Elysium

Det blev inte så stor uppmärksamhet. Kanske skulle det blivit mer.

När SKLs chefsekonom Bettina Kashefi berättar om kommunernas framtida utmaningar så borde fler oroas. Men det blir inte mer än en suck.

När socialsekreterarnas situation åter uppmärksammas i Dagens Samhälle höjs kanske några fler ögonbryn.

När Eskilstunakuriren som en av många lokaltidningar rapporterar om besparingar på skolan märks det knappast.

Ett nytt mönster etableras. Besparingarna på den välfärd vi trodde vi hade har blivit norm. Men än så länge drabbar den ju inte oss. Det är någon annan, framförallt de svagaste, som får ta stöten. Killen i skolan som inte får rätt till det stöd lagen ger honom. Tjejen som behöver socialens uppmärksamhet för att klara av familjesituationen.

Men om, eller snarare när, Bettina Kashefis förutsägelse slår in, kommer vi alla att märka det. I den förra SKL-prognosen räknade man med att skatterna behövde höjas i genomsnitt 2:- kronor. Det skulle innebära att Dorotea skulle närma sig 37:- kronor i kommunalskatt. Med en ytterligare skattehöjning, främst beroende på asylmottagningen, är 40:- kronors-strecket inte långt borta.

Till denna "ystra" förutsägelse ska läggas SKLs tidigare arbeten i beredningen kring välfärdens långsiktiga finansiering. Den räknade med att skatterna skulle behöva höjas upp emot 45:- kronor fram till 2035 om vi fortsatte att utveckla välfärden som tidigare. Men då var utgångsläget en befolkningsökning på 0,4 % per år (asylmottagandet idag motsvarar mellan 1% och 2%) samtidigt som kostnadsanalysen byggde på en mycket liten minskning av arbetstiden. Och om utgångsläget förändras, till exempel genom att skattenivån är högre, förändras hela prognosbanan.

Den fråga man måste ställa sig är om det är ens en rimlig tanke. Kan vi höja skatterna så mycket utan att det får konsekvenser? Svaret är sannolikt nej. Internationellt sett går utvecklingen åt ett annat håll. Och vi konkurrerar med hela världen om arbetskraft, företag och kunskap. Risken att vi redan idag ligger nära taket vad gäller skatter är stor. Ytterligare skattehöjningar kommer inte att öka intäkterna. Den gemensamma kakan blir helt enkelt mindre.

Frågan är vad vi då ska göra?

Jag har i flera fall refererat till professor Lars Trägårdh på bloggen. Hans tankar om samhällskontraktet som håller oss samman och som skapar stabilitet i såväl det statliga inkomstsystemet som utgiftssystemet (vi tycker det är OK att betala höga skatter eftersom vi vet att vi får tillbaka bra välfärd) är intressanta. Han beskriver svenskar som statsindividualister, som överlämnat den sociala välfärden till staten genom att betala skatter, och för att få förverkliga sig själv.

Bilden är träffande. Men frågan är vad som nu är på väg att hända med den. Klarar vårt skattesystem av en utveckling där vi betalar in allt högre skatter, men får allt sämre välfärd? Eller vad blir konsekvenserna?

I huvudsak vill de som vill fortsätta att ha mycket öppna gränser förändra de rådande systemen. De system som utvecklats under 1900-talet för att värna och förbättra välfärden på alla plan. Det kan gälla såväl arbetsrätt som lönebildning, social trygghet och skola, bostäder och livsmedelsmiljö. Och så vidare. Det samhälle som då skapas är ett samhälle med stora klyftor mellan dem som har och dem som saknar.

Ett sådant samhälle är möjligt. För länge sedan läste jag en forskarrapport (jag kommer inte att kunna länka den...) som vad jag minns hävdade att stabila samhällen har två vägar att gå: Antingen en liten lönespridning och stor social välfärd, helt enkelt ett samhälle med små klyftor. Eller så ett samhälle med stora klyftor, men där det finns stora chanser att göra klassresor. Det är ett kunskapssamhälle, utan eliter baserade på arv, kontaktnät eller andra för underklasserna opåverkbara faktorer.

Rapporten visade att bilden av USA var den andra. Men utfallet var inte alls så. USA kännetecknas idag av att det är svårt att göra klassresor. Det är inte en meritokrati, utan snarare en modern variant av aristokrati. (Det kan vara en av grunderna för Donald Trumps framgångar om man ska tolka Johan Ingerös artikel)

Det finns andra debattörer som hävdar att vi måste börja fundera över medborgarskapets betydelse. I Sverige har vi sedan länge valt att minska betydelsen av medborgarskap. Rösträtten tillkommer också de med uppehållstillstånd. Även de som vistas illegalt i landet har rätt till viss vård och skolgång.

Men med de ökade migrationsströmmarna, väcks nu frågan om medborgarskapet ska vara definierande för rätten att erhålla samhällets stöd. Man kan exempelvis läsa Expressens ledare som ett av flera tecken i tiden, även om tidningen i detta begränsar sig till de illegala. Men vandringen börjar alltid någonstans.

Medborgarskapets betydelse kan vara viktig, framförallt om man tror på Trägårdhs analyser av samhällskontraktet. Det är medborgaren som genom att rösta ger de valda rätt att företräda henne inom de områden hon valt att överlämna till staten. Det är medborgaren som betalar in skatt. Det är medborgaren som erhåller återbetalningen från staten i form av trygghet och välfärd. Den som inte är medborgare men ändå har rätt att vistas i landet, exempelvis genom att söka asyl, hänvisas till den välfärdsnivå medborgarna gemensamt väljer att avsätta. Men gränsen är tydlig.

Vi behöver inte gå längre än över sundet, till Danmark, för att se ytterligare steg på den utvecklingen. Och det finns onekligen fördelar med den. Samhällskontraktet bibehålls. Asylrätten kan värnas.

Men den ställer samtidigt mängder av frågor:
Vem ska ha rätt att vara medborgare?
Och vad konstituerar ett medborgarskap - bara födsel eller intjänande eller...?
De som lever i landet och inte är medborgare - vilken levnadsstandard är acceptabel?
Hur påverkar ett land där människorna är uppdelade stabiliteten, tillväxten, förtroendet?
Ökar inte riskerna för korruption, när klyftorna ökar och möjligheten till klassresor är låg?

Och så vidare, och så vidare...

Ibland tänker jag på filmen Elysium. Är det ett sådant samhälle vi är på väg in i? Bara att både de rikaste och de utanför fortfarande finns på samma planet?