Jag drar mina stängsel. Snart är lammhagen klar. Senast på
söndag ska årets första lamm släppas på bete. Det kommer att bli roligt. Lamm
är otroligt söta. Lamm som för första gången får skutta omkring i stora, vida
världen, är bland det sötaste man kan se.
Det är tungt att stängsla. Nu har jag traktorn att trycka
stolp, att spänna nätet, att bära last. Men det är ändå ett antal kilo som ska
hanteras, ett antal kilometer som ska vandras, ett antal lyft, benböj, slag,
drag, tryck…
Och det är roligt.
Jag njuter av att se stängslet komma på plats. Jag njuter av
att gå efter raden av stolpar. Jag njuter av att tänka på hur det kommer att
bli. Betesmarken som kommer att blomma. Fåglarna som tar stängslet som
viloplats. Rävar och grävlingar som kommer att bana sig väg genom, eller under,
det stängsel som för dem bara är ett tillfälligt hinderöver generationernas
vandringsvägar.
Jag tror jag har en överenskommelse med Gud. En liten
rebellisk överenskommelse. Så här har jag formulerat den:
Om jag håller den lilla bit av jorden jag nu förvaltar, åt
Dig och åt kommande generationer, så full av liv som jag bara kan, så låter Du
lärkan komma även nästa vår. Du låter glansbaggarna flyga på
sommareftermiddagarna. Du låter trattkantarellerna kura under mina smågranars skugga
en blöt höstdag. Och du låter stjärtmesarna komma dragande för att förgylla
vardagen när vintern är som allra kallast.
Mina får, och mina lamm, kan aldrig bli lönsamma. Vår
förhoppning är att de ska klara av att bära sina egna kostnader. Intäkterna från
kött, skinn och kanske garn ska väga upp kostnaderna för vintermaten, för
veterinärer, för stall, traktorer och stängsling.
Skulle jag kunna ta ut en lön av mitt lilla jordbruk, hur
liten den än skulle vara, borde intäkterna öka mångdubbelt. Och det får mig att
fundera. Kring samhälle och politik. Kring värdighet och etik. Kring
prioriteringar och estetik.
De allra flesta i vår del av världen lever långt från
jordbrukets vardag. Man ser inte djuren bakom de färdiga köttbullarna i kylen
eller bakom fiskpinnarna i frysdisken. Man funderar knappast på hur det kan
komma sig att fläskfilén bara kan kosta 39:- kronor kilot, eller kycklingen
knappt det.
Och så blir man förvånad, upprörd när det visar sig att
oxfilén för 90:- kronor egentligen var fläskfilé, eller att den billiga
lasagnen inte alls innehöll spårbart nötkött, utan kött från okända hästar.
Det verkar bara finnas en enda sak som driver
matkonsumtionen. Och det är pris. Allt annat är underordnat. PRIS. PRIS. PRIS.
Vi kräver och köper allt billigare mat. Matens andel av vår lön minskar.
Och sedan blir vi förvånade att våra krav på allt biligare
mat får oetiska, och ibland olagliga, konsekvenser. Vi fiskar våra hav tomma.
Djuren vi äter lever sina korta liv uppfödda på föda de aldrig själva skulle
välja, växtätare får animaliska produkter, och slutar sina liv på enorma
köttfabriker. Djur transporteras kors och tvärs för att öka lönsamheten (och
kanske minska spårbarheten) bara för att vi alltid väljer det billigaste
alternativet, och kräver ännu billigare mat.
Är det rimligt?
Nej. Det är det inte. Det är inte rimligt för djurens skull.
Även jag, som menar att skillnaden mellan människa och djur är en avgrund,
anser att vi måste behandla dem med all den respekt vi kan. De är levande
varelser. De är INTE ännu inte slaktade produkter. Det spelar roll för vår syn
på människan, hur vi behandlar djuren.
Då jag går där i mina hagar tänker jag på de enorma mängder
mat som krävs för att föda vår värld. Ton efter ton av spannmål. Tusende efter
tusende av djur. Hur hela kedjan hänger ihop. Från betesmark till middagsbord.
Och jag blir bekymrad.
När jag skriver detta sitter jag på Bryssels flygplats efter
ett möte med Marit Paulsen. Hon är en klok kvinna. Med den bakgrund och den
kunskap hon har ser hon sambanden, har sett dem långt tidigare än de flesta,
och jobbat för en annan syn hårdare än oss alla. Mat är och har alltid varit
politik. EUs politik spelar en roll för oss alla, bönder som konsumenter.
Men i huvudsak handlar det om personliga val. Om hur vi ser
på den mat vi har på bordet, och vad vi är villiga att betala för den, direkt
och indirekt.
Allt billigare mat kommer att innebära förödda jordar,
fattigare natur, djurfabriker, bekämpningsmedel och läkemedelsuppfödning. Allt
billigare mat kommer att innebära tommare hav, övergödda sjöar, oändliga
besprutade åkrar.
Vi kanske känner oss rikare på pengar. Men vår natur, den
biologiska mångfalden, och våra barns och barnbarns framtid blir allt
fattigare.
Vad är då alternativet? Dyrare mat? Kanske det, eller
snarare – sannolikt det. Men framförallt en levande och tydligare demokratisk
diskussion om vad våra prioriteringar innebär. Om etik och estetik. Om enfald
eller mångfald. Om värde och värdighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar