Tre fel av tre möjliga

Jag är en hängiven DN-läsare. Gillar Peter Wolodarskis ledarkrönikor och hans sätt att leda tidningen genom en besvärlig mediatid. Tycker att de övriga ledarskribenterna ofta håller en mycket hög klass. Inser att det snart bara är DN som har en redaktion som fortfarande uppfyller de kvalitetskrav som förr var standard, även för landsortstidningar som NA.

Men det senaste året har något hänt. Tidningen har valt ett perspektiv till den största akuta frågan som gör att man måste fundera både över ledarsidan och redaktionens sätt att förhålla sig både till varandra och till verkligheten. Gränserna flyter ihop och suddas ut. Redaktionell text blir opinionsbildande. Tidningen beskriver den verklighet man vill beskriva. Objektivitet ersätts med subjektivitet.

Och det har sällan varit tydligare än på söndagen.

Jag kommer att referera till tre artiklar i tidningen: Peter Wolodarskis krönika, intervjun med Annie Lööf och Niklas Orrenius inlägg. Och den tes jag kommer att försöka redovisa är att det inte hänger ihop.

Wolodarskis tes är att det går bra för Sverige, trots, eller snarare tack vare invandringen. Och bevisen är främst historiska. Det har gått bra för invandringslandet Sverige under lång tid. Och analysen är att det kommer att göra det framöver också.

Wolodarski slår tyvärr in öppna dörrar. Det finns "ingen" som ifrågasätter att dagens invandringsnivåer kortsiktigt kommer att öka BNP. När det offentliga går på högvarv för att ordna mottagande, boenden, förskolor och skolor, sjukvård och omsorg, så sätter man sprätt på pengar. Frågan är var man tar pengarna ifrån?

Två andra pressmeddelanden kan i detta perspektiv vara intressanta. SKL skriver idag om att 2016 kommer att vara bra för den kommunala ekonomin. Wolodarski kunde använda också den siffran som ett tecken på att invandringsnivåerna är bra för ekonomin. Problemet är att staten fortfarande tar de största kostnaderna för invandringen de första åren. När kommunerna efter ett par år ska ta över hela ansvaret kommer bilden sannolikt att mörkna.

Men också andra siffror oroar. Kommuninvest berättade i ett pressmeddelande som inte fick speciellt stor spridning att kommunernas låneskuld kommer att dubblas till 2024. Från 500 miljarder till 1000 miljarder. Från 13% till 17% av BNP. Kommuninvest säger att det är "hanterbart". Men det gör kommunsektorn än mer instabil. När räntorna börjar gå upp, är kostnaderna för att låna ytterligare 500 miljarder rätt tuffa att bära. Även med räntesäkringar riskerar räntevolymerna att tränga ut annan verksamhet. Varje procentenhet innebär 5 miljarder i ökade utgifter. Varje investering bör avskrivas i minst samma storleksordning, och de amorteringar som nästan aldrig görs borde ta upp ytterligare budgetutrymme.

Det stora problemet med Wolodarskis artikel är att han tar historiska data som grund för att beskriva en framtid som inte har speciellt mycket gemensamt med historiken. Mellan 1980 och 2014 sökte sammanlagt 849.561 personer asyl i Sverige. Det är knappt 25.000 per år. Mellan 1980 och 2012 var antalet asylsökande i huvudsak mellan drygt 5.000 och knappt 20.000 per år. Att använda historiska data som vägledning för framtida utmaningar är i detta perspektiv rätt illa. En invandrarskeptisk SD-are kunde med lika lite efterforskning som jag använt mig av hävda att SD haft rätt hela tiden. Det är det partiets syn på hur lite invandring vi klarar som ska vara vägledande...

Mark Twain lär ha sagt att det finns tre sorters lögn; lögn, förbannad lögn och statistik. Betydelsen är självklart att man i princip kan bevisa allt man vill med statistik, bara man gör rätt urval. Och det är helt OK att DN på ledarplats skapar opinion för den subjektiva bild man vill redovisa. Men den blir inte sann för det, bara en del av en betydligt större bild, där den delen ibland till och med kan dölja en större sanning.

Men DNs problem slutar inte där. De andra två artiklarna är faktiskt mer bekymmersamma utifrån mitt perspektiv att se på DN som flaggskeppet för god objektiv journalistik. Intervjun med Lööf och artikeln från Orrenius borde fler läsa, inte var för sig, utan som två nyanser av samma bild.

Intervjun med Lööf är ytterligare ett typexempel på när journalisten antingen inte vill eller inte kan ställa rätt frågor. Ändå är den något bättre än flertalet. Journalisten Karin Eriksson ställer i alla fall frågor om inte Centerns politik leder till ökade klyftor. Men när svaren blir undanglidande snömos, släpper hon frågorna. Och Lööf klarar sig åter undan med standardsvaret: "Dels tycker jag att det är viktigare att fokusera på att förändra systemen"

Men vad innebär det att förändra systemen? Låt oss läsa Orrenius. Han avslutar med: "Vi behöver artiklar och reportage som utgår från människan – vilken nation hon än må tillhöra."

Visst låter det fint. Men läs Lööf och Orrenius ihop. När det gäller Sverige är det helt OK att säga att vi ska ändra systemen. Men när det gäller flyktingsituationen är det individerna som gäller.

Men är inte de svenska systemen byggda just för individen, för människan, för den lilla, sårbara människan? Är inte socialtjänstens system byggda för barnen som far illa i sina familjer? Var finns beskrivningen av hur de drabbas av invandringen? Är inte arbetsrätten skapad för att skydda arbetstagarnas situation? Var finns beskrivningarna av vad Lööfs politik kommer att innebära för de som redan idag har de otryggaste anställningarna? Är inte miljökrav, bullernivåer, bostadskvalitet, tolkutbildningar - ja hela det svenska samhället - byggt för att värna de svagaste?

Är inte "systemen" som Lööf talar om ett sätt att kollektivisera och avmänskliga de människor som kommer att drabbas av hennes politik? Varför är det rätt att göra det när det handlar om människor i och från Sverige, men fel när det handlar om flyktingar? Varför kan journalister beskriva människor i Sverige som "system" medan flyktingen alltid är en individ, en människa?

Var finns den oberoende, icke-rasistiske, invandrarvänlige journalisten som försöker beskriva det samhälle Lööf vill skapa? Som gräver för att ta reda på konsekvenserna av hennes idéer om samhället, om en stat som drar sig tillbaka och en politik som lägger mer av det sociala ansvaret på individen? Som berättar både om fördelar och nackdelar med den varianten av liberalism, som jag ofta betecknar som nyliberal, men som ändå inte är det. Helt enkelt för att skattenivåerna fortfarande behöver vara bland de högsta i världen för att klara en invandring på hundratusentals människor per år. Och då måste denna journalist också ställa sig frågan:

Hänger det samhället ihop? Kan man ha ett högskattesamhälle med en lågkvalitativ offentlig service? Eller bryter det ihop?

Niklas Orrenius avfärdar professor Lars Trägårdhs analys av samhällets behov av en positiv nationalism med orden: "Vad jag säkert kan säga är att journalistik absolut inte bör välja nationalismens väg. Då gör den sig dum."

Men kanske är det just bristen på insikt om att vi behöver en positiv, icke främlingsfientlig nationalism, som gör journalistiken dum. Bristen på insikt om vad demokrati innebär, vad det offentliga uppdraget innebär, vad systemtänkande innebär, både på lokal, nationell och internationell nivå. Bristen på insikt om att en journalistik som väljer bort systemen och enbart ser till människan tappar sin förmåga att skildra skeenden och därmed sin förmåga att få människor att förstå helheter.

Som en formaliserad tanke presenterar DN dagen efter en debattartikel som borde få fler att fundera. Det räcker med att som avslutning citera rubriken: ”Allt för många bär på djup misstro mot statsmakten” för att inse att både Orrenius och Lööf borde fundera över sina uppdrag en gång till...

Den fina och den fula revolutionen

Twitter, facebook och gammelmedia fylls i dagarna av attacker på och av en anonym skribent. Julia Cesar. Jag har aldrig läst något av henne. Jag följder debatten rätt ytligt. Men även ur ett lite mer metainriktat perspektiv är det intressant.

Julia Cesar är uppenbarligen en tidigare journalist. Hon skriver sedan länge inlägg på diverse sidor på nätet som sedan delas tusentals gånger via sociala media. Hennes inlägg verkar vara mer eller mindre uppenbart rasistiska. Hennes inställning till exempelvis islam är mörk, för att vara mild. Hon tycker att Sverige på alla sätt har förändrats till det sämre sedan invandringen ökade och Sverige började beskrivas som ett mångfaldsland.

Det som fått debatten att nu gå hög är ett angrepp på främst en annan, fortfarande verksam, journalist - DN-reportern Niklas Orrenius. Det går att läsa om det i Expressen. Hennes söndagskrönika på en av dessa sajter har fått de som följer henne på sociala media att gå i spin och hota och trakassera Orrenius och även Expressen-journalisten Annika Hamrud.

Det finns inget som rättfärdigar dessa hot och dessa trakasserier. Det finns inget försvar för en politik som vill bygga murar mellan människor, som gör sanningar av skrönor, som bygger inte bara hönor utan hela strutsar av minsta fjäder.

Det är bekymmersamt att så mycket av detta sprids via anonymitetens skydd. Men jag tror man måste se vidare för att förstå de verkliga riskerna.

För 100 år sedan fick de marxistiska och kommunistiska idéerna fäste i ett antal länder. Revolutioner följde, kungavälden störtades och det kommunistiska östra Europa steg fram. Ett antal företrädare för "folket" tog makten och använde den sedan efter eget behag. Följden blev ett drygt 50-årigt fängelse bakom järnridån, där utvecklingen bromsade in. Individernas frihet försvann. Statsterror blev en del av vardagen.

Varför kunde det ske? Vilket momentum använde Lenin, Stalin och de andra terrorhärskarna för att vinna och behålla makten? Varför fanns inga tillräckligt starka motkrafter?

Skälen är många och detta är inte ett försök till att i en helhet beskriva grunderna för de kommunistiska revolutionernas orsaker eller varför de kunde genomföras. Istället handlar min blogg som så ofta att för mig själv försöka åskådliggöra politiska skeenden och försöka fatta vad som pågår.

För några år sedan, åren efter valet 1998, pratade jag med en kommunist i kommunfullmäktige i Örebro. Han var invald på ett Vänsterparti-mandat och hymlade inte med sin kommunistiska inställning. Vi kom att tala om revolution. Och hans dröm var att även Sverige skulle omfattas av en kommande kommunistisk revolution.

Hans bild av revolutionen var rosenröd. Det var de goda mot de onda. Revolutionens offer var inte bara acceptabla, de var en positiv följd av händelserna. För revolutionen var ju fin.

De samtalen är det tydligaste exemplet på hur vänsterkrafter definierar revolution. Jag har aldrig vare sig förr eller senare hört lika tydliga förespråkare. Oftare har jag kunnat lyssna till mer relativiserande, eller överslätande diskussioner kring de kommunistiska revolutionerna. "Det var ju inte så farligt", eller "Visst begicks misstag men det var för den goda sakens skull" och liknande. Även ledande mediala företrädare för en kommunistisk samhällssyn beskriver revolutionen så.

Och grunden för dessa rosenröda beskrivningar av revolutionen är att det fattiga folket äntligen gjorde uppror mot den härskande, rika klassen. Klyftorna hade, som Marx beskriver det, till slut blivit för stora. Och följderna kunde nästan beräknas med matematisk precision - revolutionen var en oundviklig följd av klassklyftorna.

Den "fina" revolutionen blev resultatet.

Jag kan inte släppa tankarna på att vi ser ett liknande scenario utspelas idag. Bara det att revolutionen idag inte är speciellt fin utifrån vårt betraktelsesätt, och att den inte sker med vapenmakt utan via sociala medier och nätsajter.

Det finns uppenbarligen rätt många personer som upplever sig allienerade. Det finns ökande klyftor i samhället, inte bara mellan dem som har och dem som saknar materiella resurser, utan även mellan dem som finns innanför och dem som upplever sig utanför nomenklaturan, oavsett om den är politisk, medial eller något annat. Och en del av de där utanför agerar som företrädare för "folket".

Dessa företrädare använder de redskap de har. För 100 år sedan var det vapen som kunde kullkasta ett land. Idag är det kanske sociala media. Men bekymmerslösheten för vad som är sant och falskt, vilka som drabbas och följderna av det egna agerandet är lika stor nu som då. För det är ju de goda mot de onda. Och offren, oavsett om de är en journalist, en politiker eller någon annan, är de facto en del av ondskan och därmed inte bara acceptabla, utan en positiv följd av händelserna.

Är det så att vi idag befinner oss mitt i en annan revolution, utan att märka det? Är det krig om verklighetsbilden som idag förs i och mellan gammal- och nymedia en spegel av den revolution som en gång förslavade östra Europa? Hur stort är det upplevda utanförskapet för Julia Cesar och hennes medlöpare? Vilka krafter verkar där bakom? Upplever de att deras revolution inte alls är ful, utan lika fin som den kommunisterna försvarar.

Det som sker nu är rätt skrämmande. Det som sker i Sverige är inte en isolerad händelse. Över hela Europa går samma spöken.

Men det som verkligen är skrämmande är vad som händer om eller när vår tids Lenin gör entré. Vilka människor och vilka krafter som förmår använda sig av det utanförskap som uppenbarligen finns och använda det för att förändra maktstrukturerna. I Sverige. I Europa. Och vilka följderna blir. För Sverige. För Europa.

Det finns starka skäl att värna den liberala berättelsen om både historien och nutiden. Men det avgörande för oss liberaler är att finna en berättelse om morgondagen som förmår minska grunden för de krafter som gör att Julia Cesar delas tusentals gånger. Och där är vi inte.

Trots att världen är rikare idag än någonsin, trots framgångarna i teknik, medicin, kommunikation, välfärd, upplevs morgondagen som alltför skrämmande av alltför många. Men vi förmår inte använda väfärdens framgångar och på den bygga en vision, en berättelse, en väg mot en ännu bättre framtid. Alltför ofta framstår vi som visionslösa administratörer av det rådande systemet. Alltför många beskriver oss som att vi bestämmer över "folks" huvuden och på deras axlar. Rätt eller fel beror enbart på vilket perspektiv man har och vilken information man litar på.

Det finns skäl att oroas av Julia Cesar och hennes likar, på samma sätt som det finns skäl att oroas av de som fortfarande tror på kommunismen. Men det är inte hon som är det verkligt skrämmande. Det är den som kan komma efter.