Maten är för billig

Min huvudsysselsättning nuförtiden är att vara bonde. Långsamt och försiktigt försöker jag utveckla den lilla gård jag har i en riktning som är bra för mig och familjen, för djuren på gården och för naturen som vi lever av och med.

Min gård är inte effektiv i dagens jordbrukssystem. Knappt 30 hektar, gamla ineffektiva byggnader och marker som knappast kan brukas med den högteknologi som allt mer gör intåg i jordbruket.

Som få andra kan jag ändå jobba långsiktigt för att få gården bärkraftig. Kraven på att omedelbart leva av den eventuella avkastningen är lägre för mig än för de flesta andra. Men min planering går ut på att skapa ett livskraftigt litet jordbruk. Och då gäller det att nischa sig.

Det handlar helt enkelt om att ta betalt för jobbet man gör. Våra får, av en gammal svensk lantras, lever så naturnära som möjligt. Lammen går med sina mammor i flera månader, tills baggarna börjar bli könsmogna. De växer långsamt, äter örter och får gå i skogen och mumsa på löv och barka sly. Köttet blir gott, godare än det mesta. Och skinnen vackra och olikfärgade.

Vi kan garantera våra kunder att våra djur har det bra. Man får gärna komma och titta på dem. Och långsamt utvecklar vi tankarna i fler riktningar. Nyss flyttade de svarta lantrashönsen in. Nästa år ger de förhoppningsvis ytterligare ett litet tillskott i ekonomin när äggen börjar komma. Och i höst kommer grisarna. Svenska linderödssvin. De ska få leva så naturnära som möjligt, växa långsamt, göra tjänst som markberedare i hagarna, ha det bra och förhoppningsvis ge ett gott kött som man kan äta med gott samvete.

Vår produktion är långt ifrån den massproduktion av animalieprodukter som kännetecknar matmarknaden. Det är stora volymer och låga priser som gäller. Och den som väljer det låga priset på ICA måste också vara medveten om konsekvenserna för djuren. Det går inte att få allt. God djurhållning kostar pengar.

Det finns två utvecklingsvägar som visar på problemen. Den enda handlar om vår köttkonsumtion. Beroende lite på vad man mäter, och vem som mätt, handlar det om en ökning på mellan 15 och 40 % de senaste 25 åren. Kanske ser vi ett litet trendbrott just nu. Men uppenbart är att vi äter mer kött nu än tidigare.

Det andra handlar om vad maten kostar. För 60 år sedan lade vi hälften av vår lön på mat. För 25 år sedan var det ungefär 20 %. Idag är det under 15 %. Och då har vi ändå gått från att laga all mat hemma, till att köpa allt fler halvfabrikat och färdigrätter. Maten har helt enkelt blivit billigare. Och vi använder vår lön till annat.

Men samtidigt som maten blivit allt billigare, har vi också sett mer av det industriella jordbrukets baksidor. Övergödning, monokulturer, bekämpningsmedelsrester i dricksvatten, antibiotikaresistens, djurfabriker, vattenbrist - världen över har ett långsiktigt ohållbart industrijordbruk processat fram billig mat, men de gemensamma kostnaderna ökar.

Sverige har valt en delvis annan väg. Vi har världens strängaste djurskyddsregler. Vi har ett lantbruk som (ännu) inte enbart kännetecknas av industrijordbruk även om gårdsarealerna växer. Vi har tuffa regler för bekämpningsmedel och gödselspridning. Det är bra, men det får konsekvenser.

Och mjölken är ett typexempel på detta. Idag är svensk mjölkproduktion i kris. Orsakerna är många. En är att Arla och ICA har monopolliknande ställningar på svensk mjölkmarknad. Det finns en bra artikel om det här. Men det finns fler orsaker. Vi konsumenter skulle kunna efterfråga mjölk, ost och andra mejeriprodukter med högre kvalitet, även för djuren, och vara beredda att betala för det. Producenterna borde skapa egna vägar för att göra högkvalitativa mejeriprodukter där de agerar på en marknad, och inte som passiva leverantörer till en monopolistisk marknad, dominerad av Arla och ICA som själva kan sätta såväl pris som volymer.

Det finns olika utvecklingsriktningar för jordbruket. Vi kommer sannolikt aldrig att kunna göra oss av med det industriella jordbruket. Det gäller däremot att skapa internationella regler för att göra det långsiktigt hållbart och etiskt motiverat.

Men det finns också en rörelse där maten vi vill äta ska vara äkta, spårbar, av bra kvalitet, miljö- och naturvänlig, god på alla sätt - helt enkelt. Den mat som gärna både får kosta och smaka mer. Det är på den marknaden jag vill agera.

I den stora jordbruksdebatten handlar mycket idag om att vi måste anpassa våra jordbruksregler till världsmarknadens. Inte minst Timbro och andra marknadsliberala krafter hänger på. Jag menar att det är helt fel väg att gå. Svenskt välstånd har aldrig skapats av att vi valt att vara lika dåliga som alla andra, på arbetarskydd och andra sociala trygghetssystem, på miljökrav och naturvårdsregler, på lönesättning och skattesystem. Svenskt välstånd har helt enkelt byggts av att vi klarat av att nischa in oss kvalitetsmässigt. Att vi varit bättre än andra, och att vi tagit betalt för det, både här hemma och utanför våra gränser.

Den utvecklingen måste jordbruket också anpassa sig till. Vi kommer aldrig att kunna slåss mot amerikanska mellanvästern, eller det ryska industrijordbruket. Vi måste medvetet och långsiktigt jobba med att vi producerar mat som är bättre än annan.

Jag är så trött på att tvingas köpa samma ostar, med svenska namn men producerade i andra länder av internationell mjölk. Jag vill kunna köpa lokala svenska ostar, dricka mjölk från mejeriet i Örebro (som inte längre finns), välja franska ostar och veta att de kommer från Frankrike eller engelsk Stilton från just England.

Än så länge slipper vi få i oss den behövliga näringen i tablettform. Och så länge vi klarar oss utan det så vill jag hellre både producera och köpa mat som jag vet är bra både för mig och för naturen.

Jorden vi ärvde, utan genmanipulation...

Läser i tidningen Land att EU nu kommer att släppa in en genmodifierad majs för odling. De negativa länderna, dit Sverige tyvärr inte hör, blev inte tillräckligt många. Det är synd.

Hur ska vi egentligen ha det med genmodifikation? Är den räddningen för världens befolkning, eller hotet som slutligen kommer att sätta spiken i kistan på det industrijordbruk som odlats fram under 1900-talet?

Jag har inte en aning. Allt jag skriver är ett relativt fritt tyckande utifrån en rudimentär kunskap om genmodifieringens följder. Jag har sannolikt läst mer om det än 99,9% av svenskarna. Men den kunskap som experterna har kommer jag aldrig att nå. Och det är inte heller politikens mål eller syfte.

Politik handlar om att väga olika intressen mot varandra, att bedöma olika vetenskaper mot varandra och att försöka se in i en framtid som inte kan ses. Så även med de genmodiferade organismer som nu får sitt inträde på en allt bredare front.

Mina funderingar går efter tre stigar.

För det första: Är det rimligt att genmodifiera växter så att de klarar av växtgifter, eller insektsgifter, bättre än andra? Jag tycker svaret på den frågan är nej. Därför skulle jag rösta nej till att införa den nya genmodifierade majsen i EU. Den är just mer resistent mot ett bekämpningsmedel som samma företag som vill sälja majsen tagit fram. Man ska alltså kunna spruta mer, utan att majsen tar skada. Dessutom tillverkar majsen själv ett gift som ska minska angrepp.

Jag tycker denna utveckling är helt fel. Ingenting pekar mot att vi ska spruta mer, snarare mindre. Ingen har en fullständig bild av hur den kemikaliesoppa som världen håller på att bli ser ut. Ingen vet hur olika ämnen samreagerar i naturen och vilka följder det får, för natur och för människa. Av de hundratusentalet kemikalier som tagits fram, har en bråkdel ordentliga beskrivningar av möjliga skadeverkningar, men inget medel har en beskrivning av hur det samverkar med alla de andra 100.000 ämnena. Vare sig på kort eller lång sikt.

Just nu ser världen en död av pollinerande insekter som aldrig förr. Humlor och bin dör i miljontal. Det orsakar enorma förluster för odlare, och ingen vet hur det påverkar naturen. Ingen vet heller skälet, även om många forskare pekar på ökad användning av vissa kemikalier i jordbruket.

Om detta vore följderna av att använda en medicin, skulle biverkningarna omedelbart leda till att medicinen förbjöds, oavsett nyttan. Men gifterna i jordbruket fortsätter att spridas. Om genmodifiering innebär ytterligare giftspridning är det oacceptabelt.

En värld att bevara eller manipulera?

För det andra: Är någon säker på att generna inte hoppar mellan det odlade och det vilda? I förra tidningen Land kunde vi läsa om en kanadensisk bonde som vunnit en kamp mot ett bolag, vars genmodifierade gröda hade spritt sig in i hans ekologiska fält. Han vann en delkamp, men förlorade kriget. Han kunde inte odla vidare sin ekologiska gröda. Och bolaget som tagit fram den genmodifierade grödan (och det passande giftet…) krävde honom på pengar för att han olovligen använde sig av deras gener…

Frågan om rätten till ägande av gener, och därmed rätten till ägande av liv, är komplicerad. Men den riskerar att bli än mer komplicerad.

Tänk om denna genmodifierade majs som nu tillåts, sprider sina gener till vilda gräs. Vem äger då det gräset? Och tänk om detta gräs är ett besvärligt ogräs som blir resistent mot de nu verksamma bekämpningsmedlen. Vem ansvarar för kostnaderna för detta? Vem tar ansvaret för följderna, både för jordbruket och för naturen?

Detta leder oss in på den slingriga tredje stigen: Tror vi verkligen att vi kan förbättra jordens produktion? Om nu jorden har funnits i några miljarder år, och evolutionen ständigt ägt rum, borde väl totalproduktionen på planeten vara hyfsat optimal. Tiden har prövat, förkastat, prövat och accepterat de arter och de processer som ger mest avkastning för hela planeten. Ekosystem, ståndorter, småbiotoper, gigantiska hav – allt är anpassat efter miljontals år av utveckling.

Men så kommer människan in. Och på några få år tror vi att vi kan öka avkastningen av jorden rejält. Utan några följdverkningar. Jag är rätt tveksam till det…

Vet någon hur genmodifierade växter och djur påverkar naturen på 100 års sikt?

Svar: Nej.

Vet någon hur växtgifter, insektsgifter, konstgödning o.s.v. påverkar livsmiljön på 100 års sikt?

Svar: Nej.

På fråga efter fråga tror vi oss veta vad som händer generationer härefter, efter några få års forskande och producerande.

Men tänk om jorden var hyfsat optimerad förut. Tänk om vi en gång inser att vi inte kan stöpa om världen hur mycket som helst utan att det får negativa konsekvenser. Tänk om vår kortsiktiga tillväxtmaximering inom jord- och skogsbruk inte går ihop med evolutionens tillväxtoptimering.

Vad händer då?

Jag menar att vi borde vara betydligt försiktigare med hur vi hanterar vår biosfär. Det krävs tuffare kemikalielagstiftning, nationellt och internationellt. Och om vi ska tillåta genmodifierade organismer, ska det i vart fall inte vara sådana som gör det möjligt att spruta mer.

Respekt för det levande...

-->

Jag drar mina stängsel. Snart är lammhagen klar. Senast på söndag ska årets första lamm släppas på bete. Det kommer att bli roligt. Lamm är otroligt söta. Lamm som för första gången får skutta omkring i stora, vida världen, är bland det sötaste man kan se.

Det är tungt att stängsla. Nu har jag traktorn att trycka stolp, att spänna nätet, att bära last. Men det är ändå ett antal kilo som ska hanteras, ett antal kilometer som ska vandras, ett antal lyft, benböj, slag, drag, tryck…

Och det är roligt.

Jag njuter av att se stängslet komma på plats. Jag njuter av att gå efter raden av stolpar. Jag njuter av att tänka på hur det kommer att bli. Betesmarken som kommer att blomma. Fåglarna som tar stängslet som viloplats. Rävar och grävlingar som kommer att bana sig väg genom, eller under, det stängsel som för dem bara är ett tillfälligt hinderöver generationernas vandringsvägar.

Jag tror jag har en överenskommelse med Gud. En liten rebellisk överenskommelse. Så här har jag formulerat den:

Om jag håller den lilla bit av jorden jag nu förvaltar, åt Dig och åt kommande generationer, så full av liv som jag bara kan, så låter Du lärkan komma även nästa vår. Du låter glansbaggarna flyga på sommareftermiddagarna. Du låter trattkantarellerna kura under mina smågranars skugga en blöt höstdag. Och du låter stjärtmesarna komma dragande för att förgylla vardagen när vintern är som allra kallast.

Mina får, och mina lamm, kan aldrig bli lönsamma. Vår förhoppning är att de ska klara av att bära sina egna kostnader. Intäkterna från kött, skinn och kanske garn ska väga upp kostnaderna för vintermaten, för veterinärer, för stall, traktorer och stängsling.

Skulle jag kunna ta ut en lön av mitt lilla jordbruk, hur liten den än skulle vara, borde intäkterna öka mångdubbelt. Och det får mig att fundera. Kring samhälle och politik. Kring värdighet och etik. Kring prioriteringar och estetik.

De allra flesta i vår del av världen lever långt från jordbrukets vardag. Man ser inte djuren bakom de färdiga köttbullarna i kylen eller bakom fiskpinnarna i frysdisken. Man funderar knappast på hur det kan komma sig att fläskfilén bara kan kosta 39:- kronor kilot, eller kycklingen knappt det.

Och så blir man förvånad, upprörd när det visar sig att oxfilén för 90:- kronor egentligen var fläskfilé, eller att den billiga lasagnen inte alls innehöll spårbart nötkött, utan kött från okända hästar.

Det verkar bara finnas en enda sak som driver matkonsumtionen. Och det är pris. Allt annat är underordnat. PRIS. PRIS. PRIS. Vi kräver och köper allt billigare mat. Matens andel av vår lön minskar.

Och sedan blir vi förvånade att våra krav på allt biligare mat får oetiska, och ibland olagliga, konsekvenser. Vi fiskar våra hav tomma. Djuren vi äter lever sina korta liv uppfödda på föda de aldrig själva skulle välja, växtätare får animaliska produkter, och slutar sina liv på enorma köttfabriker. Djur transporteras kors och tvärs för att öka lönsamheten (och kanske minska spårbarheten) bara för att vi alltid väljer det billigaste alternativet, och kräver ännu billigare mat.

Är det rimligt?

Nej. Det är det inte. Det är inte rimligt för djurens skull. Även jag, som menar att skillnaden mellan människa och djur är en avgrund, anser att vi måste behandla dem med all den respekt vi kan. De är levande varelser. De är INTE ännu inte slaktade produkter. Det spelar roll för vår syn på människan, hur vi behandlar djuren.

Då jag går där i mina hagar tänker jag på de enorma mängder mat som krävs för att föda vår värld. Ton efter ton av spannmål. Tusende efter tusende av djur. Hur hela kedjan hänger ihop. Från betesmark till middagsbord. Och jag blir bekymrad.

När jag skriver detta sitter jag på Bryssels flygplats efter ett möte med Marit Paulsen. Hon är en klok kvinna. Med den bakgrund och den kunskap hon har ser hon sambanden, har sett dem långt tidigare än de flesta, och jobbat för en annan syn hårdare än oss alla. Mat är och har alltid varit politik. EUs politik spelar en roll för oss alla, bönder som konsumenter.

Men i huvudsak handlar det om personliga val. Om hur vi ser på den mat vi har på bordet, och vad vi är villiga att betala för den, direkt och indirekt.

Allt billigare mat kommer att innebära förödda jordar, fattigare natur, djurfabriker, bekämpningsmedel och läkemedelsuppfödning. Allt billigare mat kommer att innebära tommare hav, övergödda sjöar, oändliga besprutade åkrar.

Vi kanske känner oss rikare på pengar. Men vår natur, den biologiska mångfalden, och våra barns och barnbarns framtid blir allt fattigare.

Vad är då alternativet? Dyrare mat? Kanske det, eller snarare – sannolikt det. Men framförallt en levande och tydligare demokratisk diskussion om vad våra prioriteringar innebär. Om etik och estetik. Om enfald eller mångfald. Om värde och värdighet.

Media: DN, DN2

Ett annat liv

Läser förra helgens två DN-artiklar om svensk skogspolitik. Väntar med spänning på morgondagens fortsättning.

En del påstår att svensk miljöpolitik är bäst i världen. Jag tillhör inte dem. Visst är vi framgångsrika på flera områden, men en stor del av vår goda miljö beror på att vi är få människor på stor yta och att vi haft vattenkraften att tacka för en renare luft än annars.

Men det finns ett område där vi knappast kan slå oss för bröstet. Det är skyddet av naturen, av skönheten och upplevelserna och den biologiska mångfalden.

Under lång tid har vår natur mest använts som en oändlig resurs som man kunnat hantera hur som helst.

När de första naturreservaten bildades 1909 (Garphyttan var ett av dem) var det utifrån en nationalromantisk idé om att spara och värna det bestående. Men ända till idag har naturen och den biologiska mångfalden mer setts som en sport för en liten klick, ett särintresse, som stått i motsats till de som vill utveckla och förnya.

Vitsippsmångfald i Ökna. Småbondeansvar.

Så vart har det lett? Vi har aktivt tagit bort kanske 95% av allt det vatten som fanns i jordbrukslandskapet för 150-år sedan. Det har lett till en enorm förändring av artsammansättningen. Många av de arter som förr var vanliga, är idag enbart ett minne. Jordbrukslandskapet trivialiseras. Skönheten utarmas.

På samma sätt är det med skogen. Numera inte skog. Trädplantager, med korta livslängder, är inte ett hem för arter och liv. DNs artikelserie visar på den inte alltför ljusa framtiden.

Och havet dör. Jag minns min barndoms somrar på Gotland med glädje. Rent, friskt vatten, fyllt av fisk och liv. Nu alldeles för ofta en illaluktande vätska. Och ändå är Gotland en del av det hyfsat friska havet.

Och älvarna, åarna, bäckarna, dikena. Hur många finns kvar? Hur många är opåverkade? Hur många är  hemvist för liv?

Nu står ytterligare en strid om naturen. Jag gillar inte kärnkraft, men jag är enormt skeptisk till den vindkraftsexplosion vi nu ser runt om i landet. Vindkraften har ett eget spår, får byggas utan hänsyn till vare sig natur eller skönhet. Är det rimligt? Är den förfulning av landskapet som vindkraften innebär bättre än vattenkraftens förfulning? Var kommer vi i framtiden att finna rent, rinnande, fritt vatten och ren, fri, ostörd vind?

Och så får man veta det man egentligen alltid vetat. Att den biologiska mångfalden är värdefull. Att det till och med går att sätta ett ekonomiskt värde på den.

Som liberal kan jag ändå känna mig stolt över en del saker som hänt. Strandskyddet på 1950-talet. Naturvårdslagen på 1960-talet. Nationalälvarna på 1970-talet. Vitryggen på 1980-talet. Men sedan har det varit rätt tyst. Visst har partiet haft bra program, men det har inte skett något.

---

Idag blev jag tvungen att att åka hem tidigare än beräknat. Fick hämta barnen på dagis trots att de bort vara hemma. Telefonsammanträdet jag satt i blev jag tvungen att avbryta mitt i.

Hemma lammade en tacka. Vi vet att det blir problem med henne. Lammen kan inte dia de första dagarna. Nu kom de en fredag eftermiddag. Tack Gud för det! Så det blev hem för att mjölka ur och sonda i. De första två timmarna är viktiga. Men nu är det heldygnstjänstgöring som gäller. De små liven ska få i sig 600 ml de första 18 timmarna. Kanske 60 ml första gången. Sedan mer. Men det blir lite jobb hela natten.

En liten tacka och en bagge, tillsammans med mamma får.

När jag går ut från ladan straxt före tio håller jag på att krocka med en fladdermus. Kanske är det den gråskimliga, den som brukar sjunga i novemberkvällarna. Borta i öster ropar kattugglan. Nej förresten, det är två stycken, två hanar som duellerar. Boängsgårdens kattuggla mot Håkansgårdens. Och taltrasten sjunger in natten.

Det finns en risk att politik blir allt i ens liv, och därmed inget. Det finns en risk att politiken blir ett spel, att det viktiga är att vinna, att besegra fienden både i sak och person, och inte vad vinsten sedan innebär. Det finns en risk att politiken bara blir de dagliga besluten, att man inte orkar lyfta blicken över dagordningen och både se det som varit och försöka se det som ska bli.

Men att vara en hjälp vid en lammning är också ett liv. Att lyssna till taltrasten hemma på gårdsplanen är också ett liv. Att söka stillheten när mörkret sänker sig över skog och äng är också ett liv. Ett annat liv. Rätt ofta ett bättre liv. Men alltid ett annat liv.