Gårdagens asylpolitik fungerar inte längre

Ibland springer man på intressanta diskussioner på nätet. Som i går då jag av en händelse såg en tweet om ett Timbro-arrangemang. En diskussion mellan ledarskribenten Widar Andersson, professor Lars Trägårdh och Timbros Andreas Johansson Heinö om det nya Sverige.

Självklart låg de nya migrationsströmmarna som grund för diskussionen. Men titeln på arrangemanget var mer hämtad från de tankar Lars Trägårdh lanserat - behovet av ett nytt samhällskontrakt - till exempel här i GP. Jag rekommenderar dig som har en timme över att lyssna igenom länken.

Jag har flera gånger själv bloggat om behovet av en förnyelse av tankarna kring detta samhällskontrakt, på svensk socialdemokratiska uttytt: "Gör din plikt, kräv din rätt!". Men idag ska jag fördjupa mig i två andra frågor som dök upp på seminariet.

Lars Trägårdh är rätt tydlig i sin kritik av hur vi idag definierar de nationella avtal, överenskommelser och konventioner som styr migration och asyl. Gång efter gång pekar han på att det måste finnas en korrelation mellan det nationella politiska systemet och de internationella konventionerna som styr människors rätt till asyl. Man kan inte, säger i princip Trägårdh, spela bort den nationella demokratin på de internationella konventionernas altare.

Men det är det vi gör idag i Sverige. Det finns massor av förespråkare; ledarskribenter som Lars Ströman på Nerikes Allehanda eller Axel Voronov på Eskilstunakuriren, politiker som Jonas Sjöstedt eller Annie Lööf, experter på just asylfrågor som Viktor Banke eller Frida Johansson Metso, som hävdar just detta: De internationella konventionerna kring asyl tar över hela det nationella beslutsfattandet. Riksdag och regering har bara att acceptera och lösa frågan. Hur den ska lösas överlåter de däremot mer än gärna till just riksdag och regering.

Med det svenska system vi har, med en omedelbar åtkomst till stora delar eller hela den svenska välfärdsmodellen för i princip alla som vistas i landet, med eller utan uppehållstillstånd, skapar det risker för enorma utmaningar för det demokratiska systemet. Vår självbild är att vi har råd att hjälpa alla. Tiggarna ska få bostad och mat. De som vistas i landet utan rätt till asyl eller uppehåll ska få sjukvård och skola (och kanske socialbidrag till och med om inte Kammarrätten i Sundsvall ändrar Förvaltningsdomstolens beslut). I väntan på beslut, och framförallt när du fått beslut om tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd, öppnar sig hela välfärdssektorn för dig.

Är det rimligt? Är det möjligt?

Förstår jag Trägårdh rätt så menar han att det sannolikt inte är så. Ett sådant system riskerar själva grundvalen för det nationella demokratiska system vi byggt under hundra år. Det system som genererat det som Trägårdh brukar beskriva som statsindividualism - att vi lämnar allt mer av välfärdsarbetet till staten, för att kunna förverkliga oss själva (kanske det som också innebär att vi är de lyckligaste(?) ensammaste människorna på jorden...). Om inte längre de nationella politikerna, i kommuner, landsting och i riksdagen, är förmögna att hantera en situation där välfärden ska fördelas till allt fler, utan att resurserna samtidigt ökar, kommer detta demokratiska system att ställas till svars. Och frågan är vad som händer. Om det samtidigt innebär att den homogena kultur som präglat Sverige (lyssna till Johansson Heinös inlägg om Herbert Tingsten citat från 1967 ca 56:30 in i programmet) förbyts i något annat ökar riskerna än mer.

I ena vågskålen kan alltså grunden för det demokratiska systemet ligga, om man väljer att tro på Trägårdh.

I den andra vågskålen ligger frågan om hur samhället kommer att se ut. Kommer vi att försaka den generella välfärden för att klara av en fortsatt stor invandring? Eller kommer välfärdssystemet att på något sätt ändå att klara av det? Är ett samhälle med mångfaldskultur en möjlighet, eller är det en återvändsgränd? Frågorna är många, svaren färre, men framförallt saknas ett tydligt vägval. Vart vill vi, vilka vägar ska vi i så fall vandra, och vad kommer det att kosta?

En av frågeställarna på slutet av seminariet var en advokat. Frågan handlar i huvudsak om just de internationella konventionernas stabilitet. Om vi ifrågasätter asylrätten, vilka andra internationella konventioner kommer i så fall att skaka?

Trägårdhs svar är intressant. Han pekar nämligen på den internationella affärsvärlden som skapat en i viss mån parallell juridisk ordning. Och där fungerar det betydligt bättre med att slita konflikter, än vad gäller asylfrågan.

Det leder in på den andra funderingen kring varför det ser ut som det gör. Och det handlar om den globalisering som inte rör varor, utan människor.

Hur kan det komma sig att det 2015 kom tiotusentals afghanska män och ungdomar till Sverige? Att vi ser hundratusentals eller miljoner människor söka sig från krig, fattigdom och elände i sina hemländer till fred, rikedom och välfärd i väst? Handlar det bara om krig?

Sannolikt inte. En stor del av förklaringarna ligger sannolikt, hur märkligt det än må låta, i ett ökat globalt välstånd. Den flykt som i går var omöjlig eftersom det vare sig fanns pengar eller transportresurser, är idag möjlig för många. Och om utvecklingen fortsätter kommer allt fler att omfattas av dessa möjligheter. Migrationen är här för att stanna...

Det är denna ekvation som det demokratiska systemet nu måste hantera. Och man kan inte göra det med gårdagens redskap. Asylpolitiken byggdes upp efter Andra världskriget med de förutsättningar som då fanns. Visst var flyktingströmmarna i Europa större då än nu. Men de var i huvudsak regionala, inomeuropeiska. Systemet skapades inte för en globaliserad migration.

Och kombinationen ovillkorlig rätt att få sin asylansökan prövad, asylrättens omfång, en globaliserad migration och den svenska välfärdsmodellen är sannolikt inte funktionell. Frågan är i hur många av de demokratiska migrationsmottagarländerna den är det.

Vi ser idag länder som hanterar denna situation olika. Vi har sett Sverige svänga 180 grader, från öppna gränser till identitetskontroller. Och vi ser de olika lägren i asylpolitiken bygga murar mellan varandra. De som hävdar att asylrätten och de internationella konventionerna är skrivna i sten, oförändringsbara och bara att hantera för den nationella demokratin. De som hävdar att den enda lösningen är att bygga högre murar, avbryta internationella samarbeten, begränsa och stänga in.

Men ingen av dessa vägar är framgångsrik.

Det Sverige, Europa, och världen, skulle behöva idag är politiska ledare som kunde ta i frågan kring migration på ett nytt sätt. Migration i en globaliserad värld, migration där välståndsspridningen gör det möjligt för fler att migrera, migration i en värld med krig och förföljelse, klimat- och miljöhot, ekonomisk ojämlikhet och ofärd, migration i en värld där människor både vill och kan flytta till jobb och framtid, och så vidare. Hur kommer ett sådant system att se ut? Hur påverkar det dagens konventioner, och i vilka fall måste de förkastas, omförhandlas, förnyas, förändras?

Det borde vara slut på tiden då den egna sanningen i asylfrågan är den enda sanningen, oavsett vilken sanning denna är. Det borde vara tid för samtal; lokalt, nationellt och internationellt.