Kanske börjar det hända saker?

Varför är det en sådan ungdomshysteri inom svensk politik? Varför ska man vara 30 minus för att kännas fräsch som partiledarkandidat? Varför har orutin, oerfarenhet och ibland även okunskap större företräde än deras motsatser?

I ett par bloggar för en tid sedan (en om modernism och en om Ebba Busch-Thor) skrev jag om den svenska tron på att modernismen är svaret på allt. Och att vara ung är ju att vara modern. Ålder, vishet och erfarenhet är lågt rankade på svensk politikmarknad. I den partistyrelse jag känner bäst är det snart ingen som är över 65, medan flera är under 30.

Men att påtala detta har varit som att hoppa i en helt galen tunna. För visst är motsatsen till att vara för 28-åriga partiledarkandidater att vara för 55-åriga, vita, medelålders CIS-män. Och inget kan ju vara mer omodernt...

Men plötsligt vågar Ann-Charlotte Marteus skriva just om detta på Expressens ledarsida. Det är inte första gången Marteus är obekväm och inte följer strömmen. Ändå är detta ett brott mot en praxis som heter duga. Och det är bra.

Det vore bra för svensk politik om fler över 50 och 60 och kanske till och med 70-plussare vågade ta upp kampen om de åtråvärda posterna i svensk politik. Det vore bra för politiken, men också för näringsliv, civilsamhälle och för människosyn. Du är inte förbrukad bara för att du fyllt år. Snarare kan det vara så att du just tack vare att du fyllt år är den som ska göra det viktiga jobbet.

I ett radioprogram för en tid sedan (i P1 förståss - kanalen för oss åldrande nördar...) berättade en amerikans åldersforskare att det inte alls var så att ålder och vishet hörde ihop. Själva åldrandet skapade alltså inte av sig själv visare människor. Men människor som åldrades kunde bli visare genom att ständigt våga ifrågasätta det man lärt sig och det man tagit för givet.

Åldern i sig själv skapade alltså inte vishet. Men å andra sidan var åldrandet och erfarenheten av att lära sig, tolka världen och våga tolka om världen en grundläggande förutsättning för att bli visare. I vart fall som jag förstod programmet.

Och det är här som åldrandet kommer in.

För bara den som både lärt, fått lära om och orkat ompröva sina lärdomar kan ta ytterligare ett steg mot vishet. När du är 20, 30 och till och med 40 är det alltför ofta som du inte haft tid att få de erfarenheterna.

Ibland är det en fara att bli subjektiv, att ta sig själv som måttstock för generella diskussioner. Ändå kan jag inte låta bli. Jag är glad att jag inte idag är den politiker jag var för 30 år sedan, eller ens för 20 eller 10. Livet har lärt mig rätt mycket. Jag skulle vilja påstå att jag är betydligt mindre provokativ, betydligt mindre svartvit (även om vissa påstår att jag har mycket att lära om de grå nyanserna) och betydligt osäkrare på vilka svar som är de rätta. Ifrågasättandet av det jag tidigare tog som självklart är numera en del av vardagen.

Och jag ser samma utveckling runt omkring mig. Inte hos alla. En del politiker fastnar i den pubertala enkelhetens värld där de alltid har rätt, och alla andra de facto står för det felaktiga. Men många ställer andra frågor, och söker andra svar, när man fyllt 50 eller 60 än när man var 20, 30 eller 40.

Det problem som jag ser som mer överhängande är att de flesta av dessa människor lämnar politiken. För dagens politik handlar alldeles för lite om att ompröva, söka nya sanningar bakom de gamla, våga lyfta blicken från dagens agenda. Nej - hela politiken har blivit ungdomsförbundifierad. Det ska gå snabbt. Det ska sticka ut. Det ska vara enkelt. Det ska vara kontroversiellt. Det ska framhäva dig själv (även om det kostar partiet).

Och bara de äldre politiker som orkar hantera denna medialiserade twitterpolitik blir kvar. De som borde stanna kvar, lämnar. Och de som borde söka sig till politiken först när de blivit tillräckligt erfarna genom jobb i andra branscher, söker sig aldrig dit. Visst finns det undantag, jag vet ett antal både i mitt parti och i andra. Men rörelsen är tyvärr alldeles för tydlig.

Därför är Marteus inlägg så välkommet. Det kommer inte att förändra världen. Men kanske är det ytterligare en av de vindilar som så småningom kommer att få hela fullriggaren att byta kurs.

Och det vore mer än välkommet!