Respekt för det levande...

-->

Jag drar mina stängsel. Snart är lammhagen klar. Senast på söndag ska årets första lamm släppas på bete. Det kommer att bli roligt. Lamm är otroligt söta. Lamm som för första gången får skutta omkring i stora, vida världen, är bland det sötaste man kan se.

Det är tungt att stängsla. Nu har jag traktorn att trycka stolp, att spänna nätet, att bära last. Men det är ändå ett antal kilo som ska hanteras, ett antal kilometer som ska vandras, ett antal lyft, benböj, slag, drag, tryck…

Och det är roligt.

Jag njuter av att se stängslet komma på plats. Jag njuter av att gå efter raden av stolpar. Jag njuter av att tänka på hur det kommer att bli. Betesmarken som kommer att blomma. Fåglarna som tar stängslet som viloplats. Rävar och grävlingar som kommer att bana sig väg genom, eller under, det stängsel som för dem bara är ett tillfälligt hinderöver generationernas vandringsvägar.

Jag tror jag har en överenskommelse med Gud. En liten rebellisk överenskommelse. Så här har jag formulerat den:

Om jag håller den lilla bit av jorden jag nu förvaltar, åt Dig och åt kommande generationer, så full av liv som jag bara kan, så låter Du lärkan komma även nästa vår. Du låter glansbaggarna flyga på sommareftermiddagarna. Du låter trattkantarellerna kura under mina smågranars skugga en blöt höstdag. Och du låter stjärtmesarna komma dragande för att förgylla vardagen när vintern är som allra kallast.

Mina får, och mina lamm, kan aldrig bli lönsamma. Vår förhoppning är att de ska klara av att bära sina egna kostnader. Intäkterna från kött, skinn och kanske garn ska väga upp kostnaderna för vintermaten, för veterinärer, för stall, traktorer och stängsling.

Skulle jag kunna ta ut en lön av mitt lilla jordbruk, hur liten den än skulle vara, borde intäkterna öka mångdubbelt. Och det får mig att fundera. Kring samhälle och politik. Kring värdighet och etik. Kring prioriteringar och estetik.

De allra flesta i vår del av världen lever långt från jordbrukets vardag. Man ser inte djuren bakom de färdiga köttbullarna i kylen eller bakom fiskpinnarna i frysdisken. Man funderar knappast på hur det kan komma sig att fläskfilén bara kan kosta 39:- kronor kilot, eller kycklingen knappt det.

Och så blir man förvånad, upprörd när det visar sig att oxfilén för 90:- kronor egentligen var fläskfilé, eller att den billiga lasagnen inte alls innehöll spårbart nötkött, utan kött från okända hästar.

Det verkar bara finnas en enda sak som driver matkonsumtionen. Och det är pris. Allt annat är underordnat. PRIS. PRIS. PRIS. Vi kräver och köper allt billigare mat. Matens andel av vår lön minskar.

Och sedan blir vi förvånade att våra krav på allt biligare mat får oetiska, och ibland olagliga, konsekvenser. Vi fiskar våra hav tomma. Djuren vi äter lever sina korta liv uppfödda på föda de aldrig själva skulle välja, växtätare får animaliska produkter, och slutar sina liv på enorma köttfabriker. Djur transporteras kors och tvärs för att öka lönsamheten (och kanske minska spårbarheten) bara för att vi alltid väljer det billigaste alternativet, och kräver ännu billigare mat.

Är det rimligt?

Nej. Det är det inte. Det är inte rimligt för djurens skull. Även jag, som menar att skillnaden mellan människa och djur är en avgrund, anser att vi måste behandla dem med all den respekt vi kan. De är levande varelser. De är INTE ännu inte slaktade produkter. Det spelar roll för vår syn på människan, hur vi behandlar djuren.

Då jag går där i mina hagar tänker jag på de enorma mängder mat som krävs för att föda vår värld. Ton efter ton av spannmål. Tusende efter tusende av djur. Hur hela kedjan hänger ihop. Från betesmark till middagsbord. Och jag blir bekymrad.

När jag skriver detta sitter jag på Bryssels flygplats efter ett möte med Marit Paulsen. Hon är en klok kvinna. Med den bakgrund och den kunskap hon har ser hon sambanden, har sett dem långt tidigare än de flesta, och jobbat för en annan syn hårdare än oss alla. Mat är och har alltid varit politik. EUs politik spelar en roll för oss alla, bönder som konsumenter.

Men i huvudsak handlar det om personliga val. Om hur vi ser på den mat vi har på bordet, och vad vi är villiga att betala för den, direkt och indirekt.

Allt billigare mat kommer att innebära förödda jordar, fattigare natur, djurfabriker, bekämpningsmedel och läkemedelsuppfödning. Allt billigare mat kommer att innebära tommare hav, övergödda sjöar, oändliga besprutade åkrar.

Vi kanske känner oss rikare på pengar. Men vår natur, den biologiska mångfalden, och våra barns och barnbarns framtid blir allt fattigare.

Vad är då alternativet? Dyrare mat? Kanske det, eller snarare – sannolikt det. Men framförallt en levande och tydligare demokratisk diskussion om vad våra prioriteringar innebär. Om etik och estetik. Om enfald eller mångfald. Om värde och värdighet.

Media: DN, DN2

Liberal landsbygd

För 100 år sedan hade det dåvarande Folkpartiet, Frisinnade Landsföreningen, två starka ben att stå på.

Det ena, låt oss kalla det stadsliberalismen, slogs för individernas frihet och marknadskrafterna. Det handlade om en stark teoretisk liberalism. (Det är enormt förenklat, men jag skriver ju ändå för långt...)

Det andra, som vi kan kalla frisinnet, hade sin starka bas i föreningslivet och på landet. Det var frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och landsbygdens alla småföretagare som skapade en politik som också handlade om socialt ansvarstagande, moral och etik, lite om det civila samhällets roll och funktion som vi skulle säga idag.

Det har inom Folkpartiet alltid funnits en konflikt mellan de två strömningarna. Den konflikten har varit nyttig. En marknadsliberalism som bara är teoretisk riskerar att inte se människan. Och ett frisinne som bara ser de sociala behoven riskerar att tappa sitt frihetsperspektiv.

Konflikten mellan de två liberala strömningarna kom till ytan när partiet splittrades 1923. Det var alkoholfrågan som var den utlösande faktorn, men skiljelinjen var djupare än så. 1934 återförenades de två, och Folkpartiet bildades. Då var den frisinnade falangen totalt dominerande.

Men sedan 1950-talet har frisinnet i Folkpartiet vandrat en ökenvandring. Det märks exempelvis på andelen "frikyrkoväljare" som röstar på partiet. På 1950-talet var mer än hälften av frikyrkofolket liberala. Idag är det knappt så många som partiet har i genomsnittligt röstetal.

Denna frisinnade försvagning har märkts på område efter område. Men en av de tydligaste är partiets försvagning på landsbygden. Folkpartiet är idag ett stadsparti. Det är i städerna vi finner våra väljare och sympatisörer. En genomsnittlig folkpartiväljare är idag exempelvis en välutbildad kvinna som bor i villa och har barn i skolåldern. (Den gruppen är ju i sig en framgångsfaktor - det räcker med att åka till vilket universitet som helst och kolla vilka som går i korridorerna...)

Men landsbygden är ofta ett liberalt mörker. Under lång tid har Centerpartiet haft landsbygden som sin grundval. För Folkpartiet har bara enskilda kommuner, som Skinnskatteberg, stuckit ut som goda liberala fästen.

Men nu tar Folkpartiet ett nytt tag. Marit Paulsen, vår Europaparlamentariker, och Nina Larsson, partisekreterare, chefar för en grupp som ska omstarta vårt landsbygdsarbete. Det är bra.

Sverige är det västland där urbaniseringen går fortast. Städerna växer som aldrig förr. Landsbygden avfolkas. Men ingen stad kan finnas utan ett fungerande omland. Det är runt Sverige vårt välstånd grundas. Det är skogen och jorden, malmen och vattnet, som skapar basen för det välstånd våra företag bygger och som vi som politiker sedan kan fördela.

Det Folkpartiet nu inser är att landsbygden inte är som förr. Och framtiden för landsbygden är absolut inte som den var förr. Landsbygdens framtid kommer att ligga betydligt mer i företagande, i småskaliga lösningar, i mångfald och livskvalitet än tidigare. Landsbygden kan, med rätt förutsättningar, börja konkurrera om de högkvalitativa företagen och entreprenörerna. De som inser att livskvalitet inte bara är att kunna gå ner på fiket klockan halv tolv på natten för en latte, utan som inser att skapande också kan ske vid en promenad i mörkret vid samma tid, med bara en fantastisk stjärnhimmel som sällskap.

Framtidens liberala landsbygd handlar om småföretagare som lever lokalt men agerar globalt. IT, formgivning och design, forskning kring naturresurser och framtidens goda och naturvänliga mat är bara några områden där vi kan ta ledningen. Och de entreprenörer som ser denna framtid, måste kunna ha ett liberalt parti att luta sig mot, ett parti som värnar småföretagens och mångfaldens plats inom näringslivet.

Det finns alla chanser för Folkpartiet att bibehålla sin stadsliberala profil, men samtidigt utforma en tydlig politik för en levande landsbygd. Det är som att partiet insett att det är lättare att gå in i framtiden om man har på sig sina historiska skor.

Media: EX, NA

Folkpartiet hem