Det brinner. Någon förvånad?

Så har ytterligare ett flyktingboende brunnit. Denna gång var det allvarligare än tidigare. Det fanns enligt uppgift runt 15 personer i boendet när det brann. Var det ännu en anlagd brand? Eller kan vi "glädja oss" åt att det var en olycka denna gång som trots allt inte tog någon människas liv?

Det finns en bekymmersam självbild hos oss svenskar att vi är annorlunda än alla andra. Vi är mer internationalistiska än andra. Vi är inte främlingsfientliga. Vi kommer aldrig att ha ett främlingsfientligt parti vare sig i riksdag eller regering. Vi är helt enkelt lite godare.

Men gång efter gång visar det sig att vi inte är så speciellt annorlunda. Det handlar mer om tillfälligheter än om reella skillnader. Det finns både för och nackdelar med att vara ett litet land i norr. Hur mycket av vår tvåhundraåriga fred beror egentligen på att vi varit rätt ointressanta, och inte på att vi är ett speciellt fredligt folkslag med en speciell fredlig kultur?

(Redan här är man ju ute på hal is. Kan man prata om ett "folkslag" och en svensk "kultur" utan att bli innischad bland de onda mörkermännen som trots allt finns, som ett undantag som bekräftar regeln om att vi är goda...)

Men så brinner ett flyktingboende. Och ett till. Och ett till. Och frågan är om det är slut där eller om det snarare är slutet på en början.

Flyktingkrisen har visat en del av civilsamhällets styrkor. Enskilda människor, föreningar och organisationer har ställt upp och klarat av uppgifter som annars aldrig blivit utförda. Människor har mötts, bemötts och fått hjälp på ett sätt som staten aldrig klarat av annars. Det har varit manifestationer och demonstrationer. Och den offentliga bilden, av att vi är ett rikt, starkt land som kommer att klara av att ta hand om ALLA människor som flyr hit har trummats in av politiker, media, som offentliga tyckare. Vi är speciella.

Men tänk om dessa manifestationer inte omfattar alla. Och om de onda mörkermännen inte bara är ett litet undantag, utan en del av något större. Där inte alla är mörkermän, utan vissa värre medan andra mildare. Vad innebär det?

Tänk om det finns människor som känner sig hotade i sin vardag. Sådana som inte har säkra jobb i IT-sektorn, en bostadsrätt värd miljoner och ett gott socialt kapital inkapslat i Stockholms innerstad? Som är rädda för att jobben ska försvinna, lönerna sänkas, bidragen urholkas, välfärden krackelera, den svenska kulturen utmanas. Vem talar för dem?

Det fungerar inte med mer eller mindre hurtiga tillrop om att vi ska klara det. Det fungerar inte med skuldbeläggande "ja - men tänk om det hade varit du som var på flykt" ställningstaganden. Det fungerar inte med rynkade pannor som säger att vi anstränger oss till det yttersta. Och det fungerar inte med tvärsäkra antaganden om att bara vi ändrar arbetsmarknaden och bostadsmarknaden i mer (ny)liberal riktning så kommer det att gå.

För det är vare sig rätt budskap, rätt språk eller rätt avsändare. De politiska ledningarna i varje parti är så likformade att de nästan är utbytbara mot varandra. Mediaeliten likaså. Tyckarna som har rätt att uttala sig är knappast de som kan företräda den förlorade mannen på bruket eller den långtidssjukskrivna kvinnan i förorten. Ursäkta stereotypin - men det är sannolikt där grogrunden för bränderna startar.

Vi är inte annorlunda. Det måste vi förstå. Vi är lika goda och lika onda som människorna runt omkring oss. Ungrarna är inte ondare än vi. Inte heller fransmännen eller engelsmännen. Danskarna har inte en ond-gen som vi saknar. Vi är alla människor som försöker hitta vägar framåt i besvärliga situationer. Våra tolkningar av såväl nutid som framtid kan skilja sig åt. Dessa tolkningar kan och ska vi kritisera. Men inte utifrån en upphöjd position där vi både vet och kan bättre.

På samma sätt är det nationellt. Är det mer rätt att säga att vi ska klara av att ge alla som flyr den välfärd vi själva har, och mer fel att säga att vi klarar inte av att ge välfärd åt all världens flyktingar? Kan man i så fall utifrån den upphöjda positionen som den rätta åsikten ger, hävda att de som tycker fel bara har att ändra sig?

Och vad händer om de vare sig kan eller vill?

Det finns en otäck bakgrundskontext kring det som sker nu. Med en stor grupp människor som av olika skäl känner sig oroade för den invandring vi nu ser. Som ofta känner att de inte har någon i det accepterade offentliga Sverige som företräder dem. Som för det mesta bara knyter näven i fickan, muttrar och går vidare. Men som skapar en grund för än mer skrämmande händelseutvecklingar.

Vi skulle aldrig få in ett främlingsfientligt parti i riksdagen.
Vi kommer aldrig att stänga våra gränser.
Vi kommer aldrig att bränna ett flyktingboende.

Eller...

Gud hjälpe oss. Och Gud hjälpe de partiledare som nu sliter med frågan om hur vi hanterar flyktingarna och flyktingsituationen att de ska vara så visa att de klarar av att både företräda de som vill ha öppna gränser, kosta vad det kosta vill, och de som hukar under rädslan av att känna att det Sverige som fanns så sent som i går faktiskt håller på att försvinna.

Slutet, och början?

Stefan Löfven blir ny partiledare för Socialdemokraterna. För första gången tar en person det direkta klivet från LOs innersta kärna, sannolikt den person efter LOs ordförande med mest makt inom LO, till att bli ordförande för det forna arbetarepartiet. Det är historiskt.

Lika historiskt är sättet Löfven tillsätts på. Ett parti i sönderfall sätter de normala interndemokratiska processerna ur spel och låter styrelsen tillsätta partiordförande. Man har inte råd att vänta på demokratin. Man har inte råd att vänta på en kongress. Istället visar det sig tydligare än kanske någonsin att socialdemokratin är en toppstyrd rörelse, där den interna dialogen ersatts av information - uppifrån och ner. Kanske har det alltid varit så. Kanske är det de socialistiska rötterna som format detta parti där hierarikerna är så tydliga.

Och alltid är det toppen som bestämmer och rötterna som lyder. För mig med rötterna i den liberala rörelsen är denna acceptans att bli ledd rätt märklig och ofta skrämmande. Under den förra mandatperioden blev det övertydligt. Ena kommunfullmäktigemötet häcklade socialdemokraterna den liberala utbildningspolitiken. Men sedan, när deras skolpolitiske talesman valt att lägga partiets politik närmare den liberala, glömde de helt sin nyligen framförda politik för den nya som överheten bestämt. Så skulle det aldrig fungera i Folkpartiet. Att liberalism är en ideologi för individens rätt och rättigheter påverkar också det interna partiarbetet.

Nu blir alltså en LO-bas högst ansvarig för socialdemokratins framtid. Åter tydliggörs den ohälsosamma kopplingen mellan fack och parti. Frågan är vad det kommer att innebära, politiskt såväl som ekonomiskt.

Löfven har sina goda sidor. Han har visat förståelse för behovet av tydliga spelregler för arbetsmarknadens parter och verkar också inse det privata näringslivets centrala plats för såväl välfärd som tillväxt. Han känns i vissa lägen som en ganska pragmatisk gråsosse, en form av gammaldags samhällsbyggare.

Men vem vet var han egentligen står politiskt? Kommer han att kunna ena den sönderfallande socialdemokratin? Kommer han att klara av att hålla gränsen klar mellan parti och fackförening, eller kommer nu socialdemokratin att än tydligare bli en intresseorganisation för de socialdemokratiskt lagda fackombudsmännen? Kommer han i så fall att klara av att locka några andra än den innersta ombudsmannakretsen?

Och Löfven kommer också att stå inför utmaningen att leda ett parti som inte vet vad eller vart det vill och som har framtiden bakom sig. Ska han leda partiet mot ett mer pragmatiskt sätt att hantera vardagen? Vad händer i så fall med partiets rätt socialistiska vänsterflygel? Och om han likt en Juholt oblygt flirtar med denna vänsterfalang i högtidstalen - kommer han att klara av att lägga bättre förslag än Juholt när det väl kommer till kritan?

I skuggorna bakom socialdemokratins kris pågår det kristdemokratiska rikstinget. Innebär också det en förändring av det politiska landskapet? Kommer Hägglund att bli kvar, och vilket mandat kommer han i så fall att ha? Kommer partiet, trots sin litenhet, att klara av att hålla ihop - eller blir den värdekonservativa falangen så besviken om Hägglund sitter kvar att den lämnar för något nytt? Och vad händer om de verkligt värdekonservativa tar över? Vad händer i så fall med den mer allmänborgerliga delen av partiet? Vilket parti lockar dessa väljare?

Svensk politik står inför rätt många paradigmskiften just nu. Det politiska spelfältet blir allt smalare, alla samlas i mitten. Det innebär att utspelen, framförallt de som aldrig kommer att genomföras, blir allt yvigare. Frågan är om det är en framgångsväg för en stark, stabil och framtidsinriktad demokrati. I vart fall ser vi idag slutet på ett parti i svensk politik. Socialdemokraterna kommer oavsett hur det går för Löfven inte att vara samma parti i morgon som det var i går. Frågan är bara vad detta slut är början på?

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, EXp1, EXp2, EXp3, AB1, AB2, AB3, NA1, NA2

Björklund omvald

Idag valdes Jan Björklund enhälligt till Folkpartiets partiordförande för ytterligare en tvåårsperiod. Nästa landsmöte i Västerås 2013 lär nog inte innebära någon förändring. Enhälligheten är inte bara ett spel för galleriet. Jan Björklund har byggt en gedigen grund hos partiets medlemmar och de förtroendevalda.

För några år sedan skrev jag en debattartikel i DN om att Björklund sannolikt inte var rätt man att efterträda Leijonborg. Min analys var att Björklund var en alldeles för tydlig förespråkare för de högerliberala tankarna inom partiet och att det inte skulle finnas någon plats för de vänsterliberala idéerna under hans ledarskap. Och sedan hade vi ju ett antal frågor där vi inte delade åsikter. Och visst var han ett tydligt exempel på ett toppstyrt ledarskap som Folkpartiet inte behövde?

Nu har jag fått leva med ett parti styrt av Björklund i snart fem år. Hur har det blivit?

Ibland är det bara att krypa till korset. När det gäller Jan Björklund är det läge att göra det. Björklund har varit bra för Folkpartiet.

Under Björklunds hittillsvarande era har det varit utbildningsfrågorna som dominerat. Björklund har, som få andra politiker, förtydligat både parti, position och politik inom ett sakområde. Folkpartiet är skolpartiet.  Vår trovärdighet är enormt hög och överträffas bara av moderaterna när det gäller ekonomisk politik och miljöpartiet när det gäller miljöpolitik.

Jan Björklund har under sin tid som ledare haft en position som både är en trygghet och en utmaning. Att vara utbildningsminister, och nu vice statsminister, ger en status som är svår att ifrågasätta. Men samtidigt innebär alliansarbetet stora utmaningar vad gäller partiets profilering och opinionsmässiga framgång. Och - ett alliansarbete riskerar partiets interna arbete, ideologiska förankring och medlemsmässiga utveckling.

Här har Björklund lyckats. Björklund har, bara något år efter att han blivit vald, börjat ett spännande förnyelsearbete av Folkpartiet. Det handlar om breddning av antalet frågor som vi liberaler ska jobba med. Och det handlar om en fördjupning av de frågor där vi redan har hög trovärdighet. Men framförallt handlar det om en diskussion kring vad liberalismens svar är för dagens svåra samhällsfrågor. Om detta har jag skrivit ett antal bloggar och fler kommer.

Detta förnyelsearbete skapar också lokala möjligheter till mer medlemsaktiviteter och en starkare medlemsorganisation. Redan nu ser vi hur lokala Folkparti-nätverk tillkommer och börjar arbeta med olika sakpolitiska frågor. Det handlar om socialpolitik. Det handlar om miljöpolitik. Det handlar om arbetsmarknadspolitik. Det handlar om EU och internationella frågor.

Och Jan Björklund har lyckats skapa ett team runt sig som håller ihop partiet. Dagens politik är med nödvändighet toppstyrd. När media knackar på dörren så kan man inte som partiledare säga; "Du får tala med någon annan" eller "Jag har inte förankrat detta ännu". Det är bara att plöja på. Riskerna för att få kritik för toppstyrning är monumentala. Då gäller det att skapa förankringsprocesser som ändå skapar den frihet till aktion som behövs som ledare. Där står det individualistiska Folkpartiet idag starkt.

Är då allt gott inom partiet, gör partiledaren alltid rätt och för vi alltid helt rätt politik? Knappast. Men just idag finns det ett öppet möjlighetsfönster för Folkpartiet. Vårt partiprogramsarbete kommer att spela stor roll för hur svensk politik formeras de kommande åren. Och det kommer förhoppningsvis att vara mer bestämmande för hur Jan Björklund så småningom beskrivs som folkpartiledare än hans gärning som utbildingsminister. Gör han och vi detta rätt kommer Folkpartiets och liberalismens återstart i svensk politik bli Björklunds eftermäle.

Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2, Expressen1, SR, SVT1, TV4-1, TV4-2

Näste man till rakning?!

Snart går Göran Hägglund. Det är bara en fråga om tid.

Allt annat känns idag som en osannolik utveckling. Stockholms län får sällskap av Uppsala. Allt fler kristdemokrater säger nu öppet att Hägglunds tid är över.

Jag tänker inte kommentera Hägglunds sannolika avgång så mycket, eller hans politiska tillgångar eller tillkortakommanden. Utifrån min horizont är Hägglund ofta bättre än sitt parti. Han är slagkraftig. Han är humoristisk. Han upplevs som kunnig inom sitt sakområde. Men under hans tid har Kristdemokrateras profil allt mer suddats ut. Som så ofta är det sannolikt inte enbart hans görande och verkande. Inom kristdemokratin finns allt ifrån strängt värdekonservativa högerkrafter, till de som upplevs som mer socialdemokratiska broderskapare. Hägglund har vandrat på en ofta slak lina mellan dessa krafter. Kanske är hans största brist att han inte varit stark nog att mer diktatoriskt driva sin egen linje (om nu det kan kallas brist - men det verkar så som en del andra partiledare jobbar idag med exempelvis budgetfrågor till dess riksdagsgruppen säger nej...)

Men jag vill återkomma till det jag bloggade om här om månaden. Om halveringstiden för politiker. Nu har Mona Sahlin, Maud Olofsson, Lars Ohly, de två språkrören och snart sannolikt även Göran Hägglund avgått frivilligt eller mer eller mindre tvingade. Kvar är Reinfeldt, Björklund och Åkesson. Och en del funderar över hur länge Reinfeldt kan sitta.

De nyvalda partiledarna, och de som de flesta räknar med ska komma, har ett gemensamt. Det är att de inte är valda för sin politiska profil, utan för att partiet hoppas på att de ska kunna vara rätt "medialt". Annie Lööf är kanske det tydligaste exemplet. Men även Gustav Fridolin är ett tydligt medialt val.

Jag menar att det finns två problem i det som nu händer i svensk politik. Och båda handlar om medias roll.

Det första är vilken roll media spelar i tillsättande eller avsättande av partiledare. Som Peter Wolodarski skriver finns det både en "krossa" och en "bygga" roll hos media. Om bilden sätts av dig som en förlorare så är du det under lång tid. Och om du anses vara en vinnare så blir du det. Politiken hamnar i bakgrunden.

Den andra är frågan om hur viktig ideologi och politik egentligen är. Centern, som har sina rötter i en djupt konservativ bonderörelse, har numera en partiledare som kallar sig socialliberal men som mer sannolikt borde betecknas nyliberal med tanke på vad hon tidigare skrivit och sagt. Men är det någon som bryr sig? Det viktiga är ju att hon kommer fram rätt i media!

Och Jonas Sjöstedt - hans politiska agenda verkar inte ligga speciellt långt från kommunisten Ohlys. Men han låter ju snällare och kommer säkert bättre ut i media!

Och Fridolin - är han liberal eller socialist? Det finns drag av båda i hans förkunnelse. Men det viktiga är ju att han är bra att hantera media!

Om möjligheten att komma ut rätt i media blir den grundläggande måttstocken för framtidens politiker står vi inför mångdubbla problem. Dels att det är journalisterna som, utan något allmänneligt uppdrag och ibland med personligt politiska intressen som grund, i praktiken tillsätter och avsätter de ledande politikerna. Dels att det är det mediala genomslaget, inte skillnaderna i politik eller framförallt i den långsiktigare ideologin, som blir avgörande. Dels att person och personkonflikter ersätter politik och politiska agendor. Dels att det i princip blir omöjligt för politiker att inte ha goda relationer med journalister - och ju godare relationer du har, desto större är sannolikheten att såväl journalistik som politik växer samman. Därmed riskerar såväl journalistikens granskande roll att försvinna, liksom politikens kritiska hållning till den inte så "fria" pressen.

Göran Hägglund kommer sannolikt att tvingas avgå. Kanske kommer han att efterträdas av en medialare person. Men om politiken inte förändras så kommer ändå den kristdemokratiska vägen att leda till att partiet blir en lite mer värdekonservativ del av det stora moderata samlingspartiet...

Media: DN, SVD, SR, SVT1 och SVT2, TV4-1

Bloggar: Kent Persson

Halveringstid?

Nu börjar sannolikt drevet gå mot Maud Olofsson. Flera mer eller mindre tunga centerpartister går nu öppet ut och säger att det är dags. I DN, i SR, på SVT och i Expressen.

Jag tänker inte kommentera Olofssons goda eller dåliga sidor. Hon har säkert båda delar, som alla människor. Men det finns två intressanta förändringar som skett under hennes ledning.

Den första är att Centerpartiet idag allt oftare beskriver sig som ett liberalt parti. Jag, som medlem i det parti som burit svensk liberalism några år längre, delar inte denna syn i allt. Centerpartiet har många liberala drag. Men det finns också helt andra strömningar i partiet. Det finns en stark vänsterrörelse som sannolikt ligger närmare socialdemokraterna än Folkpartiet. Det finns även en konservativ rörelse där en del företrädare inte alls har någon liberal ådra, snarare tvärsom. Men det är, och kommer än mer att bli, intressant om Centerns liberala vandring fortsätter. Svenskt partisystem behöver starka ideologiska partier som motvikt mot de två stora oideologiska.

Den andra är den försvagning av partiet som skett, främst lokalt men även nationellt. Med den utveckling av politiken som skett de senaste tio åren är det inte förvånande att Centerpartiet, liksom Folkpartiet, håller sig kring 6-7 %. Det är snarare förvånande när det går bättre. Det handlar om medial logik. Det handlar om politikens pragmatisering. Det handlar om regeringsställningslogiken. Men den lokala försvagningen är intressantare. Centerpartiet har varit enormt starkt i många kommuner. Det är man fortfarande. Men främst i små kommuner i svensk glesbygd. I Sveriges Kommuner och Landsting är nu Folkpartiet ett starkare lokalt parti än Centerpartiet, eftersom vi är mer framträdande i de folkrika delarna av Sverige.

Men det finns en annan utveckling som är lika intressant. Och det är partiledarnas halveringstid. Förr kunde en partiledare sitta i 20, kanske 30 år. Idag är Maud Olofsson äldst med sina 10. När man har gjort två val börjar man bli en föredetting, allt ointressantare medialt, gammal (oavsett ålder). Istället söker kanske främst media, men även partister, yngre krafter som ska ta över. Håkan Juholt är väl undantaget som bekräftar regeln. Men det befäster väl snarare socialdemokraternas problem än visar på ett aktivt alternativt tänk.

Jag är tveksam till den ungdomisering av partiledandet som rätt många efterfrågar. Jag är inte alls säker på att den som är 25, 30 eller 35 har bättre kompetens att leda än den som är 55, 60 eller 65. Det är fascinerande att i USA är det OK att kandidera till president som 70+, i Sverige diskuterar man partiledaralternativ som många är runt 30 och knappt någon över 40...

På samma sätt är frågan om hur länge man ska sitta som politiker för svår för att svara generellt. Det finns skäl för att man ska sitta länge. Ett gott och öppet ledarskap, där man söker samverkan mellan samhällets olika aktörer, har inget bäst före-datum. Men ett långt ledarskap kan ofta säker förstelna både parti och ledare.

Jag tror att vi i framtiden kommer att se betydligt kortare partiledarperioder. Som mest kanske 8 år, två valrörelser. Allt oftare bara en enda valrörelse. Att en partiledare sitter i tio år blir nog ett undanta.

Är det bra? Jag tvekar.