Ett abdikerat ledarskap på den mediala bildens altare...

Välkommen nya år. Det är nog fler än jag som skulle önska att man kunde säga att det självklart bleve ett gott nytt år. Men sannolikheten för det motsatta är stor. I min blogg-lista ligger en halvfärdig blogg med arbetsnamnet "Den perfekta stormen" som handlar om hur så många samverkande faktorer nu riskerar många samhällens stabilitet. Jag återkommer till den så småningom.

Men nu en återblick för att använda historien (även om den är mycket ung) som bas för en fundering om framtiden. Jag kommer att använda invandringsfrågan som exempel. Men frågan är betydligt större än en enskild politisk fråga, hur brännande den än är. Den handlar om demokratins och rättssamhällets framtid. Och jag kommer att använda nio länkar för att beskriva den utveckling jag anar.

I förrgår skrev en jurist, Oskar Taxén, på Kommunal på DN-debatt om hur politiken abdikerat till förmån för juridiken. Hans ingång var ganska smal, framförallt handlade den om hur upphandlingarna juridifieras, smalnas in, även när det finns ett politiskt svängrum. Men bilden är större än så. På Expressens ledarsida skriver Johannes Forssberg om andra varianter av missbruk av juridik som slagträ i den politiska debatten.

Taxén och Forssberg har diametralt motsatta ingångspunkter i sin syn på juridikens roll. Taxéns resonemang bygger på att politikerna inte tar det ansvar de borde, utan lämpar över det på domstolar. Forssbergs istället på att politikerna använder domstolarna som vapen i en politisk kamp om någon form av makt. Men vad den makten sedan innehåller är oklart.

För att förtydliga juridikens roll i samhället beskriver Anne Ramberg, generalsekreterare i Advokatsamfundet, i sin blogg hur det borde fungera. Juridiken är politikens ramverk. Även politiker måste förhålla sig till lagarna och enbart riksdagen kan förändra dem. Ibland enklare (lagar och förordningar), ibland svårare (som med grundlagarna). Ibland nationellt, ibland internationellt (som FN-konventioner och EU-fördrag). Juridikens roll kan beskrivas i sådana rätt svartvita termer. Men juridiken är ingen perfekt vetenskap. All juridik är en fråga om tolkningar av olika bestämmelser i olika dokument, lokala, nationella och internationella. Intressen står mot varandra. Ibland hyfsat rena och objektiva (som exempelvis att resurserna inte räcker till allt). Ibland elakt subjektiva (som när Kina just i dagarna försöker annektera Spratley-öarna i Sydkinesiska sjön, bara för att de är störst, mäktigast och har flest soldater). Drömmen om den perfekta juridiska grunden, ramen, lagstiftningen är och förblir en dröm.

För att det ska fungera krävs en stark demokrati med en öppenhet och genomsynlighet där makten och ansvaret hänger ihop. Ingen domare är vald (och tur är väl det) - deras ansvar ligger i att tolka gällande ramverk rätt. Inte heller tjänstemän är valda. Deras makt baseras på de lagar, regler och delegationer som politikerna gett dem. Det är ungefär samma variant i den minsta kommunen som för regeringen. Chefen för utbildningsförvaltningen har ingen egen makt - all makt är henne given antingen av riksdagen, regeringen eller kommunfullmäktige. Chefen för Migrationsverket saknar också egen makt. Den är honom (i detta fall) given av riksdag och regering. Lagar, regleringsbrev, delegationsordningar och budgetomfattningar sätter gränserna för chefskapet.

Det är bara politikerna som väljs. Och det är bara de som borde visa ledarskap när gråzonerna blir för stora, när samhället förändrats fortare än lagarna, när verkligheten inte stämmer överens med kartan. Det ledarskapet är politikens maktcentra. Det borde vara omfattande. Och ansvaret borde prövas - kontinuerligt i debatten i de öppna politiska forumen (riksdagen, fullmäktige, mediala debatter...) men framförallt i öppna demokratiska val.

Men vad händer då ledarskapet inte finns? Eller då gråzonen mellan politik och administration blivit för stor och för grå? Eller då det kontinuerliga ansvarsprövandet exempelvis i media inte är tillräckligt objektivt?

Jag har i flera bloggar beskrivit min syn på den framväxande teknokratin. Politikerna abdikerar till förmån för tjänstemännen. Lokalt, som i min hemkommun Örebro, blir det ibland övertydligt. Nämnderna som borde besluta, saknar beslutsärenden på sina dagordningar. Politikerna syns bara när det är goda nyheter. När ansvaret ska avkrävas är det alltid någon annan som ska schavottera. Istället för att medborgarna ska kunna se vem som fattar besluten och avkräva ansvaret av dem, tas besluten av ovalda tjänstemän bakom stängda dörrar och ansvaret läggs alltid på någon annan.

Om allt fungerat som det borde, skulle det svenska förvaltningssystemet kunnat hantera detta. Ett av de finaste ordpar jag känner är "oväldiga tjänstemän". Tjänstemän i offentlig sektor som väljer att enbart tolka de regler som styr deras arbeten och lägger grunden såväl för politiskt beslutsfattande som för neutral verksamhetsstyrning. Man kan diskutera var gränsen mellan politik och tjänstemän går. Och den diskussionen måste pågå (den är inte ny - kolla bara denna 14 år gamla DN-ledare...) eftersom den rör demokratins hjärta.

Men vad händer när myndigheter, inte bara de uttalat opinionsbildande som nämns i ovanstående ledare, börjar agera politiskt med en politisk agenda?

Varför har vi den flyktingdebatt vi har? Varför har vi inte kunnat hantera frågan på ett intellektuellt hyfsat sätt? Varför är det fortfarande möjligt att likt människorättsjuristen Viktor Banke i dagens DN under kulturdebatt (!) beskriva verkligheten ur enbart ett perspektiv - ett mainstreamat medialt godhetsperspektiv - utan att antingen själv avkrävas någon form av konsekvensanalys, alternativt att media (i detta fall DN-kultur) skapar en balans av artiklar med olika perspektiv?

Och vad får det för konsekvenser för statsapparaten, administrationen, de oväldiga (?) tjänstemännen?

Straxt före jul skrev DN en intressant artikel. Den handlar om hur ett antal chefer för statliga förvaltningar redan i september insåg hur illa ställt det var med det svenska flyktingmottagandet och hur stora påfrestningar som väntade samhället. Bristen på politiskt ledarskap blev övertydligt. Det mediala trycket på politikerna som de goda humanisterna (som i alla läger stod upp mot allt som kunde andas SD-politik) var så stort att ingen vågade.

Men vad gjorde tjänstemännen? Vem ryckte i nödbromsen? Vem berättade om krissamtalen? Vem tog ordet "oväldig" ad notam och beskrev riskerna med de nivåer på flyktingmottagande som väntade?

Ingen. Ingen!

Istället går Migrationsverkets GD Anders Danielsson tillsammans med DN ut i den famösa artikeln om att Anders "klarar flyktingvågen om han får vara sig själv." Det är som om chefen glömt krissamtalen, eller det bristande politiska ledarskapet. Tjänstemannen har själv blivit politiker, och därmed hamnat under samma press som de politiker som borde leda honom. Bilden av politikern, bilden av GDn, är det viktiga. Och i detta fall var det att vara god, vara mot allt som kunde andas SD-politik, vara för allt som sade att enbart Sverige hade en human asylpolitik, och att vi nog skulle klara det bara vi tog i lite grann ett litet tag.

Det var vare sig lagar, regleringsbrev, budgetar eller delegationsordningar som styrde Sverige, våra politiker och våra ledande tjänstemän. Istället var det kraven på att passa i en medial bild av den gode svensken, en politik personifierad av PK-eliten (med namn som Schyffert, Gardell och Ernman), som styrde såväl politiker som byråkrater.

Och som fortfarande i alldeles för stor utsträckning gör det. Nationellt, såväl som lokalt.

I den intressanta SR-dokumentären "Föregångslandet" kan man lyssna på hur lokala tjänstemän inte har vågat beskriva den verklighet de jobbar i. Risken att man mer eller mindre offentligt ska förknippas med politik som under hösten beskrivits som alltifrån fascism över främlingsfientlighet till SD-anpassning, skapar en rädsla att ens beskriva verkligheten som man som ansvarig tjänsteman lever i. Läs denna artikel om hur den anonyma tjänstemannen beskriver verkligheten. Och fundera på hur illa det är ställt i en samhällsapparat där tjänstemän inte vågar beskriva sin verklighet under eget namn.

Även jag har personliga erfarenheter av detta. Också till mig har det kommit meddelanden från kommunala chefer som beskriver en helt annan verklighet än den mediala. Alltid har det varit med krav på att jag inte för dem vidare i sådan form att de kan spåras.

Det finns omfattande risker med denna samhällsomvandling vi nu ser. Med en politik som redan abdikerat. Och med en tjänstemannakader som inte vågar vara oväldig, eftersom den mediala bilden och det mediala trycket är så stort.

Så vad kommer att hända? Peter Santesson beskriver i Dagens Samhälle en konsekvens av detta. Om hur det offentliga samtalet inte är det samtal som förs i samhället, utan bara i delar av det. Vilka konsekvenser det kan få för politiker som framförallt lyssnar på den förhärskande mediala bilden. Och vilka konsekvenser det kan få för dem som anser sig vara oföreträdda i detta samtal.

Problemet är att när inte politiken klarar av ledarskapet, eller juridiken ramhållandet, så riskerar samhällets bas att erodera. Och vad händer då?

Just nu är det de "goda" som styr den mediala mainstreambilden. Men vad händer den dag pendeln svänger? Vad händer om det då inte finns politiker som vågar visa ledarskap, emot mainstreambilden, eller oväldiga tjänstemän som vågar beskriva sin verklighet som de står mitt uppe i?

Den mediala demokratin, opinionokratin, innehåller betydande faror för ett starkt demokratiskt rättssamhälle. Även den som menar att asylrätten är överordnad allt annat politiskt beslutsfattande borde oroas över om alltifrån kommunala förvaltningar till nationella myndigheter inte vågar stå för det oväld de borde värna över allt annat.