Vi snöar in på olika områden. En del vill analysera skeendena utifrån rasism-antirasism, vänster-höger, vit-färgad, över-underklass, nationalism-globalisering o.s.v. Men den som följt mig vet att jag har snöat in på skalan normativitet-normkritik-normlöshet. Och just detta är grunden för denna analys.
Vill man läsa ett par artiklar som hjälp innan bloggen kan exempelvis Ivar Arpi och Alice Teodorescu vara intressanta.
---
- Det liberala samhället bär inom sig fröet till sin undergång. Sant eller falskt?
- Demokratins baksida är att den starka demokratin innehåller en rätt för en majoritet att avskaffa densamma. Rätt eller fel?
- Ett individualistiskt samhälle kan inte fungera som en demokrati. Sant eller falskt?
Det finns ett antal funderingar kring samhällsutvecklingen som varje politiker borde fundera över. Samtidigt är det väldigt få som gör det. Låt oss bena lite i de ovanstående påståendena.
Kanske är det så att alla samhällen inom sig bär fröerna till sina egna undergångar. En diktaturs repressiva behov, internt och externt, skapar motkrafter som i sinom tid kommer att välta diktatorn över ända. Men det liberala samhället, med en önskan om att individen själv ska ha så stort utrymme för sina egna utvecklingsbehov som möjligt, är en späd planta. Den sammanhållning mellan individerna som krävs för att kollektivt styra ett samhälle måste bygga på underförstådda dogmer som omfattar en betydande majoritet av befolkningen. Saknas det skakar samhällets grundvalar.
Sannolikt är det möjligt att avskaffa demokratin, som vi känner den, genom majoritetsbeslut i parlamentet. Men det behöver inte gå så långt. Ett parlament kan outsourca sin beslutanderätt till såväl politiker som tjänstemän på ett sätt som gör demokratin allt ihåligare. Det sker kontinuerligt och på alla plan i samhället, även i Sverige och idag. Beslut flyttas till bolag, till myndigheter, till tjänstemän på mer eller mindre medvetna grunder. Följderna för demokratin är svåra att överblicka. Ytterligare ett sätt att försvaga demokratin är att avståndet mellan väljare och valda blir för stort.Den förklaringsmodellen har varit flitigt förekommande när det gäller Trump. Men det finns läge för nationell självkritik också här. Den politiska subkulturen är uppenbar för den som funnits i dess räjonger. De mediala-politiska kopplingarna i den lilla krets som styr den mediala bilden av politiken, dess innehåll och dess budbärare, är uppenbara. Det är inte för inte som Södermalm definierar den svenska politiska bilden.
Och så det individualistiska samhället. Kan det fungera? Vilken nivå av kollektivism krävs för att demokratin ska vara livsduglig? Det kan tyckas vara en akademisk fråga, men jag hävdar att just denna fråga är den som är en av de viktigaste grundstenarna i den utveckling av den västerländska demokratin vi idag ser, i USA, i Europa och i Sverige.
Individualismen har under 1900-talets senare år och framförallt under 2000-talet gått från att vara en del av en frigörelse från kollektiva förtryckarideologier, till att vara huvudpunkten i nästan all politik. Det är du, och ingen annan, som ska avgöra vad som är rätt för dig. Det spelar ingen roll om det är identitetspolitik, HBTQ-politik, ekonomisk politik eller vad som helst - det är du som är centrum. Denna trend förstärks i såväl kultur som media.
Tillsammans med den normkritik som allt mer kantrar över till normlöshet, blir detta en häxbrygd av egocentrism. De normer som bland annat styrde liberalismen (min frihet sträcker sig bara så långt att den inte gör någon annan mer ofri) håller på att förvandlas. Mina krav på frihet är absoluta. Andra har att rätta sig efter dem.
Men är exempelvis inte identitetspolitiken kollektivistisk? Handlar det inte om grupptillhörighet baserad på hudfärg, kön, biologiska egenskaper? Knappast. De som vill kritisera utifrån identitet väljer att göra det till sin egen rätt, baserad på biologiska egenskaper, men kanaliserad enbart utifrån de egna preferenserna. I sak blir man rätt lika en Donald Trump eller en Nigel Farage. Man talar utifrån sin definition av företrädare för "folket" - utan att ha någon annan grund för det än att man har samma biologiska egenskaper.
När jag skriver om detta, är det just ett exempel på hur en elit (som jag tillhör), diskuterar frågor som knappast någon utanför eliten bryr sig om. Jag har rätt många exempel från mitt eget parti där frågor om just kön, genus, identitet, o.s.v. varit de mest brännande. Gång på gång. År efter år. Men aldrig att jag mött människor utanför partiet eller politiken som egentligen brytt sig. Det är helt andra frågor som berör.
Men är det inte så att det ändå rör sig i folkdjupen? Läs Ivar Arpi, skulle jag då vilja säga. Människor kan acceptera rätt mycket, så länge det inte påverkar deras kärna. Vi kan alla bli veganer, eftersom det egentligen inte spelar så stor roll. Vi kan acceptera att eliterna pratar identitet och queerkultur, så länge jag slipper bry mig.
Men någon gång läggs pusselbit till pusselbit och det blir en tydligare bild. När vi måste vara globaliserade, könlösa, genusbefriade, queerideologiskt anpassade identitetstillhöriga - blir det kanske för mycket. När de normer man trott styrt samhället uppenbarligen blivit obsoleta, i vart fall för eliterna, så händer sannolikt något.
Och kanske kan man landa i en Donald Trump. För en del av Trumps framgångar bygger på att han företräder de normer som tidigare gällde. När amerikaner själva byggde sitt land stort. När en man var en riktig man och en kvinna en kvinna. När mest pengar när man dog vann. När vi var vi och dom var dom. När det fanns en gud som var bra och en annan som var ond. Och så vidare.
Det spelar ingen roll om han själv sedan håller sig till dessa normer eller inte, bara erkännandet av dem är tillräckligt. För det bevisar också att han är som oss andra, vi som också inser normernas värde - även när vi bryter mot dem för hundrade gången.
Bristen på hyfsat allmängiltiga och allmänna normer blir allt tydligare i ett samhälle där det saknas en sammanhållande länk. Länge var statskyrkan det i Sverige. Kristendomens roll som normbärare i västvärlden får inte underskattas. Länge har USA varit impregnerat av denna kristendom. Men så är det inte längre. Och vad håller då ihop samhället?
Det finns en uppenbar risk att det, i normupplösningens spår, följer ledare som säger ungefär som Donald Trump: Lita på mig så blir allt bra. När inte de generella normerna är det fundament man har att stå på, eller den ledstjärna man har att följa, är risken uppenbar att den starke ledaren både blir fundament och ledstjärna.
Det som idag sker i USA håller med god fart på att hända i Europa. På ont och på gott. Det är inte bara Orban, le Pen eller Johnson som är ute och fiskar i vattnen. På den andra sidan finns en Merkel, en Obama och varför inte en Franciskus. Det är de starka ledarnas tidevarv. De man vill följa. Dit de går.
Länge trodde vi att vi i Sverige var vaccinerade mot denna utveckling. Men först har vi fått se Sverigedemokraterna inta scenen. En del av deras framgångar baseras just på striden kring normerna. De står för de gamla normerna, i motstånd mot de normlösa. En annan del handlar om ledarskapet. Men där är de inte ensamma. De gamla partierna har, tillsammans med sina vänner i media, trampat upp stigarna där ledaren för partiet är frälsaren, medan parti och ideologi försvinner i bakgrunden.
Det finns en risk att denna utveckling fortgår. De eliter som inte behöver normerna, fortsätter sin strid för det normkritiska, a-normativa samhället, högt påhejade av en medialt verbal, gärna ungdomligt entusiastisk och förändringsbenägen kader. Men ju högre dessa påhejare ropar, desto svårare får de att urskilja vad som rör sig utanför parlamentens och innemedias väggar. Och inte törs de lyssna på de alternativa kanaler som finns, rädda för att bli förknippade med de åsikter som där luftas.
Det kan gå bra, eliterna kan fortsätta att styra och medborgarna att följa, så länge det inte dyker upp någon folktalare, någon som man kan identifiera sig med, någon som säger rätt saker på rätt sätt, någon som inte är med eliten, någon som får massorna med sig.
Idag Donald Trump. I morgon ???
Om jag vore partist idag, skulle jag fundera över vilka normer som borde styra mig som individ, mig som samhällsmedborgare, och i längden mig som ett del av det nödvändiga kollektiv som är basen för demokratin.
