bönderna, bara för att några krämare utnyttjar deras arbetskraft. Det liberala vägvalet måste vara tydligt: Värna den enskilda människans rätt och möjligheter att starta och driva egna företag. Det måste vara den enskilda människans dröm om hur man själv ska forma sitt liv som ska få bestämma.

Och de onda storföretagen då? Om några regler måste ändras, måste det ske på ett sådant sätt att inte grunden för företagande försämras. Välfärden byggs inte av politiker som reglerar individens möjligheter att driva egna företag!

På DN-debatt skriver Jesus Alcalá om förbud mot heltäckande burka. En fråga som de flesta tassar kring som katten kring het gröt. Skiljelinjen mellan religionsfrihet och jämställdhet ställs på sin spets.

Jag menar att Alcalá har helt rätt. Heltäckande slöjor i skolan, där könskampen blir tydlig, är inte liberalt. Kvinnan görs till ett objekt. Men även mannen görs till ett objekt. I det ena fallet handlar det om att försvaga kvinnan, hon behöver skydd för männens blickar. I det andra handlar det om mannen som maktsymbol, stående över kvinnan. Men i båda fallen handlar det om att göra skillnad på människa och människa enbart beroende på kön.

I vilka andra fall skulle vi acceptera en liknande uppdelningar, byggt på religion och kön? Vi som inte ens tillåtit prästvigning av kristna män som menar att kvinnan inte får bli präst? I de flesta etiska och moraliska frågor som fått en politisk reglering finns religiösa toner. I vilka andra fall är det rätt att låta den egna, religiösa uppfattningen gå ut över andra människor? I vilka andra fall accepterar vi att kvinnor och män strukturellt och regelmässigt särbehandlas enbart på grund av deras kön? I vilka fall accepterar vi det när dessa kvinnor och män inte ens är vuxna, utan fortfarande är barn?

Ett samhälle måste bygga på ett antal grundprinciper. För ett liberalt samhälle, byggt på individualism, är dessa gemensamma grundprinciper ännu viktigare. Vi måste våga vara tydligare i vilka våra grundprinciper är. Människovärde. Demokrati. Jämställdhet. Frihet.

I Svenska Dagbladet pågår debatten om euron, EU och Sveriges roll i Europa. Vänsterpartiet har varit tydligast i sin kritik. Men det finns en enormt bred uppslutning bakom ett svenskt utanförstående när det gäller en av EUs mest centrala delar, den gemensamma valutan. Och grunden för denna uppslutning är tydligt nationalistisk. Det har gynnat Sverige att stå utanför. Låt européerna (det vi uppenbarligen inte fullt ut är) ta hand om sina problem själva.

Man kan rikta massor av kritik mot såväl EU som euron. Men det finns ett antal saker man inte får glömma. EU byggdes för fred och samverkan mellan europeiska stater som krigat i århundraden. Euron var ett politiskt projekt för att än mer smälta samman det tidigare så krigiska Europa. EU och euron handlar om fred, om samverkan, om samarbete, om mänskliga kontakter och om demokrati.

Genom euro-krisen hotas alla dessa numera självklara europeiska fundamenta. Förhoppningsvis hamnar vi inte i ett sönderfallande Europa där fientlighet åter råder. Men bara för 20 år sedan delades Europa av en järnridå, och terrorbalansens balanspunkt låg i Berlin. Det är lätt att glömma.

Och det som blir den liberala grundsatsen när det gäller euron handlar faktiskt om något mer än Europa, EU och euron. Det handlar om grunden för vår internationalism. För en liberal handlar internationalism om att bygga en värld för människan, oavsett ras, religion, social- eller ekonomisk bakgrund. Det kommer att innebära utmaningar för såväl länder som individer. Ibland handlar det om att dela med sig av sin styrka, eller sina ekonomiska överskott. Vi kan inte alltid stå bredvid och peka finger och kräva att de där andra ska lösa sina problem själva innan vi svenskar kommer in och samarbetar.

Euron blir därför en vågdelare mellan de partier som ofta säger internationalism, men som med det menar att vi bara ska samarbeta när vi själva tjänar på det, och oss liberaler som alltid sätter människan, oavsett var hon befinner sig, i centrum. Fundera på hur en värld skulle se ut, om Jonas Sjöstedts (v) tankar om internationell solidaritet - grundade i hans syn på EU och euron, fick bestämma. Eller de tankar som Jimmie Åkesson (sd) framför - så lika Vänsterpartiets... Och fundera på hur olik den världen är en liberal värld, hur ofullkomlig den än må vara.

Företagande på individens villkor.
Vaktslåendet om ett antal liberala grundprinciper.
En djup och radikal internationalism.

Det går att få ihop visionen och konkretionen. Det är det arbetet vi måste intensifiera de kommande åren för att skapa en starkare svensk liberalism.

Media: DN, DN2, SVD1, SVD2, SVT

Men vad ska vi i Örebro med Grekland till?

"Låt dom gå i konkurs bara."
"Dom har ställt till det själva."
"Dom ska betala själva."
"En grek kan ju jobba utan att betala skatt, gå i pension vid 50 och kräva att vi i norra Europa ska betala."

Har man pratat Grekland, Euron och ekonomin de senaste månaderna har liknande tyckanden haglat rätt ofta. Och det är inte så svårt att förstå. För Greklands kris är Greklands kris. De fuskade sig in i Euro-samarbetet. De har inte velat ta itu med sina allvarliga strukturella problem, utan hela tiden skjutit problemen framför sig, eller skjutit över dem på andra. Men förr eller senare går det inte längre.

Står vi där nu?

I morse kunde vi höra att EU löst Finlands krav på säkerheter för att klara stödlånet, bara för att några timmar senare få veta att krisen i Greklands ekonomi är ännu värre och att finansminister Borg bedömer sannolikheten att Grekland ska klara sig som små. Eller i vart fall att "situationen är mycket allvarlig".

Så vad händer? Är det inte bara nu att göra det så många just säger. Att låta grekerna sköta det själva. Låt dem lämna euron och devalvera drachmen så de åter blir ett litet, billigt charterland?

Knappast.

Man kan tycka mycket om både EU och globaliseringen. Men den har i vart fall visat att vi människor hör ihop och att vi påverkar varandra. EU, med de många fel och brister som organisationen har, har trots allt skapat ett Europa i fred med lägre interna gränser och med en allt mer ökande känsla från allt fler att Europa är en del av mitt hem. Unga studerar i andra länder som aldrig förr. Vi reser allt mer kors och tvärs mellan länderna i både det gamla och det nya Europa. Allt fler pensionärer väljer att ta några år i solen kring Medelhavet. Och så vidare.

Och nästan hela Europa har en gemensam valuta.

Visst kan man ifrågasätta även den, utifrån tanken på optimala valutazoner eller politisk och demokratisk organisation. Men euron var ett politiskt projekt för att än mer stärka banden mellan de stater som förr bekrigade varandra. För att stärka band mellan människor och företag. För att stärka band mellan öst och väst och mellan syd och nord.

Nu visar det sig att de boliner man byggde på var alldeles för lösa. Då kan man anta positioner för att betrakta det som sker.

Antingen, som den nyss tillträdda centerledaren Lööf med benäget bistånd av socialdemokraten Juholt, ställa sig vid sidan om och nästan skadeglatt säga - skönt att vi inte är med.

Men vad hjälper det?

Eller så kan man, som folkpartiets ledare Jan Björklund, istället vilja ta en aktiv del i försöken att lösa utmaningarna i att hålla samman Europa och fortsätta att riva murar mellan människor, istället för att bygga upp dem. Riskabelt? Javisst. Opinionsvändare? Knappast? Framtidsinriktat? Absolut.

Greklands kris är vår, oavsett vad vi tycker. Om Grekland gör konkurs eller kastas ur eurosamarbetet kommer det att påverka många europeiska banker, som kommer att påverka svenska banker, som kommer att påverka staten. Om Grekland kursar, eller devalverar sig ur krisen, kommer det att påverka andra svaga euroländer, som Italien, där det behövs ännu större besparingar för att eventuellt lösa krisen. Men det kommer också att påverka den internationella och globala ekonomin och göra en återhämtning än svårare. Tillväxten kommer att minska, arbetslösheten kommer att stiga och resurserna för välfärd kommer att minska.

Därför måste vi kritisera Grekland för den slappa hanteringen av ekonomin. Vi ska kritisera dem för att de inte klarar av att ta in de skatter som behövs för de sociala trygghetssystemen. Vi ska kritisera dem för att de istället lägger över skulden på andra. Men vi måste själva också ta ett ansvar som sträcker sig utanför Sveriges gränser.

Så, visst kan man sitta här i Örebro och tycka att grekerna nog får sköta det där själva. Men den som öppnar ögonen och tittar ut över världen ser, om man tittar extra noga, alla dessa trådar som binder samma land med land, företag med företag, bank med bank, människa med människa.

Det är det som ibland kallas omvärldsbevakning. Den är, eller borde i vart fall vara, grunden för all politik, lokalt, nationellt och internationellt.

Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2, Expressen, SR1 och SR2, SVT1 och SVT2, Aftonbladet, TV4