Till Markus Uvells försvar

Läser Dagens Industris artikel om att Markus Uvell får gå från KREAB. Och jag förvånas, oroas och skräms en del. Av två anledningar.

Men först: Jag känner inte Uvell. Jag vet att jag inte delar alla hans ståndpunkter (vi har drabbat samman om vargens vara eller inte ett antal gånger på twitter exempelvis). Jag har lyssnat till honom ett par gånger i större sammanhang där jag varit en obetydlig del.

Så detta handlar egentligen mindre om Uvell och mer om ett samhälle som riskerar att vandra på den väg mot helvetet som är kantad av goda föresatser.

Uvell får uppenbarligen sparken. Och skälet är att han umgåtts för nära och för privat med en SD-topp. I artikeln säger grundaren Peje Emilsson: ”Man måste kunna ha en professionell bevakning av alla partier. Man måste vara med och påverka", säger Peje Emilsson. "Men har du sedan en privat relation, kan det lätt missuppfattas."

Vad uttrycker egentligen Emilsson? Jo - att han som arbetsgivare och ägare både har rätt och skyldighet att kräva att ditt privata umgänge är acceptabelt. Inom normen. Emilssons svar skulle kunna tolkas som om det är oacceptabelt att ha kontakter med politiska ledarfigurer överhuvudtaget. Men är det så?

Det är tydligt att det är utom normen att ha ett privat umgänge med en SD-are. Men skulle Uvell fått sparken om han lunchat med Löfven, Björklund eller Lööf? Om de varit privata kompisar? Tillåt mig tvivla.

Så var går gränsen? Är det graden av "kompisskap" som är avgörande? Eller är det höjden på det politiska uppdraget? Eller är det graden av oacceptabel politisk hemvist? Och i så fall - vilka politiska åsikter är OK?

Det leder in på det andra spåret som oroar. Det verkar uppenbart att Emilsson är orolig för att KREAB ska förlora kunder på grund av att chefen lunchar och är kompis med en SD-topp. Kanske är det sannolikt. Men säger inte detta mer om Sverige och den åsiktskorridor som ändå finns, än mycket annat?

Hur kommer det sig att andra hat-ideologiers företrädare behandlas annorlunda än SD? Hade Uvell fått sparken om han polat med Åsa Linderborg eller någon annan svensk kommunist? Hade det varit acceptabelt att äta gott med Gudrun Schyman, Lars Ohly eller någon av de svenska vänsterpartisterna med mer eller mindre tydlig tidigare kommunistanstrykning?

Varför kan illdåden från den ideologi som mördat flest i historien, kommunismen och dess medlöpare, behandlas som om det var något lindrigt bekymmer, medan den andra mördarideologin, nazismen och dess grannar, ständigt och rättmätigt attackeras? Är SDs främlingsfientlighet och historiska kopplingar till fascistiska rörelser värre än dagens uttalade kommunister?

Jag begriper det inte.

Och det riskerar att bli värre.

En artikel i Gefle Dagblad berättar att Gävle kommuns kulturskola sagt upp ett kontrakt med artisten Gunhild Carling, och hennes band där hennes bröder spelar. Skälet är uppenbart: Bröderna har agerat tydligt främlingsfientligt. Men i artikeln byggs också hennes fars nazistiska sympatier in.

Trots att Gunhild Carling offentligt tagit avstånd från brödernas agerande (syns i artikeln) så sägs avtalet upp. För att kulturskolan måste vara opolitisk.

Man frågar sig hur många artister som får frågan om de delar kommunistiska, nazistiska, främlingsfientliga, socialistiska, antidemokratiska, islamistiska eller andra rörelsers tankar innan de får ett kontrakt med Gävle kommuns musikskola? Och innebär detta att exempelvis alla besökande symfoniorkestrar ska uppge orkestermedlemmarnas politiska hemvist innan de kan accepteras att spela? Är det i så fall OK om man är kommunist, men icke OK om man är SD-are? Kan man acceptera att en kusin är SD-aktiv, men inte en syster?

Det finns en risk att vi är på väg in i ett samhälle där inte bara dina egna åsikter, utan också de åsikter som din familj och dina vänner har kommer att spela roll för dina chanser i samhället. I går en artist. Idag en KREAB-chef. I morgon...

Det samhället är inte öppet längre. Det samhället är knappast liberalt. Det samhället har glömt den gamla devis som tillskrivs Voltaire: "Jag hatar dina ståndpunkter, men är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem." Det samhället riskerar att tystna. Och då har alla de goda föresatserna lett oss precis dit vi aldrig ville komma.