Varför är det så uppenbart en skillnad på hur vi ser på Vänsterpartiet respektive Sverigedemokraterna? Varför kan man i Sverige vara bekännande kommunist och få sitta i såväl TV-soffor som uppträda på alla möjliga offentliga tillställningar utan att få stå till svars för kommunismens illgärningar. Och varför är det omöjligt att vara Sverigedemokrat och göra detsamma?
Listan på kommunister som finns i offentligheten är lång. Den sträcker sig från partiledare, över artister, skådespelare och kulturpersonligheter till idrottsutövare och -tränare. När Sven Wollter eller Pia Sundhage står upp för sina kommunistiska ideologier (finns det en kommunistisk ideologi???) så får de göra det. Sverige inte bara accepterar det motvilligt. I Sverige kan man vara en god kommunist.
Skulle man kunna tänka sig att någon på den andra ytterlighetssidan skulle komma undan med detsamma? Är det tänkbart med en svensk nazist som tränare för ett landslag? Skulle en fascist få plats i en myssoffa i TV där han breder ut sig efter sin senaste rolltolkning på Dramaten? Skulle en högerextrem kunna leda en av kvällstidningarnas kultursidor? Aldrig. Aldrig och aldrig. (Och tur är väl det!)
Men till vänster går det bra.
Man ska inte jämföra mördarideologier. Men i antalet människor som dödats leder kommunismen stort. Ändå är de alltså inte paria inom svensk offentlighet på samma sätt som deras nazistiska och fascistiska motsvarigheter.
Varför?
De senaste dagarna har denna fråga åter varit på tapeten i mina tankar. Skälet är naturligtvis Hässleholms kommun och de reaktioner som kom från politiker och politiska tyckare efter att tre Allianspartier tagit makten med hjälp av SD. (Att alternativet varit att SD skulle tagit makten själva var mindre intressant...)
I min förra blogg om ämnet kunde jag enkelt konstatera att även de mest liberala av Alliansens partier inte har några betänkligheter att samarbeta med Vänsterpartiet med sina kommunistiska rötter. Det sker dagligdags, och inte bara genom passivt stöd utan genom direkt samverkan i majoritetskoalitioner. Varför är det möjligt och varför är det inte en fråga för offentligheten.
Jag kan komma på tre teorier, var och en behäftad med sina svagheter.
För det första:
Kommunismens dödande var mindre offentligt än nazismens. Det finns inga minnesmärken över kommunismens offer, på samma sätt som det finns över nazismens. Kommunisterna mördade människor under en längre period, och mördandet skedde över ett brett geografiskt och ofta långt borta från oss i Västeuropa. Sibirien och Kina ligger helt enkelt för långt bort och vi har en etnocentrisk världsbild där det som inte sker i Europa inte heller värderas lika högt. Nazisterna riktade dessutom in sig på vissa grupper, medan den kommunistiska mordmaskinen slog mot alla. En del hävdar att nazisterna var mer systematiska i sitt mördande, men frågan är om det inte bara var två olika systematiska mördarideologier som stod mot varandra.
Ändå: En ideologi som medvetet mördat mellan 60 och 95 miljoner människor borde inte kunna komma undan. Och dess nutida bekännare borde inte kunna bli hjältar.
För det andra:
Vänsterpartiets kommunistiska förflutna ligger längre bort än Sverigedemokraternas nazistiska. Ända sedan i vart fall 1970-talet har det forna VPK förändras till att bli "demokratiska socialister". (Jag tror inte att det finns någon demokratisk socialism - men det är en annan historia) Sverigedemokraternas nazistiska rötter ligger bara något tiotal år bort. Och deras bruna löss finns fortfarande med i stödtrupperna.
Problemet är att det inte stämmer. Visst har VPK blivit V, men inte tack vare en internt startad ideologisk diskussion utan mer på grund av den sovjetiska och östeuropeiska kommunismens sammanbrott. Partiets partiledare har kallat sig kommunistiska långt fram på 2000-talet (Ohly gjorde avbön 2005). Jag har på 2000-talet mött förtroendevalda för V som sagt sig vara kommunister och velat verka för den väpnade revolutionen.
Ändå så tror vi på V. Men inte på SD. Även om deras partiledare säger samma sak, tar avstånd från de ideologier de inte vill sammanblandas med. De bruna lössens närvaro fördöms med rätta. Men de röda lössen verkar i en annan kontext. Till och med när SÄPO 2013 sade att det största hotet mot demokratin kommer från den autonoma vänstern, skvätte det mycket litet på V. Och kändisar kan fortfarande kalla sig kommunister.
För det tredje:
Det finns en utmattningskonsekvens, delvis beroende på att kommunisterna aldrig blivit stora. Sedan Socialdemokraterna började samarbeta med SKP och VPK har de normaliserats in i svensk politik. Sossarna har varit skickliga i att både samarbeta med och marginalisera kommunisterna. Rätt mycket beror det på den maktbas som socialdemokratin byggt upp i hela det svenska samhället. S har kontrollerat allt, från fackföreningar, över korporationer till studieförbund, som kunnat bli maktbasen för en mer reell kommunistisk organisation. Och så länge Sverige blev bättre, mer jämlikt och var hyfsat homogent fanns inte basen för en eventuellt kommunistisk agenda.
Genom årtionden har alla partier sett att V inte utgör något hot mot den svenska demokratin, så länge de är så marginaliserade som de är. Och istället för att hålla den ideologiska gränsen skarp, har man lagat efter läge. Man orkar helt enkelt inte vara ideolog. Om sossarna kan samarbeta med de gamla kommunisterna, så kan vi, är det pragmatiska beskedet även om det i linjetal och utspel låter på helt andra sätt.
---
Kanske finns det också en annan förklaring.
Är det så att vi ser på de olika mördarideologierna på olika sätt eftersom vi menar att kommunismen kommer underifrån, från folket, medan nazism och fascism kommer ovanifrån, från de starka ledarna? Även om det folkliga hos kommunismen är falskt, har bilden satt sig. De marxistiska teserna om att arbetarklassen ska resa sig mot överheten, har skapat denna bild av folkets revolt. Att det sedan inte finns någon sanning i det, eller att konsekvenserna av de kommunistiska tankarna lett till de värsta massmördarna i historien, är i den kontexten bara mänskliga misslyckanden, inte ideologiska. Kommunister vill egentligen folkets bästa, de vill vara goda även när de mördar, medan nazister och fascister är genuint onda och inte vill någon något gott.
---
Slutsatsen av detta? Ska vi hantera SD och V på samma sätt?
Bra fråga. Har jag något bra svar?
Egentligen inte. Men jag tror alla partier måste fundera i dessa banor de kommande åren, för demokratins skull.
Är demokratins kärna att folkviljan, som den uttrycks i de fria och allmänna valen, ska komma till tals? Ska i så fall alla valda hanteras på samma sätt? Eller finns det även inom demokratin ett A-, ett B- och ett C-lag där partier rangordnas inom respektive lag och där får delta utifrån de andra partiernas tänkande? (Läs: A-laget är de sex exklusive V och SD som gör upp om allt. B-laget är V som får vara med rätt mycket. C-laget är SD som inte får vara med alls.)
Vilka konsekvenser får de olika sätten att hantera V och SD (och eventuellt andra partier)? Hur stora måste ytterkantspartierna vara för att de ska sätta alternativ två ur spel? Lokalt har det redan skett, där V lett kommuner i eget majestät. Men vad händer om, eller kanske när, ytterkanterna i svensk nationell politik inte samlar 10 %, utan kanske 20 eller 30 % av de röstande? Vad händer den dag det inte går att driva politik utan att ta aktiv ställning till de partier man tidigare menat vara paria, till exempel om SD skulle bli näst största parti och göra anspråk på ordförandeposter i Riksdagens utskott?
Framtiden är inte enkel. Populism till höger och vänster stärker inte demokratin. Kommunism, nazism och fascism borde för alltid förpassas till politikens sophög. Den ideologiska fanan borde i allt hållas högt.
Men så kommer invändningarna. Som jag skrev i den förra bloggen efter Hässleholm: Är det rätt att med odemokratiska metoder försvara demokratin, eller bär den inom sig också fröet till sin egen undergång? Eller innehåller demokratins kärna också synen att vi som politiska partier måste hantera också de partier vi hatar på samma sätt som vi vill att de ska hantera oss den dag de får makten (även om vi anar att de aldrig kommer att göra det)?
Och - i den kommunalgrå vardagen - hur ska jag hantera mitt uppdrag som förtroendevald på bästa sätt för medborgarna? Hur ska jag söka stöd för att den bästa, eller kanske den minst dåliga, politiken vinner majoritet? Hur kortsiktig får jag vara, och hur långsiktig måste jag vara?
Det finns inga svar. Och det kommer aldrig att finnas några. Förrän efteråt.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett Fascism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Fascism. Visa alla inlägg
2016-11-07
Grand Hotel och Gunhild Carling
Vågorna efter SDs kalas på Grand Hotel går höga. Först var alla emot att hotellet tog emot dem. Efter en viss betänketid har ett antal debattörer valt den andra vägen - att ifrågasätta såväl de som krävt att Grand Hotel inte ska ta emot SD och deras högerpopulistiska kamrater som Grand Hotel som pudlat och bett om ursäkt.
Det finns flera bottnar i detta. Tyvärr är det som så ofta nuförtiden antingen svart eller vitt. Tycker man att SD har rätt att boka Grand Hotel är man en lika god kålsupare som dem. Rasist, fascist eller vad man nu vill bli kallad. Bara den som på sociala media går ut med hur illa man tycker om dessa rasister/fascister/högerpopulister är på rätt sida. Bäst är naturligtvis att sänka Grand Hotels betyg.
Ond och god. God och ond.
Rätt ofta när jag går här hemma på gården funderar jag över demokratins framtid. Det är inte enbart framgångarna för högerpopulister i Europa, och kanske snart i USA, eller vänsterpopulisterna i exempelvis Venezuela, som oroar. Frågan är större än så.
Idag i Svenska Dagbladet skriver Torbjörn Elensky om detta. Varför har den västerländska demokratin så stora problem? Hur kommer det sig att den riskera att tas över av dessa populister? Varför blundar människorna med riskerna med populismen, som i sin förlängning kan hota demokratins grundvalar?
I det läget är det så lätt att peka finger mot och på de andra. De som är så dumma/rasistiska/obildade/valfritt epitet att de kan tro på en Trump, en Åkesson, en Orban. Några steg därifrån ligger nästa aktion, där Grand Hotel-aktionen är ett typexempel. Stämpla inte bara de som tagit ställning, utan även de som av olika skäl har beröring med dessa organisationer och människor.
Men är det en rimlig hållning? Och vart leder den.
För mig leder den till Gunhild Carling. Hon är en fantastisk musiker. Men hon har (minst) ett problem. Hennes familj, såväl fader som bröder, är enligt mediala uppgifter milt sagt tveksamma till invandring. En moderat KSO har sagt att hennes bröder är de mest främlingsfientliga han träffat på. Pappan har en bakgrund i nazistanknutna rörelser.
Dessa åsikter har lett till att såväl det band som familjen Carling har, som Gunhild Carling själv, avbokats. Gunhild Carling har gång efter annan avkrävts avståndstaganden från de åsikter hennes familj uppenbarligen har.
Det finns flera bottnar också i detta. Jag har själv svårt att veta hur jag skulle hantera frågan om att välja mellan familj och jobb, om alternativet att behålla jobbet var att helt lämna familjen eller hamna i ständig strid med dem. Jag har också svårt att inse att det är OK att låta Mikael Wiehe eller Sven Wollter, med rötterna i den kommunism som mördat mest människor i världen och som nu verkar sticka upp sitt fula tryne igen i de vänsterpopulistiska rörelserna, både få spela överallt de vill och framträda i all möjlig media (även med sitt unkna budskap) medan de främlingsfientliga Carlings bannlyses. Är den kommunistiska döden bättre än främlingsfientlighetens? Jag fattar det inte!
Men det är inte heller där min huvudsakliga sko klämmer. Det är snarare synen på att allt är politik.
Grand Hotel måste pudla för att vissa av deras gäster inte passar in i den acceptabla normen.
Gunhild Carling måste kontinuerligt ta avstånd från sina bröders politiska åsikter.
När tas nästa steg?
Kan någon SD-förening boka något möte i någon offentlig lokal? Var ligger gränsen, till höger och till vänster, för att ett parti ska kunna boka en lokal? Om det inte räcker med att man är vald i öppna demokratiska val, och inte har åsikter som är straffbara, var ska då gränsen dras? Och om de inte får hyra, eller om hyresvärden blir utsatt för gatlopp i sociala medier - vad blir konsekvenserna?
Vilka artister ska tvingas redovisa sina politiska åsikter, sin familjs politiska bakgrund och vilka avståndstaganden man gjort? Vilka åsikter hos en enskild artist, hennes familj, eller kanske en medlem i en grupp eller kanske till och med en kör eller symfoniorkester, är allvarliga nog för att artisten/gruppen/orkestern ska avbokas?
Varför ska detta bara gälla partier och artister? Vilka andra människor har så avskyvärda åsikter att de inte kvalificerar in i gruppen där man kan kräva att bli behandlad som alla andra? Vilka jobb ska kräva åsiktsregistrering, vilka köp av varor och tjänster ska först behandlas av bolagets VD (som nu Grand säger att de ska göra) innan du som medborgare/organisationsföreträdare/bolagsägare får veta om du är godkänd?
Demokrati är svårt. Men risken är att vi när vi tror att vi försvarar demokratin, i själva verket försvagar den. Om inte ens de marknadsekonomiska parametrarna får vara opolitiska, är den liberala demokratin satt under rätt stor press. Om dina åsikter i politiska frågor spelar roll för hur du kommer att behandlas som kund är sannolikheten stor att vi snart lämnar den demokratiska eran.
Och det är också där populisterna kommer in. För i den mediala cirkus vi alla lever i så kan de dra fördel av att låtsas tala för dem som upplever sig vara längre ner än de påstådda eliterna på detta sluttande plan. De som upplever att de redan behandlas annorlunda, de som inte får det de andra får, de som står utanför. Och för varje facebook-aktion som sätts upp mot populisterna, fördjupas deras utanförskap och förstärks deras bild av att det är dem mot nomenklaturan.
I demokratin ligger en del konsekvenser som man inte gärna vill fundera kring. En handlar om det är rimligt att med demokratiska beslut avskaffa demokratin. En annan handlar om med vilka odemokratiska medel det är rätt att försvara demokratin.
Ingen av frågorna har ett enkelt svar.
Men på frågan om hur man ska hantera frågan kring såväl Grand Hotel som Gunhild Carling kan man fundera över ett Bibelord: "Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det ska ni också göra för dem."
Översatt till dagsdemokratiska funderingar innebär det kanske att vi borde fundera mer över hur vi själva skulle vilja bli behandlade i det samhälle som behärskas av de människor som man nu öser galla över. Demokratin kräver helt enkelt att vi agerar mot dem som vi vill att de ska agera mot oss.
Men - säger vän av ordning - den dag de kommer till makten kommer de inte att göra det. Då är det andra lagar som gäller. Så är det sannolikt. Men för att värna demokratin är det möjligtvis ett pris som måste betalas.
Och det enda skyddet mot det är att finna ett politiskt alternativ för de som idag vill rösta på populister både till vänster och höger. Ett alternativ som är bättre för fler.
Det finns flera bottnar i detta. Tyvärr är det som så ofta nuförtiden antingen svart eller vitt. Tycker man att SD har rätt att boka Grand Hotel är man en lika god kålsupare som dem. Rasist, fascist eller vad man nu vill bli kallad. Bara den som på sociala media går ut med hur illa man tycker om dessa rasister/fascister/högerpopulister är på rätt sida. Bäst är naturligtvis att sänka Grand Hotels betyg.
Ond och god. God och ond.
Rätt ofta när jag går här hemma på gården funderar jag över demokratins framtid. Det är inte enbart framgångarna för högerpopulister i Europa, och kanske snart i USA, eller vänsterpopulisterna i exempelvis Venezuela, som oroar. Frågan är större än så.
Idag i Svenska Dagbladet skriver Torbjörn Elensky om detta. Varför har den västerländska demokratin så stora problem? Hur kommer det sig att den riskera att tas över av dessa populister? Varför blundar människorna med riskerna med populismen, som i sin förlängning kan hota demokratins grundvalar?
I det läget är det så lätt att peka finger mot och på de andra. De som är så dumma/rasistiska/obildade/valfritt epitet att de kan tro på en Trump, en Åkesson, en Orban. Några steg därifrån ligger nästa aktion, där Grand Hotel-aktionen är ett typexempel. Stämpla inte bara de som tagit ställning, utan även de som av olika skäl har beröring med dessa organisationer och människor.
Men är det en rimlig hållning? Och vart leder den.
För mig leder den till Gunhild Carling. Hon är en fantastisk musiker. Men hon har (minst) ett problem. Hennes familj, såväl fader som bröder, är enligt mediala uppgifter milt sagt tveksamma till invandring. En moderat KSO har sagt att hennes bröder är de mest främlingsfientliga han träffat på. Pappan har en bakgrund i nazistanknutna rörelser.
Dessa åsikter har lett till att såväl det band som familjen Carling har, som Gunhild Carling själv, avbokats. Gunhild Carling har gång efter annan avkrävts avståndstaganden från de åsikter hennes familj uppenbarligen har.
Det finns flera bottnar också i detta. Jag har själv svårt att veta hur jag skulle hantera frågan om att välja mellan familj och jobb, om alternativet att behålla jobbet var att helt lämna familjen eller hamna i ständig strid med dem. Jag har också svårt att inse att det är OK att låta Mikael Wiehe eller Sven Wollter, med rötterna i den kommunism som mördat mest människor i världen och som nu verkar sticka upp sitt fula tryne igen i de vänsterpopulistiska rörelserna, både få spela överallt de vill och framträda i all möjlig media (även med sitt unkna budskap) medan de främlingsfientliga Carlings bannlyses. Är den kommunistiska döden bättre än främlingsfientlighetens? Jag fattar det inte!
Men det är inte heller där min huvudsakliga sko klämmer. Det är snarare synen på att allt är politik.
Grand Hotel måste pudla för att vissa av deras gäster inte passar in i den acceptabla normen.
Gunhild Carling måste kontinuerligt ta avstånd från sina bröders politiska åsikter.
När tas nästa steg?
Kan någon SD-förening boka något möte i någon offentlig lokal? Var ligger gränsen, till höger och till vänster, för att ett parti ska kunna boka en lokal? Om det inte räcker med att man är vald i öppna demokratiska val, och inte har åsikter som är straffbara, var ska då gränsen dras? Och om de inte får hyra, eller om hyresvärden blir utsatt för gatlopp i sociala medier - vad blir konsekvenserna?
Vilka artister ska tvingas redovisa sina politiska åsikter, sin familjs politiska bakgrund och vilka avståndstaganden man gjort? Vilka åsikter hos en enskild artist, hennes familj, eller kanske en medlem i en grupp eller kanske till och med en kör eller symfoniorkester, är allvarliga nog för att artisten/gruppen/orkestern ska avbokas?
Varför ska detta bara gälla partier och artister? Vilka andra människor har så avskyvärda åsikter att de inte kvalificerar in i gruppen där man kan kräva att bli behandlad som alla andra? Vilka jobb ska kräva åsiktsregistrering, vilka köp av varor och tjänster ska först behandlas av bolagets VD (som nu Grand säger att de ska göra) innan du som medborgare/organisationsföreträdare/bolagsägare får veta om du är godkänd?
Demokrati är svårt. Men risken är att vi när vi tror att vi försvarar demokratin, i själva verket försvagar den. Om inte ens de marknadsekonomiska parametrarna får vara opolitiska, är den liberala demokratin satt under rätt stor press. Om dina åsikter i politiska frågor spelar roll för hur du kommer att behandlas som kund är sannolikheten stor att vi snart lämnar den demokratiska eran.
Och det är också där populisterna kommer in. För i den mediala cirkus vi alla lever i så kan de dra fördel av att låtsas tala för dem som upplever sig vara längre ner än de påstådda eliterna på detta sluttande plan. De som upplever att de redan behandlas annorlunda, de som inte får det de andra får, de som står utanför. Och för varje facebook-aktion som sätts upp mot populisterna, fördjupas deras utanförskap och förstärks deras bild av att det är dem mot nomenklaturan.
I demokratin ligger en del konsekvenser som man inte gärna vill fundera kring. En handlar om det är rimligt att med demokratiska beslut avskaffa demokratin. En annan handlar om med vilka odemokratiska medel det är rätt att försvara demokratin.
Ingen av frågorna har ett enkelt svar.
Men på frågan om hur man ska hantera frågan kring såväl Grand Hotel som Gunhild Carling kan man fundera över ett Bibelord: "Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det ska ni också göra för dem."
Översatt till dagsdemokratiska funderingar innebär det kanske att vi borde fundera mer över hur vi själva skulle vilja bli behandlade i det samhälle som behärskas av de människor som man nu öser galla över. Demokratin kräver helt enkelt att vi agerar mot dem som vi vill att de ska agera mot oss.
Men - säger vän av ordning - den dag de kommer till makten kommer de inte att göra det. Då är det andra lagar som gäller. Så är det sannolikt. Men för att värna demokratin är det möjligtvis ett pris som måste betalas.
Och det enda skyddet mot det är att finna ett politiskt alternativ för de som idag vill rösta på populister både till vänster och höger. Ett alternativ som är bättre för fler.
2016-01-27
Kanske lika bra att ge upp...
Ibland funderar jag på om det överhuvudtaget är värt att försöka. Försöka förstå. Försöka finna svar. Försöka väga och avväga.
Idag är en sådan dag. Skälet är enkelt. Jag har läst en krönika i Kristianstadsbladet.
Det är en fin krönika. Skriven av den Viktor Banke jag även tidigare relaterat till. Den redovisar de sanna riskerna med de värderingsglidningar som kan inträffa när samhället delas upp i vi och dom. Vi, innanför. Dom, utanför. Vi, svenskarna. Dom, flyktingarna.
Artikeln innehåller alla de rätta orden. Tonen är rätt, anslaget humanistiskt. Ändå så skorrar det så illa att jag funderar på om det överhuvudtaget är värt att försöka. Försöka förstå. Försöka finna svar. Försöka väga och avväga.
Bankes bild är övertydlig. Det finns onda män, i denna artikel exemplifierade med två professorer (Bauhn och Trägårdh) och en moderat (Beckman), som tas som exempel på dem som är delar av denna värdeglidning. Genom en form av "guilt by association" skapar han känslan att de är företrädare för samma typ av händelser som en gång ledde till det nazistiska maktövertagandet och förintelsen.
Men Banke vill inte vidkännas detta. När jag på twitter menar att det är en fara i att utmåla oss som tycker annorlunda som onda blir svaren:
Viktor Banke @ViktorBanke
@staffanwerme Onda?
Viktor Banke @ViktorBanke
@staffanwerme Vilka vi förresten? Du nämns väl inte?
för att avslutas med
Viktor Banke @ViktorBanke
Skriver: det sker en glidning i synen på främlingar. Nämner exempel.
Någon som inte nämns: så vi som är inte för helt öppna gränser är onda?
Viktor Banke @ViktorBanke
Måste sluta svara de som gör sig så pass dumma att de omöjliggör fruktbar diskussion.
Det finns en risk i ett vi och ett dom. Det finns det när det gäller svenskar och invandrare. Men det finns en lika stor risk i ett vi och ett dom när det gäller att utmåla människor som onda och goda.
Banke är ett lysande exempel på den nomenklatura som de facto definierar sig som de goda. Inte så att det skrivs ut. Men mellan varenda rad i denna artikel, liksom i flera andra, går det att läsa:
Det är andra som står för värdeglidningar - inte jag. Det är andra som jämnar vägen för de onda - inte jag. Det är därför de är onda och inte jag.
Man behöver inte vara så övertydlig så att det skrivs i en artikel som tar sitt ursprung i förintelsen. Banke är inte heller ensam i denna sin beskrivning. Men bilden sätts gång på gång: Vi är goda, vi står för den enda sanningen.
Det är tragiskt. Därför att Banke har rätt. Det finns en oroande värdeglidning. Det finns oroande tecken på en allt mer exklusiv nationalism, byggd på det vi och det dom som en gång slet Europa i stycken, år efter år, krig efter krig. Det finns oroande tecken på att det människovärde som vi trodde var absolut, inte längre är det. Det finns partier, till vänster och till höger, som allt mer påminner om den tid vi kanske trodde var för alltid över; kommunismens spöke börjar irra runt i europeisk politik och gör sällskap med en allt tydligare fascistisk demon. Kanske är de en och samma, skilda bara utifrån vilket perspektiv man ser dem...
Men när Banke och de andra goda beskriver verkligheten som de gör, sätter de sig på onåbara elfenbenstorn. De skapar en sanning som inte går att ifrågasätta. Och då finns inget utrymme för diskussion, samtal, förståelse, möten.
Den kommunalgrå vardagen är verkligen kommunalgrå. Den handlar alldeles för ofta om att ställa människor mot varandra i resursbristens verklighet. Ska pengarna gå till pojkarna med särskilda behov i skolan, eller till de gamla kvinnornas behov i hemtjänsten? Ska pengarna gå till förebyggande socialt arbete i utanförskapsområden, eller till ytterligare en vända på hem för missbrukaren? Har vi råd att behålla antalet förskollärare så att inte barngrupperna blir för stora? Är kulturskolan verkligen så viktig? Måste kommunen stötta föreningsverksamhet i en så stor utsträckning? Ska vi ta emot ytterligare ett antal flyktingar, oavsett vad det kostar och innebär för vår övriga verksamhet?
Vad är ont? Vad är gott? Vad är rätt? Vad är fel?
När jag försöker förstå den verklighet jag ser har jag landat i att vi inte kan ta emot hur många flyktingar som helst. Den välfärd vi byggt, den välfärd som jag själv sett inifrån - inte alls så stabil och förtroendeingivande som man önskade, klarar inte 10.000 asylsökande i veckan. Kanske inte ens 1.000 i veckan, år efter år. Konsekvenserna på välfärd och välfärdens samhälle av ett sådant mottagande blir för stora.
Men är jag ond för det? Är jag en av dem som skapar de värderingsglidningar Banke beskriver? Och vad kan man i så fall göra åt det?
Ibland verkar det bara finnas ett på- och ett av-läge.
På-läget innebär i princip en oreglerad invandring. (Fast inte ens de goda säger det. När man frågar blir ofta svaret: Jag är inte för en oreglerad invandring, men för en ovillkorlig asylrätt. Men om man frågar om ifall denna ovillkorliga asylrätt innebär att Sverige långsiktigt ska ta emot 10.000 människor i veckan (något som tidigare sannolikt definierats som en oreglerad invandring) och vilka konsekvenser det innebär, blir svaret ofta tystnad...)
Av-läget är att stänga gränserna. (Fast de onda säger inte det. Men hela politiken de vill ha ska göra det så besvärligt för alla som ens funderar på att ta sig till Sverige att de samlade effekterna blir att gränserna stängs, kanske med undantag för ett litet antal kvotflyktingar. Och när man frågar om konsekvenserna för asylrätten, för det internationella samarbetet, för risken för fler konflikter mellan stater och människor, blir svaret ofta tystnad...)
Ibland verkar det också som om de som verkligen är för antingen på- eller av-läget önskar, nej nästan kräver, att vi som inte befinner oss där ska definiera oss som antingen det ena eller det andra. Ond eller god. Sann eller falsk.
Och ondskan och godheten, sannheten eller falskheten, beror på från vilken sida man betraktas.
När jag läser Bankes, och flera andras, artiklar skräms jag av detta. Den svartvita bild av verkligheten som målas upp. Uppdelandet av människor. Byggandet av murar och grävandet av diken mellan oss och dem som inte delar den verklighetsbeskrivning man själv står för.
Och jag anar, utan att veta, att på den andra sidan, den som inte har tillgång till tidningarnas debatt- och kultursidor, är beskrivningarna av Banke och hans likar än värre. Beskrivningarna av hoten, hatet och fientligheten som möter de som står upp för Bankes värderingar är skrämmande. Murarna än högre. Dikena avgrundsdjupa.
Men mitt emellan står sannolikt rätt många. Oroade över konsekvenserna för välfärden. Lika oroade över konsekvenserna för människovärdet.
Och jag undrar: Finns det inte ett sätt att med respekt för den andre söka samtalet? Måste verkligheten beskrivas i enbart två nyanser? Kan vi inte försöka förstå varandra? Går det inte att vägra acceptera att människor med en annan åsikt måste ha fel, vara falska, stå för det onda?
Hans Andersson, länge verksamhetsledare för stiftelsen Cesam, brukar säga att motsatsen till krig är inte fred, utan samtal. Jag delar den åsikten.
Kanske går det inte att tala med de allra värsta rasisterna, fascisterna, nazisterna. Men det måste gå att tala med de andra, utan att kräva att de definierar sig som antingen eller. Vi måste söka detta samtal, lokalt, nationellt och internationellt, ständigt, respektfullt, ödmjukt, baserat i en stark övertygelse om var våra egna värderingar har sin grund och sitt fäste.
Om vi inte tror det är det ju lika bra att ge upp. Då kan man bygga vidare på sitt elfenbenstorn i trygg förvissning om att man själv ändå sitter på den enda sanningen. Då kan man lika gärna ge upp att försöka. Försöka förstå. Försöka finna svar. Försöka väga och avväga.
Idag är en sådan dag. Skälet är enkelt. Jag har läst en krönika i Kristianstadsbladet.
Det är en fin krönika. Skriven av den Viktor Banke jag även tidigare relaterat till. Den redovisar de sanna riskerna med de värderingsglidningar som kan inträffa när samhället delas upp i vi och dom. Vi, innanför. Dom, utanför. Vi, svenskarna. Dom, flyktingarna.
Artikeln innehåller alla de rätta orden. Tonen är rätt, anslaget humanistiskt. Ändå så skorrar det så illa att jag funderar på om det överhuvudtaget är värt att försöka. Försöka förstå. Försöka finna svar. Försöka väga och avväga.
Bankes bild är övertydlig. Det finns onda män, i denna artikel exemplifierade med två professorer (Bauhn och Trägårdh) och en moderat (Beckman), som tas som exempel på dem som är delar av denna värdeglidning. Genom en form av "guilt by association" skapar han känslan att de är företrädare för samma typ av händelser som en gång ledde till det nazistiska maktövertagandet och förintelsen.
Men Banke vill inte vidkännas detta. När jag på twitter menar att det är en fara i att utmåla oss som tycker annorlunda som onda blir svaren:
Viktor Banke @ViktorBanke
@staffanwerme Onda?
Viktor Banke @ViktorBanke
@staffanwerme Vilka vi förresten? Du nämns väl inte?
för att avslutas med
Viktor Banke @ViktorBanke
Skriver: det sker en glidning i synen på främlingar. Nämner exempel.
Någon som inte nämns: så vi som är inte för helt öppna gränser är onda?
Viktor Banke @ViktorBanke
Måste sluta svara de som gör sig så pass dumma att de omöjliggör fruktbar diskussion.
Det finns en risk i ett vi och ett dom. Det finns det när det gäller svenskar och invandrare. Men det finns en lika stor risk i ett vi och ett dom när det gäller att utmåla människor som onda och goda.
Banke är ett lysande exempel på den nomenklatura som de facto definierar sig som de goda. Inte så att det skrivs ut. Men mellan varenda rad i denna artikel, liksom i flera andra, går det att läsa:
Det är andra som står för värdeglidningar - inte jag. Det är andra som jämnar vägen för de onda - inte jag. Det är därför de är onda och inte jag.
Man behöver inte vara så övertydlig så att det skrivs i en artikel som tar sitt ursprung i förintelsen. Banke är inte heller ensam i denna sin beskrivning. Men bilden sätts gång på gång: Vi är goda, vi står för den enda sanningen.
Det är tragiskt. Därför att Banke har rätt. Det finns en oroande värdeglidning. Det finns oroande tecken på en allt mer exklusiv nationalism, byggd på det vi och det dom som en gång slet Europa i stycken, år efter år, krig efter krig. Det finns oroande tecken på att det människovärde som vi trodde var absolut, inte längre är det. Det finns partier, till vänster och till höger, som allt mer påminner om den tid vi kanske trodde var för alltid över; kommunismens spöke börjar irra runt i europeisk politik och gör sällskap med en allt tydligare fascistisk demon. Kanske är de en och samma, skilda bara utifrån vilket perspektiv man ser dem...
Men när Banke och de andra goda beskriver verkligheten som de gör, sätter de sig på onåbara elfenbenstorn. De skapar en sanning som inte går att ifrågasätta. Och då finns inget utrymme för diskussion, samtal, förståelse, möten.
Den kommunalgrå vardagen är verkligen kommunalgrå. Den handlar alldeles för ofta om att ställa människor mot varandra i resursbristens verklighet. Ska pengarna gå till pojkarna med särskilda behov i skolan, eller till de gamla kvinnornas behov i hemtjänsten? Ska pengarna gå till förebyggande socialt arbete i utanförskapsområden, eller till ytterligare en vända på hem för missbrukaren? Har vi råd att behålla antalet förskollärare så att inte barngrupperna blir för stora? Är kulturskolan verkligen så viktig? Måste kommunen stötta föreningsverksamhet i en så stor utsträckning? Ska vi ta emot ytterligare ett antal flyktingar, oavsett vad det kostar och innebär för vår övriga verksamhet?
Vad är ont? Vad är gott? Vad är rätt? Vad är fel?
När jag försöker förstå den verklighet jag ser har jag landat i att vi inte kan ta emot hur många flyktingar som helst. Den välfärd vi byggt, den välfärd som jag själv sett inifrån - inte alls så stabil och förtroendeingivande som man önskade, klarar inte 10.000 asylsökande i veckan. Kanske inte ens 1.000 i veckan, år efter år. Konsekvenserna på välfärd och välfärdens samhälle av ett sådant mottagande blir för stora.
Men är jag ond för det? Är jag en av dem som skapar de värderingsglidningar Banke beskriver? Och vad kan man i så fall göra åt det?
Ibland verkar det bara finnas ett på- och ett av-läge.
På-läget innebär i princip en oreglerad invandring. (Fast inte ens de goda säger det. När man frågar blir ofta svaret: Jag är inte för en oreglerad invandring, men för en ovillkorlig asylrätt. Men om man frågar om ifall denna ovillkorliga asylrätt innebär att Sverige långsiktigt ska ta emot 10.000 människor i veckan (något som tidigare sannolikt definierats som en oreglerad invandring) och vilka konsekvenser det innebär, blir svaret ofta tystnad...)
Av-läget är att stänga gränserna. (Fast de onda säger inte det. Men hela politiken de vill ha ska göra det så besvärligt för alla som ens funderar på att ta sig till Sverige att de samlade effekterna blir att gränserna stängs, kanske med undantag för ett litet antal kvotflyktingar. Och när man frågar om konsekvenserna för asylrätten, för det internationella samarbetet, för risken för fler konflikter mellan stater och människor, blir svaret ofta tystnad...)
Ibland verkar det också som om de som verkligen är för antingen på- eller av-läget önskar, nej nästan kräver, att vi som inte befinner oss där ska definiera oss som antingen det ena eller det andra. Ond eller god. Sann eller falsk.
Och ondskan och godheten, sannheten eller falskheten, beror på från vilken sida man betraktas.
När jag läser Bankes, och flera andras, artiklar skräms jag av detta. Den svartvita bild av verkligheten som målas upp. Uppdelandet av människor. Byggandet av murar och grävandet av diken mellan oss och dem som inte delar den verklighetsbeskrivning man själv står för.
Och jag anar, utan att veta, att på den andra sidan, den som inte har tillgång till tidningarnas debatt- och kultursidor, är beskrivningarna av Banke och hans likar än värre. Beskrivningarna av hoten, hatet och fientligheten som möter de som står upp för Bankes värderingar är skrämmande. Murarna än högre. Dikena avgrundsdjupa.
Men mitt emellan står sannolikt rätt många. Oroade över konsekvenserna för välfärden. Lika oroade över konsekvenserna för människovärdet.
Och jag undrar: Finns det inte ett sätt att med respekt för den andre söka samtalet? Måste verkligheten beskrivas i enbart två nyanser? Kan vi inte försöka förstå varandra? Går det inte att vägra acceptera att människor med en annan åsikt måste ha fel, vara falska, stå för det onda?
Hans Andersson, länge verksamhetsledare för stiftelsen Cesam, brukar säga att motsatsen till krig är inte fred, utan samtal. Jag delar den åsikten.
Kanske går det inte att tala med de allra värsta rasisterna, fascisterna, nazisterna. Men det måste gå att tala med de andra, utan att kräva att de definierar sig som antingen eller. Vi måste söka detta samtal, lokalt, nationellt och internationellt, ständigt, respektfullt, ödmjukt, baserat i en stark övertygelse om var våra egna värderingar har sin grund och sitt fäste.
Om vi inte tror det är det ju lika bra att ge upp. Då kan man bygga vidare på sitt elfenbenstorn i trygg förvissning om att man själv ändå sitter på den enda sanningen. Då kan man lika gärna ge upp att försöka. Försöka förstå. Försöka finna svar. Försöka väga och avväga.
2015-12-15
Till Markus Uvells försvar
Läser Dagens Industris artikel om att Markus Uvell får gå från KREAB. Och jag förvånas, oroas och skräms en del. Av två anledningar.
Men först: Jag känner inte Uvell. Jag vet att jag inte delar alla hans ståndpunkter (vi har drabbat samman om vargens vara eller inte ett antal gånger på twitter exempelvis). Jag har lyssnat till honom ett par gånger i större sammanhang där jag varit en obetydlig del.
Så detta handlar egentligen mindre om Uvell och mer om ett samhälle som riskerar att vandra på den väg mot helvetet som är kantad av goda föresatser.
Uvell får uppenbarligen sparken. Och skälet är att han umgåtts för nära och för privat med en SD-topp. I artikeln säger grundaren Peje Emilsson: ”Man måste kunna ha en professionell bevakning av alla partier. Man måste vara med och påverka", säger Peje Emilsson. "Men har du sedan en privat relation, kan det lätt missuppfattas."
Vad uttrycker egentligen Emilsson? Jo - att han som arbetsgivare och ägare både har rätt och skyldighet att kräva att ditt privata umgänge är acceptabelt. Inom normen. Emilssons svar skulle kunna tolkas som om det är oacceptabelt att ha kontakter med politiska ledarfigurer överhuvudtaget. Men är det så?
Det är tydligt att det är utom normen att ha ett privat umgänge med en SD-are. Men skulle Uvell fått sparken om han lunchat med Löfven, Björklund eller Lööf? Om de varit privata kompisar? Tillåt mig tvivla.
Så var går gränsen? Är det graden av "kompisskap" som är avgörande? Eller är det höjden på det politiska uppdraget? Eller är det graden av oacceptabel politisk hemvist? Och i så fall - vilka politiska åsikter är OK?
Det leder in på det andra spåret som oroar. Det verkar uppenbart att Emilsson är orolig för att KREAB ska förlora kunder på grund av att chefen lunchar och är kompis med en SD-topp. Kanske är det sannolikt. Men säger inte detta mer om Sverige och den åsiktskorridor som ändå finns, än mycket annat?
Hur kommer det sig att andra hat-ideologiers företrädare behandlas annorlunda än SD? Hade Uvell fått sparken om han polat med Åsa Linderborg eller någon annan svensk kommunist? Hade det varit acceptabelt att äta gott med Gudrun Schyman, Lars Ohly eller någon av de svenska vänsterpartisterna med mer eller mindre tydlig tidigare kommunistanstrykning?
Varför kan illdåden från den ideologi som mördat flest i historien, kommunismen och dess medlöpare, behandlas som om det var något lindrigt bekymmer, medan den andra mördarideologin, nazismen och dess grannar, ständigt och rättmätigt attackeras? Är SDs främlingsfientlighet och historiska kopplingar till fascistiska rörelser värre än dagens uttalade kommunister?
Jag begriper det inte.
Och det riskerar att bli värre.
En artikel i Gefle Dagblad berättar att Gävle kommuns kulturskola sagt upp ett kontrakt med artisten Gunhild Carling, och hennes band där hennes bröder spelar. Skälet är uppenbart: Bröderna har agerat tydligt främlingsfientligt. Men i artikeln byggs också hennes fars nazistiska sympatier in.
Trots att Gunhild Carling offentligt tagit avstånd från brödernas agerande (syns i artikeln) så sägs avtalet upp. För att kulturskolan måste vara opolitisk.
Man frågar sig hur många artister som får frågan om de delar kommunistiska, nazistiska, främlingsfientliga, socialistiska, antidemokratiska, islamistiska eller andra rörelsers tankar innan de får ett kontrakt med Gävle kommuns musikskola? Och innebär detta att exempelvis alla besökande symfoniorkestrar ska uppge orkestermedlemmarnas politiska hemvist innan de kan accepteras att spela? Är det i så fall OK om man är kommunist, men icke OK om man är SD-are? Kan man acceptera att en kusin är SD-aktiv, men inte en syster?
Det finns en risk att vi är på väg in i ett samhälle där inte bara dina egna åsikter, utan också de åsikter som din familj och dina vänner har kommer att spela roll för dina chanser i samhället. I går en artist. Idag en KREAB-chef. I morgon...
Det samhället är inte öppet längre. Det samhället är knappast liberalt. Det samhället har glömt den gamla devis som tillskrivs Voltaire: "Jag hatar dina ståndpunkter, men är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem." Det samhället riskerar att tystna. Och då har alla de goda föresatserna lett oss precis dit vi aldrig ville komma.
Men först: Jag känner inte Uvell. Jag vet att jag inte delar alla hans ståndpunkter (vi har drabbat samman om vargens vara eller inte ett antal gånger på twitter exempelvis). Jag har lyssnat till honom ett par gånger i större sammanhang där jag varit en obetydlig del.
Så detta handlar egentligen mindre om Uvell och mer om ett samhälle som riskerar att vandra på den väg mot helvetet som är kantad av goda föresatser.
Uvell får uppenbarligen sparken. Och skälet är att han umgåtts för nära och för privat med en SD-topp. I artikeln säger grundaren Peje Emilsson: ”Man måste kunna ha en professionell bevakning av alla partier. Man måste vara med och påverka", säger Peje Emilsson. "Men har du sedan en privat relation, kan det lätt missuppfattas."
Vad uttrycker egentligen Emilsson? Jo - att han som arbetsgivare och ägare både har rätt och skyldighet att kräva att ditt privata umgänge är acceptabelt. Inom normen. Emilssons svar skulle kunna tolkas som om det är oacceptabelt att ha kontakter med politiska ledarfigurer överhuvudtaget. Men är det så?
Det är tydligt att det är utom normen att ha ett privat umgänge med en SD-are. Men skulle Uvell fått sparken om han lunchat med Löfven, Björklund eller Lööf? Om de varit privata kompisar? Tillåt mig tvivla.
Så var går gränsen? Är det graden av "kompisskap" som är avgörande? Eller är det höjden på det politiska uppdraget? Eller är det graden av oacceptabel politisk hemvist? Och i så fall - vilka politiska åsikter är OK?
Det leder in på det andra spåret som oroar. Det verkar uppenbart att Emilsson är orolig för att KREAB ska förlora kunder på grund av att chefen lunchar och är kompis med en SD-topp. Kanske är det sannolikt. Men säger inte detta mer om Sverige och den åsiktskorridor som ändå finns, än mycket annat?
Hur kommer det sig att andra hat-ideologiers företrädare behandlas annorlunda än SD? Hade Uvell fått sparken om han polat med Åsa Linderborg eller någon annan svensk kommunist? Hade det varit acceptabelt att äta gott med Gudrun Schyman, Lars Ohly eller någon av de svenska vänsterpartisterna med mer eller mindre tydlig tidigare kommunistanstrykning?
Varför kan illdåden från den ideologi som mördat flest i historien, kommunismen och dess medlöpare, behandlas som om det var något lindrigt bekymmer, medan den andra mördarideologin, nazismen och dess grannar, ständigt och rättmätigt attackeras? Är SDs främlingsfientlighet och historiska kopplingar till fascistiska rörelser värre än dagens uttalade kommunister?
Jag begriper det inte.
Och det riskerar att bli värre.
En artikel i Gefle Dagblad berättar att Gävle kommuns kulturskola sagt upp ett kontrakt med artisten Gunhild Carling, och hennes band där hennes bröder spelar. Skälet är uppenbart: Bröderna har agerat tydligt främlingsfientligt. Men i artikeln byggs också hennes fars nazistiska sympatier in.
Trots att Gunhild Carling offentligt tagit avstånd från brödernas agerande (syns i artikeln) så sägs avtalet upp. För att kulturskolan måste vara opolitisk.
Man frågar sig hur många artister som får frågan om de delar kommunistiska, nazistiska, främlingsfientliga, socialistiska, antidemokratiska, islamistiska eller andra rörelsers tankar innan de får ett kontrakt med Gävle kommuns musikskola? Och innebär detta att exempelvis alla besökande symfoniorkestrar ska uppge orkestermedlemmarnas politiska hemvist innan de kan accepteras att spela? Är det i så fall OK om man är kommunist, men icke OK om man är SD-are? Kan man acceptera att en kusin är SD-aktiv, men inte en syster?
Det finns en risk att vi är på väg in i ett samhälle där inte bara dina egna åsikter, utan också de åsikter som din familj och dina vänner har kommer att spela roll för dina chanser i samhället. I går en artist. Idag en KREAB-chef. I morgon...
Det samhället är inte öppet längre. Det samhället är knappast liberalt. Det samhället har glömt den gamla devis som tillskrivs Voltaire: "Jag hatar dina ståndpunkter, men är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem." Det samhället riskerar att tystna. Och då har alla de goda föresatserna lett oss precis dit vi aldrig ville komma.
2015-10-15
Liberal nationalism?!
Jag lyssnar på P1. Hör debatten mellan Tino Sanandadji och Stefan Jonsson, båda forskare med olika titlar. Hör dem som vanligt prata förbi varandra. Sananadji varnar för den katastrof som väntar välfärdssamhället om invandringen fortsätter på dessa nivåer. Jonsson som istället enbart ser nöden i världen och vårt ansvar att hjälpa, obegränsat.
Den diskussionen har hörts tusentals gånger. Med olika infallsvinklar. De goda, de som vill fortsätta ta ett obegränsat ansvar för nöden i världen. Vi onda, som säger att vi inte kommer att ha råd. Ibland får jag kritik för denna bild, kritikerna säger att det inte handlar om onda mot goda. Men fram tills idag har perspektivet varit sådant. Det räcker med att läsa Dagens Nyheters Peter Wolodarski (som jag nästan alltid uppskattar som en djupt tänkande journalist) i söndagens DN för att se spelplanen. Användandet av ordet "skam" inbegriper också oss i Sverige som velat begränsa mottagandet och skapar just denna bild av de goda mot oss onda.
Det finns många bekymmer med detta sätt att se världen. Ett av de stora är sannolikt att denna tudelning av den politiska världen bygger på en rädsla att bli sammankopplad med de "reellt onda" - i den svenska politiska kontexten - Sverigedemokraterna. Även om de kan ha rätt i sakpolitiska frågor, måste man som god demokrat distansera sig ifrån dem. Man får helt enkelt inte komma fram till samma slutsats, även om vägen dit har gått från diametralt motsatta utgångspunkter.
Det får märkliga konsekvenser. Man kan inte, som sann liberal, ens ta ordet "volymer" i sin mun när man talar om flyktingmottagande och asylrätt innan kritikerna kommer. På samma sätt är det med andra partier. Hittills har ingen av de sju mainstreampartiledarna ens vågat antyda att den politik man står för innebär en begränsning av antalet asylsökande. På konkreta frågor blir det aldrig svar.
Ett annat ord som är förbjudet är "nationalism". Det är så befläckat av ultrahögern att det inte går att använda. Och det är ett enormt bekymmer.
Åter till P1. Den tredje deltagaren i debatten var en annan professor. Lars Trägårdh, vid Ersta-Sköndals högskola (bland annat). Trägårdh är en av giganterna när det gäller kunskap om civilsamhället. Hans bakgrund är knappast åt det högra hållet. I sin och Henrik Berggrens bok "Är svensken människa?" utvecklar han sina tankar kring "statsindividualismen" där hans huvudtes är att svensken accepterar en enormt stark stat, för att själv kunna utveckla sin individualism. Vi överför det som andra menar vara individens ansvar på staten, för att själva kunna bli mer egocentrerade.
Trägårdhs synpunkter i programmet var ändå rätt nationalistiska. Han menade att staten, nationen, hölls samman av ett samhällskontrakt. Medborgarskapet innebar förpliktelser och dessa förpliktelser genererade en del service. Inte bara till dig själv, utan även till andra medborgare, människor som du aldrig kommer att träffa. Men kontraktet, som innebär en stark stat, god service och en ökande social trygghet, uppväger de kostnader som är förknippade med det hela.
Det är uppenbart att Trägårdh ser den nuvarande migrationen som ett bekymmer i detta. Samhällskontraktet gäller inte längre. Du betalar fortfarande in dina skatter. Men frågan är om staten, nationen, kan garantera dig den service, den trygghet, den utveckling du förväntar dig. Och om inte - vad händer då? Vad händer med solidariteten manifesterad genom att vi mangrant betalar skatt, eller genom att vi är en del av ett samhälle som söker gemenskap över gränser, både nationellt och internationellt?
Är nationen alltså betydelsefull, eller bara en begränsning?
Man kan göra fler funderingar: En av huvudteserna för att ha en fungerande demokrati är faktiskt att det finns gränser. En nation där alla i vart fall förstår varandra språkligt, där det finns en gemensam kulturell bas som gör att vi kan förstå varandra också på andra sätt, har hittills varit förutsättningen för en stark demokrati. Det är en av EUs uppenbara brister. EU saknar ett gemensamt språk, vilket omöjliggör politiska debatter och därmed försvagar en av demokratins grundstenar, och en någorlunda gemensam kultur, vilket gör det svårt att få igenom konkreta beslut på samma sätt i hela unionen.
För en demokratiskt lagd liberal, är alltså inte nationen enbart något som kan överlåtas till SD att tala om.
Men det blir värre ändå.
En av liberalismens fäder, Adam Smith, skrev i sitt stora opus "Wealth of Nations" just om Nationernas välstånd. Hans teser går (enormt förenklat) ut på att olika nationer ska konkurrera med varandra för att på ett positivt sätt öka det totala välståndet. Bort med regleringar, fram för fri handel.
Det kan tolkas olika. Libertarianer ser staten, nationen som något nästan enbart ont. Låt marknaden sköta sitt, typ. I ett sådant samhälle blir staten, nationen nästan obehövlig. Den marginella trygghet som individen kan avkräva staten och staten därigenom kan beskatta medborgaren för, kan likaväl ske på superlokal nivå som nationell. I mycket påminner libertarianismen om en religion, på samma sätt som kommunismen, där människan i sin godhet hanterar även svåra frågor på ett sätt som blir bäst för alla...
Men människan är inte god.
Och det har socialliberaler och marknadsliberaler i skön förening förstått sedan länge. Marknaden måste regleras. Det finns sociala skäl, arbetsrättsliga skäl, miljömässiga skäl och så vidare för det. Välståndets framväxt under 1900-talet bars av nationell lagstiftning, där olika länder gått olika långt, byggd på den demokratiska bas som nationerna skapat.
För liberalen har utmaningen därefter varit att skapa internationella samarbeten för att underlätta för människor, varor och tjänster att flöda fritt mellan nationerna. Socialliberaler har slagits för ökad internationell solidaritet med de sårbaraste, svagaste, fattigaste. Men basen har hela tiden varit nationell. I sann liberal Adam Smith-anda...
Ingenting har ändrats. Demokratin förutsätter fortfarande någon form av nationell identitet. Samhällskontraktet, där vi betalar in och räknar med att kunna ta ut i förhållande till allas gemensamma insatta plikter, är fortfarande basen för såväl nationell som internationell solidaritet. Det är bara så länge vi har detta samhällskontrakt på nationell basis, som vi klarar av solidariteten med de svagaste, oavsett var de befinner sig men till den gräns som kontraktet medger.
Det finns risker med att överlämna nationalismen till högerkrafterna. Den risken visade sig tydligt när regeringens märkliga fredagsevenemang "Sverige tillsammans" gick av stapeln. Det bestående minnet var powerpointen med orden: "Det finns ingen inhemsk svensk kultur" och oavsett om det bara var en klumpig formulering som helt tappade anknytningen till den nuvarande kontexten så visar den än en gång på "nomenklaturans" (oavsett om den är politisk, medial, kulturell eller annan) behov av att distansera sig från de onda högerkrafterna. Och då spelar inte resultatet någon roll...
Nationalism är vare sig ond eller god. Nationalism kan användas i onda och goda syften. Men som Adam Cwejman så väl beskriver i GP skulle Sverige må väl av en sundare patriotism, och en lika sund nationalism. Gärna byggd på liberal grund och med den föränderliga, inhemska svenska kulturen som kärna. Då skulle vi också kunna känna stolthet över att vi ibland faktiskt klarar av att göra mer än vad vi både borde och kan, även när det gäller att ta emot flyktingar och samtidigt bevara välfärden.
Den diskussionen har hörts tusentals gånger. Med olika infallsvinklar. De goda, de som vill fortsätta ta ett obegränsat ansvar för nöden i världen. Vi onda, som säger att vi inte kommer att ha råd. Ibland får jag kritik för denna bild, kritikerna säger att det inte handlar om onda mot goda. Men fram tills idag har perspektivet varit sådant. Det räcker med att läsa Dagens Nyheters Peter Wolodarski (som jag nästan alltid uppskattar som en djupt tänkande journalist) i söndagens DN för att se spelplanen. Användandet av ordet "skam" inbegriper också oss i Sverige som velat begränsa mottagandet och skapar just denna bild av de goda mot oss onda.
Det finns många bekymmer med detta sätt att se världen. Ett av de stora är sannolikt att denna tudelning av den politiska världen bygger på en rädsla att bli sammankopplad med de "reellt onda" - i den svenska politiska kontexten - Sverigedemokraterna. Även om de kan ha rätt i sakpolitiska frågor, måste man som god demokrat distansera sig ifrån dem. Man får helt enkelt inte komma fram till samma slutsats, även om vägen dit har gått från diametralt motsatta utgångspunkter.
Det får märkliga konsekvenser. Man kan inte, som sann liberal, ens ta ordet "volymer" i sin mun när man talar om flyktingmottagande och asylrätt innan kritikerna kommer. På samma sätt är det med andra partier. Hittills har ingen av de sju mainstreampartiledarna ens vågat antyda att den politik man står för innebär en begränsning av antalet asylsökande. På konkreta frågor blir det aldrig svar.
Ett annat ord som är förbjudet är "nationalism". Det är så befläckat av ultrahögern att det inte går att använda. Och det är ett enormt bekymmer.
Åter till P1. Den tredje deltagaren i debatten var en annan professor. Lars Trägårdh, vid Ersta-Sköndals högskola (bland annat). Trägårdh är en av giganterna när det gäller kunskap om civilsamhället. Hans bakgrund är knappast åt det högra hållet. I sin och Henrik Berggrens bok "Är svensken människa?" utvecklar han sina tankar kring "statsindividualismen" där hans huvudtes är att svensken accepterar en enormt stark stat, för att själv kunna utveckla sin individualism. Vi överför det som andra menar vara individens ansvar på staten, för att själva kunna bli mer egocentrerade.
Trägårdhs synpunkter i programmet var ändå rätt nationalistiska. Han menade att staten, nationen, hölls samman av ett samhällskontrakt. Medborgarskapet innebar förpliktelser och dessa förpliktelser genererade en del service. Inte bara till dig själv, utan även till andra medborgare, människor som du aldrig kommer att träffa. Men kontraktet, som innebär en stark stat, god service och en ökande social trygghet, uppväger de kostnader som är förknippade med det hela.
Det är uppenbart att Trägårdh ser den nuvarande migrationen som ett bekymmer i detta. Samhällskontraktet gäller inte längre. Du betalar fortfarande in dina skatter. Men frågan är om staten, nationen, kan garantera dig den service, den trygghet, den utveckling du förväntar dig. Och om inte - vad händer då? Vad händer med solidariteten manifesterad genom att vi mangrant betalar skatt, eller genom att vi är en del av ett samhälle som söker gemenskap över gränser, både nationellt och internationellt?
Är nationen alltså betydelsefull, eller bara en begränsning?
Man kan göra fler funderingar: En av huvudteserna för att ha en fungerande demokrati är faktiskt att det finns gränser. En nation där alla i vart fall förstår varandra språkligt, där det finns en gemensam kulturell bas som gör att vi kan förstå varandra också på andra sätt, har hittills varit förutsättningen för en stark demokrati. Det är en av EUs uppenbara brister. EU saknar ett gemensamt språk, vilket omöjliggör politiska debatter och därmed försvagar en av demokratins grundstenar, och en någorlunda gemensam kultur, vilket gör det svårt att få igenom konkreta beslut på samma sätt i hela unionen.
För en demokratiskt lagd liberal, är alltså inte nationen enbart något som kan överlåtas till SD att tala om.
Men det blir värre ändå.
En av liberalismens fäder, Adam Smith, skrev i sitt stora opus "Wealth of Nations" just om Nationernas välstånd. Hans teser går (enormt förenklat) ut på att olika nationer ska konkurrera med varandra för att på ett positivt sätt öka det totala välståndet. Bort med regleringar, fram för fri handel.
Det kan tolkas olika. Libertarianer ser staten, nationen som något nästan enbart ont. Låt marknaden sköta sitt, typ. I ett sådant samhälle blir staten, nationen nästan obehövlig. Den marginella trygghet som individen kan avkräva staten och staten därigenom kan beskatta medborgaren för, kan likaväl ske på superlokal nivå som nationell. I mycket påminner libertarianismen om en religion, på samma sätt som kommunismen, där människan i sin godhet hanterar även svåra frågor på ett sätt som blir bäst för alla...
Men människan är inte god.
Och det har socialliberaler och marknadsliberaler i skön förening förstått sedan länge. Marknaden måste regleras. Det finns sociala skäl, arbetsrättsliga skäl, miljömässiga skäl och så vidare för det. Välståndets framväxt under 1900-talet bars av nationell lagstiftning, där olika länder gått olika långt, byggd på den demokratiska bas som nationerna skapat.
För liberalen har utmaningen därefter varit att skapa internationella samarbeten för att underlätta för människor, varor och tjänster att flöda fritt mellan nationerna. Socialliberaler har slagits för ökad internationell solidaritet med de sårbaraste, svagaste, fattigaste. Men basen har hela tiden varit nationell. I sann liberal Adam Smith-anda...
Ingenting har ändrats. Demokratin förutsätter fortfarande någon form av nationell identitet. Samhällskontraktet, där vi betalar in och räknar med att kunna ta ut i förhållande till allas gemensamma insatta plikter, är fortfarande basen för såväl nationell som internationell solidaritet. Det är bara så länge vi har detta samhällskontrakt på nationell basis, som vi klarar av solidariteten med de svagaste, oavsett var de befinner sig men till den gräns som kontraktet medger.
Det finns risker med att överlämna nationalismen till högerkrafterna. Den risken visade sig tydligt när regeringens märkliga fredagsevenemang "Sverige tillsammans" gick av stapeln. Det bestående minnet var powerpointen med orden: "Det finns ingen inhemsk svensk kultur" och oavsett om det bara var en klumpig formulering som helt tappade anknytningen till den nuvarande kontexten så visar den än en gång på "nomenklaturans" (oavsett om den är politisk, medial, kulturell eller annan) behov av att distansera sig från de onda högerkrafterna. Och då spelar inte resultatet någon roll...
Nationalism är vare sig ond eller god. Nationalism kan användas i onda och goda syften. Men som Adam Cwejman så väl beskriver i GP skulle Sverige må väl av en sundare patriotism, och en lika sund nationalism. Gärna byggd på liberal grund och med den föränderliga, inhemska svenska kulturen som kärna. Då skulle vi också kunna känna stolthet över att vi ibland faktiskt klarar av att göra mer än vad vi både borde och kan, även när det gäller att ta emot flyktingar och samtidigt bevara välfärden.
2011-09-12
NATO och NA's politiska journalistik.
Jag läser Marina T Nilssons blogg på na.se och blir rejält upprörd. Så här börjar hon bloggen:
Nato. Erkänn att det låter lite tufft. Men vad är det egentligen? Tja, man skulle väl kunna dra vissa paralleller till både MC-gäng och maffiosos här, eftersom det i grund och botten handlar om beskyddarverksamhet.
Jag är pacifist. Jag har slagits mot alla dessa NATO-kramare i Folkpartiet sedan Maria Leissner för snart 20-år sedan öppnade dörren för att Folkpartiet skulle ta steget och förespråka svenskt NATO-medlemskap. Jag har stora dubier mot mycket av det NATO står för, som kravet på en viss militärbudget, det oeftergivliga kravet på att alla alltid ska ställa upp för en medlem, eller synen på kärnvapen. Jag har lika stora dubier mot tron på "fredsframtvingande" insatser och andra mer militärstrategiska tankar om hur man bygger fred.
Men jag skulle aldrig, aldrig någonsin, jämföra NATO med vare sig ett MC-gäng eller en maffiaorganisation.
NATO är en del av den transatlantiska länken. Banden mellan främst Västeuropa och USA. Grundad i sekel av ömsesidigt utbyte av människor, varor, idéer. Om Leif Eriksson eller Christopher Columbus eller någon annan var först att "upptäcka" Amerika spelar ingen roll. Våra samhällen har varit sammanlänkade ända sedan innan den amerikanska konstitutionen skrevs 1787. Och banden mellan Europa och USA har alltid byggt på samma grunder: Människans rätt att vara en individ. Människans rätt till egen frihet, rätt att tänka, handla, agera, tro som hon vill. Människans rätt till att genom demokrati ta del av att styra ett land.
Väldigt ofta har det varit USA som varit den starkaste partnern för dessa grundläggande begrepp. Det var USA som räddade Europa undan nazism och fascism och deras våldsherravälde. Det var USA som räddade västra Europa undan kommunismens mörka årtionden när miljoner förslavades, fängslades, dödades. Det var USA som var den utlösande gnistan till Sovjetkommunismens fall och frigörelsen av hela östra Europa.
Under hela efterkrigstiden har USA och NATO fungerat som en sköld för våra demokratiska stater, mot de mörka, ofta röda, krafter som försökt skapa helt andra samhällen. Den historiken måste man ha med sig.
Likaväl måste man ha med sig nutid och framtid. Även vi som är pacifister måste fundera över vilken värld vi vill leva i, när nu vapnen finns. Är det en värld utan NATO, där Europa ska försöka ta upp kampen även militärt såväl mot Kina och Ryssland, som mot USA? Är det någon som tror att det blir bättre? Och hur hanterar vi i väst diktaturens Kina, och dess skrämmande kollektivistiska idétraditioner, när de nu vill bli världens herrar, inte bara ekonomiskt utan även militärt? Är det någon som tror att världen kommer att bli bättre under en diktatur som Kina, än under en demokrati som USA?
Vi befinner oss i ett läge där den gamla maktaxeln mellan västra Europa och USA nu skakar. Europa söker en ekonomisk stabilitet och en europeisk identitet. USA vacklar under en ekonomisk börda man inte riktigt vet hur man klarar. Innebär det att vi borde minska kontaktytorna mellan oss? Knappast. Fortfarande är alla dessa gamla maktländer grunden för en värld med mer, inte mindre, demokrati, frihet och mänskliga rättigheter.
Jag kommer att fortsätta att kritisera NATO för det jag tycker man gör fel. Jag kommer att fortsätta att vara pacifist och hela tiden peka på vad humanitärt bistånd istället kunde innebära, eller vilka orimliga kostnader den militära kapprustningen innebär även för fattiga länder.
Men jag kommer aldrig, aldrig någonsin, att jämföra NATO som en sammanslutning till värn för demokrati, frihet, och mänskliga rättigheter, med en MC-klubb eller en gudfader. En sådan jämförelse talar mer om hur politiserad viss påstådd neutral journalistik ändå kan vara.
Media: NA, DN, DN igen, och DN än en gång.
Nato. Erkänn att det låter lite tufft. Men vad är det egentligen? Tja, man skulle väl kunna dra vissa paralleller till både MC-gäng och maffiosos här, eftersom det i grund och botten handlar om beskyddarverksamhet.
Jag är pacifist. Jag har slagits mot alla dessa NATO-kramare i Folkpartiet sedan Maria Leissner för snart 20-år sedan öppnade dörren för att Folkpartiet skulle ta steget och förespråka svenskt NATO-medlemskap. Jag har stora dubier mot mycket av det NATO står för, som kravet på en viss militärbudget, det oeftergivliga kravet på att alla alltid ska ställa upp för en medlem, eller synen på kärnvapen. Jag har lika stora dubier mot tron på "fredsframtvingande" insatser och andra mer militärstrategiska tankar om hur man bygger fred.
Men jag skulle aldrig, aldrig någonsin, jämföra NATO med vare sig ett MC-gäng eller en maffiaorganisation.
NATO är en del av den transatlantiska länken. Banden mellan främst Västeuropa och USA. Grundad i sekel av ömsesidigt utbyte av människor, varor, idéer. Om Leif Eriksson eller Christopher Columbus eller någon annan var först att "upptäcka" Amerika spelar ingen roll. Våra samhällen har varit sammanlänkade ända sedan innan den amerikanska konstitutionen skrevs 1787. Och banden mellan Europa och USA har alltid byggt på samma grunder: Människans rätt att vara en individ. Människans rätt till egen frihet, rätt att tänka, handla, agera, tro som hon vill. Människans rätt till att genom demokrati ta del av att styra ett land.
Väldigt ofta har det varit USA som varit den starkaste partnern för dessa grundläggande begrepp. Det var USA som räddade Europa undan nazism och fascism och deras våldsherravälde. Det var USA som räddade västra Europa undan kommunismens mörka årtionden när miljoner förslavades, fängslades, dödades. Det var USA som var den utlösande gnistan till Sovjetkommunismens fall och frigörelsen av hela östra Europa.
Under hela efterkrigstiden har USA och NATO fungerat som en sköld för våra demokratiska stater, mot de mörka, ofta röda, krafter som försökt skapa helt andra samhällen. Den historiken måste man ha med sig.
Likaväl måste man ha med sig nutid och framtid. Även vi som är pacifister måste fundera över vilken värld vi vill leva i, när nu vapnen finns. Är det en värld utan NATO, där Europa ska försöka ta upp kampen även militärt såväl mot Kina och Ryssland, som mot USA? Är det någon som tror att det blir bättre? Och hur hanterar vi i väst diktaturens Kina, och dess skrämmande kollektivistiska idétraditioner, när de nu vill bli världens herrar, inte bara ekonomiskt utan även militärt? Är det någon som tror att världen kommer att bli bättre under en diktatur som Kina, än under en demokrati som USA?
Vi befinner oss i ett läge där den gamla maktaxeln mellan västra Europa och USA nu skakar. Europa söker en ekonomisk stabilitet och en europeisk identitet. USA vacklar under en ekonomisk börda man inte riktigt vet hur man klarar. Innebär det att vi borde minska kontaktytorna mellan oss? Knappast. Fortfarande är alla dessa gamla maktländer grunden för en värld med mer, inte mindre, demokrati, frihet och mänskliga rättigheter.
Jag kommer att fortsätta att kritisera NATO för det jag tycker man gör fel. Jag kommer att fortsätta att vara pacifist och hela tiden peka på vad humanitärt bistånd istället kunde innebära, eller vilka orimliga kostnader den militära kapprustningen innebär även för fattiga länder.
Men jag kommer aldrig, aldrig någonsin, att jämföra NATO som en sammanslutning till värn för demokrati, frihet, och mänskliga rättigheter, med en MC-klubb eller en gudfader. En sådan jämförelse talar mer om hur politiserad viss påstådd neutral journalistik ändå kan vara.
Media: NA, DN, DN igen, och DN än en gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)