Vem bryr sig, egentligen?

Jag är medlem i tre föreningar. En kyrka, den gamla baptistkyrkan som numera är en del av equmeniakyrkan. Ett parti, det gamla Liberala partiet som blev Frisinnade Landsföreningen som blev Folkpartiet som blev... Och så ÖSK fotboll.

Denna blogg ska handla om de två förstnämnda.

Ett av skälen till att jag för drygt 25 år sedan tackade ja till att bli med i Folkpartiet var att jag upplevde att den dåvarande frikyrkan var för trång. Inte åsiktsmässigt. Bilden av den åsiktstrånga kyrkan kommer oftare utifrån än inifrån. Nej - det trånga handlade om att jag upplevde att jag enbart var en del av en - låt oss kalla det subkultur.

Så fick jag frågan om att bli aktiv i Folkpartiet och tackade ja. Rätt mycket av det engagemang jag tidigare lagt ner i kyrkan lades efter en tid ner i partiet. Rätt snabbt upptäckte jag att partiet och kyrkan var barn av samma tid, speglande varandra. Inte åsiktsmässigt. Men organisatoriskt och faktiskt också kulturellt. Rätt snabbt blev partiet istället den subkultur i vilken jag dvaldes.

Under dessa 25 år har en del skett. Både i kyrkan och i partiet. Man fortsätter att vandra i sina parallella spår. Två rester av det gamla Folkrörelsesverige som snart inte längre finns. Två krympande giganter med enorma krav på sig, både inifrån och utifrån.

Såväl kyrkan som partierna har problem med sin självbild.

Kyrkan verkar ha tappat tron. Det är ofta viktigare att landa rätt i frågor som dominerar samhällsdebatten än att söka en trohet mot evangeliet. Svenska kyrkan går längst i sin relativisering av Gud. Men vi andra traskar ofta patrull efter. Varför ska kyrkan överhuvudtaget finnas? Har himlen mist sin dragningskraft? Behövs frälsning från synd i ett samhälle där vi alla ändå är goda? Och är inte kyrkans dogmer något överspelat i dagens modernistiska tid?

Partierna å sin sida har tappat framtiden. Vad vill man? Vilket samhälle vill man se? Vad är det goda samhället, 2000-talets svar på 1800-talets liberala handelspolitik och folkskolepolitik, 1900-talets kamp mellan vänster och höger, den sosse-svenska drömmen om folkhemmet som skulle ta hand om allt och vi därmed skulle bli lyckligare. Det är till och med så att Alliansens nedtonade vision om arbetslinjen som skulle lösa allt nästan kvalar in, även om halveringstiden var kort...

Men medan sjukskrivningstalen ökar, den psykiska ohälsan exploderar och den politiska populismen firar nya triumfer hittar inte partierna någon väg fram. Vilka mål har vi med samhället? Hur blir vi lyckligare människor? Är det bara mer av överflöd, eller finns något annat?

Jag läser en artikel på DN-kultur om den minskade sex-lusten. Om hur såväl män som kvinnor inte längre vare sig har lust eller förmåga att ha sex. Eller som man sa förr - älska med varandra. Artikelförfattaren, Roland Paulsen, försöker inte förklara varför, men ger några vägar för läsaren att fundera över. Om sex/porrkonsumtion som något vardagligt enahanda - trist. Om att det är kapitalismens fel (annars vore det ju inte en kulturartikel på DN...). Om prestationsångest när sex blir centrum.

Att en sådan artikel kommer upp på DN-kultur säger en del om vårt samhälle där gud och religion allt oftare ersätts av könsidentitet och sexualitet. Men den kan också tjäna som ytterligare ett parallellt spår på den väg vårt samhälle reser. Där överflödet är allt. Där allt alltid ska finnas tillgängligt. Och där inget därför är viktigt.

Finns det något heligt idag? Vågar kyrkan stå för den Gud som inte bara är värd vår menlösa snällkärlek, utan också så värd fruktan att vi inte kan se honom i ansiktet för att hans helighet då skulle förbränna oss? Vågar vi vara en kyrka som både säger "Också du är en fattig syndare bland oss andra" och "Guds nåd över dig är var morgon ny!" Finns det präster och pastorer, lekmän och predikanter som vågar visa vägen, även om det blåser i media så att psalmerna ryker?

Finns det någon ideologi idag? Ett parti som säger: Den här världen vill vi bygga. Det här samhället är vårt mål idag. Oavsett om det gäller ett samhälle med öppna gränser, ett samhälle helt i samklang med naturen, det samhälle som håller kultur, filosofi och humaniora som mänsklighetens viktigaste mål, eller något helt annat. Finns det politiker som vågar stå för sin ideologi, som likt ledare söker vinna människor för sina idéer istället för att låta kortsiktiga opinionsyttringar göra politiken till en hattig berg- och dalbana?

Eller är vi långsamt på väg mot det avkristnade, avpolitiserade och avsexualiserade samhället?

När allt blir möjligt, är inget kul. Inte ens den egocentrerade personlighetsutvecklingen blir tillräcklig när den omedelbara behovstillfredsställelsen är norm:
"Vem vill du vara idag, lille vän?"
"Jag vet inte, jag minns inte vem jag var i går, och bryr mig inte om vem jag är i morgon..."

Och istället för verkligt, långsiktigt engagemang springer vi likt en fårskock åt det håll havrehinken just nu hörs från, eller bort från den vallande hunden.

Så länge vi nu orkar...