Maten är för billig

Min huvudsysselsättning nuförtiden är att vara bonde. Långsamt och försiktigt försöker jag utveckla den lilla gård jag har i en riktning som är bra för mig och familjen, för djuren på gården och för naturen som vi lever av och med.

Min gård är inte effektiv i dagens jordbrukssystem. Knappt 30 hektar, gamla ineffektiva byggnader och marker som knappast kan brukas med den högteknologi som allt mer gör intåg i jordbruket.

Som få andra kan jag ändå jobba långsiktigt för att få gården bärkraftig. Kraven på att omedelbart leva av den eventuella avkastningen är lägre för mig än för de flesta andra. Men min planering går ut på att skapa ett livskraftigt litet jordbruk. Och då gäller det att nischa sig.

Det handlar helt enkelt om att ta betalt för jobbet man gör. Våra får, av en gammal svensk lantras, lever så naturnära som möjligt. Lammen går med sina mammor i flera månader, tills baggarna börjar bli könsmogna. De växer långsamt, äter örter och får gå i skogen och mumsa på löv och barka sly. Köttet blir gott, godare än det mesta. Och skinnen vackra och olikfärgade.

Vi kan garantera våra kunder att våra djur har det bra. Man får gärna komma och titta på dem. Och långsamt utvecklar vi tankarna i fler riktningar. Nyss flyttade de svarta lantrashönsen in. Nästa år ger de förhoppningsvis ytterligare ett litet tillskott i ekonomin när äggen börjar komma. Och i höst kommer grisarna. Svenska linderödssvin. De ska få leva så naturnära som möjligt, växa långsamt, göra tjänst som markberedare i hagarna, ha det bra och förhoppningsvis ge ett gott kött som man kan äta med gott samvete.

Vår produktion är långt ifrån den massproduktion av animalieprodukter som kännetecknar matmarknaden. Det är stora volymer och låga priser som gäller. Och den som väljer det låga priset på ICA måste också vara medveten om konsekvenserna för djuren. Det går inte att få allt. God djurhållning kostar pengar.

Det finns två utvecklingsvägar som visar på problemen. Den enda handlar om vår köttkonsumtion. Beroende lite på vad man mäter, och vem som mätt, handlar det om en ökning på mellan 15 och 40 % de senaste 25 åren. Kanske ser vi ett litet trendbrott just nu. Men uppenbart är att vi äter mer kött nu än tidigare.

Det andra handlar om vad maten kostar. För 60 år sedan lade vi hälften av vår lön på mat. För 25 år sedan var det ungefär 20 %. Idag är det under 15 %. Och då har vi ändå gått från att laga all mat hemma, till att köpa allt fler halvfabrikat och färdigrätter. Maten har helt enkelt blivit billigare. Och vi använder vår lön till annat.

Men samtidigt som maten blivit allt billigare, har vi också sett mer av det industriella jordbrukets baksidor. Övergödning, monokulturer, bekämpningsmedelsrester i dricksvatten, antibiotikaresistens, djurfabriker, vattenbrist - världen över har ett långsiktigt ohållbart industrijordbruk processat fram billig mat, men de gemensamma kostnaderna ökar.

Sverige har valt en delvis annan väg. Vi har världens strängaste djurskyddsregler. Vi har ett lantbruk som (ännu) inte enbart kännetecknas av industrijordbruk även om gårdsarealerna växer. Vi har tuffa regler för bekämpningsmedel och gödselspridning. Det är bra, men det får konsekvenser.

Och mjölken är ett typexempel på detta. Idag är svensk mjölkproduktion i kris. Orsakerna är många. En är att Arla och ICA har monopolliknande ställningar på svensk mjölkmarknad. Det finns en bra artikel om det här. Men det finns fler orsaker. Vi konsumenter skulle kunna efterfråga mjölk, ost och andra mejeriprodukter med högre kvalitet, även för djuren, och vara beredda att betala för det. Producenterna borde skapa egna vägar för att göra högkvalitativa mejeriprodukter där de agerar på en marknad, och inte som passiva leverantörer till en monopolistisk marknad, dominerad av Arla och ICA som själva kan sätta såväl pris som volymer.

Det finns olika utvecklingsriktningar för jordbruket. Vi kommer sannolikt aldrig att kunna göra oss av med det industriella jordbruket. Det gäller däremot att skapa internationella regler för att göra det långsiktigt hållbart och etiskt motiverat.

Men det finns också en rörelse där maten vi vill äta ska vara äkta, spårbar, av bra kvalitet, miljö- och naturvänlig, god på alla sätt - helt enkelt. Den mat som gärna både får kosta och smaka mer. Det är på den marknaden jag vill agera.

I den stora jordbruksdebatten handlar mycket idag om att vi måste anpassa våra jordbruksregler till världsmarknadens. Inte minst Timbro och andra marknadsliberala krafter hänger på. Jag menar att det är helt fel väg att gå. Svenskt välstånd har aldrig skapats av att vi valt att vara lika dåliga som alla andra, på arbetarskydd och andra sociala trygghetssystem, på miljökrav och naturvårdsregler, på lönesättning och skattesystem. Svenskt välstånd har helt enkelt byggts av att vi klarat av att nischa in oss kvalitetsmässigt. Att vi varit bättre än andra, och att vi tagit betalt för det, både här hemma och utanför våra gränser.

Den utvecklingen måste jordbruket också anpassa sig till. Vi kommer aldrig att kunna slåss mot amerikanska mellanvästern, eller det ryska industrijordbruket. Vi måste medvetet och långsiktigt jobba med att vi producerar mat som är bättre än annan.

Jag är så trött på att tvingas köpa samma ostar, med svenska namn men producerade i andra länder av internationell mjölk. Jag vill kunna köpa lokala svenska ostar, dricka mjölk från mejeriet i Örebro (som inte längre finns), välja franska ostar och veta att de kommer från Frankrike eller engelsk Stilton från just England.

Än så länge slipper vi få i oss den behövliga näringen i tablettform. Och så länge vi klarar oss utan det så vill jag hellre både producera och köpa mat som jag vet är bra både för mig och för naturen.

På rätt spår?

Jag sitter på tåget mot Stockholm. Om ett par timmar ska jag hoppa på nattåget. Kvart i sju i morgon bitti går jag av i Umeå och tar bussen till Lycksele. Inte helt optimalt bekvämt. Men det går.

Jag ska på resa med "min" beredning på Sveriges Kommuner och Landsting. Vi ska studera hur äldreomsorgen och primärvården kan fungera i glesbygden. Intressant och annorlunda, även för en som kommer från lilla Norrland - Bergslagen.

Planerna för resan togs redan i höstas. Och programmet var klart. Tidig flygresa från Arlanda på onsdag morgon. Åter med flyg torsdag kväll. Först tänkte jag också boka så. Men så funderade jag ett varv till. Och bokade tåg istället.

Tåget är inte snabbast. Det är inte heller bekvämast. Jag hade fått sova på ett hotell i natt istället för att klara av morgonflyget. Och jag hade hunnit hem sent torsdag kväll. Nu sover jag förhoppningsvis på ett lite skakigare tåg, får byta ett antal gånger och kommer inte hem förrän fredag kl 9.30.

Så varför detta tågåkande?

Helt enkelt för att jag är beredd att betala det priser för miljön och klimatet.

Det finns en gräns för allt. Och vi har alla olika gränser. Om jag, osannolikt nog, skulle bli vald till Europaparlamentariker, skulle jag behöva flyga till Bryssel gång efter gång. Och jag skulle göra det. Samtidigt skulle jag jobba stenhårt för att Europa skulle få ett gemensamt tågnät värt namnet. Det borde vara möjligt att åka nattåg till Bryssel, likaväl som till Luleå.

Men hela tiden måste man fundera över denna gräns, och vad man är beredd att göra för att inte överträda den.

Skälet till att jag åker tåg är naturligtvis att jag är orolig för klimatet och miljön. Jag vet att det finns människor som inte tror att klimatet håller på att förändras. Och jag vet att det finns människor som överhuvudtaget inte tänker på miljön. Jag kan inte klandra dem. Jag kan bara agera utifrån det jag vet, och det jag håller för sannolikt. Och jag tror mer på IPCC (FNs klimatpanel) än på de få forskare som säger annat. Och jag tror på vad Naturvårdsverket, Naturskyddsföreningen, Stockholm Resilience Center och många fler pekar mot vad gäller kraven på en förändrad syn på natur och miljö.

Så då är det bara att försöka leva som man lär.

Men samtidigt försöka att inte döma de som gör andra val.

Det är rätt enkelt som miljöengagerad att göra det. Det räcker med att se hur de bekanta reser världen runt, gång efter gång, bara för att det går och för att man söker en annan upplevelse än den nära. Det räcker med att se hur många sätter konsumtionen först, och att själva handladet blir det centrala. Och så vidare.

Men fördömanden leder ingen vart. Framförallt leder det inte till det samtal och den dialog som jag tror behövs för att vi ska hitta en bredare och djupare förståelse för hur viktigt det är att värna naturen, miljön och klimatet. Både för oss själva och för våra barn. Både för välfärden och tillväxten. Både för etiken och estetiken.

Så jag väljer att se mitt tågresande som en möjlighet istället för en uppoffring. En möjlighet till reflexion och eftertanke. En möjlighet att inte bara transportera sig, utan verkligen resa. Och en möjlighet att dra ett litet strå till den alltför lilla stack av åtgärder som borde värna naturen, miljön och klimatet.

Respekt för det levande...

-->

Jag drar mina stängsel. Snart är lammhagen klar. Senast på söndag ska årets första lamm släppas på bete. Det kommer att bli roligt. Lamm är otroligt söta. Lamm som för första gången får skutta omkring i stora, vida världen, är bland det sötaste man kan se.

Det är tungt att stängsla. Nu har jag traktorn att trycka stolp, att spänna nätet, att bära last. Men det är ändå ett antal kilo som ska hanteras, ett antal kilometer som ska vandras, ett antal lyft, benböj, slag, drag, tryck…

Och det är roligt.

Jag njuter av att se stängslet komma på plats. Jag njuter av att gå efter raden av stolpar. Jag njuter av att tänka på hur det kommer att bli. Betesmarken som kommer att blomma. Fåglarna som tar stängslet som viloplats. Rävar och grävlingar som kommer att bana sig väg genom, eller under, det stängsel som för dem bara är ett tillfälligt hinderöver generationernas vandringsvägar.

Jag tror jag har en överenskommelse med Gud. En liten rebellisk överenskommelse. Så här har jag formulerat den:

Om jag håller den lilla bit av jorden jag nu förvaltar, åt Dig och åt kommande generationer, så full av liv som jag bara kan, så låter Du lärkan komma även nästa vår. Du låter glansbaggarna flyga på sommareftermiddagarna. Du låter trattkantarellerna kura under mina smågranars skugga en blöt höstdag. Och du låter stjärtmesarna komma dragande för att förgylla vardagen när vintern är som allra kallast.

Mina får, och mina lamm, kan aldrig bli lönsamma. Vår förhoppning är att de ska klara av att bära sina egna kostnader. Intäkterna från kött, skinn och kanske garn ska väga upp kostnaderna för vintermaten, för veterinärer, för stall, traktorer och stängsling.

Skulle jag kunna ta ut en lön av mitt lilla jordbruk, hur liten den än skulle vara, borde intäkterna öka mångdubbelt. Och det får mig att fundera. Kring samhälle och politik. Kring värdighet och etik. Kring prioriteringar och estetik.

De allra flesta i vår del av världen lever långt från jordbrukets vardag. Man ser inte djuren bakom de färdiga köttbullarna i kylen eller bakom fiskpinnarna i frysdisken. Man funderar knappast på hur det kan komma sig att fläskfilén bara kan kosta 39:- kronor kilot, eller kycklingen knappt det.

Och så blir man förvånad, upprörd när det visar sig att oxfilén för 90:- kronor egentligen var fläskfilé, eller att den billiga lasagnen inte alls innehöll spårbart nötkött, utan kött från okända hästar.

Det verkar bara finnas en enda sak som driver matkonsumtionen. Och det är pris. Allt annat är underordnat. PRIS. PRIS. PRIS. Vi kräver och köper allt billigare mat. Matens andel av vår lön minskar.

Och sedan blir vi förvånade att våra krav på allt biligare mat får oetiska, och ibland olagliga, konsekvenser. Vi fiskar våra hav tomma. Djuren vi äter lever sina korta liv uppfödda på föda de aldrig själva skulle välja, växtätare får animaliska produkter, och slutar sina liv på enorma köttfabriker. Djur transporteras kors och tvärs för att öka lönsamheten (och kanske minska spårbarheten) bara för att vi alltid väljer det billigaste alternativet, och kräver ännu billigare mat.

Är det rimligt?

Nej. Det är det inte. Det är inte rimligt för djurens skull. Även jag, som menar att skillnaden mellan människa och djur är en avgrund, anser att vi måste behandla dem med all den respekt vi kan. De är levande varelser. De är INTE ännu inte slaktade produkter. Det spelar roll för vår syn på människan, hur vi behandlar djuren.

Då jag går där i mina hagar tänker jag på de enorma mängder mat som krävs för att föda vår värld. Ton efter ton av spannmål. Tusende efter tusende av djur. Hur hela kedjan hänger ihop. Från betesmark till middagsbord. Och jag blir bekymrad.

När jag skriver detta sitter jag på Bryssels flygplats efter ett möte med Marit Paulsen. Hon är en klok kvinna. Med den bakgrund och den kunskap hon har ser hon sambanden, har sett dem långt tidigare än de flesta, och jobbat för en annan syn hårdare än oss alla. Mat är och har alltid varit politik. EUs politik spelar en roll för oss alla, bönder som konsumenter.

Men i huvudsak handlar det om personliga val. Om hur vi ser på den mat vi har på bordet, och vad vi är villiga att betala för den, direkt och indirekt.

Allt billigare mat kommer att innebära förödda jordar, fattigare natur, djurfabriker, bekämpningsmedel och läkemedelsuppfödning. Allt billigare mat kommer att innebära tommare hav, övergödda sjöar, oändliga besprutade åkrar.

Vi kanske känner oss rikare på pengar. Men vår natur, den biologiska mångfalden, och våra barns och barnbarns framtid blir allt fattigare.

Vad är då alternativet? Dyrare mat? Kanske det, eller snarare – sannolikt det. Men framförallt en levande och tydligare demokratisk diskussion om vad våra prioriteringar innebär. Om etik och estetik. Om enfald eller mångfald. Om värde och värdighet.

Media: DN, DN2

Världen förändras

På väg mot Stockholm för ännu en timme kring äldreomsorgen. Tågresorna är både en pina och en glädje. Pina - för att det upprepade resandet tröttar. Glädje - för att det skapar tid för tanke och eftertanke.

Jag måste erkänna att jag blir allt mer hemmakär. Jag skulle kunna gå i Fällersta merparten av årets dagar och se naturens skiftningar. Det skapar ro och en annan sorts resande. Jag tror att rätt många av oss reser för att det är ett enkelt sätt att få nya intryck. Men den inre resan, den som kräver stillhet, tid och eftertanke, ger långsammare intryck, men påverkar mer.

I morse gick jag över den gamla bron vid Almbro. För några veckor sedan, när regnen fyllt alla bäckar och åar till bredden, brusade Täljeån som under vårfloden. Nu var det mer av ett stilla strilande. Nere i vattnet såg jag en fisk. Och en till. Och tio till. Och hundra. Hela ån var full av småfisk som vakade, hoppade, lekte. Jag har inte en aning om vad det är för sort. Kanske årets skörd av någon av åns alla fiskarter. Kanske var det en art som sökte sig uppströms för att leka, men som hindrades av flödbordet straxt ovanför.

Fascinerande var det i alla fall.

En ny händelse i naturen får i vart fall mig att fundera över livets och tidens skiften. Naturen är ibland en värdemätare för mer än sig själv. Mänskliga händelser avspeglas i naturen. Ändrade normer och värderingar sätter sina avtryck. Vårt sätt att leva och vilja leva påverkar allt omkring oss.

Man ser det på naturen. Och funderar.

Förr var jag fanatisk fågelskådare. Min enda begränsning var att jag vägrade resa långt. Det var Närke som gällde. Redan då trodde jag att klimatförändringarna var på väg. Hade läst om det på slutet av 1970-talet då jag fjällvandrade och läste allt i de tidningar vi hade som enda lektyr. De flesta tyckte jag var en dåre (då med). Men medan andra jagade arter runt om i Sverige, valde jag att som mål ha att se 300 arter med cykeln som enda tillåtna transportmedel. Jag slutade räkna 1985. Då var jag uppe i 258.

Men fåglarna följer mig. Nu handlar det mest om tomtskådning. Jag följer årstidernas skiftningar från min lilla gård på slätten. Gläds åt vinterns juveler, grönfinkar och gulsparvar. Märker vårens spänning då gässen börjar dra. Hör tranorna ropa från Kvismaren i april. Överöses av vårens alla sångare. Och märker dagen då tystnaden åter lägger sig över hagarna någon gång kring midsommar.

Det finns några fåglar jag har ett speciellt förhållande till. Rödhaken, som med sin sång i april får världen att rämna. Men som i oktober smeker den hel igen med sitt mjukröda bröst. Sädesärlan, som hälsar den riktiga våren välkommen. Samma dag, samma plats varje år. 5 april på lagårdstaket. Tornseglaren, som bjuder in sommaren då den kommer den 18 maj. Och drar in hösten när den lämnar tre månader senare.

Eller gjorde. Tornseglaren är en av de där arterna som visar att något förändras. I år såg jag den sista tornseglaren i månadsskiftet juli/augusti. Ungefär som i fjol. Varför? Visst minskar antalet tornseglare kraftigt, men varför flyttar de tidigare? Jag gissar att det är få som saknar tornseglarnas gäng som skriande drar i formationer tätt över tak och mellan träden för att i nästa ögonblick vara hundratals meter upp i luften. Men jag gör det. Och funderar.

För det finns mer att fundera över.  Var finns gräshoppssångaren som alltid sjungit nere vid diket? Var är kornknarren som brukat repa i vart fall någon försommarnatt? Var är stenskvättan? Vad händer?

Å andra sidan. Steglitsen drar som aldrig förr över åkrarna. Och stenknäcken knispar i eken. Är det ett tecken? Insektsätarna har problem? Fröätarna äger?

En del kan säkert förklaras av kortsiktiga händelser. Sommaren 2012 går inte till historien som den bästa. Det kan säkert förklara varför jag bara sett en tistelfjäril i år, i förrgår, och inte en enda amiral hittills. Men är det andra skeenden som också berör oss?

Naturen är en spegel av oss människor. Vårt sätt att behandla vår värld är en yttre spegelbild av det som sker i vårt inre. Vår vilja att leva på vissa sätt. Våra normer. Vår etiska grund. Det spelar roll för världen hur vi själva definierar oss som individer och som människor.

I går lyssnade jag på Johan Rockström och Mattias Klum när de berättade om sin senaste bok: "Vår tid på jorden". Den ska jag nog köpa. Om jag orkar läsa den är en annan fråga.

Samtidigt visar den på de problem vi har i våra försök att leva rätt. Mattias Klum är en av de mest uppburna naturfotograferna. Hans miljöengagemang är äkta. Men om alla jordens människor levde som han, skulle katastrofen redan vara här. Oändliga resor skapar inte förutsättningar för hållbarhet. Även om man dövar samvetet med utsläppsrätter. Frågan blir som så ofta om ändamålet helgar medlen.

Världen förändras. Det har den alltid gjort. Det kommer den alltid att göra. Frågan är bara till vad. Och varför.

Media: SR

Vindkraft? Ja, men...

Vaknar och läser på SR Örebros hemsida om att även Örebro län ska bebyggas med vindkraft. Det är mycket vindkraft just nu. Vindkraften är lösningen som ska lösa Sveriges hela energiproblem. Eller...

Jag tycker vindkraften har sin plats i samhället. Vi måste finna vägar att hitta ett långsiktigt hållbart energisystem inom alla samhällssektorer. Vindkraften blir ett av komplementen till de två andra, koldioxidfria, energikällorna som Sverige redan har och som täcker i princip all svensk el-efterfrågan. Men vindkraften är inte lösningen. Och även vindkraften måste granskas.

Vindkraften skapar problem, liksom all annan energiutvinning av naturresurser. Det kan vara buller. SR Örebro har intervjuat boende som störts av vindkraftljud i sådan utsträckning att det bedömts vara över det man får tåla. Det är en aspekt av vindkraftens negativa sidor. Men det finns fler.

Vindkraftverken påverkar landskap och förutsättningar för såväl natur som friluftsliv. Men de påverkar också förutsättningarna för näringslivet. Den storskaliga satsningen på vindkraft i Kilsbergen i Lekebergs kommun kommer sannolikt att ge några arbetstillfällen under byggtiden, och några arbetstimmar när anläggningen väl står färdig. Men sannolikt försvinner möjligheterna för ett lokalt företagande med den unika Kilsbergsnaturen som grund, med mångdubbelt fler lokala arbeten i vågskålen. Vindkraften tar över. Jobben försvinner.

Runt om i Sverige kan man också se en förvånande hållning kring vindkraftens påverkan på naturmiljön. Det ges bygglov i eller på gränsen till naturreservat. Ibland har husägare fått se sina krav på små förändringar av befintliga hus i känslig natur avslås, samtidigt som ett 200 meter högt vindkraftverk med tillhörande vägar och anläggningar fått byggas straxt intill. Vindkraftens påverkan på naturmiljön riskerar att bli lika omfattande som vattenkraftens. Och det sker med samma naiva hållning.

Vindkraften är ett bra komplement till befintlig vattenkraft och kärnkraften. Men mer måste till. Den viktigaste delen är en fortsatt energieffektivisering. Förhoppningsvis kommer ett teknikgenombrott för solceller snart. Vågkraft är också en del av energimixen. Men alla dessa energikällor har ett problem. De är inte konsistenta över tid. Ibland blåser det inte. Ibland skiner inte solen. Ibland ligger havet spegelblankt. Vad händer då?

Kungliga Vetenskapsakademiens energiutskott skrev i SvD härom månaden en intressant artikel som problematiserade vindkraften än mer. Deras tes var att vindkraften faktiskt kunde riskera att öka koldioxiodutsläppen istället för att minska dem, eftersom vindkraft i Sverige ersätter redan koldioxidfri produktion av el, samtidigt som den måste täckas upp av fossilbränsleeldad elproduktion när det inte blåser.

Genast fick man mothugg från dem som i huvudsak menade att svensk elproduktion var sammankopplad med Europa. Och ett överskott av svensk el (när det blåser mycket) kan exporteras, samtidigt som vi kan importera vid andra tillfällen (när det är vindstilla). Men KVA har en poäng. Om svensk vindkraft ersätter svensk kärnkraft, kommer Sverige att behöva ersätta den med egen fossilbränsle-el, eller el som sannolikt producerats av kol utomlands. Är det rimligt?

I Örebro idag pågår en snabb och okritisk uppbyggnad av vindkraft. Örebro kommun är ingen idealisk plats för vindkraft. Det blåser helt enkelt för lite på de allra flesta ställen. Men ändå ska Örebro kommun starta energibolag för att bygga vindkraft i konkurrens med alla de privata som också vill bygga. Det är synd, både för människorna, naturen, miljön och demokratin. Örebro kommun borde behandla vindkraften på samma sätt som man gör med annan näringsverksamhet: Granska. Myndighetsutöva. Ge eller vägra tillstånd.

Min egen uppfattning är att vi måste bli betydligt tuffare i kraven på var och hur vindkraft får byggas. Vi måste ställa olika behov och utvecklingsmöjligheter mot varandra. Natur, friluftsliv, lokala arbetstillfällen, bostadsmiljö och inte minst demokrati. Det leder till några tankar:

• Kilsbergen, denna unika naturtyp som kan bli ett ännu starkare centrum för naturturism, bör så långt möjligt hållas fritt från vindkraft. Låt inte vindkraften komplettera militärens oljud. Låt istället Kilsbergen utvecklas till ett unikt naturreservat och naturvårdsområde.
• Kilsbergsslätten, med de många stora fågelsjöarna, med flyttfågelstråken, måste behandlas varsamt. Redan nu har området kring Kvismaren börjat exploateras. Det bör stanna där det är nu. Och vid Tysslingen, Vibysjön, Velandasjön och Logsjön bör ingen exploatering tillåtas.
• Hjälmaren måste värnas. Hemfjärden är, med sin gyttjiga botten och sina stora vassområden, en unik sjö med stora naturvärden och förutsättningar för friluftsliv hela året. Örebro har börjat utvecka sin sjökontakt. Men vi kan göra mer. Mellanfjärden och Storhjälmaren måste hanteras varsamt.
• Tysta områden måste sparas. Det gäller såväl nära staden (fast tystnaden inte blir total) som områden på längre avstånd från Örebro. Storskog ska inte alltid vara en plats för storvindkraft.
• Se människans behov. Bygg vindkraft för människan, inte mot henne. Lyssna till närboende, till företagare, till naturvårdare, till friluftslivet. Låt samma regler gälla vindkraften som annan miljöstörande verksamhet.

Idag skriver Kjell Aleklett, energiprofessor, ännu en intressant artikel på DN-debatt om peak oil. I den ställer han en del "sanningar" på huvudet. Han visar att kraven på billig energi aldrig kan hanteras förenklat, att det finns orsakssamband som är både krångliga och komplicerade. Och han är mycket tydlig på att vi måste ställa om vårt energisystem. Men vi måste göra det på rätt sätt.

Vindkraften är ett gott komplement till såväl andra förnybara energikällor som till kärnkraften. Men den ska hanteras som den miljöstörande verksamhet den ändå är. För naturens skull. För miljöns skull. För människans skull.

Media: SR Örebro, SVD, DN

Tystnadens väg

Jag går i mitt paradis. Den lilla vägen upp genom min skog. På ena sida stortallarna och skräpskogen med granarna. På andra sidan hagen med björklunden. Där betar fåren fortfarande i väntan på lammning.

Vägen är inte lång. Några hundra meter bara. Skogen är som vilken skog som helst. De höga naturvärden som finns i den är lätt räknade.

Men en kväll som denna i slutet av april, när den vinter som envist bitit sig kvar i fjolårsgräset plötsligt släpper taget och gårdagens regn och snöglopp glöms, är värdet av denna markplätt omätbart.

För mig finns vissa fåglar som ger mer glädje än andra. Sädesärlan är en sådan. När hon kommer trippande på stalltaket den 5 april, när hon springer över gårdsplanen en stekhet dag i juli, när hon förvånansvärt nog uthärdar en kylig oktoberdag. Taltrastens vackra flöjttoner en annan. Livet får ett annat djup när vårkvällen fylls av trastsång.

Men det finns ingen som rödhaken. Hur ska man beskriva de känslor hans sång skapar? Hur ska man beskriva hans sång? Som en bäck genom urskogen som plötsligt skimrar fram när vårsolen tränger igenom molnen. Stilla forsande, porlande, lugnar ner sig någon sekund för att sedan kasta sig ut igen i en ofattbar glädje. Hur kan en så liten varelse förmedla en sådan glädje, ett sådant hopp? Våren kommer! Livet börjar igen! Här, just nu, för dig!

På hösten en helt annan. Stilla smyger han i syrenbuskarna. Tickar försynt och låter ibland även mig få en skymt av det bröst som mer skimrar av mjukt orange än rött. Av vårens extatiska sångare finns inget kvar. Som sammet rör han sig bland tystnande färger. Och väcker en annan form av stilla glädje. Och eftertänksamhet. Vemod.

Min lilla väg genom min skog, den skog som ingen annan än jag eller Gud Fader kan förändra, är en väg av tystnad, även de vårdagar fåglarna sjunger som mest. Där finns alltid tid för tanke och kontemplation. Där finns tid att söka tiden efter.

Dagens samhälle är så fantastiskt snabbt. Allt ska hända nu, och har det inte redan hänt är det för sent. Det långsiktiga mäts i månader, eller kanske något år. I den politik och den demokrati som egentligen är en lovsång till långsamhet och eftertanke, blir snabbheten allt mer tydlig. Sannolikt är det nödvändigt. Demokratin kan inte vara ett reservat av oföränderlighet i ett samhälle där förändring är norm. Men frågan är om det är bra.

Demokrati förutsätter samtal. Demokrati förutsätter gemensam kunskap, gemensamma världsbilder, gemensamma språk. Demokratins grund är egentligen det långsamma samtalet, där teser ställs mot antiteser, där argument bemöts av motargument och där synteser och kompromisser hittas. Men idag handlar det mer om yta än om djup. Politiken blir en spegel av den senaste opinionsmätningen. Samtalet ersätts av ett skrikande i ett debattprogram. Argumenten får 30 sekunders mediatid. Artiklarna i tidningarna blir allt kortare.

Detta påverkar demokratin. Och det påverkar vårt samhälle. Det märks inom flera politikområden. Etik och moral, exempelvis, är idag mycket mer en fråga för hur vuxensamhället ska få sina krav omedelbart tillfredsställda än om hur vi hittar ramar för en långsiktigt hållbar mänsklig samexistens där vi värnar de sårbaraste.

Men det finns nog inget politikområde där kollisionen mellan dagens krav på snabbhet och demokratins långsamma vindlingar blir mer tydligt än inom miljöpolitiken. Här har vi naturvården, där art efter art försvinner ur livsväven därför att vår livsstil och vårt livssätt förutsätter det. Här har vi klimatpolitiken, där de åtgärder vi vidtar idag kanske får konsekvenser först om 100 år. Och här har vi miljöpolitiken, där vi använder biosfären som ett fullskaleexperiment för kemikalier - och kanske ser resultatet om en generation eller två.

För att värna den skapelse som vi lever i, borde vi levt långsammare, eller i vart fall agerat långsammare, under en mycket lång tid. Och nu, i den elfte timmen, borde vi agera snabbt, även om resultaten visar sig först någon gång i framtiden. Men med den samhällets och politikens logik som idag råder, kan man inte lova resultat någon gång i framtiden. Det är ju här och nu som gäller...

Så frågan är vad som händer med rödhaken, taltrasten och sädesärlan i framtiden. Kommer mina barn och barnbarn att kunna gå den lilla vägen mellan gammeltallarna och skräpskogen på den ena sidan, och björkdungen med betande får på den andra? Kommer deras aprilkvällar, när den eländiga vintern äntligen släppt taget om fjolårsgräset, att fyllas av mästersångarnas stilla, forsande toner? Kommer tiden att finnas att inte bara tänka, utan att tänka efter?

Och var finner de sin tystnadens väg, den väg som kan leda tanke och ord att söka tiden efter?