Per(s)onkult

På torsdagseftermiddagen blev jag uppringd av några journalister. De hade alla samma typ av fråga:

-Varför ska Lena Baastad avgå?

Jag blev rätt ställd, eftersom jag inte hört något om det. Men det hade kommit en inbjudan till en presskonferens på fredagen och journalisternas analys var samstämmig: Lena Baastad skulle avgå. Frågan var inte "om", utan "varför".

Journalisternas egna tolkningar var lite olika.

En tolkningslinje handlade om personliga skäl; många sjukdomar, inte ork, inte vilja, andra önskningar.

En annan tolkningslinje rörde makt: Det som är uppenbart, att det inte är Lena Baastad som styr Örebro kommun, skulle bli offentligt. Björn Sundin skulle ta över även formellt.

Ingen av journalisterna funderade kring om Baastad hade fått andra, bättre politiska uppdrag, skulle kandidera till riksdagen eller någon annan politisk församling.

Och ingen hade ens i tanken att partiet kallade ihop media för att Baastad skulle berätta om att hon kandiderade för att bli socialdemokraternas toppkandidat ett val till. Det fanns inte ens i det yttersta av journalisternas medvetande.

Men så var det alltså. Och av vad jag kunnat följa på sociala media och även på t ex NA.se tycker rätt många journalister att de är lurade, blåsta. Eller som en av journalisterna skriver på twitter: Må vara att Lena Baastad inte finns på twitter, men leka med media kan hon :) #busted

(För er som inte är så inne på twitter betyder att man märker en tweet med en # (hashtag) att man vill specialmarkera vad man tycker, tänker, känner, eller vill koppla ihop tweeten med. Journalistens #busted betyder alltså "lurad" eller för att kopiera från ett fritt lexikon på internet "caught out doing something wrong and therefore in trouble you are so busted")

Ändå är det några andra lärdomar (än att journalisterna blivit lurade av sossarna) man kan dra av eftermiddagens händelser:

För det första är det frågan om vem som bestämmer i Örebro. Lena Baastad må vara kommunstyrelsens ordförande formellt. Men i princip alla inser att det inte är hon som styr. Det finns andra som ligger bakom. Idag blev det än mer uppenbart.

För det andra är det lika uppenbart att Baastads ställning är enormt svag. När partiet kallar till en presskonferens med henne där hon fritt ska prata om sin politiska framtid, blir den automatiska tolkningen från hela journalistkåren att hon ska avgå. Frågan verkar inte vara om, utan när det ska ske. När hon säger att hon vill fortsätta, blir det till och med en nyhet. Kan man tänka sig att någon annan ledare skulle ha behov av att göra den markeringen?

För det tredje visar det sig att socialdemokraternas mediala strategier ibland slår knut på sig själva. Socialdemokraterna har fler politiska journalister i sina kanslier, än vad som finns på Nerikes Allehandas redaktion. De är vana att styra och ställa med den verklighet de vill få fram. Som jag skrivit tidigare jobbar de mycket medvetet med bilden av Lena Baastad. Hon får inte ta ansvar för några jobbiga beslut, där skyfflas tjänstemännen fram. Istället ska hon ut i media och lova, eller fronta positiva beslut.

Och då kommer vi till den sista lärdomen. Socialdemokraterna i Örebro har under lång tid medvetet byggt en personkult kring Lena Baastad. Vi såg den formas under förra perioden. I valen 2010 och 2011 handlade socialdemokraternas kampanj mer om Baastad än om politik. Örebro har aldrig någonsin varit så uppskyltat med valaffischer med bara ett ansikte som under dessa val. Den förhoppade valvinsten 2014 har också byggts kring personen Lena Baastad. Exemplen på kultskapandet finns exempelvis hos de egna twittrarna, som John Johansson som idag skriver: PK för att berätta att Örebros populäraste politiker, vars förtroende sist det mättes var störst vill fortsätta.

Den bilden får inget nagga. Och försöker någon göra det går hela den socialdemokratiska organisationen i taket, som Björn Sundin gjort idag.

Men i personkultbyggandet har man gått för långt. När man tror sig äga sanningen, och ser en person mer som ett alltid gott, onåbart objekt, än ett mänskligt, felbart subjekt, kan man också förleda sig själv att tro att alla andra också ser den bilden. Och det var det som skedde idag.

De socialdemokratiska spindoktorerna trodde att alla såg den bild de själva såg, att den onåbara, goda, skulle framträda för folket för att berätta om sina storslagna framtidsplaner. Men de insåg inte att den allmänna tolkningen var den motsatta: Att folket ser en svag ledare, eller kanske inte ens en ledare utan en människa som visas upp av dem där bakom som verkligen bestämmer.

Och då skär det sig rejält. Journalisterna känner sig lurade. Socialdemokraterna blir arga, när deras egna uppbyggda bild raseras. Och det förtroende som ändå byggts mellan partiets spindoktorer, Lena Baastad och journalisterna, raseras på ett ögonblick.

Tyvärr är det väl så här politiken kommer att se ut i framtiden. Allt mer handlar om person. Allt mindre om politik. När de politiska skiljelinjerna blir allt svagare, när de stora partierna inte agerar utifrån ideologi utan utifrån att pragmatiskt administrera ett rådande system, blir frågan mer om vem som verkar bäst på att administrera, inte vilket samhälle man vill ha. Partiernas spindoktorer skapar bilder av den verklighet man vill förmedla, istället för att beskriva den verklighet som finns. Och ideologiernas framtidsvisioner om det samhälle som just detta parti vill bygga, försvinner. Istället för att berätta om vad man vill, ställer man frågor om både smått och stort för att i vart fall få det att se ut som om man bryr sig om vad medborgarna tycker.

Då spelar det inte heller någon roll vem det är som bestämmer i kommunen. Det kan lika gärna vara tjänstemännen. För den socialdemokratiska politiken bygger inte på att ta ansvar. Den bygger på att komma rätt ut i media för att få fortsätta att sitta på rätt positioner. Det är därför kommunstyrelsens ordförande aldrig tar ansvar för besparingarna. Det är därför tjänstemännen tvingas skapa nyord som "omprioriteringar" när det handlar om kraftiga besparingar. Det är därför det aldrig blir någon diskussion om hur man använder de 7.000.000.000 (7 miljarderna) som finns för välfärden, utan bara om de 700.000 som man låtsas satsa.

Det är därför makten flyttas från politiker till tjänstemän. Det är därför den informella makten blir viktigare än den formella. Det är därför besluten flyttas från de öppna nämndmötena, till de slutna korridorerna och arbetsrummen. Det är därför de slutna, kommunala bolagen blir allt fler och allt större medan de förtroendevalda i nämnderna knappt har ett beslutsärende. Det är därför ekonomistyrningen är en ickefråga - den är ju inte medial. Det är därför i princip ingen av de ledande politikerna ens kan läsa en resultat- eller balansräkning och än mindre reflektera över hur ekonomin förändras på kort och längre sikt - det går ju ändå inte att få någon bra medial bild av det....

Det är därför Staffan Isling i praktiken styr hela kommunen. Och det är därför dagens politiska ledning bara är en krusning på ytan, en frans på mattan, en spets på gardinen.

Är det då Staffan Islings fel? Knappast. Han sa ungefär så här när vi rekryterade honom: "Ni får se till att springa fortare än jag. För annars springer jag om er."

Och det är precis det som Lena Baastads kommunledning låtit ske. Inte för att de inte kan springa fortare - utan för att de inte vill. Det är nämligen inte intresserade av att verkligen styra kommunen, att ta ansvar. För om man tar ansvar kan man ju komma fel ut i media. Istället är de intresserade av att vinna nästa val.

För det viktiga är inte att verkligen styra. Det viktiga är att den mediala bilden är den riktiga. Och när den blir fel, är det inte bilden av verkligheten som är fel, det är verkligheten...

Media: NA, SR Örebro, SVT Tvärsnytt, TV4