Var går gränsen för det offentligas ansvar?

När Folkpartiet ska söka liberalismens framtida utmaningar är en breddning av partiets politik inom de områden som både är intressantast för medborgarna och har störst politiskt tyngd av högsta prioritet. Folkpartiet har under lång tid av olika skäl ställts vid sidan om många ekonomiska och välfärdspolitiska frågor.

De arbetsgrupper som nu ska jobba kommer att hantera väl kända frågor. Med ett tydligt undantag.

Jag är utsedd som ordförande i den grupp som har ett uppdrag att formulera en politik under den något svårtydda rubriken ”Välfärdssamhället och välfärdsstaten”. Rubriken rymmer i vid mening gränssnittet mellan det civila samhället å den ena sidan, och den offentliga sektorn å den andra.

Bristen på kunskap om det civila samhället är stor, framförallt i den offentliga sektorn. Trots, eller möjligtvis tack vare, att Sverige är ett av de länder där civilsamhällets grundläggande strukturer såväl skapat som skapar grunden för den välfärdsstat vi idag tar för självklar, lyser bristen på insikt och kunskap om civilsamhället igenom när dagens politik formuleras.

Det starka välfärdssamhället har under 1900-talet omformats till en välfärdsstat. Även om folkhemmet lyckligtvis aldrig blev något mer än en socialdemokratisk dröm, omfattas idag många av idéerna av såväl medborgare som partier. Den offentliga sektorn har tagit över och lagt under sig funktioner civilsamhället tidigare ansvarade för. Till största delen har utvecklingen varit av godo. Men frågan är hur denna välfärdsstat klarar framtidens utmaningar.

Det finns en betydande risk att den offentliga sektorn i det läge den befinner sig i idag, med ökande behov, tydligare krav från medborgarna och fler möjligheter till högre välfärdskvalitet kombinerat med en betydande resursbrist, ser civilsamhället som en ersättning för den välfärdsproduktion man själva inte längre klarar. Civilsamhällets alla ideellt engagerade blir de som ska lösa problemen när de professionella inte längre klarar det. Civilsamhället blir en ersättningsproducent för politiskt fattade, inte fullt finansierade, beslut.

Denna syn på civilsamhället finns på alla samhällsnivåer. Lokala beslutsfattare ser frivilligkrafter som ersättning för det omsorgsarbete äldreomsorgen inte längre klarar. Regionala politiker villkorar bidrag med att föreningar följer samma direktiv som förvaltningarna. Och när regeringen på DN-debatt berättar om sin integrationspolitik blir synen på civilsamhället instrumentell. De ideella krafterna ska ” bidra till ett värdigt flyktingmottagande” oavsett om det är fadderfamiljer eller idrottsverksamhet.

Men civilsamhället är inte sprunget ur politiken. Det är inte heller en utförare av politiska uppdrag.

Civilsamhället är däremot grunden för hela samhället. De politiska partierna är inte utväxter ur den offentliga sektorn. Istället är de själva representanter för en del av civilsamhället. Och lika lite som den offentliga sektorn kan eller ska bestämma över de politiska partiernas syfte, ideologier eller verksamhet, lika lite bör övrig ideell sektor belastas av offentliga direktiv.

När Fredrik Reinfeldt som nytillträdd statsminister nämnde civilsamhället i sin första regeringsdeklaration var det en händelse av enorm betydelse. När samma regering skapade Överenskommelsen med det civila samhället inom den sociala sektorn, byggdes grunden för något nytt. Tyvärr fortsatte inte Alliansregeringen det bygget, Överenskommelsen fick aldrig det genomslag den förtjänade, framförallt inte lokalt och regionalt. Efter regeringsskiftet ökar riskerna för bakslag än mer.

Skillnaden i syn på civilsamhället mellan liberalernas positiva syn på civilsamhällets frihet och självständighet, och den politiska vänsterns vilja till styrning och detaljreglering skapar ökade risker för en större politisk styrning av civilsamhället, och därmed en försvagning av det långsiktiga, ideella engagemanget.

Vår utmaning står därför i att finna långsiktigt hållbara spelregler i gränssnittet mellan civilsamhället och den offentliga sektorn. Det handlar om traditionella bidragssystem. Men det handlar också om hur civilsamhället kan bli en självständig aktör och leverantör av välfärdstjänster. Det måste finnas nationella, stabila regler kring såväl sociala företag, Ideellt-Offentligt-Partnerskap som andra ännu oprövade lösningar, och det måste finnas en lokal förståelse för civilsamhällets värde och självständighet.

Men: Civilsamhällets viktigaste uppdrag är att möta de utmaningar våra värderingar står för. Demokrati, jämställdhet, öppenhet och människovärde grundläggs vare sig av eller i kommunala förvaltningar eller privata bolag. De har istället sin bas i de gemenskaper där människor möts, samtalar och bryter åsikter. Det må gälla migration, integration, klimatmedvetenhet, internationell solidaritet eller jämlikhet. Det är i civilsamhället värderingar skapas och växer.

1900-talet karaktäriserades av ett långtgående förstatligande av civilsamhällets roll. Vi har sannolikt nått vägs ände i den utvecklingen. För att värna en långsiktig stabil välfärdsstat, krävs ett starkare civilsamhälle, där värderingar föds och stärks, och där människor möts och växer.

Det finns tydliga politiska skillnader i hur vi ser på civilsamhällets roll och uppgifter. Sveriges liberala parti har under hela 1900-talet varit en tydlig representant för de ideella krafterna i svensk politik, i konflikt mot både vänster- och höger-krafter. Det är dags att Folkpartiet återtar den rollen.