Per(s)onkult

På torsdagseftermiddagen blev jag uppringd av några journalister. De hade alla samma typ av fråga:

-Varför ska Lena Baastad avgå?

Jag blev rätt ställd, eftersom jag inte hört något om det. Men det hade kommit en inbjudan till en presskonferens på fredagen och journalisternas analys var samstämmig: Lena Baastad skulle avgå. Frågan var inte "om", utan "varför".

Journalisternas egna tolkningar var lite olika.

En tolkningslinje handlade om personliga skäl; många sjukdomar, inte ork, inte vilja, andra önskningar.

En annan tolkningslinje rörde makt: Det som är uppenbart, att det inte är Lena Baastad som styr Örebro kommun, skulle bli offentligt. Björn Sundin skulle ta över även formellt.

Ingen av journalisterna funderade kring om Baastad hade fått andra, bättre politiska uppdrag, skulle kandidera till riksdagen eller någon annan politisk församling.

Och ingen hade ens i tanken att partiet kallade ihop media för att Baastad skulle berätta om att hon kandiderade för att bli socialdemokraternas toppkandidat ett val till. Det fanns inte ens i det yttersta av journalisternas medvetande.

Men så var det alltså. Och av vad jag kunnat följa på sociala media och även på t ex NA.se tycker rätt många journalister att de är lurade, blåsta. Eller som en av journalisterna skriver på twitter: Må vara att Lena Baastad inte finns på twitter, men leka med media kan hon :) #busted

(För er som inte är så inne på twitter betyder att man märker en tweet med en # (hashtag) att man vill specialmarkera vad man tycker, tänker, känner, eller vill koppla ihop tweeten med. Journalistens #busted betyder alltså "lurad" eller för att kopiera från ett fritt lexikon på internet "caught out doing something wrong and therefore in trouble you are so busted")

Ändå är det några andra lärdomar (än att journalisterna blivit lurade av sossarna) man kan dra av eftermiddagens händelser:

För det första är det frågan om vem som bestämmer i Örebro. Lena Baastad må vara kommunstyrelsens ordförande formellt. Men i princip alla inser att det inte är hon som styr. Det finns andra som ligger bakom. Idag blev det än mer uppenbart.

För det andra är det lika uppenbart att Baastads ställning är enormt svag. När partiet kallar till en presskonferens med henne där hon fritt ska prata om sin politiska framtid, blir den automatiska tolkningen från hela journalistkåren att hon ska avgå. Frågan verkar inte vara om, utan när det ska ske. När hon säger att hon vill fortsätta, blir det till och med en nyhet. Kan man tänka sig att någon annan ledare skulle ha behov av att göra den markeringen?

För det tredje visar det sig att socialdemokraternas mediala strategier ibland slår knut på sig själva. Socialdemokraterna har fler politiska journalister i sina kanslier, än vad som finns på Nerikes Allehandas redaktion. De är vana att styra och ställa med den verklighet de vill få fram. Som jag skrivit tidigare jobbar de mycket medvetet med bilden av Lena Baastad. Hon får inte ta ansvar för några jobbiga beslut, där skyfflas tjänstemännen fram. Istället ska hon ut i media och lova, eller fronta positiva beslut.

Och då kommer vi till den sista lärdomen. Socialdemokraterna i Örebro har under lång tid medvetet byggt en personkult kring Lena Baastad. Vi såg den formas under förra perioden. I valen 2010 och 2011 handlade socialdemokraternas kampanj mer om Baastad än om politik. Örebro har aldrig någonsin varit så uppskyltat med valaffischer med bara ett ansikte som under dessa val. Den förhoppade valvinsten 2014 har också byggts kring personen Lena Baastad. Exemplen på kultskapandet finns exempelvis hos de egna twittrarna, som John Johansson som idag skriver: PK för att berätta att Örebros populäraste politiker, vars förtroende sist det mättes var störst vill fortsätta.

Den bilden får inget nagga. Och försöker någon göra det går hela den socialdemokratiska organisationen i taket, som Björn Sundin gjort idag.

Men i personkultbyggandet har man gått för långt. När man tror sig äga sanningen, och ser en person mer som ett alltid gott, onåbart objekt, än ett mänskligt, felbart subjekt, kan man också förleda sig själv att tro att alla andra också ser den bilden. Och det var det som skedde idag.

De socialdemokratiska spindoktorerna trodde att alla såg den bild de själva såg, att den onåbara, goda, skulle framträda för folket för att berätta om sina storslagna framtidsplaner. Men de insåg inte att den allmänna tolkningen var den motsatta: Att folket ser en svag ledare, eller kanske inte ens en ledare utan en människa som visas upp av dem där bakom som verkligen bestämmer.

Och då skär det sig rejält. Journalisterna känner sig lurade. Socialdemokraterna blir arga, när deras egna uppbyggda bild raseras. Och det förtroende som ändå byggts mellan partiets spindoktorer, Lena Baastad och journalisterna, raseras på ett ögonblick.

Tyvärr är det väl så här politiken kommer att se ut i framtiden. Allt mer handlar om person. Allt mindre om politik. När de politiska skiljelinjerna blir allt svagare, när de stora partierna inte agerar utifrån ideologi utan utifrån att pragmatiskt administrera ett rådande system, blir frågan mer om vem som verkar bäst på att administrera, inte vilket samhälle man vill ha. Partiernas spindoktorer skapar bilder av den verklighet man vill förmedla, istället för att beskriva den verklighet som finns. Och ideologiernas framtidsvisioner om det samhälle som just detta parti vill bygga, försvinner. Istället för att berätta om vad man vill, ställer man frågor om både smått och stort för att i vart fall få det att se ut som om man bryr sig om vad medborgarna tycker.

Då spelar det inte heller någon roll vem det är som bestämmer i kommunen. Det kan lika gärna vara tjänstemännen. För den socialdemokratiska politiken bygger inte på att ta ansvar. Den bygger på att komma rätt ut i media för att få fortsätta att sitta på rätt positioner. Det är därför kommunstyrelsens ordförande aldrig tar ansvar för besparingarna. Det är därför tjänstemännen tvingas skapa nyord som "omprioriteringar" när det handlar om kraftiga besparingar. Det är därför det aldrig blir någon diskussion om hur man använder de 7.000.000.000 (7 miljarderna) som finns för välfärden, utan bara om de 700.000 som man låtsas satsa.

Det är därför makten flyttas från politiker till tjänstemän. Det är därför den informella makten blir viktigare än den formella. Det är därför besluten flyttas från de öppna nämndmötena, till de slutna korridorerna och arbetsrummen. Det är därför de slutna, kommunala bolagen blir allt fler och allt större medan de förtroendevalda i nämnderna knappt har ett beslutsärende. Det är därför ekonomistyrningen är en ickefråga - den är ju inte medial. Det är därför i princip ingen av de ledande politikerna ens kan läsa en resultat- eller balansräkning och än mindre reflektera över hur ekonomin förändras på kort och längre sikt - det går ju ändå inte att få någon bra medial bild av det....

Det är därför Staffan Isling i praktiken styr hela kommunen. Och det är därför dagens politiska ledning bara är en krusning på ytan, en frans på mattan, en spets på gardinen.

Är det då Staffan Islings fel? Knappast. Han sa ungefär så här när vi rekryterade honom: "Ni får se till att springa fortare än jag. För annars springer jag om er."

Och det är precis det som Lena Baastads kommunledning låtit ske. Inte för att de inte kan springa fortare - utan för att de inte vill. Det är nämligen inte intresserade av att verkligen styra kommunen, att ta ansvar. För om man tar ansvar kan man ju komma fel ut i media. Istället är de intresserade av att vinna nästa val.

För det viktiga är inte att verkligen styra. Det viktiga är att den mediala bilden är den riktiga. Och när den blir fel, är det inte bilden av verkligheten som är fel, det är verkligheten...

Media: NA, SR Örebro, SVT Tvärsnytt, TV4

Den sista Sovjetstaten...

Det blev ett kapitel till. I sagan om Storstenshöjden. Och den är inte roligare.

I går på kommunstyrelsen var frågan om uppsägningen av arrendet och avhysningen av Storstenshöjden AB uppe för information. Kommundirektören informerade om sitt sätt att se på saken. Informationen skapade fler frågor än den eventuellt besvarade. Och den pekade än en gång på att detta inte är en fråga för kommundirektörer, utan för de ansvariga politikerna, Lena Baastad och Björn Sundin.

Några av de frågor som informationen ställde var:

Accepterar kommundirektören att Storstenshöjden egentligen köpt anläggningen, eftersom han accepterar att de inte anser sig bundna av arrendeavtalet?
Vad innebär uppsägningen konkret?
Vad innebär beskedet om avhysning konkret?
Finns legala förutsättningar för såväl uppsägning som avhysning?
Vad kommer det att kosta?

Jag fick inga svar på några frågor. Det var bara det skrivna ordet som gällde. Därför yrkade jag att kommunstyrelsen skulle besluta:

att återkalla delegationen för kommundirektören i alla frågor som rör mellanhavandena mellan kommunen och Storstenshöjden AB. (Skälet var självklart att få ansvaret att falla på dem det ska falla på, majoritetens politiker i allmänhet och Lena Baastad och Björn Sundin i synnerhet.)

att få en ekonomisk redovisning av kostnaderna för uppsägningen och vilka kostnader en avhysning skulle innebära för kommunen. (En uppsägning av ett arrende innebär att kommunen måste lösa ut arrendatorn, eller att arrendatorn tar alla sina grejor med sig och kommunen måste köpa nytt.)

Lena Baastad och Rasmus Persson (c) yrkade på avslag. Alla S, KD och C-ledamöter röstade för avslag. Ingen förvånad. Kommunstyrelsens ordförande vill inte ta ansvar. Kommunens medborgare ska hållas utan information.

Idag på kommunfullmäktige skulle samma fråga diskuteras, eftersom Folkpartiets motion om försäljning av Storstenshöjden AB skulle behandlas. Det blev ungefär samma diskussion en gång till.

Skillnaderna är kända. Vi i Folkpartiet, Miljöpartiet och Moderaterna vill sälja. Socialdemokraterna säger att de vill sälja, men inte till Storstenshöjden. Vänstern vill inte sälja. Vad KD och C vill är lika oklart som det mesta andra i deras politik, annat än att de stödjer sossarna i det mesta.

Jag har bloggat om några av de senaste turerna i mina förra bloggar. Jag trodde knappast att det kunde bli värre. Men det blev det.

Som avslutning på debatten gick Lena Baastad idag upp och berättade att hon gett kommundirektören i uppdrag att undersöka vad Fritidsförvaltningen kunde göra för att hålla backen igång även efter en avhysning av Storstenshöjden AB. Jag kippade efter andan!

Här går kommunstyrelsens ordförande i Sveriges sjätte största stad ut och berättar att hon har gett kommundirektören i uppdrag att undersöka hur han ska driva en anläggning, utan att det finns någon laglig grund för direktivet. Oavsett vad Lena Baastad tycker, är inte äganderätten till anläggningen klar. Oavsett vad Lena Baastad tycker, äger inte kommunen alla de investeringar som Storstenshöjden AB gjort i anläggningen de senaste åren.

Det Lena Baastad nu gör, är alltså att hon ger kommundirektören i uppdrag att planera för att en kommunal förvaltning ska använda en privat företagares egendom för att driva en anläggning som har en oklar ägarbild.

Jag är ingen juridisk expert, mina juridiska studier ligger för långt tillbaka, men att en kommun planerar för att ta över en privat näringsidkares egendom verkar för mig vara som att planera för en brottslig gärning. Kommunen ska, enligt kommunstyrelsens ordförande, planera för att driva verksamheten vidare med den privata näringsidkarens egendom.

I andra länder, med andra politiska system, kallas det konfiskation. Det brukar användas i stater som inte har ett demokratiskt styrelseskick som grund. Men i Örebro ger kommunstyrelsens ordförande kommundirektören i uppdrag att planera för en sådan konfiskation. Och vad händer?

Jag skulle frankt vilja påstå att i 289 av Sveriges 290 kommuner skulle ett sådant uttalande leda till en omöjlig sits för såväl kommunstyrelsens ordförande som för kommundirektören. Krav på avgång skulle också följas av en nödvändig avgång. Den högste politiskt ansvarige kan inte uttala sig på det sätt som Lena Baastad idag gjorde i kommunfullmäktige i Örebro. Det är förnedrande för hela demokratin och hela det politiska systemet och för hela kommunledningen.

Men hittills har granskningen av Lena Baastads maktutövning varit i princip obefintlig. Så det som gäller i 289 av Sveriges kommuner, fortsätter nog att gälla i bara 289 kommuner.

Halveringstid?

Nu börjar sannolikt drevet gå mot Maud Olofsson. Flera mer eller mindre tunga centerpartister går nu öppet ut och säger att det är dags. I DN, i SR, på SVT och i Expressen.

Jag tänker inte kommentera Olofssons goda eller dåliga sidor. Hon har säkert båda delar, som alla människor. Men det finns två intressanta förändringar som skett under hennes ledning.

Den första är att Centerpartiet idag allt oftare beskriver sig som ett liberalt parti. Jag, som medlem i det parti som burit svensk liberalism några år längre, delar inte denna syn i allt. Centerpartiet har många liberala drag. Men det finns också helt andra strömningar i partiet. Det finns en stark vänsterrörelse som sannolikt ligger närmare socialdemokraterna än Folkpartiet. Det finns även en konservativ rörelse där en del företrädare inte alls har någon liberal ådra, snarare tvärsom. Men det är, och kommer än mer att bli, intressant om Centerns liberala vandring fortsätter. Svenskt partisystem behöver starka ideologiska partier som motvikt mot de två stora oideologiska.

Den andra är den försvagning av partiet som skett, främst lokalt men även nationellt. Med den utveckling av politiken som skett de senaste tio åren är det inte förvånande att Centerpartiet, liksom Folkpartiet, håller sig kring 6-7 %. Det är snarare förvånande när det går bättre. Det handlar om medial logik. Det handlar om politikens pragmatisering. Det handlar om regeringsställningslogiken. Men den lokala försvagningen är intressantare. Centerpartiet har varit enormt starkt i många kommuner. Det är man fortfarande. Men främst i små kommuner i svensk glesbygd. I Sveriges Kommuner och Landsting är nu Folkpartiet ett starkare lokalt parti än Centerpartiet, eftersom vi är mer framträdande i de folkrika delarna av Sverige.

Men det finns en annan utveckling som är lika intressant. Och det är partiledarnas halveringstid. Förr kunde en partiledare sitta i 20, kanske 30 år. Idag är Maud Olofsson äldst med sina 10. När man har gjort två val börjar man bli en föredetting, allt ointressantare medialt, gammal (oavsett ålder). Istället söker kanske främst media, men även partister, yngre krafter som ska ta över. Håkan Juholt är väl undantaget som bekräftar regeln. Men det befäster väl snarare socialdemokraternas problem än visar på ett aktivt alternativt tänk.

Jag är tveksam till den ungdomisering av partiledandet som rätt många efterfrågar. Jag är inte alls säker på att den som är 25, 30 eller 35 har bättre kompetens att leda än den som är 55, 60 eller 65. Det är fascinerande att i USA är det OK att kandidera till president som 70+, i Sverige diskuterar man partiledaralternativ som många är runt 30 och knappt någon över 40...

På samma sätt är frågan om hur länge man ska sitta som politiker för svår för att svara generellt. Det finns skäl för att man ska sitta länge. Ett gott och öppet ledarskap, där man söker samverkan mellan samhällets olika aktörer, har inget bäst före-datum. Men ett långt ledarskap kan ofta säker förstelna både parti och ledare.

Jag tror att vi i framtiden kommer att se betydligt kortare partiledarperioder. Som mest kanske 8 år, två valrörelser. Allt oftare bara en enda valrörelse. Att en partiledare sitter i tio år blir nog ett undanta.

Är det bra? Jag tvekar.