Får någon ha det bättre?

 Finns det en gräns för humaniteten? Ska vi hjälpa alla? Oavsett?

Så här skriver en av mina vänner på FB efter gårdagens frågeställningar kring kostnaderna för asylmottagning:

Du anser att människoliv kostar förmycket... en vidrig inställning och utgångspunkt.
Det är medmänniskor det handlar om.

Staffan, vad är ditt liv värt? Är du mer än en siffra i statistiken?
Ska vi rädda dig om du hamnar i kris? Kostar det för mycket då?
Jag betalar gärna mer i skatt för att rädda dig och våra flyktingar.

Det är en förståelig inställning från en människa som brinner för humanitet. Men den är i all sin medmänsklighet problematisk. För den är konsekvenslös, både för individen, för samhället och för världen.

Utan att kanske tänka på det, är den underliggande frågan: Får någon ha det bättre? Eller ska vi hjälpa till så länge vi kan, tills pengarna är slut, till dess alla har det ungefär lika?

Den som vet att jag är kristen, brukar citera en del av Bibeln. Som exempelvis Matteus 25 kapitlet, där Jesus ställer frågor om vad vi gjorde när vi såg en hungrig, törstig, hemlös... I varje fattig människa är Gud.

Och vad ska man då invända? Egentligen går det inte. Ändå har kristna i alla tider levat som om det gick. Och vi gör det fortfarande. Skälet är enkelt - vi är mer egoistiska än altruistiska. Det finns en gräns för (nästan) alla människors humanism, godhet, rättfärdighet.

För att göra detta övertydligt, kan vi återvända till flyktingfrågan och fundera i termerna av vad det skulle kosta. I en tidigare blogg har jag gjort ett meningslöst räkneexempel på vad det skulle kosta om vi tyckte att alla världens flyktingar var lika mycket värda som de som vi tar emot. Kostnaderna skulle bli astronomiska. Sverige skulle inte ha en chans att klara av dem. Och ingen annan vill.

Men låt oss tänka lite annorlunda istället. Det är lika meningslöst. Och lika förenklat. Men det kanske kan tjäna som pedagogiskt exempel för vad den godhet och den humanism som ovanstående facebook-inlägg kan innebära.

Sverige är ett rikt land. Om man tror på Wikipedia som hämtat sina uppgifter från Internationella valutafonden, så var vi 2011 världens fjortonde rikaste land. Vår BNP per person var drygt 40.000 USD eller ca 330.000:- kronor med dagens växelkurser. (Det finns andra, sannolikt mer aktuella, siffror också. Men det spelar mindre roll. Detta är ett försök till pedagogiskt räkneexempel)

Sveriges BNP per person:                  330.000:-

Det fattigaste landet av de 183 som Wikipedia redovisar var Kongo-Kinshasa med 348 USD/person. Det är detsamma som ungefär 2900:- kronor per person.

Kongo-Kinshasas BNP per person:     2.900:-

Är det rimligt att vi i Sverige använder alla resurser ner till 2.900:- per person till flyktinghjälp? (Det går ju inte, men detta är ett räkneexempel som försöker vara pedagogiskt) Rent teoretiskt skulle det innebär att varje svensk skulle ge runt 327.000:- kronor per år till flyktingbistånd. Eftersom Sverige just nu har drygt 9,8 miljoner innevånare kan vi multiplicera de två. 9.800.000 * 327.000. Totalt skulle Sverige då ge 3.204.000.000.000:- kronor till de fattiga. Tretusentvåhundrafyramiljarder kronor. Om vi räknar med att 60 miljoner människor är på flykt i världen, innebär det att varje flykting skulle få 53.000:- kronor.

Men så kan vi ju inte ha det. Då skulle flyktingarna bli rikare än många av de som bor i de fattigaste länderna. Så det alternativet går bort. Dessutom skulle ju Sveriges insats bli av engångskaraktär. Jag gissar att rätt få av oss skulle vilja leva på 8:- kronor om dagen, brutto... Och skatteintäkterna till den välfärd vi önskar här hemma, den som tar hand om de gamla och sjuka, om barnen och de med olika funktionshinder, om missbrukare och om miljön - den skulle bli rätt lidande.

Så låt oss inte gå så långt. Låt oss fundera över vad som skulle hända om vi valde att lägga oss mitt i, vara som jordens medianmedborgare. Åter till Wikipedia. 183 länder har kollats. Medianen ligger någonstans runt land 91. Där hittar vi till exempel Turkmenistan med en BNP på 7846 USD per person. Jag har inte så bra koll på hur det ser ut i Turkmenistan. Så låt oss hitta ett annat land.

Bosnien ligger närmare. Där har jag varit ett antal gånger medan landet var en del av Jugoslavien. Det går att identifiera sig med, även om rätt mycket skiljer. Enligt Wikipedia hade Bosnien en BNP på 8133 USD per person. Det motsvarar runt 67.500:- kronor. Vi gör samma räkneövning som ovan. 9,8 miljoner gånger 263.000:-. Det innebär att vi kan skänka tvåtusenfemhundrasjuttiosjumiljarder kronor till flyktingar. Eller nästan 43.000:- kronor per person. Flyktingarna får då två tredjedelar av vad Bosnierna drar ihop på ett år, men ungefär 40.000 mer än kongoleserna.

Är det rimligt? Eller ska vi fördela alla våra tvåtusenfemhundrasjuttiosjumiljarder på alla de människor som har det sämre än bosnierna (och oss själva med för den delen)? Eftersom Indien finns med på den sidan, blir det mindre per person. Det räcker knappt ens till en tusenlapp.

Men det är kanske humaniteten värd? Vi ska inte ha det bättre än medianjordmedborgaren. Allt annat är osolidariskt.

Eller?

Jag inser att det är helt orimligt att räkna på detta sätt. Men det är lika orimligt att säga att "Det är medmänniskor det handlar om." utan att dra ut konsekvenserna av vad man säger.

Vi kan göra ytterligare ett räkneexempel.

Medianinkomsten i Sverige är 248.690:-. Hur mycket är vi villiga att avstå av dessa 250.000:- kronor för att värna flyktingarna?

Låt oss kolla med Bosnien igen. Medellönen i Bosnien är enligt ambassadrapporten 2014 ungefär 75.000:- kronor per år. Det är runt 6.200:- per månad. Hur många av oss är villiga att leva på den lönen? Hur skulle samhället se ut om vi gjorde det? Vilken välfärd skulle vi kunna ha råd med här hemma?

Och skulle världen vara bättre?

Eller är det tack vare att vi värnar vår välfärd här hemma som vi också har råd att vara humana? Är det tack vare, och inte trots, att vi har det bättre som andra också kan få det bättre? Skulle världen bli bättre om alla svenskar fick det lika dåligt som de som har det sämst, eller att alla skulle ha precis lika mycket som de som ligger exakt i mitten?

Hittills har vår solidaritet, vår humanism och vårt globala engagemang byggt på att vi i första hand värnar välfärden här hemma. Och utifrån det så har vi också sett vad samhället har råd med för den globala solidaritet som aldrig kommer att lösa alla problem, alla krig, all ofärd. Vi i Folkpartiet har slagits för enprocentmålet i bistånd i tiotals år. Och när vi finns i regeringen har vi uppnått det.

Men en procent innebär att vi menar att vi måste använda de 99 kvarvarande åt annat än att visa en obegränsad solidaritet med alla fattiga, flyende, av krig, förföljelse och katastrofer döende. Vi har varit medvetna om att vi inte kunnat, velat eller förmått hjälpa alla. Vi har varit medvetna om att vi prioriterat välfärden här hemma först.

Men det ska vi inte längre göra. Eller ?

Eftertankens kranka blekhet

Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankens kranka blekhet över,
Och företag av märg och eftertryck
Vid denna tanke slinta ur sin bana
Och mista namnet handling.

Jag skriver, inte för att jag vill, men för att jag måste.

Det är inget roligt att vara den onde. Den som pekar åt ett annat håll, som kan bli beskylld för att vara alltifrån rasist till antihumanist. Idag finns bara ett budskap: Öppna våra gränser. Låt människor komma hit!

Och även jag ser nöden. Även jag ser krigets fasor. Även jag önskar att det vore så enkelt. Men det är det inte. Och någon måste säga det. Någon som inte har främlingsfientligheten som livsnerv. Någon som trots allt är för öppenhet och lägre murar mellan människor och länder. För även om ni kanske inte tror det, så tycker jag det är bra med både öppna gränser och lägre murar.

Men det kommer inte att fungera.

Idag är det populärt att redovisa sin solidaritet med dem som flyr. Som om flykt från krig och ofärd vore något nytt. 50, kanske 60 miljoner människor är flyende. Och plötsligt ska vi ge alla som vill en fristad.

Men flykt är inte något nytt. 40, kanske 45 miljoner människor i genomsnitt har varit på flykt under hela 2000-talet. Vi har vetat om det. Vi har tagit ansvar. Men vi har aldrig ens tänkt tanken på att mer än en bråkdel av dessa flyende ska få komma till Sverige. För vi har vetat att det inte kommer att fungera. Vi har valt att blunda.

Det går inte att kombinera en stark välfärdsstat med öppna gränser. Den starka välfärdsstaten bygger på att du under hela ditt yrkesverksamma liv bidrar till den gemensamma välfärden; service, bidrag och trygghet. Pensionssystemet bygger numera på att du måste jobba så länge som möjligt. Ändå räcker det inte. De senaste åren har förvisso kommunerna gjort hyfsade resultat, men mest beroende på tillfälligheter. Landstingen skakar. Och staten går med underskott och borde antingen öka intäkterna eller minska utgifterna rejält.

Men skatterna kan inte höjas för då slår det mot den konsumtion som håller tillväxten uppe. Och vem och i så fall på vilket sätt ska utgifterna minskas? Vem ska drabbas? Det finns helt enkelt inga svar. Massor av politiker talar om vikten av internationell solidaritet, men ingen redovisar annat än flum när man ska berätta om vem som ska betala för det.

Gång efter gång har jag redovisat de utmaningar Sverige står inför i denna nya situation. Hur ska kommunerna klara servicen? Var finns medarbetarna, lokalerna, pengarna? Hur ska landstingen klara sin uppgift när såväl läkar- som sjuksköterskebrist redan idag skapar bekymmer? Vem ska prioriteras ner? Vem ska betala när ytterligare några hundratusen människor kräver service, men där inbetalningarna till systemet inte blir större?

Hur ska samhället klara sin uppgift? Var finns bostäderna, arbetena? Var finns de sociala sammanhangen? Kan någon idag räcka upp handen och lova att det vi idag ser inte kommer att leda till än större utanförskap med de konsekvenser det kommer att få -  för hela samhället?

Hur ska staten klara sin uppgift? Jag blir vemodig när det enda konkreta jag hör från Stefan Löfven när han talar inför de solidariska folkmassorna på Medborgarplatsen är att han minsann ska tvinga alla kommuner att ta emot flyktingar. Som om det var lösningen. Men var finns bostäderna, arbetena, lärarna, sjuksköterskorna? Var finns förskolorna, vårdcentralerna, socialkontoren? Var finns pengarna till allt detta som nu kommuner och landsting förväntas göra? Kommer staten att inte bara tvinga kommuner till ansvar, utan också tvinga sig själv till ökat ekonomiskt bistånd för det statliga åtagande som kommunerna nu tvingas till?

Det är populärt att visa sin solidaritet idag. Men det vi ser nu är bara ytan på den solidaritet vi måste klara av att visa i framtiden. Just nu finns hos många någon slags euforisk stämning kring denna solidaritet. Men det räcker inte.

Den verkliga solidariteten måste visas när förskolorna inte räcker, när lärarna får fler barn i klassen, när arbetslösheten sannolikt ökar, när utanförskapsområdena riskerar att breda ut sig. Den solidariteten kommer att kännas in på bara skinnet, långt längre än insamlingarna av de överflödskläder som vi både kan ha och mista.

Jag önskar att jag kunde delta i denna eufori. Jag vill absolut inte fördöma den. Men det finns så enorma risker med den väg vi nu beträder, risker som någon måste peka på för att inte utvecklingen ska gå åt motsatt håll i framtiden. Om vi inte är medvetna om riskerna och utmaningarna nu, om vi inte agerar proaktivt, så kommer vi att ha sått vind, men skörda storm.

Än har ingen redovisat fakta för hur man ska kombinera välfärdsstaten med de invandringssiffror vi just nu räknar med. Förra veckan kom 3200 asylsökande till Sverige. Migrationsverket planerar nu för att försöka klara av 4000 i veckan. 150.000, kanske 200.000 asylsökande på årsbasis i ett scenario som inte är helt osannolikt.

Vad kommer att hända? Min stora oro är att den våg av solidaritet vi nu ser, kommer att följas av en än större våg av nationalism när de utmaningar alla visste om men ingen berättade om hur de skulle lösas finns på bordet. Kommer samhället att klara det? Kommer vår sammanhållning att orka med dessa ökade slitningar? Kommer "beslutsamhetens friska hy" att "i eftertankens kranka blekhet" gå över även i detta fall?

Förhoppningsvis har jag fel. Förhoppningsvis kommer inget av det jag skissar ovan att ske. Förhoppningsvis beträder vi nu en ny väg av solidaritet.

Men jag tvekar.

Och samtidigt: Vad är alternativet?

(Citatet är hämtat ur Hamlet för den som tvekade)

Från WE till ME till ...

Idag höll jag föredrag på Rotary. Tillsammans med min vän och medarbetare Jerker. Vi pratade om det civila samhället, de medlemslösa föreningarna med tonvikt på partierna, och om det är en fara för demokratin.

De svenska partierna har tappat enormt många medlemmar sedan 1970-talet. Värst har det varit för socialdemokraterna. Men även vi andra har gått kräftgång. Alla traditionella partier har idag mindre än hälften av medlemstalen från 1970 kvar. Och de som kommer nya har inte förmått suga upp annat än bråkdelar av de som lämnat.

Detta är inte något unikt för partierna. I princip alla gamla folkrörelser har problem. Frikyrkorna har det. Många gamla idrottsföreningar har det. Möjligheten att rekrytera en frisk och pigg 32-åring till ett styrelseuppdrag är inte så stor. Och kassörsstolarna gapar ofta alldeles för tomma. Det är de gamla, pensionärerna och de som snart ska bli pensionärer, som håller uppe föreningslivet.

I partipolitiken blir det extra tydligt. Jag ser det varje dag när jag tittar ut över oss förtroendevalda. I nämnd efter nämnd är det de äldre som håller upp nämndsammanträdena. De yngre kommer och går. De äldre består. Visst kan man se det som att de äldre tar upp de yngres platser. Men man kan lika gärna säga att de äldre räddar den form av demokrati vi har idag.

Vad händer då istället? Det finns motstående processer. Det politiska intresset har "aldrig" varit större. Men det partipolitiska "aldrig" mindre. Idrottsutbudet är större än någonsin. Men styrelseplatserna gapar tomma. Den nya religionsiteten breder ut sig. Men kyrkornas verksamhet blir allt ihåligare, allt färre tvingas göra allt mer.

Idag handlar det ofta om att fundera över vad det finns i engagemanget för min egen del. För 100 år sedan gick man med i nykterhetsrörelsen för att rädda grannarna som söp. Idag går man med för att man själv vill må bättre. Individualismen riskerar att gå över i en egocentrism. Helhetssyn och långsiktighet bryts ner och ersätts med omedelbar behovstillfredsställelse för mig själv, just nu, i den detaljfråga jag just nu intresseras av.

Det är ett bekymmer för samhället och för demokratin. Det civila samhället har en enorm betydelse för hur samhället fungerar. Miljoner arbetstimmar läggs ner varje år av människor som inte kan ersättas. Civilsamhället samverkar och samagerar med både privat- och offentlig sektor. Och civilsamhället borde bli starkare.

Men vad händer? Kan vi vända utvecklingen?

Mitt svar på den frågan är både ja och nej. Låt oss börja med nejet.

Nej - folkrörelseSverige är på väg bort. Det var en 150-årig parentes som nu är på väg mot något annat. Vi kan inte se tillbaka för att göra likadant som det gjordes då. Den solidaritet som fanns förr är inte den solidaritet vi ser idag.

Ändå drömmer sig många tillbaka till den tid då folkrörelserna ägde Sverige. Det är en typ av folkhemsnostalgi, men liksom folkhemmet är det en utopisk dröm. Det som har varit kommer inte tillbaka.

Men det finns också ett Ja i detta.

Ja - vi kan vända utvecklingen. Det är inte förutbestämt att individualism ska övergå i egocentrism eller egoism. Frågan är bara vilka alternativa krafter som finns och hur de väljer att utveckla sig. Ska man vara proaktiv, eller reaktiv?

Jag tror vi måste bejaka att människor idag är allt mer egocentriska. Men istället för att jobba mot att vi idag sätter oss själva och vår egen utveckling i centrum hela tiden, måste vi fundera över hur vi fyller dessa tankar med andra värden. Kan man skapa en förståelse för att du kan må och ha det bättre om det du gör för dig själv, också påverkar andra positivt har man nått långt.

En av Rotaryanerna berättade om en bild som en konstnär gjort som symboliserade förflyttningen från den solidariska kollektivismen, till den egocentrerade individualismen. Bilden såg ut ungefär så här:

Ofta när man talar om att "vända utvecklingen" tänker man också på att göra det man tidigare gjort. Då skulle bilden vara så här:

Men jag tror inte på det. Istället handlar det om att skapa en ny framtid, att lösa morgondagens utmaningar med morgondagens lösningar. Vi ska inte gå från WE till ME och tillbaka till WE igen. Min egen bild av den förändring vi behöver göra ser istället ut så här:

Och för mig som socialliberal, frisinnad, med fötterna i den liberala svenska frikyrkoliberalismen, är en sådan förändring av funderingar och tankesätt nödvändig.

Men det gäller, som så ofta, att tänka utanför boxen.

Hellre sälja väl, än hyreshöjningar som (s)käl

Folkpartiet står upp för en bostadspolitik som håller ihop. Det gjorde vi förra mandatperioden. Det gör vi idag.

Vår politik bygger på några grunder:

• Allmännyttan ska ha en social profil. Alla ska ha möjlighet att bo i en bra bostad.
• Alla bolag ska behandlas lika. ÖBO och privata bolag ska ha samma förutsättningar.
• Bostadens läge ska spela roll. Det ska vara billigare att bo i Vivalla eller Brickebacken än på Öster eller i centrum.
• ÖBO ska både sälja, köpa, bygga nytt, bygga om, bygga till, renovera och underhålla sina lägenheter.
• ÖBO ska vara ekonomiskt starkt.
• ÖBO ägs av alla örebroare, inte av sina hyresgäster. Därför ska ÖBO ge en god avkastning till sina ägare.

Den politiken skulle innebära att vi hade ett bostadsbolag som var mindre, men vänligare och vassare. Det skulle innebära att vi hade mer pengar till bättre skolor, tryggare äldreomsorg och förskolor. Det skulle innebära att hyresgästerna visste vilken hyra de hade, både på kort och längre sikt.

Den politiken är sossarna i Örebro emot. De är så emot den att de förra perioden försökte få till en folkomröstning om att förbjuda ÖBO att sälja ett litet antal lägenheter. De är så emot den att de utmålade de privata fastighetsägarna till något nästan orimligt ont, kapitalister som bara var ute efter att pungslå sina hyresgäster. De är så emot den att de nu har skapat någon slags tankeförbud. I ÖBO idag är det förbjudet att ens fundera över om man skulle kunna sälja en enda lägenhet.

Socialdemokraternas politik är påstått solidarisk. Men idag rämnade denna "solidaritet" när tidningen Hem och Hyra visade vilka bolag som höjt hyrorna mest. ÖBO ligger i topp. Och skälet är enkelt. När ÖBO genomför en normal renovering saknas ekonomin för att ge hyresgästerna en rimlig hyreshöjning. Istället tar ÖBO ut hela kostnaden på den nya hyran.

Ska man vara konspiratorisk handlar det om att ÖBOs ledning bakvägen höjer hela hyressättningen. Och det kan behövas. För i socialdemokraternas ÖBO räcker inte intäkterna från hyrorna till för att klara av lägenhetsförvaltningen. Om inte ÖBO hade duktiga ekonomer som klarade av att placera pengarna rätt, skulle riskerna för förluster varit stora under mycket lång tid.

Detta är en medveten politik. Lena Baastad, Björn Sundin och Karin Sundin har gemensamt skapat förutsättningarna för rekordhyreshöjningarna. De är arkitekterna bakom den socialdemokratiska "solidariteten" som kan innebära:

• Hyre(s)höjningar på tiotals procent efter renovering.
• Högre hyror i Vivalla och Varberga än centralt och på Öster.
• Ett svagare ÖBO med mindre ekonomiska muskler.
• Kraftigt ökad upplåning i ÖBO och kommunen.
• Sämre kommunal ekonomi.

Och de som drabbas mest är de med minst ekonomiska möjligheter.

Mot detta borde Hyresgästföreningen naturligtvis reagera. Jag funderar över vilka proteststormar det hade varit om kommunen fortfarande leddes av en folkpartist. Men när systerorganisationerna (S) och (HGF) sitter i båten, blir det inga proteststormar, inga krav på folkomröstningar, inga demonstrationer, inga namninsamlingar. Istället är det en tillbakadragen ton hos HGFs ställföreträdare. Det är synd. Örebro skulle vara värd en riktig, opolitisk hyresgästförening.

Och som vanligt får tjänstemännen täcka upp när baksidan av socialdemokraternas politik visar sig. Inte berättar Lena Baastad om varför hon driver en politik som gör att de fattigaste i Vivalla inte kan bo kvar.
Inte berättar Björn Sundin om att hans politik innebär att de som bor i Vivalla och Varberga kan komma att få betala mer i hyra än de på Oskarsvägen eller i Krämaren.
Inte berättar Karin Sundin om att hennes politik innebär att ÖBO tvingar de fattigaste att flytta.

Nej - istället får en okänd ÖBO-tjänsteman ta smällen för den socialdemokratiska politiken. Som vanligt...

För oss i Folkpartiet innebär detta bara ytterligare en sporre för att göra Örebro bättre. Vi kommer att fortsätta att kräva att ÖBO både säljer och köper, bygger nytt och bygger om, för att fler ska få bostäder. Vi kommer att fortsätta att kräva att det ska spela roll var man bor, att centrala lägenheter i gamla sekelskifteshus ska kosta mer än lägenheter i miljonprogrammen. Att många lägenheter måste bli billigare för att det handlar om riktig solidaritet.

Det är som vanligt i politiken. Socialdemokraterna sprider många vackra ord omkring sig i flashiga trycksaker och annonser. Men i verkligheten levererar de ett hårdare och fattigare samhälle.

Vi folkpartister är inte lika bra på det flashiga. Inte lika bra på att lova allt åt alla. Men vi ser i alla fall till att de löften vi ger också levereras. För att Örebro kan så mycket bättre. För att Örebro ska vara en stad för utveckling.

Media: NA, SR, SVT, Hem o Hyra