Asylrätt, LSS och demokratiska faror

I går twittrade jag med Viktor Banke, högprofilerad jurist inom asylrätten. En av hans tweets fick mig att skriva denna blogg. Tweeten i sin helhet:

Viktor Banke @ViktorBanke
, alltså med det Trägårdh påstår. Att den nationella demokratin offras på konventionernas altare. Jag finner det grundlöst.

Efter det följde en längre diskussion. Men twitter är en rätt dålig kanal för sådana. Bloggen ger andra möjligheter.

Professor Lars Trägårdh sökte på det Timbro-seminarium jag relaterat till svaret på frågan om hur det fungerar med asylrätten som en ovillkorad plikt för staten, i förhållande till det politiska ansvaret för statens ekonomi. Så här sade Trägårdh på en fråga om dessa bindande rättsliga regler som asylrätten idag är:

Jag vill resa den här frågan. den är genuint svår. Jag vill skapa tydlighet. För vad jag inte tror vi vill hamna i är att vi har de här konflikterna. — Och jag bara säger det, vi kan inte fortsätta ha en frikoppling mellan de ekonomiska konsekvenserna och den här typen av mänskliga rättighetslagstiftningar och vårt nationella sociala kontrakt. Det funkar inte. Det betyder inte att vi inte ska ha en internationell juridisk ordning, men vi måste skapa större ordning och reda i detta för att det ska vara politiskt överlevbart.

Och som jag förstår det är det detta som Banke menar är grundlöst. Jag delar inte hans åsikt.

Jag var lokal politiker i 25 år. Jag såg med glädje när Folkpartiledaren Bengt Westerberg införde lagstiftningen om stöd och service till människor med funktionshinder. Människor som varit utanför fick en chans att komma in.

Men allt blev inte bra. Ansvaret för lagstiftningen delades, eller snarare - staten berättade vad som gällde och krävde att kommunerna genomförde det. Kosta vad det kosta ville. Den rättighetslagstiftning som ligger till grund för LSS/LASS-området var rätt i förhållande till den utveckling man såg i början på 1990-talet. Kostnaderna skulle vara modesta. Det skulle inte bli någon större påverkan på kommunal ekonomi.

Men behoven var större än vad någon räknat med. Kostnaderna exploderade, och fortsatte att öka. Kontinuerligt. Fler och fler kommunpolitiker ansåg att situationen var ohållbar. Men staten vidhöll sin åsikt. Rättighetslagstiftningen låg fast. Det var upp till kommunerna att hantera behoven inom sina egna budgetar.

Vad skulle man som ansvarig kommunpolitiker i detta läge göra? Statens svar var: Omprioritera. Men från vad? En kommuns största utgiftsposter är alla lagbundna. Förskola och skola, social omsorg och äldreomsorg står för en kvalificerad majoritet av en kommuns utgifter. Det man som kommunalråd har att hantera är saker som kulturverksamheter, fritids- och föreningsaktiviteter och kanske lite näringspolitik.

Man stod ofta inför två usla val: Antingen slaktar vi kulturverksamheter och fritidsaktiviteter. Det får folk faktiskt sköta själva. Eller så sänker vi kvaliteten inom vård, skola och omsorg mer generellt.

Det första alternativet skulle skapat ett ramaskri. Ingen politiker som ville bli omvald kunde ens tänka sig den vägen. Och hur det samhälle skulle se ut som lämnade såväl kultur- som fritidspolitik för fäfot är nog inge tanke någon är villig att tänka. Kostnaderna för LSS/LASS i Örebro kommun ligger på dryga 10 % av budgeten. Den totala omfattningen av fritid och kultur ligger på ca 5 - 6 %. Så även med detta sätt att se det så skulle kommunpolitikerna behöva spara rejält på kvaliteten inom andra områden.

(Detta är ett förenklat sätt att beskriva verkligheten. Kommunen får vissa specialdestinerade bidrag just för funktionshinderområdet (kommunpolitiker avskyr dessa specialdestinerade bidrag...) som inte följt med kostnadsutvecklingen. Men det visar på de generella problemen.)

Därför har kommunalpolitiker alltid valt den andra vägen. Sparat lite här och lite där. Dragit in lite på äldreomsorgen. Minskat på stödet till barn med särskilda behov i skolan. Försämrat föreningsbidragen. Och så vidare. Man hoppas att det ska märkas mindre, och att man genom andra åtgärder ska kunna öka effektiviteten och därmed behålla kvaliteten.

Men situationen har fått ett antal oönskade konsekvenser. De mest uppenbara är naturligtvis att kvaliteten inom andra områden blivit lägre. Just nu står äldreomsorgen i fokus. Om hur snåla kommunpolitiker dragit in på kvaliteten. Det är sant. Men varför? Den frågan ställs inte. Och om den ändå ställdes skulle få våga säga att det bl.a. beror på LSS - helt enkelt för att det är politiskt ohållbart.

Ett par andra konsekvenser är mer otydliga, men ur demokratisk hänseende mer bekymmersamma.

Varför ska lokala politiker låtsas bestämma över saker man inte kontrollerar? Vad händer när ansvar och makt inte hänger ihop?

Svaren måste sökas långsiktigt. Och min subjektiva bild är följande:

Rekryteringen av kompetenta politiker har aldrig varit sämre än idag. Verksamheten lokalt klarar sig trots, och inte tack vare, den politiska styrningen. Få om ens någon vet vad ekonomistyrning är. Lika få vet vad verksamhetsstyrning innebär. Bara ett citat bland många från oroade tjänstemän från olika kommuner som jag kontinuerligt får:

Intresset för kommunens ekonomi har nog aldrig varit svagare, inte heller kompetensen i dessa frågor inom politiken.

Så länge allt rullar på fungerar det ofta hyfsat. Men när det ekonomiska oansvaret får tydliga följder kommer det att ställa det demokratiska systemet under press. För att ta min hemkommun, Örebro, som jag menar är allvarligt ekonomisk misskött:

Vad händer när årets skattehöjning (helt obegripligt att kommunledningen kunde mörka igenom orsakerna- oansvarig ekonomisk politik - till den) inte räcker, utan de aviserade besparingarna 2016 leder till ytterligare skattehöjningar 2017, 2018, 2019, likväl som fortsatta besparingar inom vården, skolan och omsorgerna? Var finns gränsen för tålamodet? När börjar människor rösta antingen med fötterna, eller snarare med soffan, eller på partier som hävdar att de har de enkla, populistiska lösningarna? Var går gränsen då skattehöjningarna inte längre ger effekten mer pengar i den kommunala budgeten, utan mindre vita jobb och färre skattekronor?

Och kan en sådan utveckling vändas? Och om den kan vändas - hur ont kommer det att göra?

Det har funnits lokala politiker som kritiserat såväl utformningen som omfattningen av LSS. Socialdemokraten och den förre ordföranden i såväl Malmö kommunstyrelse som SKLs dito är väl en av de mest kända. För denna kritik fick han själv omfattande kritik. De funktionshindrade är inte en grupp, är inte individer, som det är enkelt att kritisera för att de får för mycket stöd av samhället.

I år har däremot finansministern sparat på personlig assistans i sin budget. Utan en förändrad lagstiftning, samma rättigheter finns kvar, hävdar hon att LSS/LASS ska kosta mindre, eller snarare att den inte får öka i utgiftstakt lika snabbt som allt annat. Det innebär antingen att färre nya får den assistans de har rätt till, att kvaliteten urholkas för den funktionshindrade eller att den anställde assistenten får sämre utveckling. Eller så väljer kommunerna igen att spara på annat, vård, skola omsorg - med de verksamhetsmässiga och politiska konsekvenser det kan få.

Det är inte svårt att översätta riskerna med hur LSS-frågan hanterats med synen på asylrätten som en ovillkorlig, tvingande rättighet. Det finns samma brist på korrelation mellan makt och ansvar. Det finns samma brist på insikt om att verkligheten förändrats och gjort rättigheterna mer omfattande och kostnadsdrivande än vad som sannolikt någonsin var avsikten. Det finns samma brist på insikt om konsekvenserna för ekonomi, resurser och välfärdens förutsättningar.

Men det finns två skillnader:

För det första kommer kostnaderna för asylmottagandet att överskrida kostnaderna för hela LSS/LASS-lagstiftningen med tiotals miljarder. Som det ser ut nu, med de tuffa regler för asylmottagandet som införts, kanske kostnaderna brutto blir de dubbla. Men den som hävdar att dessa regler är ett brott mot asylrätten måste då också acceptera att kostnaderna kunnat bli än högre, mångdubbelt högre än de LSS/LASS-kostnader som varit ett stort problem för kommuner och lokalt demokratiskt beslutsfattande.

Vilka konsekvenser skulle detta få? Finns överhuvudtaget någon legitimitet kvar för ett politiskt uppdrag som inte har makten men måste ta det fulla ansvaret?

Det leder till den andra skillnaden: Det är svårt att kritisera de funktionshindrades rätt och rättigheter till ett likvärdigt liv. Den svårigheten är inte lika uttalad när det gäller flyktingar.

Risken för att en syn på asylrätten som frikopplad från den nationella demokratin, dess makt och dess ansvar, riskerar att snabbt leda till ett sammanbrott för de stabila, traditionella politiska ideologierna och deras partier. Risken för att populister såväl till vänster som till höger får utökat spelrum får inte underskattas. Vi trodde länge att vi i Sverige var vaccinerade mot den främlingsfientliga högerpopulismen. Men vi var inte bättre än någon annan. Och vi kommer inte att vara bättre än de länder som redan idag hyser krafter som är betydligt mer populistiska den dag det blir tydligt att makten över agendan inte längre ligger i de lokala eller nationella politikernas händer, och att de därför är oförmögna att ta ansvar för den situation de själva varit med och skapat.

Demokrati är svårt. Det handlar om så många saker. Inte minst handlar det om att förvalta det uppdrag att för skattebetalarnas pengar ge dem den gemensamma välfärd de menar sig kunna kräva utifrån att de gjort sin plikt. Det handlar om makt, och om ansvar. Den dag de frikopplas, att makten inte längre ligger hos dem man trodde sig kunna ställa till ansvar, lever demokratin verkligen farligt. Frågan är om vi inte redan är där.

Per(s)onkult

På torsdagseftermiddagen blev jag uppringd av några journalister. De hade alla samma typ av fråga:

-Varför ska Lena Baastad avgå?

Jag blev rätt ställd, eftersom jag inte hört något om det. Men det hade kommit en inbjudan till en presskonferens på fredagen och journalisternas analys var samstämmig: Lena Baastad skulle avgå. Frågan var inte "om", utan "varför".

Journalisternas egna tolkningar var lite olika.

En tolkningslinje handlade om personliga skäl; många sjukdomar, inte ork, inte vilja, andra önskningar.

En annan tolkningslinje rörde makt: Det som är uppenbart, att det inte är Lena Baastad som styr Örebro kommun, skulle bli offentligt. Björn Sundin skulle ta över även formellt.

Ingen av journalisterna funderade kring om Baastad hade fått andra, bättre politiska uppdrag, skulle kandidera till riksdagen eller någon annan politisk församling.

Och ingen hade ens i tanken att partiet kallade ihop media för att Baastad skulle berätta om att hon kandiderade för att bli socialdemokraternas toppkandidat ett val till. Det fanns inte ens i det yttersta av journalisternas medvetande.

Men så var det alltså. Och av vad jag kunnat följa på sociala media och även på t ex NA.se tycker rätt många journalister att de är lurade, blåsta. Eller som en av journalisterna skriver på twitter: Må vara att Lena Baastad inte finns på twitter, men leka med media kan hon :) #busted

(För er som inte är så inne på twitter betyder att man märker en tweet med en # (hashtag) att man vill specialmarkera vad man tycker, tänker, känner, eller vill koppla ihop tweeten med. Journalistens #busted betyder alltså "lurad" eller för att kopiera från ett fritt lexikon på internet "caught out doing something wrong and therefore in trouble you are so busted")

Ändå är det några andra lärdomar (än att journalisterna blivit lurade av sossarna) man kan dra av eftermiddagens händelser:

För det första är det frågan om vem som bestämmer i Örebro. Lena Baastad må vara kommunstyrelsens ordförande formellt. Men i princip alla inser att det inte är hon som styr. Det finns andra som ligger bakom. Idag blev det än mer uppenbart.

För det andra är det lika uppenbart att Baastads ställning är enormt svag. När partiet kallar till en presskonferens med henne där hon fritt ska prata om sin politiska framtid, blir den automatiska tolkningen från hela journalistkåren att hon ska avgå. Frågan verkar inte vara om, utan när det ska ske. När hon säger att hon vill fortsätta, blir det till och med en nyhet. Kan man tänka sig att någon annan ledare skulle ha behov av att göra den markeringen?

För det tredje visar det sig att socialdemokraternas mediala strategier ibland slår knut på sig själva. Socialdemokraterna har fler politiska journalister i sina kanslier, än vad som finns på Nerikes Allehandas redaktion. De är vana att styra och ställa med den verklighet de vill få fram. Som jag skrivit tidigare jobbar de mycket medvetet med bilden av Lena Baastad. Hon får inte ta ansvar för några jobbiga beslut, där skyfflas tjänstemännen fram. Istället ska hon ut i media och lova, eller fronta positiva beslut.

Och då kommer vi till den sista lärdomen. Socialdemokraterna i Örebro har under lång tid medvetet byggt en personkult kring Lena Baastad. Vi såg den formas under förra perioden. I valen 2010 och 2011 handlade socialdemokraternas kampanj mer om Baastad än om politik. Örebro har aldrig någonsin varit så uppskyltat med valaffischer med bara ett ansikte som under dessa val. Den förhoppade valvinsten 2014 har också byggts kring personen Lena Baastad. Exemplen på kultskapandet finns exempelvis hos de egna twittrarna, som John Johansson som idag skriver: PK för att berätta att Örebros populäraste politiker, vars förtroende sist det mättes var störst vill fortsätta.

Den bilden får inget nagga. Och försöker någon göra det går hela den socialdemokratiska organisationen i taket, som Björn Sundin gjort idag.

Men i personkultbyggandet har man gått för långt. När man tror sig äga sanningen, och ser en person mer som ett alltid gott, onåbart objekt, än ett mänskligt, felbart subjekt, kan man också förleda sig själv att tro att alla andra också ser den bilden. Och det var det som skedde idag.

De socialdemokratiska spindoktorerna trodde att alla såg den bild de själva såg, att den onåbara, goda, skulle framträda för folket för att berätta om sina storslagna framtidsplaner. Men de insåg inte att den allmänna tolkningen var den motsatta: Att folket ser en svag ledare, eller kanske inte ens en ledare utan en människa som visas upp av dem där bakom som verkligen bestämmer.

Och då skär det sig rejält. Journalisterna känner sig lurade. Socialdemokraterna blir arga, när deras egna uppbyggda bild raseras. Och det förtroende som ändå byggts mellan partiets spindoktorer, Lena Baastad och journalisterna, raseras på ett ögonblick.

Tyvärr är det väl så här politiken kommer att se ut i framtiden. Allt mer handlar om person. Allt mindre om politik. När de politiska skiljelinjerna blir allt svagare, när de stora partierna inte agerar utifrån ideologi utan utifrån att pragmatiskt administrera ett rådande system, blir frågan mer om vem som verkar bäst på att administrera, inte vilket samhälle man vill ha. Partiernas spindoktorer skapar bilder av den verklighet man vill förmedla, istället för att beskriva den verklighet som finns. Och ideologiernas framtidsvisioner om det samhälle som just detta parti vill bygga, försvinner. Istället för att berätta om vad man vill, ställer man frågor om både smått och stort för att i vart fall få det att se ut som om man bryr sig om vad medborgarna tycker.

Då spelar det inte heller någon roll vem det är som bestämmer i kommunen. Det kan lika gärna vara tjänstemännen. För den socialdemokratiska politiken bygger inte på att ta ansvar. Den bygger på att komma rätt ut i media för att få fortsätta att sitta på rätt positioner. Det är därför kommunstyrelsens ordförande aldrig tar ansvar för besparingarna. Det är därför tjänstemännen tvingas skapa nyord som "omprioriteringar" när det handlar om kraftiga besparingar. Det är därför det aldrig blir någon diskussion om hur man använder de 7.000.000.000 (7 miljarderna) som finns för välfärden, utan bara om de 700.000 som man låtsas satsa.

Det är därför makten flyttas från politiker till tjänstemän. Det är därför den informella makten blir viktigare än den formella. Det är därför besluten flyttas från de öppna nämndmötena, till de slutna korridorerna och arbetsrummen. Det är därför de slutna, kommunala bolagen blir allt fler och allt större medan de förtroendevalda i nämnderna knappt har ett beslutsärende. Det är därför ekonomistyrningen är en ickefråga - den är ju inte medial. Det är därför i princip ingen av de ledande politikerna ens kan läsa en resultat- eller balansräkning och än mindre reflektera över hur ekonomin förändras på kort och längre sikt - det går ju ändå inte att få någon bra medial bild av det....

Det är därför Staffan Isling i praktiken styr hela kommunen. Och det är därför dagens politiska ledning bara är en krusning på ytan, en frans på mattan, en spets på gardinen.

Är det då Staffan Islings fel? Knappast. Han sa ungefär så här när vi rekryterade honom: "Ni får se till att springa fortare än jag. För annars springer jag om er."

Och det är precis det som Lena Baastads kommunledning låtit ske. Inte för att de inte kan springa fortare - utan för att de inte vill. Det är nämligen inte intresserade av att verkligen styra kommunen, att ta ansvar. För om man tar ansvar kan man ju komma fel ut i media. Istället är de intresserade av att vinna nästa val.

För det viktiga är inte att verkligen styra. Det viktiga är att den mediala bilden är den riktiga. Och när den blir fel, är det inte bilden av verkligheten som är fel, det är verkligheten...

Media: NA, SR Örebro, SVT Tvärsnytt, TV4

Varför har liberalismen så svårt i svensk politik?

När den senaste Novusmätningen redovisas är Folkpartiets opinionsstöd bara drygt 5 %. Utvecklingen är i sig inte förvånande. Efter Stefan Löfvens tillträde har allt fokus legat på hans möjligheter att lyfta socialdemokratin. Samtidigt har den skickligt spunna ”sanningen” om regeringens trötthet smittat av sig på samtliga allianspartier.

Det är uppenbart att socialdemokraterna efter Juholt tagit sig ur den grop de själva grävde. Frågan är om gropen fyllts igen, eller om det är så att Löfvens framgångar i huvudsak beror på att han än så länge är skickligare att balansera än sin föregångare. Gårdagens bleka presentation av den första delen av socialdemokraternas alternativa vårbudget pekar på de balansproblem Löfven har att hantera.

Och det lär bli värre. Kommer han att söka lösningarna till vänster, hos den stora andel av de partiaktiva som drömmer sig tillbaka till Palme och tiden dessförinnan? Till den tid då den offentliga sektorns tillväxt var självklar och resurserna (oavsett om de fanns eller inte) var obegränsade. Kommer han att göra den vänstersväng Frankrike riskerar efter valomgång 2? Och vad händer då med mittenväljarna?

Eller kommer han att fortsätta sin rätt pragmatiska hållning och kopiera eller triangulera Alliansens politik? Skattehöjningar som inte drabbar medelväljaren? Lite ökade bidrag till vissa grupper, men inget som egentligen förändras? Och vad händer då med vänsterfalangen och trovärdigheten?

Frågorna är många. Svaren få. Tiden fram till supervalåret 2014 kommer att bli intressant. Striden om regeringsmakten kommer att bli tuff.

Som liberal måste man ändå fundera över varför den svenska liberalismen är så svag. När frågan ställs säger sig 27 % av svenskarna sympatisera med liberala tankar. Men bara 7 % röstar på det liberala partiet. Kanske en liten andel av Centerpartiets väljare anser sig vara liberala, men det är på marginalen. Frågan vi måste ställa oss är var de andra 20 % finns.

I Danmark ser det helt annorlunda ut. De tre liberala partierna samlar där 42 % av väljarkåren. Det högerliberala Venstre 27%, det vänsterliberala Radikale 9,5% och Liberal Alliance 5 %, ett parti med högerliberal ekonomipolitik och vänsterliberal välfärdspolitik. Partierna ökade med sammanlagt 13 mandat det senaste valet.

Sverige och Danmark skiljer sig i flera avseenden. Framförallt har aldrig den danska socialdemokratin klarat av att göra det danska samhället lika korporativt som det svenska. Medan svensk socialdemokrati medvetet påverkat samhällets alla sektorer (det är inte en händelse att till och med Svenska Fotbollförbundet styrs av en socialdemokrat) har det danska samhället varit mer öppet, på gott och ont.

Men vi är också mycket lika varandra. De nordiska länderna är i stora stycken en enhet i det globala perspektivet. Samhällsutvecklingen är likartad.

Ändå har den danska liberalismen klarat av att bli både samhällsbärande och radikalt på samma gång. Men i Sverige har vi två partier som istället för att vara liberala, allt mer blir varandras spegelbilder kring ett konservativt vaktande av det allmänintresse som ska vinna nästa val. Visst har det ena rötterna i en borgerlig idétradition och det andra i en socialistisk. Men i fråga efter fråga är de varandras likar.

I ett sådant perspektiv borde det finnas plats för ett liberalt alternativ, ett alternativ som inte räddhågset söker den medvind som rätt placering i opinionsströmmen ger, utan som medvetet kryssar mot ett givet mål. Inte ett parti som ser makten som värdet, utan ett parti som tar sina ideologiska värderingar som en självklar utgångspunkt för hur politiken ska formuleras.

Men idag är vi inte där. Ibland är vi till och med på väg åt fel håll.

Folkpartiet har framgångsrikt slagits för en liberalare syn på ett antal etik och moralfrågor (Min egen position är inte partiets i flera av dessa frågor, men jag kan förstå de liberala bevekelsegrunder som ligger bakom). Men där har liberalismen tagit slut, eller i vart fall paus. Inom det ekonomiska området, inom näringspolitiken, inom det sociala området, i synen på civilsamhället har det saknats en tydlig liberal bild.

Det enda område där liberala grundvärderingar i huvudsak fått styra är utbildningspolitiken. Där ser vi också nu många positiva förändringar.

Frågan är vad som händer i framtiden. Vågar Folkpartiet ta ytterligare steg mot ett liberalare alternativ?

Ibland frågar man sig verkligen. Det utspel Liberala Kvinnors ordförande gjorde tillsammans med det socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande kring mer statlig reglering av familjebildningen är ett av de avsteg som aldrig borde göras. Liberalism handlar alltid om att söka liberala svar på frågor som medborgarna har, inte att en elit (feministisk eller inte) ska påtvinga människor ett sätt att leva som de menar är det rätta.

Just nu finns ett ”window of opportunity” för svensk liberalism. Folkpartiet har alla möjligheter att öppna det på vid gavel. Men då måste vi våga. Det handlar om att våga stå upp för alternativ inom såväl skola som vård och omsorg. Det handlar om att värna äganderätten och inte skapa konstruktioner som minskar näringslivets möjligheter (även inom offentligt finansierad verksamhet). Det handlar om att värna ett samhälle som är tryggt, och som därmed värnar den personliga integriteten. Det handlar om att formulera en liberal ekonomisk politik som ger medborgaren mer makt över sina inkomster och ger samhället större framtidsutsikter. Det handlar om att skapa en modern demokrati, och en modern offentlig sektor, som inte lägger sig i mer än vad medborgarna kräver och vill betala för och som i vissa fall ska retirera för att öppna för andra lösningar. Det handlar om att värna välfärden genom att se vilka värden som är oundgängliga för ett framtida välfärdssamhälle, och vilka verksamheter som bara är rester av tidigare socialistisk politik.

Sverige behöver ett liberalt parti som kan påverka politiken i liberal riktning. Ett parti som vågar. Ett parti som vill.

Det är bara att sätta igång och jobba!

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, EX1, EX2, TV4