Tänk vad förskräckligt det vore om Storstenshöjden och Ånnaboda konferens ägdes av en privat företagare. Det vore oacceptabelt! Man vet ju vad privata företagare vill. Det handlar bara om vinst för dem själva. De kommer att stänga Kilsbergen för örebroarna, bygga nya hus och sätt upp staket.
Nej - det enda som garanterar örebroarnas tillgång till Kilsbergen är att kommunen är kvar som en stark ägare. Kommunen ska aldrig sälja ut den fantastiska tillgång som Ånnaboda och Storstenshöjden är!
Ungefär så lät det från de båda vänsterpartierna för några år sedan. Skrien från socialdemokraterna, Lena Baastad, Jonas Karlsson och Björn Sundin, var både högljudda och skrämmande. De försökte verkligen måla upp en bild av att Kilsbergen, Ånnaboda och Storstenshöjden skulle stängas. Att örebroarna inte skulle få komma dit om man inte betalade för sig.
I samma båt som sossarna satt vänsterpartisterna. De överklagade, försenade och försökte på alla sätt stoppa såväl försäljningen av Storstenshöjden som Ånnaboda konferensanläggning. Skälet var enkelt: Kommunen skulle vara kvar som ägare.
Sannolikt betydde detta en del för valutgången 2010. Som de mästare på negativ kampanj sossarna i Örebro är, skapade även denna bild en känsla av att någon (koalitionen som styrde) höll på att sälja ut kommunens tillgångar och stoppa örebroarna från att nå Kilsbergen. Att det inte var vare sig sant eller troligt spelade ingen roll.
Och det märks nu.
För nu är det annat ljud i skällan. Nu säljer sossarna såväl Storstenshöjden som Ånnabodaanläggningen till en nationell exploatör. Just en sådan exploatör som de målade ut som nästan hin onde för några år sedan, är idag hedersgäst vid det socialdemokratiska avtalsbordet.
Hur kan det gå så?
Jag har egentligen inget annat svar än att socialdemokraterna i Örebro helt saknar såväl politisk inriktning som politisk "heder". Ingen kan säga vart de styr Örebro idag. Vad vill de egentligen med den makt de har? Svaret kan väl inte bara vara att låta ombudsmännen gå ut och ställa ledande frågor till örebroarna på vardagskvällarna? Ett parti finns väl för att det finns en politisk vision om ett samhälle man ska bygga. Men inte hos socialdemokraterna i Örebro...
Och den saknade "hedern" visar sig gång efter gång. Baastad & Co kan lova i princip vad som helst före ett val. Men efter valet gäller något helt annat. Det kan handla om skolnedläggningar, om trygghet för de äldre, om jobb i Vivalla eller om föreningslokaler.
Och det kan handla om ett köp av ett par anläggningar som är så fel före ett val, men så rätt efter.
För det är rätt. Det som var rätt för Folkpartiet 2008, är lika rätt idag, när socialdemokraterna genomför den liberala politiken och säljer Storstenshöjden och Kilsbergen. En kommun ska inte driva konferensanläggningar. En kommun ska inte driva slalombackar. Det är något för de privata företagen.
Nu kan Branäs, som jag välkomnar som ägare, exploatör och risktagare, skapa något nytt kring Storstenshöjden och Ånnaboda. För området behöver utvecklas. Det behövs fler stugor, en bättre konferensanläggning, ett bättre hotellboende, mer aktiviteter, en större skidanläggning o.s.v. om det ska finnas någon framtid i Ånnabodaområdet.
Den utvecklingen hade kunnat starta för fem år sedan. Om vi hade fått genomföra våra planer utan att vänsterpartierna på alla sätt satt käppar i hjulen, hade kommunen sparat miljonbelopp, besöksnäringen blivit framgångsrikare, Ånnaboda berikats och örebroarna fått en bättre välfärd. Istället har det blivit år av förseningar, domstolsförhandlingar, tusentals kronor i advokatkostnader, strider mellan kommunen och företagarna, stoppad utveckling och år av fortsatta förluster.
Vad innebär nu detta för kommunen ekonomiskt? Vi har inte fått reda på någonting ännu. Den nuvarande kommunledningen är ju inte så intresserad av att ha en dialog med någon annan än med media. Så jag får gissa:
Då gissar jag följande:
Kilsbergen Konferens och Lodge har ett negativt värde. Skulderna är större än tillgångarna. Det kommunen får betalt kommer inte att täcka skulderna. Kommunen får ta en förlust. Gissningsvis är den på mellan 5 och 10 miljoner kronor.
När kommunen lovar att säkra skidåkningen för Örebro Slalomklubb, betalar man också för det. Det innebär sannolikt att det i princip blir "gratis" att köpa slalombacken. När räntorna är så låga som idag, innebär även en liten ersättning en lånefinansiering.
Och så gissar jag vidare:
I förhandlingarna mellan kommunen (jag gissar att det är Björn Sundin och Staffan Isling som fört dem) har den nuvarande kommunledningen ställt i utsikt att köparen ska få tillgång till ytterligare kommunal mark. Sundin har jobbat med det förslaget under en längre tid, men allt sker som vanligt i hemlighet. Så frågan är nu mer vilka löften som givits, än om några löften givits.
Ur ett kommunalt perspektiv kan alla dessa ovanstående ekonomiska gissningar ändå vara bra för både kommunen och för köparen. För det är sämre att behålla en konferensanläggning som går dåligt, än att sälja den med förlust.
Och det är bättre att betala för en tjänst från en privat företagare, än att driva en slalomanläggning i ett kommunalt förlustbolag.
Och det kan till och med vara bra att ställa ut löften om ytterligare markförsäljningar för att vidareexploatera området. Om Ånnaboda ska kunna utvecklas behövs utveckling på många olika sätt.
Men för demokratins skull borde det ske i öppenhet, och inte bakom stängda dörrar.
Så för örebroarna, Örebro, Storstenshöjden och Ånnaboda är affären bra.
För Branäs, och för Storstenshöjden AB, är den också förhoppningsvis bra.
För oss liberaler, som värnar välfärden och slåss mot illojal konkurrens, är den bra.
Men vad säger egentligen sossarnas förtroendevalda, medlemmar och väljare???
Media: NA, SR, SVT
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett Storstenshjöden. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Storstenshjöden. Visa alla inlägg
2013-03-20
Den sista Sovjetstaten...
Det blev ett kapitel till. I sagan om Storstenshöjden. Och den är inte roligare.
I går på kommunstyrelsen var frågan om uppsägningen av arrendet och avhysningen av Storstenshöjden AB uppe för information. Kommundirektören informerade om sitt sätt att se på saken. Informationen skapade fler frågor än den eventuellt besvarade. Och den pekade än en gång på att detta inte är en fråga för kommundirektörer, utan för de ansvariga politikerna, Lena Baastad och Björn Sundin.
Några av de frågor som informationen ställde var:
Accepterar kommundirektören att Storstenshöjden egentligen köpt anläggningen, eftersom han accepterar att de inte anser sig bundna av arrendeavtalet?
Vad innebär uppsägningen konkret?
Vad innebär beskedet om avhysning konkret?
Finns legala förutsättningar för såväl uppsägning som avhysning?
Vad kommer det att kosta?
Jag fick inga svar på några frågor. Det var bara det skrivna ordet som gällde. Därför yrkade jag att kommunstyrelsen skulle besluta:
att återkalla delegationen för kommundirektören i alla frågor som rör mellanhavandena mellan kommunen och Storstenshöjden AB. (Skälet var självklart att få ansvaret att falla på dem det ska falla på, majoritetens politiker i allmänhet och Lena Baastad och Björn Sundin i synnerhet.)
att få en ekonomisk redovisning av kostnaderna för uppsägningen och vilka kostnader en avhysning skulle innebära för kommunen. (En uppsägning av ett arrende innebär att kommunen måste lösa ut arrendatorn, eller att arrendatorn tar alla sina grejor med sig och kommunen måste köpa nytt.)
Lena Baastad och Rasmus Persson (c) yrkade på avslag. Alla S, KD och C-ledamöter röstade för avslag. Ingen förvånad. Kommunstyrelsens ordförande vill inte ta ansvar. Kommunens medborgare ska hållas utan information.
Idag på kommunfullmäktige skulle samma fråga diskuteras, eftersom Folkpartiets motion om försäljning av Storstenshöjden AB skulle behandlas. Det blev ungefär samma diskussion en gång till.
Skillnaderna är kända. Vi i Folkpartiet, Miljöpartiet och Moderaterna vill sälja. Socialdemokraterna säger att de vill sälja, men inte till Storstenshöjden. Vänstern vill inte sälja. Vad KD och C vill är lika oklart som det mesta andra i deras politik, annat än att de stödjer sossarna i det mesta.
Jag har bloggat om några av de senaste turerna i mina förra bloggar. Jag trodde knappast att det kunde bli värre. Men det blev det.
Som avslutning på debatten gick Lena Baastad idag upp och berättade att hon gett kommundirektören i uppdrag att undersöka vad Fritidsförvaltningen kunde göra för att hålla backen igång även efter en avhysning av Storstenshöjden AB. Jag kippade efter andan!
Här går kommunstyrelsens ordförande i Sveriges sjätte största stad ut och berättar att hon har gett kommundirektören i uppdrag att undersöka hur han ska driva en anläggning, utan att det finns någon laglig grund för direktivet. Oavsett vad Lena Baastad tycker, är inte äganderätten till anläggningen klar. Oavsett vad Lena Baastad tycker, äger inte kommunen alla de investeringar som Storstenshöjden AB gjort i anläggningen de senaste åren.
Det Lena Baastad nu gör, är alltså att hon ger kommundirektören i uppdrag att planera för att en kommunal förvaltning ska använda en privat företagares egendom för att driva en anläggning som har en oklar ägarbild.
Jag är ingen juridisk expert, mina juridiska studier ligger för långt tillbaka, men att en kommun planerar för att ta över en privat näringsidkares egendom verkar för mig vara som att planera för en brottslig gärning. Kommunen ska, enligt kommunstyrelsens ordförande, planera för att driva verksamheten vidare med den privata näringsidkarens egendom.
I andra länder, med andra politiska system, kallas det konfiskation. Det brukar användas i stater som inte har ett demokratiskt styrelseskick som grund. Men i Örebro ger kommunstyrelsens ordförande kommundirektören i uppdrag att planera för en sådan konfiskation. Och vad händer?
Jag skulle frankt vilja påstå att i 289 av Sveriges 290 kommuner skulle ett sådant uttalande leda till en omöjlig sits för såväl kommunstyrelsens ordförande som för kommundirektören. Krav på avgång skulle också följas av en nödvändig avgång. Den högste politiskt ansvarige kan inte uttala sig på det sätt som Lena Baastad idag gjorde i kommunfullmäktige i Örebro. Det är förnedrande för hela demokratin och hela det politiska systemet och för hela kommunledningen.
Men hittills har granskningen av Lena Baastads maktutövning varit i princip obefintlig. Så det som gäller i 289 av Sveriges kommuner, fortsätter nog att gälla i bara 289 kommuner.
I går på kommunstyrelsen var frågan om uppsägningen av arrendet och avhysningen av Storstenshöjden AB uppe för information. Kommundirektören informerade om sitt sätt att se på saken. Informationen skapade fler frågor än den eventuellt besvarade. Och den pekade än en gång på att detta inte är en fråga för kommundirektörer, utan för de ansvariga politikerna, Lena Baastad och Björn Sundin.
Några av de frågor som informationen ställde var:
Accepterar kommundirektören att Storstenshöjden egentligen köpt anläggningen, eftersom han accepterar att de inte anser sig bundna av arrendeavtalet?
Vad innebär uppsägningen konkret?
Vad innebär beskedet om avhysning konkret?
Finns legala förutsättningar för såväl uppsägning som avhysning?
Vad kommer det att kosta?
Jag fick inga svar på några frågor. Det var bara det skrivna ordet som gällde. Därför yrkade jag att kommunstyrelsen skulle besluta:
att återkalla delegationen för kommundirektören i alla frågor som rör mellanhavandena mellan kommunen och Storstenshöjden AB. (Skälet var självklart att få ansvaret att falla på dem det ska falla på, majoritetens politiker i allmänhet och Lena Baastad och Björn Sundin i synnerhet.)
att få en ekonomisk redovisning av kostnaderna för uppsägningen och vilka kostnader en avhysning skulle innebära för kommunen. (En uppsägning av ett arrende innebär att kommunen måste lösa ut arrendatorn, eller att arrendatorn tar alla sina grejor med sig och kommunen måste köpa nytt.)
Lena Baastad och Rasmus Persson (c) yrkade på avslag. Alla S, KD och C-ledamöter röstade för avslag. Ingen förvånad. Kommunstyrelsens ordförande vill inte ta ansvar. Kommunens medborgare ska hållas utan information.
Idag på kommunfullmäktige skulle samma fråga diskuteras, eftersom Folkpartiets motion om försäljning av Storstenshöjden AB skulle behandlas. Det blev ungefär samma diskussion en gång till.
Skillnaderna är kända. Vi i Folkpartiet, Miljöpartiet och Moderaterna vill sälja. Socialdemokraterna säger att de vill sälja, men inte till Storstenshöjden. Vänstern vill inte sälja. Vad KD och C vill är lika oklart som det mesta andra i deras politik, annat än att de stödjer sossarna i det mesta.
Jag har bloggat om några av de senaste turerna i mina förra bloggar. Jag trodde knappast att det kunde bli värre. Men det blev det.
Som avslutning på debatten gick Lena Baastad idag upp och berättade att hon gett kommundirektören i uppdrag att undersöka vad Fritidsförvaltningen kunde göra för att hålla backen igång även efter en avhysning av Storstenshöjden AB. Jag kippade efter andan!
Här går kommunstyrelsens ordförande i Sveriges sjätte största stad ut och berättar att hon har gett kommundirektören i uppdrag att undersöka hur han ska driva en anläggning, utan att det finns någon laglig grund för direktivet. Oavsett vad Lena Baastad tycker, är inte äganderätten till anläggningen klar. Oavsett vad Lena Baastad tycker, äger inte kommunen alla de investeringar som Storstenshöjden AB gjort i anläggningen de senaste åren.
Det Lena Baastad nu gör, är alltså att hon ger kommundirektören i uppdrag att planera för att en kommunal förvaltning ska använda en privat företagares egendom för att driva en anläggning som har en oklar ägarbild.
Jag är ingen juridisk expert, mina juridiska studier ligger för långt tillbaka, men att en kommun planerar för att ta över en privat näringsidkares egendom verkar för mig vara som att planera för en brottslig gärning. Kommunen ska, enligt kommunstyrelsens ordförande, planera för att driva verksamheten vidare med den privata näringsidkarens egendom.
I andra länder, med andra politiska system, kallas det konfiskation. Det brukar användas i stater som inte har ett demokratiskt styrelseskick som grund. Men i Örebro ger kommunstyrelsens ordförande kommundirektören i uppdrag att planera för en sådan konfiskation. Och vad händer?
Jag skulle frankt vilja påstå att i 289 av Sveriges 290 kommuner skulle ett sådant uttalande leda till en omöjlig sits för såväl kommunstyrelsens ordförande som för kommundirektören. Krav på avgång skulle också följas av en nödvändig avgång. Den högste politiskt ansvarige kan inte uttala sig på det sätt som Lena Baastad idag gjorde i kommunfullmäktige i Örebro. Det är förnedrande för hela demokratin och hela det politiska systemet och för hela kommunledningen.
Men hittills har granskningen av Lena Baastads maktutövning varit i princip obefintlig. Så det som gäller i 289 av Sveriges kommuner, fortsätter nog att gälla i bara 289 kommuner.
2013-03-14
Storstenshöjden - Deckaren!
Det skulle kunna vara ett manus till en deckare. Om den lilla företagarens kamp mot överheten.
Kapitel 1) Spännande framtid.
Allt är bra. Avtal träffas. Värderingar sker. Köp ska genomföras. Alla är vänner.
Fast inte alla. Inom överheten finns slitningar. Vissa vill. Andra motarbetar. Ibland blir konflikterna synliga. Ibland blir den lilla företagaren beskriven som en som kommer att förstöra och förslösa.
Kapitel 2) Upp till ytan.
Någon kommer på att det saknas ett tillstånd. Det har saknats i över 20 år, men just nu, just när köpet ska genomföras, kommer det upp till ytan. Företagaren blir bekymrad. Överheten försöker dock lösa problemet så gott och så snabbt det går.
Men tiden tickar på. Tillstånden kommer inte på plats så fort som man skulle önska. Avtalet kan inte genomföras under den tid man hoppats. Den lilla företagaren blir orolig, för han ser att inom överheten håller de andra, de som inte vill, på att ta över.
Kapitel 3) Ny spelplan.
Inom överheten är det nu ombytta roller. De som hade makten har förlorat. De som inte ville samverka med den lilla företagaren är nu mäktigast. Det märks direkt. Det är svårt att få tala med överheten. Dörrar stängs. Telefonlurar slängs på.
Den lilla företagaren spelar ut ett av sina sista kort. Tillståndet finns inte på plats. Ändå väljer han att fullfölja avtalet. Han skrapar ur de sista sekinerna ur sin koffert och går till överheten och betalar. Han betalar inte bara för köpet, utan fullföljer alla de andra avtal som skulle fullföljas vid ett köp. Det handlar om mycket pengar.
Han som nu företräder överheten vill inte fullfölja avtalet. Han skickar tillbaka pengarna. Men inte allt. Han behåller allt annat som skulle betalats vid köpet. Att det inte är i överensstämmelse med avtalet bryr sig inte överheten om. Man är ju ändå överhet.
Kapitel 4) Mellanspel.
Till slut blir tillståndet klart. Nu borde ju allt lösa sig. Men nu krånglar den lilla företagaren till det. För att tillståndet ska vara användbart måste kommunen fixa allt praktiskt, tycker den lilla företagaren. När det är klart så blir köpet också klart.
Man kan i och för sig förstå den lilla företagaren. Tillståndet gjorde ju det inte möjligt för honom att driva sin verksamhet. Inte förrän allt det praktiska var på plats, kunde såväl intäkter som utgifter komma. Och överheten hade ju segat förr, så...
Men detta ger överheten en chans. Nu kan man påstå att det är den lilla företagaren som krånglat till det. Och nu börjar det bli obehagligt för den lilla företagaren. Överhetens företrädare vill ofta inte prata. Företrädaren hittar på nya regler och krav. Beslut som borde finnas, finns inte. Beslut tas utan att alla i överheten vet om det.
Kapitel 5) Det börjar brännas.
Det märks att överheten har bestämt sig. Den lilla företagaren ska bort. På alla möjliga sätt försöker man misstänkliggöra honom. Det handlar om bloggar, kommentarer, tweets, pressmeddelande, bilden ska sättas av en opålitlig företagare som bara ser till sin egen vinning. Alla överhetens medarbetare finns med, specialister som de är på kommunikation. (Här finns en risk att boken blir för lik Anders de la Mottes (geim) där spindoktorer ser till att de spinner verkligheten efter sin vilja, och där journalister och andra blir spindoktorernas nyttiga idioter - men den risken får man ta...)
Till slut kommer det oundvikliga. Överheten meddelar den lilla företagaren att allt är över. Inget avtal finns. Det är bara att acceptera överhetens alla villkor om den lilla företagaren vill vara kvar.
Den lilla företagaren är förtvivlad. Han försöker göra allt för att överheten ska lyssna. Han accepterar alla villkor för att avtalet ska fullföljas. Han kryper.
Men överheten har bestämt sig. Det gjorde den ju för länge sedan. Det som pågått i månader har bara varit ett spel för galleriet. Överheten har egna planer och ser den lilla företagaren bara som en ovidkommande detalj som måste hanteras så att den inte skadar överhetens storslagna planer.
Kapitel 6) Den lille slår tillbaka.
I sin skrubb har den lille företagaren och hans närmaste haft en förskräcklig tid. Allt som skett har påverkat dem både personligt och privat. Att bli beskriven som en ond företagare vars enda intresse är att sko sig själv på andras bekostnad tär. De vet nu inte vad de ska göra. Ge upp är ett alternativ. De funderar och funderar. Natten mörknar.
Så kommer morgonen. Kaffet är slut. De har bestämt sig. De kommer att löpa hela linan ut. De hoppas nu på att domstolarna ska ge dem rätt. En stämningsansökan lämnas in. Kanske vill nu överheten diskutera.
Men överheten, som redan bestämt sig, vill inte diskutera. Det är maktspråk som gäller. Beslut tas för att minimera möjligheterna för den lilla företagaren att vinna framgång. Beslut tas i det fördolda, bakom stängda dörrar för att göra det ännu svårare. Den lilla företagaren ska bort.
Men den lilla företagaren hoppas. Han fortsätter att driva sin verksamhet, trots att den på grund av överhetens alla misstänkliggöranden går rätt dåligt. Men hoppet lever.
Kapitel 7) Vid vägs ände?
Gäller avtalet, eller gäller det inte? Domstolen funderar och funderar. Något beslut väntas inte den närmaste tiden. Överheten, som ju menar sig ha all rätt på sin sida, lägger börda efter börda på den lilla företagaren. Men den lilla företagaren fortsätter kämpa. Vad kommer att hända?
Kanske får överheten panik när inte den lilla företagaren ger sig. Eller så är det bara så överheten ser på sin makt. En dag står överhetens hantlangare utanför den lilla företagarens dörr.
-Ge dig iväg! säger de. Du har ingen rätt att vara här! Det här är överhetens mark. Du har 14 dagar på dig!
Den lilla företagaren blir skakad över händelsen. Han inser följderna. Överheten har spelat ut sitt allra mäktigaste kort. Om inte den lilla företagaren får in pengar till sin verksamhet, kommer han inte heller att klara av att driva vidare rättsprocessen. Då återstår bara en konkurs, där överheten tar allt från honom och han ställs på bar backe.
Vad ska han göra?
Kapitel 8)
Nej - det finns inte något kapitel 8 ännu. Har överheten vunnit? Finns det en Erin Brockovich som likt en vit riddare kommer att rädda honom? Vilka nya utspel kommer att komma innan den spännande upplösningen? Är deckaren egentligen ett filmmanus till en Holywoodrulle, där den lille egentligen är hjälten som kommer att vandra bort mot solnedgången som en segrare? Eller är det ett manus till en realistisk teaterpjäs, där allt är grått, överheten vinner och allt går åt...
Jag vet inte. Men det sista kapitlet är sannolikt ännu inte skrivet.
Media: NA, SR Örebro, SVT Tvärsnytt
Kapitel 1) Spännande framtid.
Allt är bra. Avtal träffas. Värderingar sker. Köp ska genomföras. Alla är vänner.
Fast inte alla. Inom överheten finns slitningar. Vissa vill. Andra motarbetar. Ibland blir konflikterna synliga. Ibland blir den lilla företagaren beskriven som en som kommer att förstöra och förslösa.
Kapitel 2) Upp till ytan.
Någon kommer på att det saknas ett tillstånd. Det har saknats i över 20 år, men just nu, just när köpet ska genomföras, kommer det upp till ytan. Företagaren blir bekymrad. Överheten försöker dock lösa problemet så gott och så snabbt det går.
Men tiden tickar på. Tillstånden kommer inte på plats så fort som man skulle önska. Avtalet kan inte genomföras under den tid man hoppats. Den lilla företagaren blir orolig, för han ser att inom överheten håller de andra, de som inte vill, på att ta över.
Kapitel 3) Ny spelplan.
Inom överheten är det nu ombytta roller. De som hade makten har förlorat. De som inte ville samverka med den lilla företagaren är nu mäktigast. Det märks direkt. Det är svårt att få tala med överheten. Dörrar stängs. Telefonlurar slängs på.
Den lilla företagaren spelar ut ett av sina sista kort. Tillståndet finns inte på plats. Ändå väljer han att fullfölja avtalet. Han skrapar ur de sista sekinerna ur sin koffert och går till överheten och betalar. Han betalar inte bara för köpet, utan fullföljer alla de andra avtal som skulle fullföljas vid ett köp. Det handlar om mycket pengar.
Han som nu företräder överheten vill inte fullfölja avtalet. Han skickar tillbaka pengarna. Men inte allt. Han behåller allt annat som skulle betalats vid köpet. Att det inte är i överensstämmelse med avtalet bryr sig inte överheten om. Man är ju ändå överhet.
Kapitel 4) Mellanspel.
Till slut blir tillståndet klart. Nu borde ju allt lösa sig. Men nu krånglar den lilla företagaren till det. För att tillståndet ska vara användbart måste kommunen fixa allt praktiskt, tycker den lilla företagaren. När det är klart så blir köpet också klart.
Man kan i och för sig förstå den lilla företagaren. Tillståndet gjorde ju det inte möjligt för honom att driva sin verksamhet. Inte förrän allt det praktiska var på plats, kunde såväl intäkter som utgifter komma. Och överheten hade ju segat förr, så...
Men detta ger överheten en chans. Nu kan man påstå att det är den lilla företagaren som krånglat till det. Och nu börjar det bli obehagligt för den lilla företagaren. Överhetens företrädare vill ofta inte prata. Företrädaren hittar på nya regler och krav. Beslut som borde finnas, finns inte. Beslut tas utan att alla i överheten vet om det.
Kapitel 5) Det börjar brännas.
Det märks att överheten har bestämt sig. Den lilla företagaren ska bort. På alla möjliga sätt försöker man misstänkliggöra honom. Det handlar om bloggar, kommentarer, tweets, pressmeddelande, bilden ska sättas av en opålitlig företagare som bara ser till sin egen vinning. Alla överhetens medarbetare finns med, specialister som de är på kommunikation. (Här finns en risk att boken blir för lik Anders de la Mottes (geim) där spindoktorer ser till att de spinner verkligheten efter sin vilja, och där journalister och andra blir spindoktorernas nyttiga idioter - men den risken får man ta...)
Till slut kommer det oundvikliga. Överheten meddelar den lilla företagaren att allt är över. Inget avtal finns. Det är bara att acceptera överhetens alla villkor om den lilla företagaren vill vara kvar.
Den lilla företagaren är förtvivlad. Han försöker göra allt för att överheten ska lyssna. Han accepterar alla villkor för att avtalet ska fullföljas. Han kryper.
Men överheten har bestämt sig. Det gjorde den ju för länge sedan. Det som pågått i månader har bara varit ett spel för galleriet. Överheten har egna planer och ser den lilla företagaren bara som en ovidkommande detalj som måste hanteras så att den inte skadar överhetens storslagna planer.
Kapitel 6) Den lille slår tillbaka.
I sin skrubb har den lille företagaren och hans närmaste haft en förskräcklig tid. Allt som skett har påverkat dem både personligt och privat. Att bli beskriven som en ond företagare vars enda intresse är att sko sig själv på andras bekostnad tär. De vet nu inte vad de ska göra. Ge upp är ett alternativ. De funderar och funderar. Natten mörknar.
Så kommer morgonen. Kaffet är slut. De har bestämt sig. De kommer att löpa hela linan ut. De hoppas nu på att domstolarna ska ge dem rätt. En stämningsansökan lämnas in. Kanske vill nu överheten diskutera.
Men överheten, som redan bestämt sig, vill inte diskutera. Det är maktspråk som gäller. Beslut tas för att minimera möjligheterna för den lilla företagaren att vinna framgång. Beslut tas i det fördolda, bakom stängda dörrar för att göra det ännu svårare. Den lilla företagaren ska bort.
Men den lilla företagaren hoppas. Han fortsätter att driva sin verksamhet, trots att den på grund av överhetens alla misstänkliggöranden går rätt dåligt. Men hoppet lever.
Kapitel 7) Vid vägs ände?
Gäller avtalet, eller gäller det inte? Domstolen funderar och funderar. Något beslut väntas inte den närmaste tiden. Överheten, som ju menar sig ha all rätt på sin sida, lägger börda efter börda på den lilla företagaren. Men den lilla företagaren fortsätter kämpa. Vad kommer att hända?
Kanske får överheten panik när inte den lilla företagaren ger sig. Eller så är det bara så överheten ser på sin makt. En dag står överhetens hantlangare utanför den lilla företagarens dörr.
-Ge dig iväg! säger de. Du har ingen rätt att vara här! Det här är överhetens mark. Du har 14 dagar på dig!
Den lilla företagaren blir skakad över händelsen. Han inser följderna. Överheten har spelat ut sitt allra mäktigaste kort. Om inte den lilla företagaren får in pengar till sin verksamhet, kommer han inte heller att klara av att driva vidare rättsprocessen. Då återstår bara en konkurs, där överheten tar allt från honom och han ställs på bar backe.
Vad ska han göra?
Kapitel 8)
Nej - det finns inte något kapitel 8 ännu. Har överheten vunnit? Finns det en Erin Brockovich som likt en vit riddare kommer att rädda honom? Vilka nya utspel kommer att komma innan den spännande upplösningen? Är deckaren egentligen ett filmmanus till en Holywoodrulle, där den lille egentligen är hjälten som kommer att vandra bort mot solnedgången som en segrare? Eller är det ett manus till en realistisk teaterpjäs, där allt är grått, överheten vinner och allt går åt...
Jag vet inte. Men det sista kapitlet är sannolikt ännu inte skrivet.
Media: NA, SR Örebro, SVT Tvärsnytt
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)