Demokrati och öppna gränser - en omöjlig kombo?

Jag fortsätter min genomgång av de frågeställningar jag upplever som nödvändiga att formulera utifrån den situation som vi nu befinner oss i, både i Sverige och i västvärlden. En del läser det som om jag väljer en väg mot slutenhet och begränsad öppenhet. Vissa hävdar att detta är en anpassning till SDs verklighetsuppfattning. Det är en felläsning. Jag ställer ett antal frågor som jag anser relevanta. Ibland söker jag alternativa svarsmöjligheter. I princip alla frågor måste ständigt  få ställas, oavsett om andra tidigare både ställt och besvarat dem utifrån sina perspektiv.

Idag handlar det om det demokratiska systemets framtid i en värld där gränserna inte är vad de varit.


Västerländsk demokrati är olika. Både till form, utövning och genomförande. Det finns alltifrån renodlad parlamentarism till olika kombinationer av personstyre. Man kan bli vald i ett majoritetsval i en enmansvalkrets och man kan bli partivald. Man kan också kräva att man är medborgare för att ha rösträtt, eller till och med både medborgare och registrerad, eller så kan gränsen för vem som får rösta vara mer flytande.

Det svenska systemet är ett öppet, parlamentaristiskt partival med personvalsinslag. Öppenheten beror på att vi inte längre kräver medborgarskap för att få rösta lokalt eller regionalt. Det räcker med att ha varit folkbokförd i landet i tre år.

Skälen till denna lagstiftning är enkel: Partierna och därmed Riksdagen har ansett att kvantitet är det viktigaste måttet på en god demokrati. Ju fler som röstar desto bättre. Valdeltagandet är det enda intressanta måttobjektet. (Man skulle kunna fundera över om inte kvaliteten också spelar roll - om människor verkligen vet vad de röstar på, om de gör aktiva val, om de har koll både på politiker och politik o.s.v. men det görs bara av trista forskare. Och resultaten är ibland rätt nedslående.)

I ett land med reglerad invandring är detta funktionellt. Inströmningen av nya svenskar är inte större än att även med en dåligt genomförd integration så kan systemet hantera tillströmningen av väljare. Partierna kan informera och rekrytera. Staten kan informera. Inflödet är dessutom inte större än att det i huvudsak påverkar resultatet på marginalen.

Men vi har redan sett undantag. I utanförskapsområdena har röstandelen på socialdemokraterna ibland närmat sig nästan Nordkoreanska siffror. Skälen kan naturligtvis variera, men sannolikheten att över 70 eller 80 % av invandrarna har socialdemokratin som grundideologi är rätt liten.

Socialdemokraternas överrepresentation i utanförskapsområdena är dock ett i sammanhanget litet problem. Partiet har i huvudsak kunnat kanalisera väljarnas engagemang in i det traditionella svenska partiarbetet.

Men nu till funderingarna.

Demokrati är ett sätt att styra ett fysiskt område, bebott av ett antal människor. Basen är att ge säkerhet och trygghet, både mot externa och interna hot. Detta fysiska styrande har kompletterats med för svensk del en allt mer genomarbetad offentlig välfärd. Den som arbetar i Sverige betalar rätt mycket skatt, en skatt som används till välfärd för alla. Hittills har detta flöde, från var och en efter hans förmåga - till var och en efter hans behov (ursäkta vänsterretoriken...), fungerat. Merparten av svenskarna har upplevt att det funnits ett samhällskontrakt som skapat mer trygghet än det tagit skattepengar.

Systemet är inte perfekt. Det visar exempelvis att Sverige har en omfattande svart ekonomi. Jobbskatteavdragets framgång beror på att det fick fler att tycka att det fanns en vinst med att betala den skatt staten krävde.

I en värld med ökad rörlighet kommer detta samhällskontrakt att ifrågasättas allt mer. Är det rimligt att en människa, som inte deltagit i uppbyggnaden av det offentligas förutsättningar att ge välfärd, ska få del av den välfärden? Om svaret innehåller någon form av tveksamhet - är det då rimligt att denna person ska ha rätt att rösta för att utse dem som ska fördela statens resurser? Och om man uttrycker någon tveksamhet även här - hur ska man utse dem som har rösträtt?

Jag kommer åter till min gamla käpphäst: Är den nya folkvandringstiden en revival för medborgarskapet? Och vilka konsekvenser får det?

Några av de kännetecken som karaktäriserar en stark demokrati är att det finns en livaktig politisk debatt. Och för att en sådan debatt ska kunna äga rum måste vi förstå varandra. Språket är avgörande. Det är ett av problemen med EU, och har varit en av styrkorna hos USA. Men med ett allt mer heterogent USA - tänk bara på hur det är att vinna de spansktalande - riskerar också USA än mer ökade demokratiska problem.

I ett land där vi inte längre förmår föra en gemensam diskussion, helt enkelt för att vi inte pratar samma språk, ökar risken för att demokratin försvagas. Eftersom det fortfarande i huvudsak krävs ett gemensamt språk för att kunna medverka i styrningen av kommunen, regionen, landet, kan också risken öka för spänningar mellan väljarna som talar ett antal icke-svenska-språk och de svensktalande valda.

Ett annat kännetecken är en gemensam värdegrund. Vad demokrati innebär helt enkelt. Man kan tolka Robert Putnams arbeten analogt kring vad som befäster det starka civilsamhället, med vad som befäster den starka demokratin. Ett uppifrån och ner-perspektiv är ingen bra grund. Många horizontella band är det däremot.

Med en omfattande invandring kan detta också riskeras. Människor som kommer från andra länder, med helt andra kulturer även vad gäller demokrati och samhällsstyrning, förändrar inte sitt sätt att tänka, vara eller agera omedelbart. Det gäller att det demokratiska systemet är så stabilt, att såväl väljare som valda oavsett varifrån man kommer, inser plikten att agera innanför det demokratiska systemets väggar. Ett av de mest synliga exemplen är frågan om korruption. Och där behöver vi inte gå speciellt långt utanför Sveriges gränser för att se en helt annan bild än den inhemska.

Är vårt demokratiska system så stabilt? Eller är det bara något vi tror?

Ett tredje kännetecken är att vår demokrati är representativ ur ett ideologiskt perspektiv, men inte identitetspolitisk. Jag representerar alla liberaler som röstat på mig, oavsett om de är kvinnor eller män, rika eller fattiga, mörka eller ljusa, kristna eller hinduer, osv osv osv. Med en omfattande invandring, och i ett skede där identitetspolitiken vinner allt större insteg, ökar risken för att detta synsätt förändras. Och det har redan börjat. Man kan i viss mån se det ända sedan KDS inträde på den politiska scenen på 1960-talet, mer tydligt med MPs dito på 1980-talet och absolut med Fi's inträde på 2000-talet. Frågan är om denna utveckling kommer att accentueras och accelerera?

Vad kan det i så fall innebära? En svensk Donald Trump som hävdar att muslimer inte är välkomna? Eller ett svenskt muslimskt parti som kräver rätt att hantera Sharia vid sidan om det svenska rätts-sytemet? Är risken reell, eller är det bara att oroa i onödan?

Demokratin har alltid haft en gräns. Från Alltinget på Island till registreringen inför nästa års amerikanska presidentval har det funnits en gräns både för vilka som får delta i det demokratiska väljandet och det demokratiska beslutsfattandet. Vi har tagit för givet att det alltid ska fortsätta så.

Men en ny folkvandringstid ställer mycket på ända. Frågan är om vi orkar lyfta ögonen för att fundera över vad det kan komma att innebära för demokratin.