Maten är för billig

Min huvudsysselsättning nuförtiden är att vara bonde. Långsamt och försiktigt försöker jag utveckla den lilla gård jag har i en riktning som är bra för mig och familjen, för djuren på gården och för naturen som vi lever av och med.

Min gård är inte effektiv i dagens jordbrukssystem. Knappt 30 hektar, gamla ineffektiva byggnader och marker som knappast kan brukas med den högteknologi som allt mer gör intåg i jordbruket.

Som få andra kan jag ändå jobba långsiktigt för att få gården bärkraftig. Kraven på att omedelbart leva av den eventuella avkastningen är lägre för mig än för de flesta andra. Men min planering går ut på att skapa ett livskraftigt litet jordbruk. Och då gäller det att nischa sig.

Det handlar helt enkelt om att ta betalt för jobbet man gör. Våra får, av en gammal svensk lantras, lever så naturnära som möjligt. Lammen går med sina mammor i flera månader, tills baggarna börjar bli könsmogna. De växer långsamt, äter örter och får gå i skogen och mumsa på löv och barka sly. Köttet blir gott, godare än det mesta. Och skinnen vackra och olikfärgade.

Vi kan garantera våra kunder att våra djur har det bra. Man får gärna komma och titta på dem. Och långsamt utvecklar vi tankarna i fler riktningar. Nyss flyttade de svarta lantrashönsen in. Nästa år ger de förhoppningsvis ytterligare ett litet tillskott i ekonomin när äggen börjar komma. Och i höst kommer grisarna. Svenska linderödssvin. De ska få leva så naturnära som möjligt, växa långsamt, göra tjänst som markberedare i hagarna, ha det bra och förhoppningsvis ge ett gott kött som man kan äta med gott samvete.

Vår produktion är långt ifrån den massproduktion av animalieprodukter som kännetecknar matmarknaden. Det är stora volymer och låga priser som gäller. Och den som väljer det låga priset på ICA måste också vara medveten om konsekvenserna för djuren. Det går inte att få allt. God djurhållning kostar pengar.

Det finns två utvecklingsvägar som visar på problemen. Den enda handlar om vår köttkonsumtion. Beroende lite på vad man mäter, och vem som mätt, handlar det om en ökning på mellan 15 och 40 % de senaste 25 åren. Kanske ser vi ett litet trendbrott just nu. Men uppenbart är att vi äter mer kött nu än tidigare.

Det andra handlar om vad maten kostar. För 60 år sedan lade vi hälften av vår lön på mat. För 25 år sedan var det ungefär 20 %. Idag är det under 15 %. Och då har vi ändå gått från att laga all mat hemma, till att köpa allt fler halvfabrikat och färdigrätter. Maten har helt enkelt blivit billigare. Och vi använder vår lön till annat.

Men samtidigt som maten blivit allt billigare, har vi också sett mer av det industriella jordbrukets baksidor. Övergödning, monokulturer, bekämpningsmedelsrester i dricksvatten, antibiotikaresistens, djurfabriker, vattenbrist - världen över har ett långsiktigt ohållbart industrijordbruk processat fram billig mat, men de gemensamma kostnaderna ökar.

Sverige har valt en delvis annan väg. Vi har världens strängaste djurskyddsregler. Vi har ett lantbruk som (ännu) inte enbart kännetecknas av industrijordbruk även om gårdsarealerna växer. Vi har tuffa regler för bekämpningsmedel och gödselspridning. Det är bra, men det får konsekvenser.

Och mjölken är ett typexempel på detta. Idag är svensk mjölkproduktion i kris. Orsakerna är många. En är att Arla och ICA har monopolliknande ställningar på svensk mjölkmarknad. Det finns en bra artikel om det här. Men det finns fler orsaker. Vi konsumenter skulle kunna efterfråga mjölk, ost och andra mejeriprodukter med högre kvalitet, även för djuren, och vara beredda att betala för det. Producenterna borde skapa egna vägar för att göra högkvalitativa mejeriprodukter där de agerar på en marknad, och inte som passiva leverantörer till en monopolistisk marknad, dominerad av Arla och ICA som själva kan sätta såväl pris som volymer.

Det finns olika utvecklingsriktningar för jordbruket. Vi kommer sannolikt aldrig att kunna göra oss av med det industriella jordbruket. Det gäller däremot att skapa internationella regler för att göra det långsiktigt hållbart och etiskt motiverat.

Men det finns också en rörelse där maten vi vill äta ska vara äkta, spårbar, av bra kvalitet, miljö- och naturvänlig, god på alla sätt - helt enkelt. Den mat som gärna både får kosta och smaka mer. Det är på den marknaden jag vill agera.

I den stora jordbruksdebatten handlar mycket idag om att vi måste anpassa våra jordbruksregler till världsmarknadens. Inte minst Timbro och andra marknadsliberala krafter hänger på. Jag menar att det är helt fel väg att gå. Svenskt välstånd har aldrig skapats av att vi valt att vara lika dåliga som alla andra, på arbetarskydd och andra sociala trygghetssystem, på miljökrav och naturvårdsregler, på lönesättning och skattesystem. Svenskt välstånd har helt enkelt byggts av att vi klarat av att nischa in oss kvalitetsmässigt. Att vi varit bättre än andra, och att vi tagit betalt för det, både här hemma och utanför våra gränser.

Den utvecklingen måste jordbruket också anpassa sig till. Vi kommer aldrig att kunna slåss mot amerikanska mellanvästern, eller det ryska industrijordbruket. Vi måste medvetet och långsiktigt jobba med att vi producerar mat som är bättre än annan.

Jag är så trött på att tvingas köpa samma ostar, med svenska namn men producerade i andra länder av internationell mjölk. Jag vill kunna köpa lokala svenska ostar, dricka mjölk från mejeriet i Örebro (som inte längre finns), välja franska ostar och veta att de kommer från Frankrike eller engelsk Stilton från just England.

Än så länge slipper vi få i oss den behövliga näringen i tablettform. Och så länge vi klarar oss utan det så vill jag hellre både producera och köpa mat som jag vet är bra både för mig och för naturen.

Brickenbacken backar när sossarna bygger

Hur bygger man en bra stad? Om det har vi uppenbarligen olika åsikter. Vi i Folkpartiet vill bygga en stad som lever överallt, där man tar hänsyn till unga och gamlas behov och där människor kan känna sig trygga. Vi vill skapa en stad där människor inte ska behöva åka bil överallt, utan där så mycket service som möjligt ska finnas så nära som möjligt.

Ett av skälen till vår vilja att bygga staden så handlar om demografi, eller enklare skrivet, om att allt fler örebroare kommer att bli allt äldre. Och det är bra om så många som möjligt av de äldre har en väl fungerande service nära. För miljöns, klimatets och trygghetens skull är det viktigt att så många av oss som möjligt har fungerande service nära. Men det är speciellt viktigt för barn och äldre.

Det är uppenbart att socialdemokraterna inte tänker i de banorna. Istället för att värna city och de lokala affärscentrum som finns, planerar de för omfattande extern handel. Just nu ser vi  ICA-etableringen vid Tybble. Men det stannar inte där. Mariebergs utbyggnad kring det nya IKEA-varuhuset, liksom Boglundsängens framtida exploatering, kommer att skapa helt nya förutsättningar för staden.

Allt mer talar för att Örebro city kommer att avfolkas och avaffärifieras, när de externa centra växer. Och de kvarvarande butikerna i bostadsområdenas centrum kommer att gå en mörk framtid till mötes. Jag har idag pekat på sannolikheten att Brickebacken kommer att stå utan affär när ICAs maxianläggning slår ut COOPs närabutik.

Och tron på att ICA skulle bevara en butik i Tybble om den inte lönar sig, är mer religiös än politisk. Om ICA Maxi byggs vid Tybblekullen kommer Tybble Centrum att vara utan livsmedelsaffär inom något år. Och frågan är vad som händer med COOP Österplan och Willys? Kommer Örebro östra stadsdelar att vara utan livsmedelsaffär om några år? Måste alla ta bilen för att handla mjölk?

Följderna av socialdemokraternas handelspolitik är mångdubbla. Dels bygger de en stad för bilen. När service inte längre finns nära kommer människor att tvingas åka för att handla. Och många kommer att använda bilen. Det innebär problem för klimat och för trygghet. Fler bilar i bostadsområdena skapar ökad otrygghet för fler. Den fråga man måste ställa sig är om Björn Sundins behov av att öppna fler villagator för genomfartstrafik i Sörby, egentligen handlar om att klara av att ordna biltransporterna till ICAs nya anläggning?

Sundin & Co har inte heller någon insikt om framtidens behov av en stad anpassad för de äldres behov. Vi är redan i början av den utmaning en ökad medelålder kommer att ställa på oss. Men utvecklingen kommer att accelerera. En framsynt stadsbyggnadspolitik tänker på hur en stad för många ska kunna se ut. Då handlar det om att lyfta blicken och se framåt. Örebroarna kommer att bli allt äldre och staden måste anpassas efter deras behov.

En av de allvarligare aspekterna av Sundins maxi-politik handlar om trygghet. Vad händer med Brickebacken när centrum blir av med sin affär?  Hur hanterar man ett bostadscentrum utan människor? Otryggheten kommer att öka. Risken för social oro likaså. Och Brickebacken är inte unikt. Utanförskapsområdena har sina problem. Men ett city utan handel är också sårbart.

Man behöver inte gå till USAs miljonstäder för att se hur illa det kan gå när externhandeln tar över. Det räcker med att gå till Landskrona, där socialdemokratisk politik under årtionden fick centrum att bli en öde och otrygg plats. Är det så vi vill ha det?

Folkpartiet har velat ha en tydlig handelsutredning med tydliga krav på hur en trygg och miljövänlig stad ska kunna anpassas till både de äldres och de ungas behov. Det vill inte socialdemokraterna. Det är illa för Örebros framtida utveckling. Inte heller ICA vinner på att Örebro eller andra städer får en sämre fungerande infrastruktur och blir otryggare för unga och gamla.

Media: NA