Juda(s)kyssen av Nordström

Anneli Nordström går från S till Fi. Det är intressant av många skäl. Låt mig peka på ett par som inte är de som snabbast har analyserats. Dels ekonomin. Dels spelet. Och kanske lite om GAL-TAN också.

Socialdemokraternas maktbas är unik, inte bara i Sverige utan i västvärlden. Den sammankopplade parti-fackföreningsrörelsen har skapat de förutsättningar som gjort socialdemokraterna till det naturliga statsbärande partiet. Facken har, historiskt, ställt upp med både medlemmar, ombudsmän och pengar. Nuförtiden har tvångsmedlemskapet upphört, men pengarna och ombudsmännen är i huvudsak kvar.

Kommunal är en central del i denna maktsfär. Kommunal har på egen hand stått för lika mycket pengar direkt in i partikassan som de andra stora facken tillsammans. Ser man på hela LO-kollektivet har Kommunal stått för upp emot 40 % av bidragen.

Därför har det varit självklart att ordföranden i Kommunal också varit aktiv sosse. Att Tobias Baudin numera är ordförande är rätt självklart. Han personifierar den sammanblandning av politiskt-fackliga krav och politisk agitation som är en av den svenska fackföreningsrörelsens sämsta sidor. Men han utgör också en garant för att Kommunal kommer att peta in mer pengar i socialdemokraternas valkassa och låta ombudsmännen agera vallokomotiv.

Men med Anneli Nordströms politiska flytt, försvagas dessa band rejält. Ett halvt år efter hon lämnade sin fack-post lämnar hon också det parti som hon gödslat med sina medlemmars pengar. Denna omsvängning bör sätta spår både internt i Kommunal, där frågan är om partibidraget verkligen symboliserar något annat än en korruptiv facklig-politisk miljö, som externt, med medlemmar som kan komma ifrågasätta om sossarna verkligen är det parti som står upp för deras intressen på bästa sätt.

(En lång parentes. Jag har mycket litet till övers för Fi. Deras politik är totalt osammanhängande. Det finns pengar till allt, framförallt till kvinnodominerade yrken i offentlig sektor. Var pengarna ska tas är mer oklart. Men även en osammanhängande politik kan vinna röster. Det räcker med att titta på Trump...)

Därmed landar man i det politiska spelet. Hur ska sossarna reagera när Nordström lämnar för Fi? Ser man på positioneringen så blir det uppenbara problem. Från det socialkonservativa hållet trycks man tillbaka av Sd. En betydande andel av Sds röster är gamla besvikna sossar som inte tycker att pragmatism kombinerad med agitation håller ihop. "De som byggde landet" tycker inte att det funkar med invandring, misslyckad integration och en upplevelse att det går åt fel håll med såväl äldreomsorg som trygghet.

Från vänster har man haft ett triumvirat av Mp, V och Fi som plockat missnöjda rödvinsradikaler. De som istället tror på fri invandring (bara den inte landar på Södermalm), radikal miljöpolitik och skatter som slår mot såväl fritt företagande och rikedom (bara det inte påverkar Södermalm). De som inte upplever otryggheten som så allvarlig och som kan orkestrera sina egna identitetspolitiskt normkritiska liv.

Sossarna har lyckats förvandla Mp till ett blekt stödparti. Vänstern får man hantera som man alltid gjort. Partiet har inte så många andra möjligheter än att stötta S. Men med Fi, och en rörelse som direkt riktar sig mot en av partiets kärntrupper - kvinnor i offentlig sektor - rubbas balansen.

Så hur ska man agera? Ska man bli mer socialdemokratiskt nationalistisk? Alltså gå mot bruksorternas TAN? Eller ska man bli mer radikal, sträva mot att bli Stockholmskt GAL? Svaret är inte givet. Riskerna med förluster är stora, oavsett vilken riktning man väljer.

Annelie Nordströms avhopp kan tyckas vara en enkel värderingsvandring. Ändå: Som nålstick mot den hand som gödde, men som i nödens stund valde att ställa henne helt själv på plankan, är den genialisk.

(Denna bloggpost skrevs i huvudsak i går. Och idag kan jag läsa denna artikel på DN-debatt. Det är inte utan att man funderar på om valet redan är gjort. Socialdemokraterna kommer att välja den traditionalistiska, auktoritära och nationalistiska vägen...)