Maten är för billig

Min huvudsysselsättning nuförtiden är att vara bonde. Långsamt och försiktigt försöker jag utveckla den lilla gård jag har i en riktning som är bra för mig och familjen, för djuren på gården och för naturen som vi lever av och med.

Min gård är inte effektiv i dagens jordbrukssystem. Knappt 30 hektar, gamla ineffektiva byggnader och marker som knappast kan brukas med den högteknologi som allt mer gör intåg i jordbruket.

Som få andra kan jag ändå jobba långsiktigt för att få gården bärkraftig. Kraven på att omedelbart leva av den eventuella avkastningen är lägre för mig än för de flesta andra. Men min planering går ut på att skapa ett livskraftigt litet jordbruk. Och då gäller det att nischa sig.

Det handlar helt enkelt om att ta betalt för jobbet man gör. Våra får, av en gammal svensk lantras, lever så naturnära som möjligt. Lammen går med sina mammor i flera månader, tills baggarna börjar bli könsmogna. De växer långsamt, äter örter och får gå i skogen och mumsa på löv och barka sly. Köttet blir gott, godare än det mesta. Och skinnen vackra och olikfärgade.

Vi kan garantera våra kunder att våra djur har det bra. Man får gärna komma och titta på dem. Och långsamt utvecklar vi tankarna i fler riktningar. Nyss flyttade de svarta lantrashönsen in. Nästa år ger de förhoppningsvis ytterligare ett litet tillskott i ekonomin när äggen börjar komma. Och i höst kommer grisarna. Svenska linderödssvin. De ska få leva så naturnära som möjligt, växa långsamt, göra tjänst som markberedare i hagarna, ha det bra och förhoppningsvis ge ett gott kött som man kan äta med gott samvete.

Vår produktion är långt ifrån den massproduktion av animalieprodukter som kännetecknar matmarknaden. Det är stora volymer och låga priser som gäller. Och den som väljer det låga priset på ICA måste också vara medveten om konsekvenserna för djuren. Det går inte att få allt. God djurhållning kostar pengar.

Det finns två utvecklingsvägar som visar på problemen. Den enda handlar om vår köttkonsumtion. Beroende lite på vad man mäter, och vem som mätt, handlar det om en ökning på mellan 15 och 40 % de senaste 25 åren. Kanske ser vi ett litet trendbrott just nu. Men uppenbart är att vi äter mer kött nu än tidigare.

Det andra handlar om vad maten kostar. För 60 år sedan lade vi hälften av vår lön på mat. För 25 år sedan var det ungefär 20 %. Idag är det under 15 %. Och då har vi ändå gått från att laga all mat hemma, till att köpa allt fler halvfabrikat och färdigrätter. Maten har helt enkelt blivit billigare. Och vi använder vår lön till annat.

Men samtidigt som maten blivit allt billigare, har vi också sett mer av det industriella jordbrukets baksidor. Övergödning, monokulturer, bekämpningsmedelsrester i dricksvatten, antibiotikaresistens, djurfabriker, vattenbrist - världen över har ett långsiktigt ohållbart industrijordbruk processat fram billig mat, men de gemensamma kostnaderna ökar.

Sverige har valt en delvis annan väg. Vi har världens strängaste djurskyddsregler. Vi har ett lantbruk som (ännu) inte enbart kännetecknas av industrijordbruk även om gårdsarealerna växer. Vi har tuffa regler för bekämpningsmedel och gödselspridning. Det är bra, men det får konsekvenser.

Och mjölken är ett typexempel på detta. Idag är svensk mjölkproduktion i kris. Orsakerna är många. En är att Arla och ICA har monopolliknande ställningar på svensk mjölkmarknad. Det finns en bra artikel om det här. Men det finns fler orsaker. Vi konsumenter skulle kunna efterfråga mjölk, ost och andra mejeriprodukter med högre kvalitet, även för djuren, och vara beredda att betala för det. Producenterna borde skapa egna vägar för att göra högkvalitativa mejeriprodukter där de agerar på en marknad, och inte som passiva leverantörer till en monopolistisk marknad, dominerad av Arla och ICA som själva kan sätta såväl pris som volymer.

Det finns olika utvecklingsriktningar för jordbruket. Vi kommer sannolikt aldrig att kunna göra oss av med det industriella jordbruket. Det gäller däremot att skapa internationella regler för att göra det långsiktigt hållbart och etiskt motiverat.

Men det finns också en rörelse där maten vi vill äta ska vara äkta, spårbar, av bra kvalitet, miljö- och naturvänlig, god på alla sätt - helt enkelt. Den mat som gärna både får kosta och smaka mer. Det är på den marknaden jag vill agera.

I den stora jordbruksdebatten handlar mycket idag om att vi måste anpassa våra jordbruksregler till världsmarknadens. Inte minst Timbro och andra marknadsliberala krafter hänger på. Jag menar att det är helt fel väg att gå. Svenskt välstånd har aldrig skapats av att vi valt att vara lika dåliga som alla andra, på arbetarskydd och andra sociala trygghetssystem, på miljökrav och naturvårdsregler, på lönesättning och skattesystem. Svenskt välstånd har helt enkelt byggts av att vi klarat av att nischa in oss kvalitetsmässigt. Att vi varit bättre än andra, och att vi tagit betalt för det, både här hemma och utanför våra gränser.

Den utvecklingen måste jordbruket också anpassa sig till. Vi kommer aldrig att kunna slåss mot amerikanska mellanvästern, eller det ryska industrijordbruket. Vi måste medvetet och långsiktigt jobba med att vi producerar mat som är bättre än annan.

Jag är så trött på att tvingas köpa samma ostar, med svenska namn men producerade i andra länder av internationell mjölk. Jag vill kunna köpa lokala svenska ostar, dricka mjölk från mejeriet i Örebro (som inte längre finns), välja franska ostar och veta att de kommer från Frankrike eller engelsk Stilton från just England.

Än så länge slipper vi få i oss den behövliga näringen i tablettform. Och så länge vi klarar oss utan det så vill jag hellre både producera och köpa mat som jag vet är bra både för mig och för naturen.

Från shepherder till Shepherds pie

Det blir inte så mycket bloggat dessa dagar. Det handlar mest om tid. Eller snarare om prioriteringar.

Vi är inne i den tredje veckan av lammningar. Hittills har det blivit 16 små lamm. Det är en rätt intressant könsblandning. 12 baggar, 4 tackor. Man kan fundera över hur det kommer sig. Det brukar vara rätt 50/50 annars.

Fantomenbaggen

Arbetsfördelningen här hemma är ganska klar. Hustrun hanterar lammningar och fåren. Jag passar sovande barn och lagar mat. Men ibland hjälper jag till med att skruva upp fodergrindar eller bygger lammningsboxar.

Snart är det dags för lammning

I kväll är det ytterligare en tacka inne som enligt hustrun kommer att lamma om ett par timmar. Det börjar bli trångt i stallet nu. De största lammen borde ut på bete nu. Men det får vänta tills söndag. Nu är det två dagar med partiråd som gäller. Politik på dagarna och bondeliv på kvällarna. Ibland blir det lite bonde på dagarna också, när politiken svämmar över kvällar och helger.

Dagarna blir lite annorlunda också. Just nu står en Shepherds pie i ugnen i väntan på att hustrun ska komma in från stallet. Klockan har passerat tio på kvällen och det är inte första gången som maten väntar till nästan natten.

Det är kanske inte en helt vanlig arbetsfördelning. Men jag gillar att laga mat. Och det är roligast att laga mat som är oförberedd. Denna Herdepaj från Fällersta är verkligen en sådan. Det gäller att få ihop något av det man hittar i frysar, kylskåp och skafferi. Och detta kommer att bli gott. Har bara smakat på köttfärssåsen, men det räcker. Vill du veta receptet? Kommer här:

Hacka och stek 4-5 gula lökar. Lite honung i blir extra gott.
Kanske ett halvt kilo köttfärs steks när löken blivit lagom mjuk.
Slå i en skvätt gammalt rödvin och om det inte är nog, ta lite vatten också.
Hacka ett par morötter som du känner för det.
Sen tar du ett par matskedar tomatpuré, svartpeppar, salt och en buljongtärning.
Jag hittade lite gammal torkad trattkantarell och hade i en näve.
Och sedan grädde.

Låt det koka ihop under en halvtimme eller så på svag värme.

Herdepaj från Fällersta

Samtidigt skalar du runt 12 halvstora potatis. Kingen är bäst.
Koka i 20 minuter.
Lägg i en klick smör, mosa, en skvätt mjölk, mosa, ett par ägg, mosa, lite riven ost, mosa, lite salt och peppar, mosa.

Ta köttfärsröran, som nu är lagom fast och lägg i en långpanna. Lägg potatismoset ovanpå och lägg på ytterligare lite riven ost bara för färgens skull.

Sen är det en kvart i ugnen som gäller. 200 grader och mitten.

Ta ut och njut.



Är du osäker på hur mycket du egentligen ska ha i? Det är jag också. Men det gäller att höfta någorlunda rätt, som så ofta här i livet.

Vår bonde

Sitter i soffan på söndagskvällen efter en rätt hektisk fredag. Den började egentligen redan i går när en av tackorna inte mådde så bra. Veterinären fick tillkallas och konstaterade kalkbrist. Det blev både sockerlösning och calciumlösning. Så hon piggnade till.

Men i morse var det likadant. Vad gör man?

Vi ringde runt. Grannarna H och L, som jag sannolikt väckte - barnen sov borta, slängde i sig frukost och kom. I ett par timmar försökte de sedan få ut lammen ur tackan på alla möjliga sätt. Efter ett par timmar kom det första - dödfött. Snart efter det andra. Knappt andandes. Det var bara att torka, massera och försöka få igång det lilla livet. Tack H och L, och E som senare anslöt, för att ni tog er tid med oss oerfarna fårbönder!

Och så dog tackan.

Ja, ja. Vad gör man? Skulle hon överleva. Oddsen var väl inte så stora. Men plötsligt låter det ett litet bäää. Fanns det liv i den lilla kroppen i alla fall?

Det fanns lite råmjölk som vi sondade ner. Fortsatt massage. Värmelampor. In i köket. Lite mer mjölk. Och så fortsatte det.

Taxen Wilma, som alltid velat ha valpar, blev snabbt surrogatmamma. Hon slickade den lilla torr. Och vi fortsatte mata med lite mjölk.

Nu är det sen kväll. I köket ligger Wilma och Åsa, eller vad hon nu heter, och vilar. Det är inte över än. Men det finns möjligheter. I ladan finns ytterligare två lamm som föddes utan att vi märkte det i all annan brådska. I hagen går ytterligare tio tackor som förhoppningsvis får enklare nedkomster de kommande veckorna.

Mitt bonderi är inte direkt lönsamt. Vi hoppas att det ska gå ihop sig om nåt år när vi kunnat investera lite så vi har de maskiner och den lada vi behöver. Idag handlar det mer om hur mycket man ska betala för alla timmar man lägger ner.

Men det är det värt. Av tre orsaker.

För det första är det skönt att kunna vara en del av ett levande landskap. Ett landskap som ger biologisk mångfald. Ett landskap utan gifter, med spännande miljöer. Det milda, vänliga landskapet. Som fågelskådare gläder jag mig åt att det finns miljöer både för skogssnäppa och stjärtmes. Jag tycker det är roligt att minst fyra hackspettarter faktiskt visat sig här. Det går att skapa mångfald även i det lilla.

För det andra är det otroligt skönt att bo på landet. Att kunna sitta en skön aprildag i solen och bara se ut över ängar och skog. Höra taltrasten sjunga, se rödhaken hoppa på stenen och njuta av att både nässelfjäril och citronfjäril fladdrar i brisen. Den livskvaliteten är få förunnad.

För det tredje är det en bra balans mot politiken. Jag tror inte att det är bra med människor som levt politik hela sitt liv. Jag tror inte att vare sig partier, politik eller demokrati vinner på att människor går in i ungdomsförbund och ut som färdigpensionerade kommunalråd. Jag tror absolut inte på att det är bra för vare sig politik eller demokrati med människor som lever politik hela sitt liv, som saknar andra referensramar.

I mitt politiska liv möter jag alldeles för många, främst yngre, politiker som verkar tro att politik är ett spel. Som gör politik till en match att vinna, en tävling där motståndarens förlust ibland är lika viktig som meningen med tävlingen. Den gemensamma nämnaren för dem är ofta att de saknar någon av de där andra referensramarna. En utbildning. Ett annat arbetsliv. Ett fritidsintresse. Något som visar att politik inte är allt.

Jag tror att de referensramarna behövs också för att kunna bli en bättre politiker. När politiken blir ett spel, när de personliga konflikterna och vinsterna över motståndaren i debatter och utspel blir det viktiga i politiken, då slås ytterligare en spik i den låda som riskerar att bli den levande demokratins kista.

I köket bräker Åsa. Jag tror det är dags att ge henne lite mer mjölkersättning. Det blir inte så mycket sömn i natt...