Vad har Carema Koppargården och Attendo Elgströmska gemensamt?

I förra veckan gavs en ny bok ut. Den heter: "Lögnen om Koppargården" och är en genomgripande analys av vad som verkade vara Sveriges största äldreomsorgsskandal. Den skandal som skapade trycket mot privat äldreomsorg. Den skandal som gjorde vinstintressena inom äldreomsorgen till något fult. Den skandal som fick riksdagen att agera.

Och nu är frågan: Var det en skandal överhuvudtaget?

Dagens Samhälle, tidningen som granskar kommunerna, landstingen och regionerna, gjorde redan för ett år sedan en granskning av turerna kring framförallt DNs journalistik. Och bilden som då framträdde var en helt annan än den som media beskrivit. Istället för vanvård orsakad av ett privat företag, handlade det om en verksamhet som haft  problem när den var kommunal, om grupperingar inom personalen, om läkarmedverkan från ett bolag som inte fungerade och så vidare.

Och nu kommer en bok som på något sätt avslutar detta kapitel i svensk äldreomsorgshistoria. Bilden som ges är inte densamma som den mediala. Den ger istället upprättelse till de undersköterskor som jobbade på Koppargården. Den ger upprättelse till det bolag som drev boendet. Och den ger upprättelse till de gamla och deras anhöriga som fanns där och som inte upplevde den "systematiska vanvård" som media påstod fanns.

I en intressant blogg skriver Stefan Olsson (moderat till åsikten) om en del följder av Carema Koppargården.

En av dessa följder beskrivs så här av honom: När jag var verksam som uppsatshandledare i statskunskap vid Uppsala universitet hade jag en student som skrev en uppsats om vårdskandaler i media. Hon kunde inte hitta någon skillnad mellan privata och offentliga äldreboenden. Vårdskandaler i privata vårdhem slogs inte upp med större rubriker. Men i och med Caremaaffären har det blivit annorlunda.

Det som skedde i och med Carema Koppargården var att det inte bara blev legitimt att kritisera de privata mer än de offentliga. Det blev också en allmängiltig sanning, som inte behöver bevisas.

Och vi kan nu se följderna i Örebro. När krisen briserar på Attendo Elgströmska, sannolikt mest beroende på stridande personalgrupper, sannolikt med fackförbundet Kommunal som drivande part mot det privata boendet, sannolikt med en tydlig politisk överton där lokala politiker vet att man kan vinna politiska poänger genom att vara tuff och hård mot de privata bolagen, så är verklighetsbeskrivningen redan gjord.

Sveriges Radio och Tvärsnytt kan åka ut och sätta sina journalister på parkeringsplatsen för att de på plats ska kunna kolla den vanvård som "alla vet" försigår på vinstdrivande bolags äldreboenden. Inget behöver bevisas. Allt är redan bevisat... Artikel efter artikel kan skrivas utan någon djupare analys av vad som ligger bakom, eftersom "alla vet" att privata bolag gör mer fel än de kommunala. Ingen behöver undersöka om det finns andra, alternativa verklighetsbeskrivningar, från personal, från boende, från anhöriga, eftersom "alla vet" att det bara finns en enda sanning.

Denna journalistik skrämmer mig. Dels för att den är så dålig. Dels för att den är så medveten i sin vilja att skapa en verklighet, snarare än att skildra den. Dels för att den får så tydligt genomslag, att den skapar sin egen sanning - omöjlig att motbevisa.

I den debatt jag för och fört emot de som vägrar acceptera vinster i välfärden i allmänhet, och Attendo Elgströmska i synnerhet, har jag ibland blivit angripen för att gå de privatas ärenden. Jag vänder mig kraftfullt emot det. Men den granskning jag skulle vilja se har helt andra dimensioner:

Jag skulle gärna se en fördjupad analys av vad Attendos mångmiljardlån får för följder. Är det rimligt att låna för att kunna dela ut avkastning till ägarna? Och vad innebär det på sikt för möjligheterna att skapa vårdkvalitet? Och hur agerar andra större och mindre aktörer vad gäller vinstdelning, aktieutdelning och ägarnas krav?

Jag skulle gärna se en fördjupad analys av hur det kan komma sig att privata aktörer kan skapa god omsorg och samtidigt göra vinst, samtidigt som offentliga verksamheter vare sig skapar kvalitet eller avkastning.

Jag skulle gärna se en fördjupad analys av hur medarbetarnas villkor skiljer sig mellan privata och offentliga aktörer. Löner, kompetens, kompetensutveckling, sjukskrivningstal, nöjdhet med arbetssituationen o.s.v.

Jag skulle gärna se en fördjupad analys av hur medarbetarnas vilja att förmedla brister skiljer sig mellan privata och offentliga aktörer. Är de privata sämre, eller är de bättre? Var finns de största hindren för personalen?

Jag skulle gärna se ett antal funderingar kring hur vi ska utveckla äldreomsorgen i framtiden. Är det bara offentligt - och vad innebär det? Är det en kombination av privat och offentligt - och vad innebär det? Är det bättre med många små, än få stora aktörer?  Är det bra med civilsamhällets aktörer i äldreomsorgen, och hur skapar vi i så fall incitament för dem?

Men det är sannolikt för jobbigt, och säljer sämre, än braskande rubriker om privat vanvård.

Kanske blir detta mitt sista inlägg för en period vad gäller turerna kring Elgströmska. Och då ska jag avsluta med en fundering som alla som läser socialdemokraternas, centerpartiets och kristdemokraternas budget måste göra:

Kostnaden för en återkommunalisering av Elgströmska bedöms till minst 3,5 miljoner kronor, och kanske det dubbla, per år. Skälet är helt enkelt att kommunledningen bedömer att en god omsorg kostar så mycket mer.

Men då måste man ställa frågan: Om kommunledningen hela tiden vetat att ersättningen till Attendo varit alldeles för låg för att den skulle täcka de nödvändiga kostnaderna, varför har man inte då agerat? Har man överhuvudtaget för några diskussioner kring ersättningens storlek i förhållande till den kvalitet äldreomsorgen haft? Har man kallt räknat med att Attendo skulle subventionera kommunen med miljonbelopp varje år? Eller har man varit medveten om att kvalitetskraven aldrig skulle kunna uppnås och låtit saken bero till dess politiken kände att det var dags för lite politisk action?

Det vore intressant om någon journalist även i Örebro någon gång skrev en vitbok om turerna kring Elgströmska. Men ett sådant reportage kommer sannolikt aldrig att ens bli nominerat till Stora Journalistpriset. För att bli det måste man nog, rätt eller orätt, sätta dit ett privat vårdbolag...

Blogg: Stefan Olsson

Bok o podcast: Timbro

Media: Dagens Samhälle

Ska vi sälja Södermalmshemmet nu, SVT, SR, NA och (V)?

Det mediala saknar logik.

Jag kollar hur många träffar jag får på Elgströmska den senaste månaden på na.se: Det blir 13 artiklar.
Och på SR Örebro: 17 artiklar.
Orkar inte ens kolla SVT Tvärsnytt.

Sedan kollar jag på hur många träffar jag får på Södermalmshemmet.
Na.se: 1 artikel
SR: Nada 0 Ingenting
SVT: Nada 0 Ingenting

Hur många personer har dött på grund av missförhållandena på Elgströmska? Vad jag vet - ingen.
Hur många personer har dött på grund av missförhållanden på Södermalmshemmet? Uppenbart en gammal kvinna.

Vilket boende är privat? Elgströmska (än så länge)
Vilket boende är offentligt? Södermalmshemmet

Varför är det på detta viset?

För mig blir det självklart att journalistiken har ett eget syfte. Jag skriver det igen: Hanne Kjöller sätter huvudet på spiken då hon beskriver dagens journalistik inte som något som beskriver verkligheten, utan något som beskriver den verklighet journalisten vill beskriva. Man väljer till och väljer bort rätt friskt.

Och eftersom journalisterna i huvudsak har en vänsteruppfattning, speglas samhället utifrån denna vänstersyn. Det privata är ont. Det offentliga är gott. Det spelar ingen roll vad fakta säger. Objektivitet och professionalitet får sitta emellan när de politiska ryggmärgsreflexerna sätter in.

En objektiv journalistik hade annars kunnat skriva lite om vad avvikelserapportering, lex Maria (sjukvård) och lex Sarah (omsorg) egentligen är.

Alla de tre stora har använt IVO och anmälan som om det vore någon form av bestraffning av det privata Attendo Elgströmska. Men är det så?

Svaret är ett entydigt NEJ.

De båda lex-anmälningsinstituten är det sista av tre steg på en skala som handlar om verksamhetsförbättringar.

Först SKA personalen anmäla risker och avvikelser i den vardagliga verksamheten. Dessa avvikelserapporteringar är en naturlig del av arbetet. Det är knappast ett tecken på en bra verksamhet om sådana saknas, snarare tvärsom. All mänsklig aktivitet innebär risk för att vi gör fel, just för att vi är felbara människor.

Därefter SKA huvudmannen utreda och åtgärda riskerna och avvikelserna. Det är också en del av vardagen. Ständigt förbättringsarbete handlar det egentligen om.

Ibland är avvikelsen eller risken allvarligare. Då SKA huvudmannen anmäla till IVO som ska utreda och kräva förbättringar.

Tittar man exempelvis på Attendos hemsida, kan man enkelt kolla upp vilka lex Sarah-anmälningar som gjorts och vad som hänt därefter. Det är bra. Öppenheten visar på att man förstått vad hela systemet egentligen är.

Motsvarande öppenhet finns inte hos Örebro kommun. Jag har sökt och sökt på hemsidan kring vilka lex-anmälningar som gjorts. Men det är omöjligt att hitta. Den kommun som borde ha öppenheten som norm, är betydligt sämre på detta än den privata omsorgsgivaren Attendo.

Då kan det bli som nu, vad gäller Södermalmshemmet.

Inte förrän IVO meddelar sitt beslut om den allvarliga avvikelsen blir något offentligt. Före dess har ingen, inte Kommunal, inte Vårdförbundet, inte Vänsterpartiet, inte någon journalist, kollat upp anmälningen. Och det leder inte till någon större medial uppståndelse.

Det är bra.

För avvikelser är något som har hänt och som kommer att hända. Vi kommer inte att ha en perfekt äldreomsorg idag, och den kommer inte att vara perfekt i morgon. Det kommer att göras mänskliga misstag. Medarbetare kommer att ha bättre och sämre dagar. Konflikter mellan medarbetare kommer att drabba de äldre. Dåliga verksamhetsledningar kommer att finnas.

Och därför är det viktigt att det finns system som följer upp och stöttar upp.

Det som hänt på Elgströmska är trist. Det som hänt på Södermalmshemmet är ännu tristare. Men inget av det som skett borde få till följd att någon skulle kräva förändrat huvudmannaskap. Att privatisera Södermalmshemmet är inte lösningen på de eventuella problem som finns där. Att återkommunalisera Elgströmska kommer bara att kosta pengar, och inte lösa ett enda problem.

Men det kommer sannolikt inte en enda journalist att skriva en enda artikel om...

Media: na

"Det är många boende som lider..."

Jag har sällan varit så upprörd som idag. Och det gäller Attendo Elgströmska.

Det började redan i morse när jag körde sonen till skolan. Radio Örebro stod på. Och man bröt det normala morgonprogrammet för att skicka över till en reporter som stod utanför Elgströmska huset. Skälet? Klockan 8 skulle skyddsstoppet träda i kraft.

Reporten fick ordet. Och sa nåt om att det inte hände så mycket just då. Det var ganska lugnt. Men vänta bara...

Det lät som om reportern hade väntat sig att få höra skrikande gamlingar som pinades av den onda personalen på det privata boendet. Eller att snälla kommunala ambulanser skulle komma och hämta de gamla från det vinstdrivande usla boendet för att köra dem till de fina vinstbefriade kommunala...

Och så rullade det på.

När jag pratade med verksamhetsledningen runt lunch berättade de om att såväl Radio Örebro som Tvärsnytt hade haft bilar utanför boendet hela förmiddagen.

Jag kan bara fundera varför. Var det för att de två public service bolagen brydde sig om de gamla? Eller var det för att man försökte hitta ett bra scoop, skapa ett schysst lokalt drev runt det fula privata boendet?

Kvällen avslutades med att lyssna på Tvärsnytt på webben. Och då kom det. Det direkta citatet ovan.

I studion Rasmus Persson (c) mot Murad Artin (v). Och reportern ställer en fråga till Rasmus Persson, och avslutar den med:

"Det är många boende som lider..."

Var har Tvärsnytt fått den informationen från? Finns den vidimerad från någon trovärdig källa? Eller är det ett rätt grovt övertramp från statstelevisionen? Det finns i alla fall idag inga objektiva analyser som visar att någon boende som lider. Men Tvärsnytts påstående står oemotsagt.

Men om det är många boende som lider så borde det märkas. Det finns regler för det. Så här skriver Socialstyrelsen:
Enligt bestämmelserna om lex Sarah i socialtjänstlagen, SoL, och lagstiftningen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, ska

• anställda genast rapportera missförhållanden och påtagliga risker för missförhållanden till den som bedriver verksamheten
• den som bedriver verksamheten utreda och avhjälpa eller undanröja det rapporterade missförhållandet utan dröjsmål
• den som bedriver verksamheten, om det visar sig att missförhållandet är allvarligt, snarast anmäla det till Inspektionen för vård och omsorg (IVO).

Har då det funnits en mängd avvikelserapporter? Nej.
Har det funnits anmälningar till IVO? Nej.

Attendo Elgströmska har inte haft en enda lex Sarah-anmälan 2012 eller 2013. Det kanske hade varit av värde att kolla upp det, innan man ställer sig utanför som reporter och väntar på att få höra de lidandes skrik, eller rent upp och ner i rutan säger: "Det är många boende som lider..."

Vad är det då som sker på Attendo Elgströmska? Är det en kris inom omsorgen? Ser vi den privata omsorgens förfall? Är det vinstintressena som visar sitt fula tryne?

Eller är det bekymmer inom personalgruppen? Är de medarbetare som kommit till tals representativa för alla? Eller finns det en tyst majoritet som inte vågar eller får komma fram?

Kan ett chefsbyte, med en chef som kräver mer av sina medarbetare, spela roll? Kan brottet med gamla, dåliga strukturer bland vissa medarbetare, skapat en grogrund för konflikter?

Kan det sätt på vilket Örebro kommun sade upp boendet spela roll? Orkar man som medarbetare eller som chef hålla kvaliteten uppe när man vet att kommunen egentligen inte tycker att man duger, att det bara är en tidsfråga innan jobbet tar slut?

Vilken roll spelar facket? Britt-Marie Balaj, kommunals ordförande i Örebro, är tillika engagerad för Vänsterpartiet som aktivt motarbetar alla privata alternativ inom äldreomsorgen. Spelar det någon roll? Borde det lyftas av media?

Och media själv och journalisternas politiska hemvist. Hur spelar den in? Varför denna fokusering på det privata Elgströmska? Varför har inte de röster bland personalen som velat berätta om en annan sanning med ett boende med bra kvalitet ha fått sina citat i Nerikes Allehanda? (Jag vet att de finns.) Varför denna fokusering på just Attendo Elgströmska? Är det så att det är i dessa fall journalistkårens vänstersympatier tar över det objektiva bevakandet? Att det är rätt att sätta dit det privata, och låta det offentliga gå fritt?

SVT Tvärsnytt hade, som jag tidigare skrivit om, redovisat en lista över de lex Sarah anmälningar som gjordes 2012. Örebro kommun hade enligt den redovisningen 12 lex Sarah. Attendo hade noll.

Men det fanns inte en enda journalist utanför de kommunala boendena, väntande på skrik från de lidande, eller på att de privata företagen skulle rädda de gamla från kommunen.

Det blev inte en enda TV-debatt där reportern berättade om de många lidande på de kommunala boendena, och frågade vänsterpartisterna om det var rimligt att ha kommunen som huvudman överhuvudtaget.

Det gjordes inga reportageserier i vare sig Nerikes Allehanda, Radio Örebro eller Tvärsnytt kring kommunens skrämmande misslyckanden.

För bilden från vänster är ju så klar. Det offentliga är gott. Det privata är ont.

Min bild är en helt annan. Jag ser privata boenden som är bättre eller sämre. Jag besöker kommunala boenden som är bättre eller sämre. Det är inte huvudmannaskapet som spelar roll

Jag möter engagerade medarbetare, såväl i privat som kommunal regi, som gör sitt yttersta för att den gamla människan ska få en så bra sista tid i livet som möjligt. Och jag har tyvärr också sett arbetsgrupper som inte fungerat, som satt sig själva före den gamlas behov, som uttryckt sig om de boende som "problem". Och det har funnits mest i de kommunala, men även hos de privata.

Jag har mött bra och dåliga chefer. Bra chefer som skapar en kultur där människans värde sätts i centrum, där medarbetarna känner sig sedda och upplyfta, där den gemensamma kulturen också får de gamla att må bra. Men jag har också sett dåliga chefer som inte styrt sin verksamhet, som inte skapat en god verksamhetskultur, som låtit dåliga vanor bland medarbetargrupper ta över chefsskapets krav. Och jag har sett konsekvenserna av detta.

Men hittills har huvudmannaskapet, vem som äger och driver verksamheten, spelat någon roll.

Just nu går drevet mot Attendo Elgströmska. Bilden är redan satt. Den kommer inte att kunna ändras, oavsett vad granskningarna säger. Jag kommer i alla fall inte att döma någon förrän någon form av objektivt facit finns.

Men jag funderar över hur de gamla på Elgströmska har det. Har de senaste dagarnas drev överhuvudtaget varit för dem? Eller är det själva nyheten som driver journalisterna?

I allt jag hittills läst, lyssnat till och sett på saknas det perspektivet. Hur mår den gamla människan i behov av vårt stöd, hon som just nu lever sina sista dagar, månader, kanske år, på Elgströmska? Jag saknar totalt en nyans av medkänsla för henne från medias sida. Här råder istället någon form av pockande glädje över att ha funnit en konflikt.

Och jag funderar över hur medarbetarna på Elgströmska egentligen mår. Med den information jag har och de tolkningar jag kan göra, bottnar mycket av det som nu sker i konflikter mellan medarbetare, och mellan medarbetare och chefer. Kommer man att orka lösa dessa konflikter? Kommer man trots allt att klara av att hålla fokus på sitt uppdrag, att ta hand om de gamla? Och hur mycket sämre blir det av att ha hackande journalister utanför jobbets dörrar på morgonen när man kommer?

Om några dagar kommer det journalistiska fokuset att ha flyttat från Elgströmska till något helt annat. Journalisterna kan avsluta och gå vidare.

Men i deras spår riskerar spillrorna av en tidigare väl fungerande verksamhet sopas undan. Och den oro de spridit bland alla de äldre som nu åter ser "bevis" på hur illa det är med äldreomsorgen i allmänhet och den privata äldreomsorgen i synnerhet, kommer att skapa rädsla, oro och sämre livskvalitet för många.

Åldrandet är inte enkelt. Äldreomsorg är inte enkelt.

Men jag skulle önska att vi hanterade frågan med större respekt, för alla de som behöver omsorgens skull, för alla de som känner sig oroade över att behöva omsorg och för alla de fantastiska människor som vigt sina liv åt att hjälpa gamla människor till en bättre vardag de sista dagarna i livet.

Media: NA, SVT, SR

Är Attendo de dummaste?

Jag läser och lyssnar i lokal media. Om Attendo Elgströmska.

Bilden i media blir tydlig. Äldreomsorgen hos det privata boendet fungerar inte. En Lex Maria-anmälan har gjorts. Medarbetare berättar om missförhållanden, om äldre som inte får komma upp förrän runt lunch, om material som inte finns.

Först av allt vill jag säga: Jag kommer aldrig att acceptera att en gammal människa inte får den vård och omsorg som hon borde ha rätt till. Och det spelar ingen roll om det är kommunen, landstinget, en privat eller en förening som ansvarar. Det spelar helt enkelt ingen roll vem som är huvudman. Det är den gamla människans rätt till vård och omsorg som spelar roll.

Men jag blir ändå alltid fundersam över de braskande rubrikerna kring just de privata äldreboendena. Är de så dåliga som det verkar? Är de kommunala äldreboendena garanten för den bästa vården? Låt mig i alla fall skjuta in en liten fundering.

Det görs regelbundet enkäter över hur de boende och deras anhöriga upplever den omsorg som ges vid alla olika boenden. De fem bästa boendena var: Attendo Berggården (numera Kosmo), Tullhuset (Örebro kommuns intraprenad), Löwenhielmska huset (Örebro kommuns intraprenad), Sirishof (Nordlandia Care), Attendo Elgströmska.

Märkligt - eller hur. Av de fem första var tre privata och två intraprenader. Och det boende som idag utmålas som något skrämmande blev femte bästa boende.

Då måste man fråga sig: Har de gamla som bott där haft fel? Har deras anhöriga inte svarat korrekt? Varför är betygen för Elgströmska (och de andra i topp) så mycket bättre än för många rent kommunala boenden?

Eller är det så att enkäten visar på en lika riktig bild som artiklarna? Och var ska vi då lägga fokus? På de kommunala boenden som bara har ett betyg som är hälften så bra som Elgströmska? Eller på Elgströmska och de andra privata som ligger i topp? Är det just vem som är huvudmannaskapet, privat eller kommunalt, som är viktigt? Eller är det omsorgen och vården som de gamla som får som är viktig?

Men nu har ju i alla fall Elgströmska fått en lex Maria anmälan på sig. Då har de väl inte skött sig?

Nej - om Socialstyrelsen (Socialstyrelsen har delats upp så nu finns en ny tillsynsmyndighet som kollar upp lex Maria och lex Sarah-anmälningar) bedömer att det finns en grund i lex Maria-anmälan så kommer man att kräva åtgärder av Attendo Elgströmska. Det är bra. Och det är grunden för lex Maria.

Såväl lex Maria som lex Sarah handlar inte om att straffa huvudmännen. Istället handlar det om att hela tiden förbättra sig. Därför är det bra med dessa anmälningar, och ännu bättre med de åtgärdskrav som kommer och som följs upp.

Om man kollar på Attendos hemsida, kan man exempelvis se alla lex Sarah-anmälningar som gjorts på bolagets boenden. Om man kollar på Örebro kommuns hemsida ser man ingenting...

Men ser man på hur många lex Sarah-anmälningar som gjorts 2012 i länet så är Örebro kommun skyhögt över alla andra. Inte en enda lex Sarah hos Attendo. Många hos Örebro kommun. Och hur många gånger har vi haft storrubriker kring lex Sarah på de kommunala boendena? Hur många gånger har just de kommunala äldreboendena fått schavottera?

Svaret är - i princip inte alls. Noll. Niento.

Det finns en fil för de privata boendena. Och en annan för de kommunala. De privata bedöms och döms betydligt hårdare i media än vad de kommunala. Det är inte bra. Det är varje enskild gammal människas behov av vård och omsorg som måste vara i fokus, inte vem som äger eller driver ett boende.

Från och med i onsdags är jag andre vice ordförande i programnämnd Social Välfärd. Jag är oppositionsledare vad gäller äldreomsorgen. Det uppdraget kommer jag att ta på allvar.

Jag kommer att följa utvecklingen av de äldres rätt till vård och omsorg. Jag kommer att hålla tummen i ögat på landstingsledningen om de inte klarar av att fixa fasta läkare till vårdcentralerna med nödvändig äldre-kompetens. Jag kommer att hålla den andra i ögat på kommunledningen om de fortsätter att spara på de äldre och minska kvalitet och omsorgsåtagande.

Och jag kommer att hålla tummen i ögat på de privata som inte klarar av sitt uppdrag, som inte ger tillräcklig omsorg till de gamla.

Fokus måste alltid ligga på den gamla människans behov, på hennes förmågor, möjligheter och utmaningar. Inte på vem som äger eller driver verksamheten. Fokus måste ligga på kvalitet, inte på huvudmannaskap.

Även en gammal och sjuk människa ska ha rätt att leva hela livet, att vara trygg och också ha rätt att välja sitt liv och sitt boende, även den sista tiden i livet.

Media: NA, SR, SVT

Minskad valfrihet i sossarnas Örebro

Rasmus Persson går ut och berättar om att han kommer att säga upp avtalet med Attendo när det gäller driften av Elgströmska. Skälet, det offentliga, är att Attendo inte levt upp till alla de avtalade krav som uppställts. Kommunen gör årliga utvärderingar av sina boende, och där har Attendo enligt uppgift inte klarat av att uppfylla de extra-kvalitetsinsatser de lovat enligt avtalet. Därför sägs det nu upp.

Är detta det rimliga skälet? Jag tvekar. Ser man på de offentliga kvalitets- och nöjdhetsundersökningarna som finns kring Attendo Elgströmska visar det sig att boendet klarar sig mycket väl.

Eller vad sägs om följande siffror:

 

	Medel	1.	2.	3.	5.	6.	7.	8.	4.
Berggården	76	97	92	93	36	75	75	36	100
Elgströmska huset	77	100	97	84	77	67	65	28	98
Örebro	69	85	78	93	47	49	55	50	93
Diff Elgströmska - Örebro	8	15	19	-9	30	18	10	-22	5

1 = Genomförandeplan
2 = Delaktighet
3 = Utbildning
4 = Personalrörlighet
5= Riskbedömning fall
6 = Riskbedömning trycksår
7 = Riskbedömning undernäring
8 = Läkemedelsgenomgång


Det visar sig alltså att Attendo på 6 av 8 kriterier klarar sig bättre, eller mycket bättre, än genomsnittet av de kommunala boendena. Det finns uppenbarligen inte större kvalitetsbrister hos Attendo än hos kommunen. Så varför då avsluta avtalet?

Än märkligare blir det när man ser undersökningen om hur de boende och anhöriga upplever kvaliteten i boendena. Attendo Elgströmska får 85 % nöjdhet i jämförelse med 69 % nöjdhet hos de kommunala boendena. Och det är kommunen själv som gör undersökningen. Varför då kräva att Attendo ska avslutas? För de äldre vore det enligt denna undersökning bättre om Rasmus Persson valde att lägga fler boenden hos Attendo, än hos kommunen. Och de är väl de äldre som ska vara i fokus?

Det är uppenbart att det är något annat som ligger bakom. Och det som ligger bakom stavas väl "socialdemokraterna" eller "socialdemokraternas kongress". Det var där de hårda orden mot de privata aktörerna inom äldreomsorgen sades. Det var där överorden var lika många som regnet under en normalsvensk sommar. Det var där socialdemokrat efter socialdemokrat gick upp och sade ungefär att "festen är slut" med ett tydligt pekfinger mot de privata.

Socialdemokraternas vänsterflygel vill inte ha några privata aktörer inom skola och äldreomsorg överhuvudtaget. Och denna vänsterflygel är väl representerad bland Örebros socialdemokrater. De fina orden om näringsliv och företagande går inte ihop med den politik partiet för. Och nu blir det övertydligt också inom äldreomsorgen.

Om det hade funnits en tydlig motvikt inom den nuvarande majoriteten hade det kanske ändå fungerat. Men vare sig Rasmus Persson (c) eller Lennart Bondeson (kd) är några valfrihetskramare. Persson har jobbat merparten av sitt politiska liv i majoritetskonstellationer med (s). Och Bondesons politik är mer socialdemokratisk än socialdemokraternas själva (undantaget då vårdnadsbidraget...).

Vare sig Persson eller Bondeson sätter sig upp till försvar för valfriheten. Det är den socialdemokratiska agendan som styr. Då får kvaliteten stå tillbaka för den ideologiska renlärigheten. Då får de gamlas bästa stå tillbaka för oviljan att samverka med privata aktörer. Då blir kommunen norm, valfriheten sätts på undantag och vänsterpolitikerna tror sig veta bättre än örebroarna om vad som är bäst för dem.

Till råga på allt säger nu Persson o Co nej till 56 nya äldreomsorgsplatser i det boende Attendo nu bygger i Rynningeåsen. 56 platser som kunde förbättra kvaliteten för många gamla i Örebro riskerar att stå "tomma" för de mest behövande och istället användas för annat.. För den socialdemokratiska, centerpartistiska och kristdemokratiska vänsterideologins skull....

Media: NA, SR, SVT

Objektiv subjektiv journalistik?

På ledarsidan i Dagens Nyheter kan man läsa ännu en artikel som fördjupar frågetecknen kring den snedvridna politiska uppfattningen hos svenska journalister. Det är ju ingen ny kunskap. Men den undersökning som SOM-institutet i Göteborg gjort är mer vetenskaplig än till exempel den som Nerikes Allehanda presenterade i valrörelsen 2010 kring sina egna journalister. Men även den visade på en enorm röd övervikt i journalistkåren. I Örebro var det sossarna och vänsterpartiet som regerade. Miljöpartiet hade i den undersökningen inte samma genomslag.

Spelar då detta någon roll? Svaret blir: Självklart. Erik Helmersson redovisar en del. Och visst har man egna bilder. Som att det inte går att få sista ordet på Radio Örebro när vissa journalister sitter som ansvariga. Då är det alltid sossen som tar hem spelet. Som att Tvärsnytt är totalt ointresserat av utspel från partier till höger om (s). Eller att Nerikes Allehanda förra perioden jagade mig som KSO i varje stort och litet ärende och krävde en politisk kommentar, medan Lena Baastad idag kan gömma sig bakom sina tjänstemän (kolla bara de senaste dagarnas trädskövling och uteserveringselände). Eller att det förr alltid var en kommentar från oppositionen till varje majoritetsutspel eller granskande artikelserie (ibland fick till och med oppositionen fösta ordet och sedan fick majoriteten kommentera den bild som journalister och opposition satt…) medan det idag mer är ett undantag.

Men detta är ändå saker man kan leva med. Det gäller bara att bli bättre själv, att skapa mer intresse kring den egna politiken, att ligga på ännu mer, att skriva ännu bättre…

Det stora problemet är ett annat. Det handlar om större skeenden där samhällets utveckling formas. Hur beskrivs lokalsamhället och dess utmaningar? Hur beskrivs politiken och politikens utmaningar? Hur beskrivs världen och dess utmaningar?

Låt mig ta några exempel:

Barnfattigdomen. Är den ett reellt problem eller ett mätningsproblem? När frågan först kom upp handlade det om relativ fattigdom. Då var det bättre om alla var ungefär lika fattiga, än om några var rika och andra inte fullt så rika. När man gick över till absoluta tal borde den långsiktiga utvecklingen varit det intressanta. Men vem har fått veta att barnfattigdomen var som störst under regeringen Göran Persson, och att Alliansregeringen lyckats minska den, trots den djupaste internationella lågkonjunkturen sen 1930-talet? Vem beskriver världen, och hur?

Ungdomsarbetslösheten. Är den 25% eller inte? Är ungdomar som går på gymnasiet arbetslösa bara för att de söker jobb? Eller är universitetsstuderande som kanske hellre ville ha ett välbetalt och enkelt jobb arbetslösa? Är ungdomsarbetslöshet som innebär att man går utan jobb ett par veckor för att sedan få ytterligare ett påhugg ett politiskt problem? Bara för att man skapar statistiska urval innebär det inte att det finns politiska problem som ska lösas av politiker. Även en 12 %-ungdomsarbetslöshet är tuff. Men det är den faktiska långtidsarbetslösheten hos unga som är den politiska utmaningen. Men vilken journalist beskriver det så?

Carema. När Caremaskandalen briserade var alla tidningar på. Journalister från hela landet beskrev den skrämmande privatiserade äldreomsorgen där kapitalister styrde. Men var bilden rätt, eller ens i närheten av riktig? När Dagens Samhälle nu skriver kring ”skandalen” så förändras bilden. Carema var inte alls de onda riskkapitalisterna. Den offentliga verksamheten som föregick Carema hade sannolikt betydligt värre problem. Men bilden var satt, och sitter fortfarande. Frågan är om en journalistkår med rötterna i en frihetligt liberal åskådning hade gjort samma nyhetsbedömning?

Dessa tre exempel på politiska frågor från tre skilda områden, berörande tre olika åldrar, visar på journalistik som i sig är riktig, men som antingen utgår från en samhällssyn eller filtrerar frågeställningarna utifrån en medveten eller omedveten politisk åskådning.

Låt mig ta ett sista exempel, som på något sätt visar på en metaprocess, kring politikens roll och innehåll. I Sverige handlar politik nästan alltid om att politiker ska göra mer. Den handlar om att det offentligas uppdrag ska utvidgas. Det handlar om att den offentliga sektorn har för små resurser och att vi behöver mer pengar för politiska åtgärder. Är detta en självklarhet? Knappast.

Utan någon annan jämförelse kan man ändå titta på den pågående presidentkampanjen i USA. Där handlar det inte alltid om att staten ska göra mer. Rätt ofta handlar det om att staten ska göra mindre. Och med den tydligare politiska hemvisten hos flera mediabolag, skapar journalister bilder av olika verkligheter.

Det finns ingen objektiv journalistik och inga objektiva journalister helt enkelt för att det inte finns människor som klarar av att vara fullständigt objektiva. Inte ens en domare i en domstol kan frigöra sig från sin historik, sin politiska uppfattning, sin ideologiska hemvist, i det dömande arbetet.

Men det finns bättre och sämre journalister. De bättre är sannolikt mer medvetna om sin politiska hemvist och att den påverkar deras journalistiska arbete. Därmed kan de också göra bättre avvägningar vilka frågor de lyfter, och hur de bearbetar dem. Sämre journalister tror att de är objektiva och bara på grund av denna övertro på sin objektivitet blir den politiska åskådningen grunden för ett subjektivt arbete.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, GP, Dagens samhälle