Jag sitter på tåget mot Stockholm. Om ett par timmar ska jag hoppa på nattåget. Kvart i sju i morgon bitti går jag av i Umeå och tar bussen till Lycksele. Inte helt optimalt bekvämt. Men det går.
Jag ska på resa med "min" beredning på Sveriges Kommuner och Landsting. Vi ska studera hur äldreomsorgen och primärvården kan fungera i glesbygden. Intressant och annorlunda, även för en som kommer från lilla Norrland - Bergslagen.
Planerna för resan togs redan i höstas. Och programmet var klart. Tidig flygresa från Arlanda på onsdag morgon. Åter med flyg torsdag kväll. Först tänkte jag också boka så. Men så funderade jag ett varv till. Och bokade tåg istället.
Tåget är inte snabbast. Det är inte heller bekvämast. Jag hade fått sova på ett hotell i natt istället för att klara av morgonflyget. Och jag hade hunnit hem sent torsdag kväll. Nu sover jag förhoppningsvis på ett lite skakigare tåg, får byta ett antal gånger och kommer inte hem förrän fredag kl 9.30.
Så varför detta tågåkande?
Helt enkelt för att jag är beredd att betala det priser för miljön och klimatet.
Det finns en gräns för allt. Och vi har alla olika gränser. Om jag, osannolikt nog, skulle bli vald till Europaparlamentariker, skulle jag behöva flyga till Bryssel gång efter gång. Och jag skulle göra det. Samtidigt skulle jag jobba stenhårt för att Europa skulle få ett gemensamt tågnät värt namnet. Det borde vara möjligt att åka nattåg till Bryssel, likaväl som till Luleå.
Men hela tiden måste man fundera över denna gräns, och vad man är beredd att göra för att inte överträda den.
Skälet till att jag åker tåg är naturligtvis att jag är orolig för klimatet och miljön. Jag vet att det finns människor som inte tror att klimatet håller på att förändras. Och jag vet att det finns människor som överhuvudtaget inte tänker på miljön. Jag kan inte klandra dem. Jag kan bara agera utifrån det jag vet, och det jag håller för sannolikt. Och jag tror mer på IPCC (FNs klimatpanel) än på de få forskare som säger annat. Och jag tror på vad Naturvårdsverket, Naturskyddsföreningen, Stockholm Resilience Center och många fler pekar mot vad gäller kraven på en förändrad syn på natur och miljö.
Så då är det bara att försöka leva som man lär.
Men samtidigt försöka att inte döma de som gör andra val.
Det är rätt enkelt som miljöengagerad att göra det. Det räcker med att se hur de bekanta reser världen runt, gång efter gång, bara för att det går och för att man söker en annan upplevelse än den nära. Det räcker med att se hur många sätter konsumtionen först, och att själva handladet blir det centrala. Och så vidare.
Men fördömanden leder ingen vart. Framförallt leder det inte till det samtal och den dialog som jag tror behövs för att vi ska hitta en bredare och djupare förståelse för hur viktigt det är att värna naturen, miljön och klimatet. Både för oss själva och för våra barn. Både för välfärden och tillväxten. Både för etiken och estetiken.
Så jag väljer att se mitt tågresande som en möjlighet istället för en uppoffring. En möjlighet till reflexion och eftertanke. En möjlighet att inte bara transportera sig, utan verkligen resa. Och en möjlighet att dra ett litet strå till den alltför lilla stack av åtgärder som borde värna naturen, miljön och klimatet.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett tåg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tåg. Visa alla inlägg
2014-01-21
2012-01-31
Pengarna rullar när (s)amhällsbyggarna styr
I går kunde vi läsa att landstingsrådet (s) Jonas Karlsson ville investera 9 miljarder i nya tåg till Stockholm. Kostnaden per år skulle bli 400 miljoner kronor för de landsting som kanske skulle dela på denna kostnad. Och skälet? Att SJ bara kör lönsamma tåg och att landstinget därför måste ta ansvar för de olönsamma resorna.
Grunden för Karlssons resonemang är principiellt riktigt. Men han hamnar helt fel.
Sverige behöver mer kollektivtrafik för att fortsätta en långsiktigt hållbar utveckling och tillväxt. De riktigt stora städerna klarar inte av mer biltrafik. Framtiden där heter kollektivtrafik av olika slag, under överskådlig tid traditionellt spårbunden trafik, men i en framtid förhoppningsvis med nya, mer flexibla lösningar.
Om Örebro ska fortsätta med en bra utveckling för att ta plats bland tillväxtcentra i Sverige behövs enklare resor, framförallt till och från Stockholm. Vi ser att arbetsmarknaderna blir allt mer gemensamma mellan Mälardalens (inklusive Örebro) olika regioncentra. Vi ser också behoven av bättre kommunikationer för universitetets och spetsföretagens behov av hög kompetens.
En av de möjligheter som står till buds är därför att öka tågtrafiken. Men frågan är vem som har ansvaret? Och vem som ska betala.
Jonas Karlsson, som den socialistiske samhällsbyggare han är, tar det som självklart att han kan det bättre än staten. Därför ska landstinget ta över både ansvar och utgifter.
Om Jonas Karlsson ledde ett landsting med god ekonomi hade det väl varit enkelt att stötta honom. Men Jonas Karlsson är tillsammans med Marie-Louise Forsberg-Fransson huvudansvarig för att Örebro Läns Landsting idag går med 130 miljoner kronor i förlust. Det är hans ansvar att vårdpersonal, sjuksköterskor och undersköterskor, går på knäna. Det är hans ansvar att vårdcentraler står utan läkare och att läkare som har den kompetens USÖ behöver inte finns i tillräcklig omfattning.
Om Jonas Karlsson fick bestämma, skulle landstinget låna upp ytterligare några miljarder, och satsa hundratals miljoner per år på kollektivtrafik. Det låter bra. Men vem betalar? Det finns bara två alternativ. Antingen så tvingar han sjuksköterskor och vårdpersonal att jobba med ännu större press, eftersom deras kollegor fått gå från jobbet. Eller så höjer han skatten. När Karlsson berättar om sina stora planer, vore det också klädsamt om han berättade varifrån pengarna kom.
Jonas Karlsson har en kompis i Örebro. Björn Sundin och Jonas Karlsson har länge varit parhästar i socialdemokratin i Örebro. Nu basar de över samma områden, i kommun och landsting.
Björn Sundin är också en samhällsbyggare. Lika socialistiskt inriktad. Och även i Örebro rullar skattebetalarnas pengar. Det investeringprogram som nu ligger, designat av Björn Sundin, riskerar att föra Örebro in i en ny socialdemokratisk lånespiral. De pengar Folkpartiet sparade ihop under fyra år har socialdemokraterna satt sprätt på under två... Den kommunledning där Björn Sundin sannolikt är den som i verkligheten styr, har inte heller koll på ekonomin. Sparbetingen duggar tätt.
Men Björn Sundin nöjer sig inte med detta. Han vill också bygga tåg. I hans fall handlar det om att lägga tågtrafiken genom Örebro antingen i en tunnel eller ovanpå en bro. Kostnaderna är enorma. Minst fyra miljarder (4.000.000.000:-) kronor beräknade tjänstemännen det till för några år sedan. De årliga kostnaderna bara för räntor och amorteringar för Örebro kommun skulle bli ett par hundra miljoner om året (200.000.000:-) vid ett ränteläge på 4 % och en avskrivningstakt på 1 %. Det är lika mycket som en skattehöjning på knappt en krona. Eller lika mycket som 400 lärare eller 550 undersköterskor.
Men det berättar inte Björn Sundin. Lika lite som att Jonas Karlsson berättar om vad hans samhällsbyggnadsprojekt skulle kosta. Det är ju inte intressant. Det är ju inte medialt. Nej - det är de högtflygande (eller nedgrävande) planerna som är det intressanta. Det är ju enklare att visa en spännande bild på ett nytt tågset, eller en ny stadsdel ovanpå en nedgrävd järnväg, än att visa på en välfärd satt på undantag.
Jonas Karlsson och Björn Sundin agerar mot staten, SJ och Banverket, istället för att agera tillsammans med dem. Det naturliga är självklart att samarbeta med SJ för bättre tågförbindelser mellan Örebro och Stockholm. Det självklara är naturligtvis att samarbeta med Banverket för att om möjligt skapa en ny prioritering för investeringar i eller kring Örebro. Men för en socialistisk samhällsbyggare är det viktigare att bygga egna monument än att lära av och samarbeta med andra.
För oss i Folkpartiet är utveckling central. För Örebros möjligheter att växa och bli det regionala centrum vi borde bli, är bättre, miljövänligare och långsiktigt hållbara kommunikationer avgörande. Men de får inte byggas på ruinerna av den välfärd som kommunen och landstinget har huvudansvaret för.
Vi visade att det gick att värna välfärd och bygga för framtid när vi styrde. Och vi gjorde det med ansvar för ekonomi och långsiktighet. Vi kommer, när vi åter styr i Örebro, att fortsätta att ta ansvar för välfärd och ekonomi. Och vi kommer på en stark ekonomisk grund att tillsammans med staten bygga den infrastruktur som behövs för ett växande Örebro.
Media: Radio Örebro, Tvärsnytt, Radio Örebro2
Grunden för Karlssons resonemang är principiellt riktigt. Men han hamnar helt fel.
Sverige behöver mer kollektivtrafik för att fortsätta en långsiktigt hållbar utveckling och tillväxt. De riktigt stora städerna klarar inte av mer biltrafik. Framtiden där heter kollektivtrafik av olika slag, under överskådlig tid traditionellt spårbunden trafik, men i en framtid förhoppningsvis med nya, mer flexibla lösningar.
Om Örebro ska fortsätta med en bra utveckling för att ta plats bland tillväxtcentra i Sverige behövs enklare resor, framförallt till och från Stockholm. Vi ser att arbetsmarknaderna blir allt mer gemensamma mellan Mälardalens (inklusive Örebro) olika regioncentra. Vi ser också behoven av bättre kommunikationer för universitetets och spetsföretagens behov av hög kompetens.
En av de möjligheter som står till buds är därför att öka tågtrafiken. Men frågan är vem som har ansvaret? Och vem som ska betala.
Jonas Karlsson, som den socialistiske samhällsbyggare han är, tar det som självklart att han kan det bättre än staten. Därför ska landstinget ta över både ansvar och utgifter.
Om Jonas Karlsson ledde ett landsting med god ekonomi hade det väl varit enkelt att stötta honom. Men Jonas Karlsson är tillsammans med Marie-Louise Forsberg-Fransson huvudansvarig för att Örebro Läns Landsting idag går med 130 miljoner kronor i förlust. Det är hans ansvar att vårdpersonal, sjuksköterskor och undersköterskor, går på knäna. Det är hans ansvar att vårdcentraler står utan läkare och att läkare som har den kompetens USÖ behöver inte finns i tillräcklig omfattning.
Om Jonas Karlsson fick bestämma, skulle landstinget låna upp ytterligare några miljarder, och satsa hundratals miljoner per år på kollektivtrafik. Det låter bra. Men vem betalar? Det finns bara två alternativ. Antingen så tvingar han sjuksköterskor och vårdpersonal att jobba med ännu större press, eftersom deras kollegor fått gå från jobbet. Eller så höjer han skatten. När Karlsson berättar om sina stora planer, vore det också klädsamt om han berättade varifrån pengarna kom.
Jonas Karlsson har en kompis i Örebro. Björn Sundin och Jonas Karlsson har länge varit parhästar i socialdemokratin i Örebro. Nu basar de över samma områden, i kommun och landsting.
Björn Sundin är också en samhällsbyggare. Lika socialistiskt inriktad. Och även i Örebro rullar skattebetalarnas pengar. Det investeringprogram som nu ligger, designat av Björn Sundin, riskerar att föra Örebro in i en ny socialdemokratisk lånespiral. De pengar Folkpartiet sparade ihop under fyra år har socialdemokraterna satt sprätt på under två... Den kommunledning där Björn Sundin sannolikt är den som i verkligheten styr, har inte heller koll på ekonomin. Sparbetingen duggar tätt.
Men Björn Sundin nöjer sig inte med detta. Han vill också bygga tåg. I hans fall handlar det om att lägga tågtrafiken genom Örebro antingen i en tunnel eller ovanpå en bro. Kostnaderna är enorma. Minst fyra miljarder (4.000.000.000:-) kronor beräknade tjänstemännen det till för några år sedan. De årliga kostnaderna bara för räntor och amorteringar för Örebro kommun skulle bli ett par hundra miljoner om året (200.000.000:-) vid ett ränteläge på 4 % och en avskrivningstakt på 1 %. Det är lika mycket som en skattehöjning på knappt en krona. Eller lika mycket som 400 lärare eller 550 undersköterskor.
Men det berättar inte Björn Sundin. Lika lite som att Jonas Karlsson berättar om vad hans samhällsbyggnadsprojekt skulle kosta. Det är ju inte intressant. Det är ju inte medialt. Nej - det är de högtflygande (eller nedgrävande) planerna som är det intressanta. Det är ju enklare att visa en spännande bild på ett nytt tågset, eller en ny stadsdel ovanpå en nedgrävd järnväg, än att visa på en välfärd satt på undantag.
Jonas Karlsson och Björn Sundin agerar mot staten, SJ och Banverket, istället för att agera tillsammans med dem. Det naturliga är självklart att samarbeta med SJ för bättre tågförbindelser mellan Örebro och Stockholm. Det självklara är naturligtvis att samarbeta med Banverket för att om möjligt skapa en ny prioritering för investeringar i eller kring Örebro. Men för en socialistisk samhällsbyggare är det viktigare att bygga egna monument än att lära av och samarbeta med andra.
För oss i Folkpartiet är utveckling central. För Örebros möjligheter att växa och bli det regionala centrum vi borde bli, är bättre, miljövänligare och långsiktigt hållbara kommunikationer avgörande. Men de får inte byggas på ruinerna av den välfärd som kommunen och landstinget har huvudansvaret för.
Vi visade att det gick att värna välfärd och bygga för framtid när vi styrde. Och vi gjorde det med ansvar för ekonomi och långsiktighet. Vi kommer, när vi åter styr i Örebro, att fortsätta att ta ansvar för välfärd och ekonomi. Och vi kommer på en stark ekonomisk grund att tillsammans med staten bygga den infrastruktur som behövs för ett växande Örebro.
Media: Radio Örebro, Tvärsnytt, Radio Örebro2
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)