Feltänkt om regioner (men vem bryr sig???)

När bilden av den nya regionindelningen nu blir allt tydligare,  regeringen fortsätter på den inslagna vägen och en massa lokala och regionala politiker hänger på som om det vore den viktigaste frågan de har att göra med (det är det absolut inte!), borde väl någon ställa den avgörande frågan, typ:

Varför ska vi ha en regional indelning i Sverige, med direktvalda regionparlament?

Frågan är egentligen aktuell redan idag. Landstings- och regionfullmäktigeval brukar kallas de glömda valen. Den politik som först i landstingen och regionerna är mycket sällan uppmärksammad, vare sig av medborgare eller media. Politikområdena, i huvudsak vårdfrågorna, är i sig inte speciellt lämpade för en lokal eller regional styrning. Professionalitetens gränser sätts i huvudsak genom tillgången på resurser, inte genom lokala försök till verksamhetsstyrning. Med en allt mer ökad patientmakt, reduceras de lokala politikernas arena än mer.

Denna utveckling har varit på gång länge. Sjukvårdens ökade specialisering och statens delvis hårdare grepp om synen på valfrihetssystem är bara den sista i raden av de forna landstingens förändring.

I detta läge väljer staten ett angreppssätt som måste ifrågasättas. Genom att öka regionernas storlek och ge dem delvis utökat ansvar inom framförallt trafik- och tillväxtområdena menar staten att en ökad effektivitet ska nås.

Men huvudfrågan; om det är nödvändigt med val till storregionala parlament, ställs inte ens. Även om det mesta talar för att den frågan är avgörande.

Skulle Sverige indelas i ett mindre antal regioner kommer det att innebära att den demokratiska grunden för dessa regioner eroderar. Redan idag kännetecknas alltså landstingsvalen av ringa intresse och lägre demokratisk legitimitet än såväl kommun- som riksdagsval. Partiernas nomineringsprocesser är sällan inriktade på landstingsvalen. Kandidaterna sällan de framträdande. Medborgarintresset är lågt.

Hur blir det då om Örebroarnas företrädare finns i Uppsala, Kalmarbornas i Jönköping och Kirunabornas i Sundsvall? Hur många örebroläningar kommer att vara företrädda i parlamentet, i styrelsen och i nämnderna? Finns det något som talar för att den demokratiska legitimiteten kommer att öka? Eller är det snarare så att avstånden blir så stora att de regionala valen blir ett spel för ett ointresserat medborgargalleri?

Hur kommer den demokratiska förankringen att kunna ske? För att ta det personligen närmaste exemplet: Den region Örebro län kan komma att tillhöra (gud hjälpe oss...) kommer att ha 1,7 miljoner innevånare. Med ett regionparlament på cirka 150 personer innebär det att Örebro län kan räkna med 24 ledamöter. Med dagens parlamentariska situation innebär det 4,6 socialdemokrater, 2,06 moderater, 1,27 sverigedemokrater, 0,79 vänsterpartister och 0,63 miljöpartister, centerpartister, kristdemokrater och liberaler. Örebro län kommer inte att ha någon representation av alla dessa mindre partier. Den demokratiska legitimiteten urholkas. Makten flyttas och ansvarsutkrävandet blir en chimär. För en liberal i Karlskoga kan den närmaste liberala regionparlamentsledamoten bo i Norrtälje, Älvdalen eller Nyköping… Är det ens möjligt att tro att det kommer att fungera?

Vad är då alternativet? Ett självklart alternativ är att fortsätta hävda att landsting och mindre regioner har ett demokratiskt värde som är större än eventuella storregionala effektivitetsvinster. Sannolikt går det att samarbeta bättre kring frågor som är större än den egna regionen/landstinget. Men är det tillräckligt? Finns ens idag denna landstingsbaserade demokratiska legitimitet som skulle väga över?

Ett bättre alternativ är att avskaffa den svenska mellannivån. Istället för en förstoring till ett fåtal gigantiska regioner utan demokratisk legitimitet, kan det vara bättre ur såväl ett effektivitets- som demokratiutfall att nationalisera den regionala nivån. Genom att göra framtidens regioner till självständiga, statliga myndigheter, där regeringen tillsätter de styrelser (gärna utifrån ett parlamentariskt underlag med förtroendevalda som ledamöter) som har att administrera i huvudsak statligt beslutade verksamhetsmål med statligt dimensionerade resurser, får regeringen ett tydligare uppdrag och väljarna större möjligheter att utkräva ansvar för fattade beslut.

Motståndet mot ett sådant förslag kommer inte från medborgarna. Det är knappast huvudmannaskapet för vården som är i deras fokus. Istället handlar det om ett internt, partimedlemsförankrat, motstånd. Det är de idag förtroendevalda, region- och landstingsråd, som ser sin makt begränsad och sin frihet kringskuren. Oavsett parti är de redan valda mer representanter för en befintlig organisation, än för de medborgare de är satta att företräda.

Den förra Alliansregeringen insåg att en organisationsförändring med ett behållande av de tre nivåerna aldrig skulle gå att genomföra med stöd från partiernas egna organisationer. Det dåvarande kravet att en regionförstoring skulle ske underifrån var ett effektivt sätt att de facto sätta ett stopp för de processer som inletts genom den Ansvarskommitté som regeringen Persson tillsatte 2003 och som avrapporterades till statsrådet Odell 2007. Det är uppenbart att den nuvarande regeringens arbete och de förslag som nu presenteras har sin grund i det material som denna kommitté tog fram. Sex-regionstanken fanns redan då. Kartskisserna är mycket lika.

I mer än tio år har kommun- och landstingspolitiker lagt tid, kraft och engagemang på en fråga som inte lett någon vart. Och detta energitapp fortsätter. Även om en ny trenivå-organisation får riksdagens godkännande kommer genomförandet att ta ytterligare tid, engagemang och kraft från politikernas viktigaste uppdrag; att värna vården och utveckla patientperspektivet.

Det är orimligt, närmast en politisk skandal, att politiker från alla partier valt att delta i detta ineffektivitetsarbete i ett läge där den offentliga sektorn skriker efter tydligt ledarskap, nödvändig förändring och ständigt förbättringsarbete. Det vården, välfärden och tillväxten behöver är inte fler utredningar, längre samtal mellan redan informerade politiker och än mer kompromissande för att finna den minst dåliga lösningen, eller ett kvarblivande vid status quo.

Regeringen borde inse sitt ansvar. Antingen är det som idag kallas regional demokrati viktigare. Eller så överväger effektivitetsvinsterna. Det är bara att välja. Men det måste väljas nu.

Tea Party -> syjunta

Jag ska börja med det mest kontroversiella: Vi behöver en svensk Tea Party-rörelse! (vågar man skriva så i dessa dagar?)

Men: Det mesta den amerikanska varianten står för kan man förkasta...

Nu blir kanske frågan: Vad menar han egentligen? Jo:

Jag har varit aktiv i lokalpolitiken i Örebro i drygt 20 år. Men min bakgrund är inte politikerns. Jag blev inte aktiv förrän i 30-årsåldern. Innan dess hann jag med både studier och arbete. Heltidspolitiker blev jag inte förrän efter 40-årsdagen. Under hela denna period har jag sett hur kraven på den offentliga sektorn ökat. Ofta har svaret på alla utmaningar för samhället varit: Mer resurser till det offentliga. Eller: Mer personal till det offentliga. Eller: Nya uppdrag för det offentliga. Det finns snart sagt inget som inte kommuner, landsting eller stat ska klara av.

Under en lång tid har jag också varit tillskyndare för en sådan politik. Den typ av liberalism jag bekänt mig till har ofta inneburit att det offentliga ska göra mer. Så länge det finns välfärdsproblem så finns det utrymme för ökade offentliga utgifter. Inte förrän alla är garanterade välfärd så kan vi inom det offentliga slå oss till ro.

Men jag har under lång tid funderat över dessa "sanningar". Funderingarna började redan på 1990-talet då jag i en artikel i Dagens Industri kunde läsa om effektivitet i kommunal förvaltning. De skrev om att det inte var kostnaderna som betydde mest när det gällde kvalitet. Istället var det kommunernas effektivitet som var avgörande.

De senaste åren har detta blivit övertydligt. Sveriges Kommuner och Landsting, ibland tillsammans med andra aktörer, har givit ut en mängd "Öppna Jämförelser". Där kan man gång efter annan visa att välfärdens kvalitet inte i första hand hänger samman med hur mycket den kostar, utan hur effektiv kommunen är, hur mål hanteras, uppföljning och utvärdering sker och hur man arbetar med lärande organisationer.

Detta är den ena grundstenen i mina tankar kring behovet av en svensk Tea Party-rörelse. Var finns de som vågar ifrågasätta den "sanning" som framförallt byggts av socialdemokrater som trodde på det allomfattande folkhemmet? Var finns den svenska rörelse som kräver mer kvalitet för de skattepengar man lägger, istället för att kräva mer resurser, större offentligt uppdrag, ökade kommunala utgifter?

Den andra grundstenen är synen på människan. Jag är sprungen ur några av de folkrörelser som byggde det moderna Sverige. Frikyrkorörelsen. Nykterhetsrörelsen. Naturskyddsrörelsen. Dessa folkrörelser befolkades av män och kvinnor som i gemenskap förändrade inte bara sina egna liv, utan även sina närmastes och till slut även samhället. Deras utomparlamentariska agerande lade faktiskt den starkaste grunden för den svenska demokratin.

Jag kan berätta om hur mina släktingar förändrade sina liv. Från försupenhet till nykterhet. Från fattigdom och utanförskap till arbete och innanförskap. De var inga speciella människor. De flesta har gjort mycket små märken i tiden. Men de förändrade sina egna liv, sina familjers situation, blev engagerade i nykterhetsrörelse och frikyrkorörelse, byggde sin egen framtid.

Hur ser dessa klassresor ut idag? Var finns de som säger: Jag vill klara mig själv! Jag vill göra det tillsammans med mina grannar! Vi vill göra det tillsammans!

Jag tror att det finna stora risker i att vi politiker, den offentliga sektorn, svensk media, i alldeles för stor utsträckning är så fast i det socialdemokratiska folkhemmet att vi inte ens reflekterar över att det skulle kunna finnas en annan utvecklingsväg än den vi kört de senaste årtiondena. En väg där egenmakten ökar. En väg där staten inte ska göra allt. En väg där de enskilda människorna säger: Vi kan själva bygga det samhälle vi vill ha, utan den överbyggnad som politiker och offentliga tjänstemän innebär.

Visst finns det faror i en sådan utveckling. Om den skulle bli som i USA, där den populistiska, reaktionära, högervridna Tea Partyrörelsen agerar, riskerar vi ett samhälle med ökande klyftor.

Men om ingen ställer frågan om gränserna för det offentliga uppdraget, om ingen söker förnyelsen för det civila samhället, riskerar vi istället ett samhälle där människor förkvävs, där eget engagemang eroderar, där utvecklingen avstannar, där demokratin till slut eroderar och bara det teknokratiska skelettet står kvar.

När nu de nya moderaterna snart är lika socialdemokratiska som de gamla socialdemokraterna i sitt kramande om den offentliga sektorn, när det politiska slagfältet blivit koncentrerat till en minimal mittfåra, där politiken handlar mer om vem som är duktigast att styra istället för om ideologier, då behövs de andra tankarna mer än någonsin. I dagens DN reflekterar Håkan Bodström över detta. Demokrati handlar om att bryta åsikter, att samtala utifrån olika utgångspunkter, att försöka vinna individer, väljare, medborgare för den egna saken. Ett land med bara en politik, en åsikt, ett parti för alla, är en demokratisk mardröm.

Jag kallar mig fortfarande för vänsterliberal. Men för mig är en vänsterliberal hållning en hållning som tror på den enskilda människans möjligheter. En vänsterliberal hållning är en hållning som tror på att människor i gemenskap kan förändra både sig själva, sina närmaste och samhället till det bättre utan att det offentliga alltid lägger sig i.

Det borde gå att förena en diskussion om det offentliga uppdragets omfattning, med kraven på ett samhälle med ökad social jämlikhet. Det borde vara uppdraget för en svensk variant för en svensk Tea Party-variant. Varför inte kalla den syjunta, en rörelse som betytt mer för samhällsutveckling och samhällsansvar än de flesta anar!