Vildarnas marknad

Dagens Samhälle skriver idag om det ökande antalet politiska vildar i landets fullmäktigesalar. Allt fler lokalpolitiker väljer att hoppa av sina uppdrag för det parti de blivit invalda som representanter för. Men de väljer ändå att stanna kvar som ledamöter.

Varför har det blivit så? Och vad kan vi förvänta oss i framtiden?

Den viktigaste förklaringsgrunden ligger i ett partis framväxt. Om inte Sverigedemokraterna fanns med i statistiken skulle antalet avhoppare vara marginellt. Kanske.

SD´s exeptionella framgångar de senaste två valen har givit partiet en enorm växtvärk. Berättelserna om människor som blivit invalda utan att veta vad man ställt upp för är legio. Partistrukturen är sannolikt bräcklig och därmed blir de interna konflikterna mer vardag än i andra partier. Sannolikheten att det kommer in människor med ytterlighetsåsikter är sannolikt större än i andra partier som har en längre tradition av att sålla bort obekväma åsikter eller åsikter som går utanför den egna ideologin.

Ändå måste man sätta dit ett "kanske" efter funderingen kring hur det sett ut om inte SD funnits. Hade sannolikheten för att ungefär samma människor sökt sig till de mer traditionella partierna ökat, och hade därmed risken för att de i större utsträckning hamnat i fullmäktigeförsamlingar också ökat? Frågan förblir obesvarad.

Om SD inte funnits hade sannolikt missnöjet också kanaliserats genom än fler lokala partialternativ. Det är inte troligt att stabiliteten därigenom ökat.

Den större frågan är dock om detta är ännu ett exempel på den upplösning av partistrukturerna som jag skrivit om tidigare. Är det så att 1900-talets partier håller på att implodera genom att själva de bärande strukturerna inte längre har tillräcklig bärkraft, att de inte omfattas av tillräckligt många personer?

I artikeln säger ett kommunalråd att vildarna borde förbjudas därför att man väljs in mer som partist än som person. Men är det så? Är det ens så inom de traditionella partierna?

Det svenska personvalssystemet har förändrat såväl valen som partierna. Kanske är det så att partierna förändrats mer. Skälet är enkelt. Genom att man nu i än större utsträckning behöver profilera sig som person, internt och externt, är det andra grupper som väljer till men också väljer bort den politiska karriären. De som väljer till är, för att vara provokativ, egocentrerade kommunikatörer. De som väljer bort är mer traditionella, sakpolitiska kollektivister. Jaget ställs därmed alltid före laget.

Den turbulens inom Liberalerna vi kunnat följa den senaste tiden är ett typexempel på detta. Jag har skrivit om det tidigare och kommer inte att upprepa det. Men det finns ytterligare en lärdom att dra av frågan om hur partiernas eliter hanterar partistrukturen. Och då ska jag ta Liberalerna och Centerpartiet som exempel.

"Om Birgitta Ohlsson får köra sin egen linje - då ska jag det också!"

Om jag vore partisekreterare för Liberalerna skulle jag oroa mig över att denna tanke än mer skulle slå rot i partiet. För vad är det som säger att ett parti ska hålla ihop lokalt om man inte håller ihop centralt? Är det inte så att medlemmarna gör som partiledningen gör, och inte som den eller traditionen säger?

Vad är det som håller tillbaka den medlem som känner att hon har rätt i vissa frågor, känner en del medlemmars stöd och är kommunikativ nog för att hantera media? Varför skulle hon hållas tillbaka? Varför ska de beslut partiet fattat i en rad andra frågor ha någon inverkan på hennes kampanj? Det spelar ingen roll om hennes prioriteringar ligger i utkanten av partiets, om de är i marginella frågor. Det är den externa kampanjen för sig själv och den egna saken som är det centrala. Partiet är bara ett redskap för att nå de egna målen.

"Vilket parti leder egentligen Annie Lööf?"

Om jag vore partisekreterare för Centerpartiet skulle jag ligga lika sömnlös. För vilket parti leder egentligen Annie Lööf? Är det Sveriges mest liberala parti? Är det ett nästan högerlibertariant mediaparti eller ett halvsossigt medlemsparti?

Centerpartiet 2016 har små likheter med Centerpartiet 1996, annat än namnet. I vart fall inom rikspolitiken. En liten grupp har förändrat partiets nationella politik från grön landsortssocialism med marknadsekonomiska inslag till en queer storstadsliberalism med landsortsinslag. Utifrån sett ser det ut som om partibygget vilar på ett ganska litet antal personer, med tydliga värderingar och en tydlig agenda (att man dessutom har snormycket pengar är ingen nackdel...).

Men finns det ett Centerparti längre? Eller finns det bara så länge det går bra, relativt sett, i opinionen? Vad händer med partistrukturen den dag vare sig pengar eller ledarskap längre förmår hålla opinionssiffrorna uppe? Existerar något sammanhållande kitt? Ur min begränsade lokalpolitiska synvinkel kan jag lätt påstå att det inte är samma Centerparti som man ser i riksmedia och i Örebro. Ibland är värderingsavstånden astronomiska. Så vad är det egentligen som håller ihop partiet?

Varför ska en lokal Centerpartist hålla partilinjen som man gemensamt beslutat om på årsmötet, när hon upplever att partiledningen fått göra en 180-graderssväng och komma undan med det? Kan inte hon, med den känsla för den lokala kontexten som hon har, göra samma sak lokalt?

Varför ska en lokal Liberal hålla partilinjen som man gemensamt beslutat om i fullmäktigegruppen, när hon upplever att hon står för den sanna liberalismen, oavsett det kollektiva beslutet?

Samma fråga poppar sannolikt upp i de flesta partier. Moderaterna har svängt en gång under Reinfeldt och svänger nu igen under Kinberg Batra. Hur sossarna får ihop sina svängar inom allt från ekonomisk politik till migration är obegripligt. Miljöpartiets våndor kring migration och miljö går att följa i realtid. Kristdemokraternas interna strider ligger inte längre borta än en mandatperiod, och fortfarande slåss vänster och höger offentlig i partiet. Och så kan man fortsätta.

Individualiseringen, egocentreringen och medialiseringen av politiken får konsekvenser. Nedmonteringen av det gamla folkhemssveriges organisationsideal, manifesterat i partierna, får också konsekvenser. Sannolikheten att antalet vildar kommer att öka i fullmäktigesalarna, i regionparlament och i riksdagen är stor.

Kaos blir sannolikt den nya politiska normen.