Suhonen gör sig till tolk för de många som menar att Sverige har råd att ta emot fler. Det är bara att höja skatterna för de rikaste och låna om pengarna ändå inte räcker. Man skulle kunna invända mot detta med en faktaargumentation som handlar om riskerna för arbetsmarknaden, som att läsa bloggen ekonomistas. Ska Sverige vända och gå mot en avveckling av de högkompetenta jobben, och satsa på de lågkompetenta? Med allt vad detta innebär för lönebildning m.m.
Man skulle också kunna fundera kring vad det innebär för Sverige som låntagare, som Dagens Industri gör. Och om det blir dyrare att låna för Sverige blir det dyrare att låna för dig och mig. Kanske Riksbankens inflationsmål kan nås, på bekostnad av några hundratusen människor som får se sina lån bli så dyra att de inte klarar av sina boendekostnader...
Men det finns andra funderingar och riskanalyser som också behöver göras. I gårdagens blogg om värderingsgrunder och samhällskontrakt började jag en sådan analys. Idag tänker jag fortsätta, med Suhonen som grund.
Sverige är världens mest sekulariserade land. Jag har visat Ingelhart kartan (World Values Survey) i en tidigare blogg men kan göra det igen. Sverige sticker ut, både vad gäller individualism och sekularism.
Vad kommer detta att innebära?
Man kan i detta ha en mekanisk samhällssyn. Suhonen gör sig till tolk för en sådan. Det handlar om antal, pengar och människor, lån och skatter, personal och bostäder. Räcker inte något är det bara att peta in mer. Utfallet blir i alla lägen detsamma.
Men är det en rimlig tanke? Är människan utbytbar? Spelar det någon roll om invandrarna kommer från de islamiska staterna, från Afrikas olika stater eller från det sönderfallande Jugoslavien?
Svaret är, speciellt med tanke på World Values Survey, ett självklart ja. Det spelar roll varifrån invandraren kommer. Det spelar roll därför att värderingarna skiljer. Det spelar roll därför att synen på samhälle, på individen, på människans värde och värdighet, på demokrati, jämställdhet, religion, skiljer.
Och värderingar byter vi inte som pyjamas.
Det finns en allmän känsla, inte minst hos många politiker, att flyktingmottagande enbart handlar om det praktiska. Och innanförskapet löser vi med jobb. Resten behöver vi inte bekymra oss om. Men är det verkligen så?
Den bilden verkar vara så nationellt centrerad så att det nästan är omöjligt att rubba den. Sverige är det normala. Vi är centrum i världen. Alla strävar att komma dit vi är. Inte bara för att vi är den trygga välfärdsnationen långt bort från alla krig. Utan också för att vårt sätt att se världen är det enda riktiga. Svaret på allas frågor är att vi alla ska bli mer individualistiska, mer för självförverkligande. Vi är alla självklart för det moderna, och mot det konservativa. Den som tycker annorlunda har antingen inte fattat, eller fattat fel.
Och så förvånas vi över när polackerna väljer en ny konservativ regering, eller varför så många amerikaner är så dumma att de ens kan tänka sig att rösta på en Donald Trump...
Men så är inte världen. Vi är det udda. Vi är undantaget. Vi är periferin, änden på diametern. Problemet är bara att de vi nu tar emot är nära den andra änden. Och tänk om de inte vill vara som vi. Tänk om de verkligen tycker att konservatism och kollektivism är bättre. Tänk om vår syn på demokrati, på kvinna och man, på mångfald, på könsuttryck, på religionens plats i samhället inte är sanningen. Vad händer då?
Det finns enorma risker med att se flyktingpolitik bara som en mekanisk hantering av siffror, oavsett om det handlar om budgetunderskott eller asylsökande. Risken är att vi kanske missar den riktigt stora utmaningen samhället står för. Vad det innebär att vara svensk, helt enkelt.
Och det ska jag återkomma till i en kommande blogg. Om jag vågar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar