När jag läser Ann-Charlotte Marteus ledare i Expressen den 28 maj 2013 slås jag av två saker. Dels den oklara bild av svensk äldreomsorg som åter speglas av såväl partier som media. Dels hur viktig denna äldreomsorg är och måste få vara.

Marteus och socialdemokraterna menar att behoven i på äldreboendena alltid blir bättre om fler anställs. Men bilden är betydligt mer komplex än så. Och det är just denna komplexitet som gör socialdemokraternas förslag att använda arbetslösa inom äldreomsorgen så felaktigt.

Ungefär 80 procent av de boende på äldreboendena har olika former av demenssjukdomar. Var och en av dem har specifika behov, behov som kan förändras snabbt och ofta. Men för alla med demenssjukdom är långsiktighet och stabilitet viktigt. Det är viktigt att samma personal möter den gamla. Det är viktigt att bemötandet sker på rätt sätt, framförallt för de med demenssjukdomar som kan skapa oro och utåtagerande. Det är viktigt att dagens rutiner fungerar för att medicinerna ska tas, maten ätas, de medboende ses och bemötas på ett gott sätt.

I denna känsliga miljö vill socialdemokraterna föra in människor som inte valt äldreomsorgen som sitt yrkesval. Utifrån de arbetslösas egen synvinkel ska de stanna så kort tid som möjligt på äldreboendet – de vill ju egentligen ha ett annat arbete. De ska handledas av de ordinarie medarbetarna som redan idag upplever stress på sin arbetsplats, utan att de får några extra resurser för det. De ska, utan utbildning, veta var gränsen går mellan det tillåtna ”extrajobbandet” och det otillåtna vårdandet.

Redan idag vill alldeles för få unga bli medarbetare inom äldreomsorgen. Bara en fjärdedel av det årliga behovet täcks genom gymnasieutbildningar. Resten löses genom vuxenutbildning. Sannolikt har inte heller alla av dessa haft äldreomsorgen som första alternativ för sin yrkesroll. Men tack vare dem fungerar omsorgen.

I detta läge kan man välja två vägar. Antingen kan man, som socialdemokraterna, säga att det mesta inom äldreomsorgen kan skötas av vem som helst. Man behöver inte ens vilja jobba där. Äldreomsorgen blir en tvångskommendering för den arbetslöse. För en lägre lön än de ordinarie medarbetarna ska dessa ovilliga extrajobbare skapa kvalitet. Jag tvivlar på att den vägen är rimlig.

Eller så kan man värdera och uppvärdera de medarbetare som jobbar med världens viktigaste jobb. Ge dem löner och arbetsvillkor som gör att fler unga söker sig till området. Ge dem utbildning och vidareutbildning så att kompetensen hela tiden höjs. Skapa ledningsstrukturer som ger cheferna möjlighet att leda och utveckla arbetet och arbetsplatsen.

 Det finns fyra sammanhängande kriterier som är avgörande för om äldreomsorgen ska fungera. Ett ledarskap, både från politiker och tjänstemän, som prioriterar de äldre och deras individuella behov. En verksamhetskultur som ser den gamla som en unik, värdig och oändligt värdefull medmänniska fram till det sista livsögonblicket. Ett bemötande, av den gamla och hennes anhöriga, som förmedlar de värderingar verksamhetskulturen bär. Rätt utbildade medarbetare, som tillsammans med den gamla och hennes anhöriga både förstår och kan stötta och bära henne den sista, ofta svåra tiden i livet.

Socialdemokraternas förslag stärker inget av detta. Istället för att omsorgen om den gamla sätts i centrum, används de äldre i behov av omsorg som ett redskap för att lösa ett arbetslöshetsproblem. Svensk äldreomsorg, och de gamla i behov av denna omsorg, är värda betydligt mycket mer än så.

Media: Expressen