Feltänkt om regioner (men vem bryr sig???)

När bilden av den nya regionindelningen nu blir allt tydligare,  regeringen fortsätter på den inslagna vägen och en massa lokala och regionala politiker hänger på som om det vore den viktigaste frågan de har att göra med (det är det absolut inte!), borde väl någon ställa den avgörande frågan, typ:

Varför ska vi ha en regional indelning i Sverige, med direktvalda regionparlament?

Frågan är egentligen aktuell redan idag. Landstings- och regionfullmäktigeval brukar kallas de glömda valen. Den politik som först i landstingen och regionerna är mycket sällan uppmärksammad, vare sig av medborgare eller media. Politikområdena, i huvudsak vårdfrågorna, är i sig inte speciellt lämpade för en lokal eller regional styrning. Professionalitetens gränser sätts i huvudsak genom tillgången på resurser, inte genom lokala försök till verksamhetsstyrning. Med en allt mer ökad patientmakt, reduceras de lokala politikernas arena än mer.

Denna utveckling har varit på gång länge. Sjukvårdens ökade specialisering och statens delvis hårdare grepp om synen på valfrihetssystem är bara den sista i raden av de forna landstingens förändring.

I detta läge väljer staten ett angreppssätt som måste ifrågasättas. Genom att öka regionernas storlek och ge dem delvis utökat ansvar inom framförallt trafik- och tillväxtområdena menar staten att en ökad effektivitet ska nås.

Men huvudfrågan; om det är nödvändigt med val till storregionala parlament, ställs inte ens. Även om det mesta talar för att den frågan är avgörande.

Skulle Sverige indelas i ett mindre antal regioner kommer det att innebära att den demokratiska grunden för dessa regioner eroderar. Redan idag kännetecknas alltså landstingsvalen av ringa intresse och lägre demokratisk legitimitet än såväl kommun- som riksdagsval. Partiernas nomineringsprocesser är sällan inriktade på landstingsvalen. Kandidaterna sällan de framträdande. Medborgarintresset är lågt.

Hur blir det då om Örebroarnas företrädare finns i Uppsala, Kalmarbornas i Jönköping och Kirunabornas i Sundsvall? Hur många örebroläningar kommer att vara företrädda i parlamentet, i styrelsen och i nämnderna? Finns det något som talar för att den demokratiska legitimiteten kommer att öka? Eller är det snarare så att avstånden blir så stora att de regionala valen blir ett spel för ett ointresserat medborgargalleri?

Hur kommer den demokratiska förankringen att kunna ske? För att ta det personligen närmaste exemplet: Den region Örebro län kan komma att tillhöra (gud hjälpe oss...) kommer att ha 1,7 miljoner innevånare. Med ett regionparlament på cirka 150 personer innebär det att Örebro län kan räkna med 24 ledamöter. Med dagens parlamentariska situation innebär det 4,6 socialdemokrater, 2,06 moderater, 1,27 sverigedemokrater, 0,79 vänsterpartister och 0,63 miljöpartister, centerpartister, kristdemokrater och liberaler. Örebro län kommer inte att ha någon representation av alla dessa mindre partier. Den demokratiska legitimiteten urholkas. Makten flyttas och ansvarsutkrävandet blir en chimär. För en liberal i Karlskoga kan den närmaste liberala regionparlamentsledamoten bo i Norrtälje, Älvdalen eller Nyköping… Är det ens möjligt att tro att det kommer att fungera?

Vad är då alternativet? Ett självklart alternativ är att fortsätta hävda att landsting och mindre regioner har ett demokratiskt värde som är större än eventuella storregionala effektivitetsvinster. Sannolikt går det att samarbeta bättre kring frågor som är större än den egna regionen/landstinget. Men är det tillräckligt? Finns ens idag denna landstingsbaserade demokratiska legitimitet som skulle väga över?

Ett bättre alternativ är att avskaffa den svenska mellannivån. Istället för en förstoring till ett fåtal gigantiska regioner utan demokratisk legitimitet, kan det vara bättre ur såväl ett effektivitets- som demokratiutfall att nationalisera den regionala nivån. Genom att göra framtidens regioner till självständiga, statliga myndigheter, där regeringen tillsätter de styrelser (gärna utifrån ett parlamentariskt underlag med förtroendevalda som ledamöter) som har att administrera i huvudsak statligt beslutade verksamhetsmål med statligt dimensionerade resurser, får regeringen ett tydligare uppdrag och väljarna större möjligheter att utkräva ansvar för fattade beslut.

Motståndet mot ett sådant förslag kommer inte från medborgarna. Det är knappast huvudmannaskapet för vården som är i deras fokus. Istället handlar det om ett internt, partimedlemsförankrat, motstånd. Det är de idag förtroendevalda, region- och landstingsråd, som ser sin makt begränsad och sin frihet kringskuren. Oavsett parti är de redan valda mer representanter för en befintlig organisation, än för de medborgare de är satta att företräda.

Den förra Alliansregeringen insåg att en organisationsförändring med ett behållande av de tre nivåerna aldrig skulle gå att genomföra med stöd från partiernas egna organisationer. Det dåvarande kravet att en regionförstoring skulle ske underifrån var ett effektivt sätt att de facto sätta ett stopp för de processer som inletts genom den Ansvarskommitté som regeringen Persson tillsatte 2003 och som avrapporterades till statsrådet Odell 2007. Det är uppenbart att den nuvarande regeringens arbete och de förslag som nu presenteras har sin grund i det material som denna kommitté tog fram. Sex-regionstanken fanns redan då. Kartskisserna är mycket lika.

I mer än tio år har kommun- och landstingspolitiker lagt tid, kraft och engagemang på en fråga som inte lett någon vart. Och detta energitapp fortsätter. Även om en ny trenivå-organisation får riksdagens godkännande kommer genomförandet att ta ytterligare tid, engagemang och kraft från politikernas viktigaste uppdrag; att värna vården och utveckla patientperspektivet.

Det är orimligt, närmast en politisk skandal, att politiker från alla partier valt att delta i detta ineffektivitetsarbete i ett läge där den offentliga sektorn skriker efter tydligt ledarskap, nödvändig förändring och ständigt förbättringsarbete. Det vården, välfärden och tillväxten behöver är inte fler utredningar, längre samtal mellan redan informerade politiker och än mer kompromissande för att finna den minst dåliga lösningen, eller ett kvarblivande vid status quo.

Regeringen borde inse sitt ansvar. Antingen är det som idag kallas regional demokrati viktigare. Eller så överväger effektivitetsvinsterna. Det är bara att välja. Men det måste väljas nu.

Örebroregionen?

Sitter på ett möte som kallas "Regiondialog". Det är landstinget som inbjudit. De vill att flera av samhällets aktörer ska tycka till om vilka regioner som är möjliga för Örebro.

Under rätt lång tid har jag försökt diskutera regionfrågan ur ett Örebroperspektiv. Man kan inte påstå att intresset varit så stort. Men nu ställs vi snart inför fait accompli. Regionerna sätts, med eller utan vår medverkan. Örebro riskerar att bli en del av en region vi inte vill tillhöra.

Det går att rikta skarp kritik mot många i denna regionala fråga.

Regeringen borde ha satt ner fötterna först. Bildandet av regioner är inte en lokal fråga. Staten borde tagit ansvaret och pekat med hela handen. Det statliga myndighetssystemet skulle samordnats med landstingen och sedan hade det bara varit att köra. Vi lokalpolitiker skulle fått acceptera detta. Så gjorde man med kommunsammanslagningen i Danmark. Det blev gny först, men bara kortvarigt.

Tyvärr har moderaterna bromsat i regeringen. Och det är samma sak lokalt. Moderaterna i Örebro har inte ens velat diskutera. Det har lagt en död hand över hela regionfrågan. Det har gjort det omöjligt att driva frågan i Koalitionen, framförallt som även Miljöpartiet varit emot regionerna. Nu har de lokala moderaterna ändrat sig. Det är bra. Men det är sent...

Men även socialdemokraterna är värda kritik. Landstinget har inte klarat sin långsiktiga uppgift. De har vänt blickarna enbart mot den sjukvårdsregion som har sitt centrum i Uppsala. De har hållit på att sälja bort Örebros stora strategiska värde, som demografiskt centrum i Sverige. De har inte klarat av att diskutera öppet och förutsättningslöst med partners runt om oss.

Det finns plats för självkritik också. Folkpartiet har inte heller varit så pådrivande. Vi har säkert kunnat göra mer. Men det har varit svårt i ett läge där de två större partierna har så divergerande agendor.

Nu handlar det om att snabbare än någon annan skapa förutsättningarna för den framtida Örebroregionen och bilda nödvändiga allianser.

Jag ser egentligen bara två alternativ för Örebro.

Det första, och bästa, är en trestadsregion. Karlstad - Örebro - Västerås. Det är självklart att även Södermanland kan vara en del av detta. Men Södermanlands framtid är osäkrare än de andras. Det finns stora möjligheter att länet delas.

För Örebro kommun, och för landstinget, handlar det om att orka och vilja diskutera lösningar som skapar fördelar för alla tre landstingen, länen och länshuvudstäderna. Örebro har här många trumf på hand. Vi har det bästa universitetet. Vi har läkarutbildning. Vi har Universitetssjukhus. Vi har läget.

Men i en regiondialog kan man inte gå in och säga att Örebro ska vinna på allt. Knäckfrågan är hur vi delar på gracerna. Vilka starka områden ska Karlstad få utveckla? Och på vilket sätt ska Västerås växa? Hur skapar vi en stark region med tre regionala centrum som samverkar kring hela regionens utveckling?

Jag har funderingar kring detta. Regionerna handlar om utbildning, arbetsmarknader, tillväxt, infrastruktur, administration. Det handlar om att våga bestämma var centrum för vart och ett av dessa områden ska ligga. Västerås, med sin starka näringslivsprofil, får hantera arbetsmarknad och tekniktillväxtfrågor. Karlstad, med sin förankring i svensk basindustri, hanterarregional utveckling och industriella frågor. Örebro, med universitet och läge, hanterar utbildning och administration.

Detta är inte någon självklar fördelning. Och framförallt är den inte komplett. Den måste diskuteras. Men någon måste sätta ner foten och våga börja diskussionen.

Det andra alternativet är inte någon stor Svealand/Södranorrlandsregion. En sådan region vore förödande för Örebro. Istället handlar det då om att göra Örebro län så starkt att vi klarar oss själva. Länet kan säkerligen utvidgas så att såväl östra Värmland som västra Västmanland och Södermanland anknyter. Men det krävs i så fall mer.

En liten Örebroregion förutsätter öppenhet och förändringsvilja. Det kommer att påverka alla regionala aktörer. Landstinget måste sluta med sin socialistiska aversion mot att sälja vård och istället bli den bästa vårdförsäljaren. Universitetet måste säkra sin framtid genom internationella koalitioner. Näringslivet måste stötta infrastrukturarbetet på ett helt annat sätt än idag. Örebro kommun måste säkra möjligheter för en stark regional administration med såväl nationella som internationella kontakter.

Detta är en möjlighet. Den är inte optimal. Men den är bättre än att förtvina i en region styrd av Uppsala och Västerås.

Våga tänk regionalt

När jag tog över som kommunstyrelseordförande gjorde jag det i ett län utan samarbete. Örebro var ansedd som storebror i alla lägen. Det fanns en tydlig politik där Örebro skulle ta allt. Det fanns inget näringslivssamarbete, snarare en konkurrens mellan olika kommuner om företagen. Det fanns inga regionala mötesplatser, annat än de formaliserade, partipolitiserade, i regionförbund och landsting.

Ett av mina största arbeten i det tysta har varit att försöka förändra detta. När vi fick en ny kommundirektör blev en av hans viktigaste uppgifter att söka kontakt med alla andra kommunchefer i länet för att diskutera hur vi samarbetade och samverkade. Jag hade hoppats att det skulle gå att ordna liknande träffar med kommunstyrelseordförandena. Tyvärr var det partipolitiska trycket där för hårt. I princip inga socialdemokrater ville komma på den träff jag ordnade. Det var synd, men det var mer en sporre att försöka mer än att ge upp.

För mig är det regionala samarbetet högprioriterat. Skälet är enkelt: Örebro kan inte vara en tillväxtpunkt i en annars degenererande region. Örebro måste växa tillsammans med sina systrar och bröder i länet. Vi kan gärna agera lok, men vi måste ha alla vagnarna med oss.

Under åren har jag därför haft kontakt med flera kommunföreträdare inom olika sakfrågor:

Jag tycker till exempel det är självklart att vi ska samverka med Hallsberg kring kombiterminalen, för att värna Hallsbergs status som Sveriges järnvägsknutpunkt nummer 1. (Här har örebrosossarna varit emot - de har velat bygga en konkurrerande kombiterminal i Örebro)

Jag tycker till exempel att det är självklart att Örebro stöttar Karlskoga kommun när det gäller utvecklingen av civil industri med militär teknologi. Därför stöttade vi ett projekt i fjol med 100.000:- kronor. (Här var sossarna med, men med stor tvekan.)

Jag har varit i Nora och pratat järnväg. För mig är det självklart att Nora ska knytas närmare Örebro, eftersom boendemiljön i Nora är helt annorlunda än den i Örebro och skapar ett gott komplement. (Här är sossarna faktiskt med på vagnen, men först sen koalitionen presenterade projektet. Men det är gott så!)

Och jag har gett kommundirektören i uppgift att se vilka samarbetsprojekt vi kan göra tillsammans. Gemensam lönehantering i alla kommuner? Gemensam upphandling? Gemensamma myndighetsfrågor? och så vidare. Och mitt besked har varit tydligt: Det är inte säkert att verksamheterna ska läggas i Örebro, snarare tvärsom. Vi måste värna en stark arbetsmarknad även i länets mindre orter.

Och arbetet har gett resultat. Idag har vi ett allt närmare samarbete på tjänstemannannivå. Kommuncheferna träffas regelbundet. Näringslivskontoret samarbetar också med Arboga (förutom Kumla och Hallsberg) för att skapa en bättre näringslivsregion. Det är bra.

Utmaningen är nämligen enorm. Om vi inte klarar av att samarbeta i länet kommer andra att ta den plats som borde varit vår. Ett par exempel:

Örebro kan bli centralort i en ny större region, med alla fördelar det har att ha det administrativa centret på plats, eller en perifer ort i en annan region med regioncentrum långt bort.

Örebrolandstinget kan bli centrum för högspecialiserad sjukvård i en region, med alla fördelar det har, eller ett undersjukhus till ett annat sjukhus långt borta.

Örebro kan bli en utvecklingsmotor med ett universitet som växer som forsknings- och utvecklingsarena. Eller så blir vi ett utbildningsuniversitet utan forskning och därmed sämre utveckling för företag och näringsliv.

Och så vidare...

I fyra år har jag pratat regionfrågor, gensvaret från andra partier har varit ljumt, för att uttrycka sig milt. Men nu börjar det vända. Det är bra. Örebros plats på kartan måste ständigt försvaras genom utveckling, förnyelse och förändring.

Media: NA

Regionfrågan igen

Jag fortsätter att driva regionfrågan. Dels för att jag tror den är viktig. Dels för att ingen annan gör det. Landstinget har i denna fråga, liksom i nästan alla andra, ingen struktur eller strategi för sitt arbete. Vad Örebro läns landstings socialdemokrater vill med landstinget, och hur de vill utveckla det, är höljt i dunkel.

För Örebro är regionfrågan central. Allt mer klarar läget kring hur staten vill hantera de framtida statliga myndigheternas regioner. Storstockholm kommer med största sannolikhet inte att sträcka sig till Västerås, vilket öppnar nya möjligheter för både Västerås och Karlstad, men framförallt för Örebro.

I den gamla Ansvarsutredningen lades grunderna fast för hur en region skulle formeras. Det handlar om att skapa arbetsmarknadsregioner, med inomregionspendling. Det handlar om att bygga en region kring ett universitet och det handlar om att bygga en region kring ett region- eller universitetssjukhus. I den blivande mellansvenska regionen är Örebro den självklara centralorten i ett sådant arrangemang.

Men det handlar om att vi måste sköta våra kort rätt. För något år sedan höll socialdemokraterna i landstinget att skjuta allt i sank, när de ville ha region med Dalarna, Gävleborg och Uppsala. I en sådan region hade knappast USÖ och definitivt inte Örebro Universitet överlevt. Vad de nu vill är som sagt höljt i dunkel.

Därför måste Örebro kommun träda fram. Örebro är den självklara centralorten för den nya regionen med Värmland, Västmanland och Sörmland. Vi har universitetet. Vi har USÖ. Vi har erfarenhet av förvaltning. Vi har läget.

Men alla dessa fördelar kan spelas oss ur händerna om vi inte jobbar strategiskt. Vi måste värna våra egna styrkor på samma gång som vi bygger allianser. I ett trenodssamarbete med Karlstad och Västerås handlar det om att finna en lösning där alla är vinnare. När vi i Örebro säger att vi ska vara centralorten i den nya regionen, måste vi samtidigt säga vilka styrkor Västerås har och vad de kan bidra med, och gynnas av i den nya regionen. På samma sätt är det med Karlstad.

En del gillar inte regionbildningen, inte partier, inte heller politiker. Den inställningen kan man ha. Men om man hårddrar den kommer den att innebära att man hamnar på mellanhand. Staten planerar en ny regionbildning för sina myndigheter. Det kommer att påverka kommuner och landsting. Antingen står man bredvid och reagerar först när allt är på plats. Eller så jobbar man och agerar för att skapa största möjliga nytta för sina medborgare.

Jag tror på att det senare är det riktiga. Det har jag jobbat för de senaste åren. För Örebros bästa. Det jobbet vill jag fortsätta.