Den fina och den fula revolutionen

Twitter, facebook och gammelmedia fylls i dagarna av attacker på och av en anonym skribent. Julia Cesar. Jag har aldrig läst något av henne. Jag följder debatten rätt ytligt. Men även ur ett lite mer metainriktat perspektiv är det intressant.

Julia Cesar är uppenbarligen en tidigare journalist. Hon skriver sedan länge inlägg på diverse sidor på nätet som sedan delas tusentals gånger via sociala media. Hennes inlägg verkar vara mer eller mindre uppenbart rasistiska. Hennes inställning till exempelvis islam är mörk, för att vara mild. Hon tycker att Sverige på alla sätt har förändrats till det sämre sedan invandringen ökade och Sverige började beskrivas som ett mångfaldsland.

Det som fått debatten att nu gå hög är ett angrepp på främst en annan, fortfarande verksam, journalist - DN-reportern Niklas Orrenius. Det går att läsa om det i Expressen. Hennes söndagskrönika på en av dessa sajter har fått de som följer henne på sociala media att gå i spin och hota och trakassera Orrenius och även Expressen-journalisten Annika Hamrud.

Det finns inget som rättfärdigar dessa hot och dessa trakasserier. Det finns inget försvar för en politik som vill bygga murar mellan människor, som gör sanningar av skrönor, som bygger inte bara hönor utan hela strutsar av minsta fjäder.

Det är bekymmersamt att så mycket av detta sprids via anonymitetens skydd. Men jag tror man måste se vidare för att förstå de verkliga riskerna.

För 100 år sedan fick de marxistiska och kommunistiska idéerna fäste i ett antal länder. Revolutioner följde, kungavälden störtades och det kommunistiska östra Europa steg fram. Ett antal företrädare för "folket" tog makten och använde den sedan efter eget behag. Följden blev ett drygt 50-årigt fängelse bakom järnridån, där utvecklingen bromsade in. Individernas frihet försvann. Statsterror blev en del av vardagen.

Varför kunde det ske? Vilket momentum använde Lenin, Stalin och de andra terrorhärskarna för att vinna och behålla makten? Varför fanns inga tillräckligt starka motkrafter?

Skälen är många och detta är inte ett försök till att i en helhet beskriva grunderna för de kommunistiska revolutionernas orsaker eller varför de kunde genomföras. Istället handlar min blogg som så ofta att för mig själv försöka åskådliggöra politiska skeenden och försöka fatta vad som pågår.

För några år sedan, åren efter valet 1998, pratade jag med en kommunist i kommunfullmäktige i Örebro. Han var invald på ett Vänsterparti-mandat och hymlade inte med sin kommunistiska inställning. Vi kom att tala om revolution. Och hans dröm var att även Sverige skulle omfattas av en kommande kommunistisk revolution.

Hans bild av revolutionen var rosenröd. Det var de goda mot de onda. Revolutionens offer var inte bara acceptabla, de var en positiv följd av händelserna. För revolutionen var ju fin.

De samtalen är det tydligaste exemplet på hur vänsterkrafter definierar revolution. Jag har aldrig vare sig förr eller senare hört lika tydliga förespråkare. Oftare har jag kunnat lyssna till mer relativiserande, eller överslätande diskussioner kring de kommunistiska revolutionerna. "Det var ju inte så farligt", eller "Visst begicks misstag men det var för den goda sakens skull" och liknande. Även ledande mediala företrädare för en kommunistisk samhällssyn beskriver revolutionen så.

Och grunden för dessa rosenröda beskrivningar av revolutionen är att det fattiga folket äntligen gjorde uppror mot den härskande, rika klassen. Klyftorna hade, som Marx beskriver det, till slut blivit för stora. Och följderna kunde nästan beräknas med matematisk precision - revolutionen var en oundviklig följd av klassklyftorna.

Den "fina" revolutionen blev resultatet.

Jag kan inte släppa tankarna på att vi ser ett liknande scenario utspelas idag. Bara det att revolutionen idag inte är speciellt fin utifrån vårt betraktelsesätt, och att den inte sker med vapenmakt utan via sociala medier och nätsajter.

Det finns uppenbarligen rätt många personer som upplever sig allienerade. Det finns ökande klyftor i samhället, inte bara mellan dem som har och dem som saknar materiella resurser, utan även mellan dem som finns innanför och dem som upplever sig utanför nomenklaturan, oavsett om den är politisk, medial eller något annat. Och en del av de där utanför agerar som företrädare för "folket".

Dessa företrädare använder de redskap de har. För 100 år sedan var det vapen som kunde kullkasta ett land. Idag är det kanske sociala media. Men bekymmerslösheten för vad som är sant och falskt, vilka som drabbas och följderna av det egna agerandet är lika stor nu som då. För det är ju de goda mot de onda. Och offren, oavsett om de är en journalist, en politiker eller någon annan, är de facto en del av ondskan och därmed inte bara acceptabla, utan en positiv följd av händelserna.

Är det så att vi idag befinner oss mitt i en annan revolution, utan att märka det? Är det krig om verklighetsbilden som idag förs i och mellan gammal- och nymedia en spegel av den revolution som en gång förslavade östra Europa? Hur stort är det upplevda utanförskapet för Julia Cesar och hennes medlöpare? Vilka krafter verkar där bakom? Upplever de att deras revolution inte alls är ful, utan lika fin som den kommunisterna försvarar.

Det som sker nu är rätt skrämmande. Det som sker i Sverige är inte en isolerad händelse. Över hela Europa går samma spöken.

Men det som verkligen är skrämmande är vad som händer om eller när vår tids Lenin gör entré. Vilka människor och vilka krafter som förmår använda sig av det utanförskap som uppenbarligen finns och använda det för att förändra maktstrukturerna. I Sverige. I Europa. Och vilka följderna blir. För Sverige. För Europa.

Det finns starka skäl att värna den liberala berättelsen om både historien och nutiden. Men det avgörande för oss liberaler är att finna en berättelse om morgondagen som förmår minska grunden för de krafter som gör att Julia Cesar delas tusentals gånger. Och där är vi inte.

Trots att världen är rikare idag än någonsin, trots framgångarna i teknik, medicin, kommunikation, välfärd, upplevs morgondagen som alltför skrämmande av alltför många. Men vi förmår inte använda väfärdens framgångar och på den bygga en vision, en berättelse, en väg mot en ännu bättre framtid. Alltför ofta framstår vi som visionslösa administratörer av det rådande systemet. Alltför många beskriver oss som att vi bestämmer över "folks" huvuden och på deras axlar. Rätt eller fel beror enbart på vilket perspektiv man har och vilken information man litar på.

Det finns skäl att oroas av Julia Cesar och hennes likar, på samma sätt som det finns skäl att oroas av de som fortfarande tror på kommunismen. Men det är inte hon som är det verkligt skrämmande. Det är den som kan komma efter.