Kanske lika bra att ge upp...

Ibland funderar jag på om det överhuvudtaget är värt att försöka. Försöka förstå. Försöka finna svar. Försöka väga och avväga.

Idag är en sådan dag. Skälet är enkelt. Jag har läst en krönika i Kristianstadsbladet.

Det är en fin krönika. Skriven av den Viktor Banke jag även tidigare relaterat till. Den redovisar de sanna riskerna med de värderingsglidningar som kan inträffa när samhället delas upp i vi och dom. Vi, innanför. Dom, utanför. Vi, svenskarna. Dom, flyktingarna.

Artikeln innehåller alla de rätta orden. Tonen är rätt, anslaget humanistiskt. Ändå så skorrar det så illa att jag funderar på om det överhuvudtaget är värt att försöka. Försöka förstå. Försöka finna svar. Försöka väga och avväga.

Bankes bild är övertydlig. Det finns onda män, i denna artikel exemplifierade med två professorer (Bauhn och Trägårdh) och en moderat (Beckman), som tas som exempel på dem som är delar av denna värdeglidning. Genom en form av "guilt by association" skapar han känslan att de är företrädare för samma typ av händelser som en gång ledde till det nazistiska maktövertagandet och förintelsen.

Men Banke vill inte vidkännas detta. När jag på twitter menar att det är en fara i att utmåla oss som tycker annorlunda som onda blir svaren:

Viktor Banke @ViktorBanke
@staffanwerme  Onda?
Viktor Banke @ViktorBanke
@staffanwerme Vilka vi förresten? Du nämns väl inte?

för att avslutas med

Viktor Banke @ViktorBanke
Skriver: det sker en glidning i synen på främlingar. Nämner exempel.
Någon som inte nämns: så vi som är inte för helt öppna gränser är onda?
Viktor Banke @ViktorBanke
Måste sluta svara de som gör sig så pass dumma att de omöjliggör fruktbar diskussion.

Det finns en risk i ett vi och ett dom. Det finns det när det gäller svenskar och invandrare. Men det finns en lika stor risk i ett vi och ett dom när det gäller att utmåla människor som onda och goda.

Banke är ett lysande exempel på den nomenklatura som de facto definierar sig som de goda. Inte så att det skrivs ut. Men mellan varenda rad i denna artikel, liksom i flera andra, går det att läsa:

Det är andra som står för värdeglidningar - inte jag. Det är andra som jämnar vägen för de onda - inte jag. Det är därför de är onda och inte jag.

Man behöver inte vara så övertydlig så att det skrivs i en artikel som tar sitt ursprung i förintelsen. Banke är inte heller ensam i denna sin beskrivning. Men bilden sätts gång på gång: Vi är goda, vi står för den enda sanningen.

Det är tragiskt. Därför att Banke har rätt. Det finns en oroande värdeglidning. Det finns oroande tecken på en allt mer exklusiv nationalism, byggd på det vi och det dom som en gång slet Europa i stycken, år efter år, krig efter krig. Det finns oroande tecken på att det människovärde som vi trodde var absolut, inte längre är det. Det finns partier, till vänster och till höger, som allt mer påminner om den tid vi kanske trodde var för alltid över; kommunismens spöke börjar irra runt i europeisk politik och gör sällskap med en allt tydligare fascistisk demon. Kanske är de en och samma, skilda bara utifrån vilket perspektiv man ser dem...

Men när Banke och de andra goda beskriver verkligheten som de gör, sätter de sig på onåbara elfenbenstorn. De skapar en sanning som inte går att ifrågasätta. Och då finns inget utrymme för diskussion, samtal, förståelse, möten.

Den kommunalgrå vardagen är verkligen kommunalgrå. Den handlar alldeles för ofta om att ställa människor mot varandra i resursbristens verklighet. Ska pengarna gå till pojkarna med särskilda behov i skolan, eller till de gamla kvinnornas behov i hemtjänsten? Ska pengarna gå till förebyggande socialt arbete i utanförskapsområden, eller till ytterligare en vända på hem för missbrukaren? Har vi råd att behålla antalet förskollärare så att inte barngrupperna blir för stora? Är kulturskolan verkligen så viktig? Måste kommunen stötta föreningsverksamhet i en så stor utsträckning? Ska vi ta emot ytterligare ett antal flyktingar, oavsett vad det kostar och innebär för vår övriga verksamhet?

Vad är ont? Vad är gott? Vad är rätt? Vad är fel?

När jag försöker förstå den verklighet jag ser har jag landat i att vi inte kan ta emot hur många flyktingar som helst. Den välfärd vi byggt, den välfärd som jag själv sett inifrån - inte alls så stabil och förtroendeingivande som man önskade, klarar inte 10.000 asylsökande i veckan. Kanske inte ens 1.000 i veckan, år efter år. Konsekvenserna på välfärd och välfärdens samhälle av ett sådant mottagande blir för stora.

Men är jag ond för det? Är jag en av dem som skapar de värderingsglidningar Banke beskriver? Och vad kan man i så fall göra åt det?

Ibland verkar det bara finnas ett på- och ett av-läge.

På-läget innebär i princip en oreglerad invandring. (Fast inte ens de goda säger det. När man frågar blir ofta svaret: Jag är inte för en oreglerad invandring, men för en ovillkorlig asylrätt. Men om man frågar om ifall denna ovillkorliga asylrätt innebär att Sverige långsiktigt ska ta emot 10.000 människor i veckan (något som tidigare sannolikt definierats som en oreglerad invandring) och vilka konsekvenser det innebär, blir svaret ofta tystnad...)

Av-läget är att stänga gränserna. (Fast de onda säger inte det. Men hela politiken de vill ha ska göra det så besvärligt för alla som ens funderar på att ta sig till Sverige att de samlade effekterna blir att gränserna stängs, kanske med undantag för ett litet antal kvotflyktingar. Och när man frågar om konsekvenserna för asylrätten, för det internationella samarbetet, för risken för fler konflikter mellan stater och människor, blir svaret ofta tystnad...)

Ibland verkar det också som om de som verkligen är för antingen på- eller av-läget önskar, nej nästan kräver, att vi som inte befinner oss där ska definiera oss som antingen det ena eller det andra. Ond eller god. Sann eller falsk.

Och ondskan och godheten, sannheten eller falskheten, beror på från vilken sida man betraktas.

När jag läser Bankes, och flera andras, artiklar skräms jag av detta. Den svartvita bild av verkligheten som målas upp. Uppdelandet av människor. Byggandet av murar och grävandet av diken mellan oss och dem som inte delar den verklighetsbeskrivning man själv står för.

Och jag anar, utan att veta, att på den andra sidan, den som inte har tillgång till tidningarnas debatt- och kultursidor, är beskrivningarna av Banke och hans likar än värre. Beskrivningarna av hoten, hatet och fientligheten som möter de som står upp för Bankes värderingar är skrämmande. Murarna än högre. Dikena avgrundsdjupa.

Men mitt emellan står sannolikt rätt många. Oroade över konsekvenserna för välfärden. Lika oroade över konsekvenserna för människovärdet.

Och jag undrar: Finns det inte ett sätt att med respekt för den andre söka samtalet? Måste verkligheten beskrivas i enbart två nyanser? Kan vi inte försöka förstå varandra? Går det inte att vägra acceptera att människor med en annan åsikt måste ha fel, vara falska, stå för det onda?

Hans Andersson, länge verksamhetsledare för stiftelsen Cesam, brukar säga att motsatsen till krig är inte fred, utan samtal. Jag delar den åsikten.

Kanske går det inte att tala med de allra värsta rasisterna, fascisterna, nazisterna. Men det måste gå att tala med de andra, utan att kräva att de definierar sig som antingen eller. Vi måste söka detta samtal, lokalt, nationellt och internationellt, ständigt, respektfullt, ödmjukt, baserat i en stark övertygelse om var våra egna värderingar har sin grund och sitt fäste.

Om vi inte tror det är det ju lika bra att ge upp. Då kan man bygga vidare på sitt elfenbenstorn i trygg förvissning om att man själv ändå sitter på den enda sanningen. Då kan man lika gärna ge upp att försöka. Försöka förstå. Försöka finna svar. Försöka väga och avväga.

"Liberal" demonisering av den andre

Ibland blir jag bekymrad över det svenska debattklimatet. Ibland rent ledsen.

Ibland handlar det om hur lokala politiker försöker gömma sina misslyckanden och behov av skattehöjningar bakom "Örebro växer" - som om det vore ett skäl.

Ibland över att det är den kortsiktiga medialiseringen som styr samtalet. Hur den 140 twittertecknen på något sätt förts över till även den övriga debatten, och att så få klarar av att inse skillnaden.

Men det senaste året har jag mest blivit ledsen och bekymrad över hur långt demoniseringen av den som har en annan åsikt kring migration och integration gått.

För nästan precis ett år sedan skrev jag min första offentliga artikel i ämnet. Den handlade om såväl det allt omöjligare offentliga uppdraget liksom om de värderingsförskjutningar som riskerar att ske när invandringen ökar och integrationen misslyckas.

För nio månader sedan skrev jag och tre andra liberaler en DN-debattartikel där vi ytterligare fördjupade denna diskussion. Om hur det offentliga uppdraget, den skattefinansierade välfärden, på kort sikt riskeras om tiotusentals nya människor på kort tid ska erhålla en välfärd på den nivå vi själva vant oss vid.

Därefter har jag återkommande skrivit och bloggat om mina åsikter. Öppet. Tydligt. Och med försök till respekt och förståelse för de som tycker annorlunda. Jag har drivit frågan internt i Folkpartiet, i partistyrelsen och genom de kanaler jag fortfarande finns i.

Redan för ett år sedan närmade jag mig migrationsfrågan med oro. Jag visste att den var laddad, framförallt inom mitt eget parti. Jag hade väntat mig reaktioner. Och de kom. En del som inte alls tyckte som jag och som framförde det - oftast på ett respektfullt sätt. Betydligt fler som gillade det jag skrivit.

När vi i månadsskiftet januari/februari skrev på DN, var vi nog alla till mans ännu oroligare över vad som skulle ske. Och reaktionerna blev än tydligare. Tonen från de som inte gillade vad vi skrivit var betydligt hårdare. Och gillandena, som fortfarande var betydligt fler, skrevs inte längre lika öppet. Det fanns en uppenbar rädsla att "hamna fel" i tyckandet.

Därefter har det gått trefjärdedels år. Och tonen har förändrats. Det senaste exemplet är Nerikes Allehanda och dess liberale(?) ledarskribent Lars Ströman. I lördags hade tidningen "Fyra sidor åsikter om migration" på ledarplats. Det var visserligen fyra sidor. Men det var bara en åsikt, förvisso i olika nyanser.

Det kan även jag acceptera. Det är bra att en ledarsida driver ett opinionsarbete på ett öppet och tydligt sätt. Problemet är ett annat. Lars Ströman hade en egen ledarkrönika, som avslutades som följer:

"Så frågan är vad vi vill att framtidens historiker ska ha för bild av 10-talets Sverige.
Kommer vi att stolt blicka tillbaka på dem som varnade för en muslimsk "invasion".
Eller kommer vi att vara stolta över dem som sade att Sverige och Europa måste erbjuda skydd åt människor som flyr undan krig, förödelse och förtryck?
För mig är valet lätt."

Bara två vägar. Antingen Strömans "fina" väg för de "goda" människorna. Eller så den "onda" vägen för oss andra.

Men så ser inte världen ut. Och ingen liberal borde kunna landa i en sådan demoniserande svart/vit hållning.

I blogg efter blogg har jag försökt beskriva den verklighet jag ser. Och jag kommer att fortsätta. Det kommer både att handla om konkreta problem, som var vi ska finna de socialsekreterare, arbetsförmedlare, lärare, sjuksköterskor, bostäder, enkla låglönearbeten o.s.v. som behövs i den nuvarande situationen. Jag kommer att försöka beskriva de konsekvenser jag ser av det för det framtida samhället, för välfärden och för våra värderingar. Jag kommer att problematisera kring islam, de annorlunda värderingsgrunder den religionen har och de konsekvenser, för såväl demokrati som för jämställdhet och människovärde, de filosofiska strukturerna bakom religionen kan orsaka.

Men i allt detta kommer jag förhoppningsvis aldrig att säga att jag är säker på att jag har rätt, att jag är fin och god, och att alla andra är onda. Den som gör det, hamnar tyvärr lätt i samma dike som de personer som hittills menat sig företräda det enda rätta i migrationsdebatten, och som just nu för första gången samlar över 20 % av den svenska opinionen bakom sina "sanningar".

Kanske har jag fel, och i så fall är det bra. Då kommer jag att glädja mig åt att mina farhågor var förstorade och att samhället klarade denna utmaning utan att vare sig svika de miljontals som är på flykt, eller de sårbaraste här hemma.

Kanske har jag rätt, och då vore det bra om många funderade över vad vi skulle kunna göra för att undvika de värsta fallgroparna i vår kamp för ett fortsatt öppet, demokratiskt och starkt välfärdssamhälle.

Ond eller god?

Onda människor – goda politiker, eller

Jag läste häromdagen en av de bättre texter jag läst på länge i någon tidning. I DN skriver David Brooks den 21 maj om den förändrade synen på människan, och vad det inneburit för politiken. En av de bättre texterna, varför – sannolikt för att jag plötsligen fick läsa någon som ser politik på ett liknande sätt som jag. Låt mig problematisera lite mer.

Är människan ond, eller god av naturen? Är vi födda som goda små gullungar, som senare av olika skäl växer upp till människor som är goda (de flesta och i vart fall jag) eller till onda (de andra, de som inte har rent mjöl i påsen)? Eller är vi onda från födseln, men där samhällets mekanismer kan minska det ondas inflytande över våra handlingar, så det sammantaget blir mer av det goda?

Jag har skrivit några tidigare bloggar om ungefär samma ämne. Du kan läsa en av dem här.

Det finns rätt många problem med att försöka problematisera ondska och godhet. För det första orden som sådana.

Ond.

God.

Men vad är ondska? Och vad är godhet?

Det finns inga enkla svar. Frågorna är universella och stora tänkare har använt spaltkilometer för att försöka förstå och föra vidare. Få politiker, om ens någon, är en sådan djuptänkare. Vi rör oss i princip alltid på helt andra plan. När frågan om godhet och ondska behöver djup, eftertanke, reflektion och andras vishet, är dagens politik grund, snabb, svart-vit och konflikt.

Men DNs artikel pekar på behovet av att orka lyfta sig ur dagsordningens och medialandskapets nu- och genastperspektiv och försöka hitta grunderna för att vi är där vi är.

”Det onda jag inte vill det gör jag, men det goda jag vill det gör jag inte.” Paulus hade en annan syn på ondska och godhet. Hans tankar var grundade i en idétradition som handlade om att världen hade fallit i ondskans händer. Hela världen, alla människor. Så även om man hade blivit frälst, räddad, från det onda, fanns det kvar som en resonansbotten hela tiden.

Denna syn, att skapelsen fallit i ondskans händer, genomsyrade det västerländska samhället länge. Den liberala rörelsen var inget undantag. Snarare var det så att synen på människan som ond lade grunden till den liberala synen på samhällsomdaning och på demokratin som styrform.

Men man måste definiera ondska. Ondska är inte bara att vilja skada andra. Ondska kan lika gärna vara den egoism som stänger ute, som skapar skillnader mellan människor, som tar men som aldrig ger, som bara ser till mig själv, här och nu, och aldrig till sammanhanget både här och nu och där och i framtiden.

Den grunden hade de tidiga liberalerna. Det var därför de skapade de gemensamma institutionerna som skulle bära samhället. För tanken var att varje människa är egoist och kan därmed skada andra. Men varje människa kan också räkna med att bli skadad av de andra. Så om vi gemensamt kan hitta ett förhållningssätt där vi minskar riskerna att vi själva ska drabbas av andras ondska, så kan vi också acceptera den inskränkning det innebär för oss själva.

Därför demokrati.

Därför ett fritt rättsväsende.

Därför öppenhet och transparens.

Därför fri media.

Därför maktdelning.

Därför ett fritt, men reglerat, näringsliv.

Därför en samhällelig etisk och moralisk grund.

Därför varje människa oändligt, lika, ovärdeligt värdefull.

Den synen har tjänat oss väl. Egoismen har hållits i schack. Samhället har haft en strävan mot det allmännas bästa, även när det går emot individernas omedelbara krav och de behov de anser att de ska få uppfyllda.

Men nu förändras detta i allt snabbare takt. Människan är inte längre ond. Människan föds god och (kan) gör(a) gott hela livet. Synen både på mig själv är att eftersom jag är god, är mina krav och ansedda behov rättfärdiga och ska uppfyllas. Jag har rätt till både det ena och det andra. Och det påverkar hela samhället, från att vuxna menar att de har rätt till barn över hela spektrat till att andra menar att de är värda tiotals miljoner i lön för det arbete de menar att de genomför. Jag är god. Därför är mina krav rättfärdiga. De långsiktiga konsekvenserna har jag överhuvudtaget inte tid att tänka på.

Men denna godhet har också en annan sida. Eftersom världen inte är god så måste ändå ondskan finnas. Jag är ju god. Då är det någon annan som är ond. De där andra onda måste ju på olika sätt begränsas och försvinna. Och eftersom man då kan skilja på onda och goda, borde ju det också innebära att alla inte längre har samma värde. De onda är mindre värda. De kan marginaliseras, pekas ut, låsas in, tas bort.

David Brooks artikel i DN pekar på hur synen på människan påverkat politiker och partier. Istället för att leda, handlar dagens politik om att ledas. Istället för att söka det allmännas bästa på lång sikt, handlar det om att visa på en politik som innebär att medelväljaren snabbast möjligt får just sina behov tillfredsställda. Inga partier är undantagna. Alla politiker är en del av skeendet. Och hela samhället påverkas. Företag. Media. Organisationer. Föreningar. Individer.

Frågan är vart det leder. Jag bär en oro inom mig.

En oro för vad framtidens demokrati egentligen innehåller.

En oro för att vi kommer att definiera de andra, de onda, och hantera dem därefter.

En oro för att vi ”goda” inte längre behöver bekymra oss om öppenhet och transparens – vi gör ju ändå gott.

En oro för att media än mer spelar det kortsiktiga i händerna.

En oro för att goda människor inte behöver några korrektiv, att maktdelning därför hör historien till.

En oro för att näringslivet blir framtidens odemokratiska stater, stängda, opåverkbara utom för de som klarar av att investera.

En oro för att samhället inte blir omoraliskt, utan amoraliskt, och därmed styrt av de starkare.

En oro för att människans värde och värdighet hotas.

Men jag kanske har fel. Kanske är vi goda trots allt. Kanske världen kommer världen att bli bättre, som den alltid blivit.

Men oron blir jag inte kvitt.

Media: DN (bara papperstidningen tyvärr)