Får någon ha det bättre?

 Finns det en gräns för humaniteten? Ska vi hjälpa alla? Oavsett?

Så här skriver en av mina vänner på FB efter gårdagens frågeställningar kring kostnaderna för asylmottagning:

Du anser att människoliv kostar förmycket... en vidrig inställning och utgångspunkt.
Det är medmänniskor det handlar om.

Staffan, vad är ditt liv värt? Är du mer än en siffra i statistiken?
Ska vi rädda dig om du hamnar i kris? Kostar det för mycket då?
Jag betalar gärna mer i skatt för att rädda dig och våra flyktingar.

Det är en förståelig inställning från en människa som brinner för humanitet. Men den är i all sin medmänsklighet problematisk. För den är konsekvenslös, både för individen, för samhället och för världen.

Utan att kanske tänka på det, är den underliggande frågan: Får någon ha det bättre? Eller ska vi hjälpa till så länge vi kan, tills pengarna är slut, till dess alla har det ungefär lika?

Den som vet att jag är kristen, brukar citera en del av Bibeln. Som exempelvis Matteus 25 kapitlet, där Jesus ställer frågor om vad vi gjorde när vi såg en hungrig, törstig, hemlös... I varje fattig människa är Gud.

Och vad ska man då invända? Egentligen går det inte. Ändå har kristna i alla tider levat som om det gick. Och vi gör det fortfarande. Skälet är enkelt - vi är mer egoistiska än altruistiska. Det finns en gräns för (nästan) alla människors humanism, godhet, rättfärdighet.

För att göra detta övertydligt, kan vi återvända till flyktingfrågan och fundera i termerna av vad det skulle kosta. I en tidigare blogg har jag gjort ett meningslöst räkneexempel på vad det skulle kosta om vi tyckte att alla världens flyktingar var lika mycket värda som de som vi tar emot. Kostnaderna skulle bli astronomiska. Sverige skulle inte ha en chans att klara av dem. Och ingen annan vill.

Men låt oss tänka lite annorlunda istället. Det är lika meningslöst. Och lika förenklat. Men det kanske kan tjäna som pedagogiskt exempel för vad den godhet och den humanism som ovanstående facebook-inlägg kan innebära.

Sverige är ett rikt land. Om man tror på Wikipedia som hämtat sina uppgifter från Internationella valutafonden, så var vi 2011 världens fjortonde rikaste land. Vår BNP per person var drygt 40.000 USD eller ca 330.000:- kronor med dagens växelkurser. (Det finns andra, sannolikt mer aktuella, siffror också. Men det spelar mindre roll. Detta är ett försök till pedagogiskt räkneexempel)

Sveriges BNP per person:                  330.000:-

Det fattigaste landet av de 183 som Wikipedia redovisar var Kongo-Kinshasa med 348 USD/person. Det är detsamma som ungefär 2900:- kronor per person.

Kongo-Kinshasas BNP per person:     2.900:-

Är det rimligt att vi i Sverige använder alla resurser ner till 2.900:- per person till flyktinghjälp? (Det går ju inte, men detta är ett räkneexempel som försöker vara pedagogiskt) Rent teoretiskt skulle det innebär att varje svensk skulle ge runt 327.000:- kronor per år till flyktingbistånd. Eftersom Sverige just nu har drygt 9,8 miljoner innevånare kan vi multiplicera de två. 9.800.000 * 327.000. Totalt skulle Sverige då ge 3.204.000.000.000:- kronor till de fattiga. Tretusentvåhundrafyramiljarder kronor. Om vi räknar med att 60 miljoner människor är på flykt i världen, innebär det att varje flykting skulle få 53.000:- kronor.

Men så kan vi ju inte ha det. Då skulle flyktingarna bli rikare än många av de som bor i de fattigaste länderna. Så det alternativet går bort. Dessutom skulle ju Sveriges insats bli av engångskaraktär. Jag gissar att rätt få av oss skulle vilja leva på 8:- kronor om dagen, brutto... Och skatteintäkterna till den välfärd vi önskar här hemma, den som tar hand om de gamla och sjuka, om barnen och de med olika funktionshinder, om missbrukare och om miljön - den skulle bli rätt lidande.

Så låt oss inte gå så långt. Låt oss fundera över vad som skulle hända om vi valde att lägga oss mitt i, vara som jordens medianmedborgare. Åter till Wikipedia. 183 länder har kollats. Medianen ligger någonstans runt land 91. Där hittar vi till exempel Turkmenistan med en BNP på 7846 USD per person. Jag har inte så bra koll på hur det ser ut i Turkmenistan. Så låt oss hitta ett annat land.

Bosnien ligger närmare. Där har jag varit ett antal gånger medan landet var en del av Jugoslavien. Det går att identifiera sig med, även om rätt mycket skiljer. Enligt Wikipedia hade Bosnien en BNP på 8133 USD per person. Det motsvarar runt 67.500:- kronor. Vi gör samma räkneövning som ovan. 9,8 miljoner gånger 263.000:-. Det innebär att vi kan skänka tvåtusenfemhundrasjuttiosjumiljarder kronor till flyktingar. Eller nästan 43.000:- kronor per person. Flyktingarna får då två tredjedelar av vad Bosnierna drar ihop på ett år, men ungefär 40.000 mer än kongoleserna.

Är det rimligt? Eller ska vi fördela alla våra tvåtusenfemhundrasjuttiosjumiljarder på alla de människor som har det sämre än bosnierna (och oss själva med för den delen)? Eftersom Indien finns med på den sidan, blir det mindre per person. Det räcker knappt ens till en tusenlapp.

Men det är kanske humaniteten värd? Vi ska inte ha det bättre än medianjordmedborgaren. Allt annat är osolidariskt.

Eller?

Jag inser att det är helt orimligt att räkna på detta sätt. Men det är lika orimligt att säga att "Det är medmänniskor det handlar om." utan att dra ut konsekvenserna av vad man säger.

Vi kan göra ytterligare ett räkneexempel.

Medianinkomsten i Sverige är 248.690:-. Hur mycket är vi villiga att avstå av dessa 250.000:- kronor för att värna flyktingarna?

Låt oss kolla med Bosnien igen. Medellönen i Bosnien är enligt ambassadrapporten 2014 ungefär 75.000:- kronor per år. Det är runt 6.200:- per månad. Hur många av oss är villiga att leva på den lönen? Hur skulle samhället se ut om vi gjorde det? Vilken välfärd skulle vi kunna ha råd med här hemma?

Och skulle världen vara bättre?

Eller är det tack vare att vi värnar vår välfärd här hemma som vi också har råd att vara humana? Är det tack vare, och inte trots, att vi har det bättre som andra också kan få det bättre? Skulle världen bli bättre om alla svenskar fick det lika dåligt som de som har det sämst, eller att alla skulle ha precis lika mycket som de som ligger exakt i mitten?

Hittills har vår solidaritet, vår humanism och vårt globala engagemang byggt på att vi i första hand värnar välfärden här hemma. Och utifrån det så har vi också sett vad samhället har råd med för den globala solidaritet som aldrig kommer att lösa alla problem, alla krig, all ofärd. Vi i Folkpartiet har slagits för enprocentmålet i bistånd i tiotals år. Och när vi finns i regeringen har vi uppnått det.

Men en procent innebär att vi menar att vi måste använda de 99 kvarvarande åt annat än att visa en obegränsad solidaritet med alla fattiga, flyende, av krig, förföljelse och katastrofer döende. Vi har varit medvetna om att vi inte kunnat, velat eller förmått hjälpa alla. Vi har varit medvetna om att vi prioriterat välfärden här hemma först.

Men det ska vi inte längre göra. Eller ?