Vad är det värt?

Hur mycket är en god lärare värd? Hur kan man värdera en pedagog när hon lyfter barn till nya kunskaper och ny bildning?

Hur hög lön ska en förskollärare ha? Vad är det värt att hon skapar trygga förhållanden, öppna sinnena för språk och samverkan hos barn med alla möjliga olika bakgrunder?

Kan en sjuksköterskas jobb värderas? Hur mycket betyder hennes roll i en äldreomsorg som har individen i centrum och tryggheten som grund?

Ska en socionom ha bättre lön? Ska vi värdera hennes arbete med de mest sårbara barnen högre?

I går ställde jag frågan på kommunfullmäktige, om hur den nya majoriteten prioriterar lönesättningen. Svaret från kommunstyrelseordföranden blev ett stort -------------- ingenting. Det finns någon form av prioritering, Men den bygger i huvudsak på frågan om hur kommunen just nu klarar av att rekrytera. Och hur prioriteringarna ser ut, vet ingen.

Socialdemokraterna har idag ingen tydlig beskrivning av vilka grupper av anställda de vill prioritera. De skriver inte ens att de vill åtgärda osakliga löneskillnader. Det är alltid någon annan, oftast någon tjänsteman, som har ansvaret, som prioriterar och som ser till att jobbet blir gjort.

Men i detta finns ett dubbelfel:

• Örebro är en politiskt styrd organisation. Av våra skattepengar går mer än hälften till löner för våra anställda. Socialdemokraterna kan inte lämna över ansvaret för det till någon annan. Det är kommunstyrelsens ordförandes ansvar att både visa vilka prioriteringar som görs och ta ansvar för de gjorda prioriteringarna. Men icke så i Örebro.
• Löner är politik. Osakliga löneskillnader är något som idag upplevs som ojämställt. Om man åtgärdar det blir det jämställt. "not!" De osakliga löneskillnaderna mäts utifrån en upplevelse som den ser ut idag. Men kvinnolöner i offentlig sektor är generellt sett låga. Det finns en politisk uppgift att se till så dessa kvinnodominerade yrkesområden får högre löner. Det är politik. Det borde kommunstyrelsens ordförande bry sig om. Men icke så i Örebro.

Innan 2007 fanns inte heller några tydliga politiska löneprioriteringar. Då skötte den socialdemokratiske kommunstyrelseordföranden allt själv från sitt rum. Nu finns en mindre grupp, kommunstyrelsens 3-personerspresidium, som har någon form av ansvar. Men vad de gör, om de gör någon och hur det gör det de eventuellt gör, vet ingen. Kanske är det en återgång till att kommunstyrelseordföranden egentligen tar alla beslut själv. Ingen vet. Inga politiska beslut fattas. Inget protokollförs.

För oss i Folkpartiet gäller något annat. När jag var ansvarig för den kommunala organisationen och för medarbetarna, skapade vi en tydlighet kring lönefrågan. Vi hade tre prioriterade områden:

• Osakliga löneskillnader skulle åtgärdas årligen (kosta vad det kosta ville).
• Lönespridningen skulle öka. (Det måste finnas karriärvägar även i offentlig sektor!)
• Kvinnodominerade yrken med eftergymnasial utbildning skulle prioriteras. (Lärare, förskollärare, sjuksköterskor, socionomer...)

Hur gick det? De osakliga löneskillnaderna fixade vi. De två andra misslyckades vi med. Varför?

Ett huvudskäl var att organisationen inte klarade det. Den var fortfarande fixerad vid det socialdemokratiska sättet att tänka. Individualiserade löner är svårt. Att premiera de bästa innebär att andra inte får lika mycket. Det kräver sina chefer. Och det fanns inte den chefskulturen.

På samma sätt var det med ökad lönespridning. Organisationskulturen i kommunen var (och är) fortfarande helt dominerad av det socialdemokratiska sättet att tänka. Precis som kommunstyrelseordföranden sade i fullmäktige igår, så tycker sossarna inte att lönespridning behövs. Och den synen satt i varenda vägg i hela kommunen.

De lärdomarna har jag tagit med mig. Det är bara att inse att om något ska bli gjort, måste det finnas tydliga politiska prioriteringar, tydliga politiska beslut, tydliga politiker som säger vad som förväntas av samtliga lönesättande chefer i hela kommunen, och tydliga politiskt förankrade riktlinjer till personalavdelningen.

Därför kan jag idag säga att när Folkpartiet åter finns som ett majoritetsparti i Örebro, så kommer vi att vara tydliga i våra prioriteringar:

En god lärare är värd mer. Hon som ser barnet när det hoppande kommer till sin första skoldag. Hon som får den trötta tonåringen att se meningen med glosorna och algebra. Hon som skapar liv och spänning i samhällskunskapens berättelser och naturkunskapens myller. Hon som öppnar dörren till kunskap och bildning, och förmår barnen och de unga att själva ta stegen igenom.

En bra förskollärare är värd mer. Hon som möter barnet utan språk och ger det sina första ord. Hon som ser barnet utan sociala sammanhang, och ger det de kontakter det behöver. Hon som ser föräldrarnas oro eller osäkerhet och fyller den med trygghet.

En bra sjuksköterska är värd mer. Hon som skapar livskvalitet för den gamla människan, hela livet, varje dag. Hon som ger trygghet och medmänsklig värme till såväl den gamla som de anhöriga. Hon som har kunskaper och förstår vad den gamla behöver, och hur man kan få livet att bli värt att leva även den sista tiden, med rätt mediciner, med rätt behandling, med den bästa omsorgen.

En bra socionom är värd mer. Hon som ser det trasiga barnet, hittar vägar att stötta och stödja, möta och lyssna. Hon som klarar av att visa på en annan, möjlig väg att gå för barnet, för den unga kvinnan, för familjen. Hon som öppnar en ny värld av nya möjligheter när allt annat har stängts.

Det finns ett parti i Örebro idag som säger att löneprioriteringar inte är politik. Inget kunde vara felaktigare.

Att prioritera rätt

Björn Sundin (s) och Lennart Bondeson (kd) har varit i Kina en vecka. I Shanghai, en stad med 21, 22, 23, 24, 25 miljoner innevånare eller så. Staden växer enligt uppgift med en miljon människor om året (det är nästan 3000 personer om dagen eller dubbelt så mycket per dag som Örebro växer med per år). De var enligt egen uppgift där för att knyta logistikkontakter för etableringar av logistikföretag i Örebro. På fredag ska de enligt Lennart Bondesons (kd) uppgifter i radio idag presentera en överenskommelse med någon kinesisk region.

Det är inte första gången Örebro söker kontakt med Kina. Under Mats Sjöströms (s) tid etablerades till och med en "vänort" i Kina, Yantai. Då skulle det knytas kontakter och göras affärer. Men av detta blev - ingenting.

Sundins och Bondesons resa bygger på flera felaktiga förutsättningar och prioriteringar. Låt mig lista några:

För det första har Örebro kommun under Lena Baastad och Björn Sundins ledning sparat mer på välfärden än på näringsliv och stadsbyggnad. Det märks inte minst på de resor Sundin och Bondeson gör. Zaragoza, Cannes och Shanghai är bara mötesplatserna under det första knappa året av SKDC-majoritetens ledning. Samtidigt tvinar de gamla, barn och unga till stora besparingar. 20 miljoner på äldreomsorgen. 25 på skolan. Under koalitionens styre sökte vi istället värna skola, förskola och äldreomsorg, medan stadsbyggnad och näringsliv fick leva knappare.

Denna prioritering är fel på många sätt. Framförallt handlar det om signalpolitik. Örebro kommuns verksamheter gör idag ett beräknat underskott på ca 50 miljoner kronor. Det kommer sannolikt att innebära ytterligare kraftiga besparingar. Dessa besparingar handlar om att kommunens personal måste vända på varenda krona. Det kan handla om borttagna servetter i äldreomsorgen, på brist på pedagogiskt material på förskolorna eller på uteblivna vikarier i skolan som socialdemokraterna tvingar de anställa att ta ansvar för. Då kan man, som Björn Sundin skriver på sin blogg, låtsas som om 60.000:- kronor för hans resa är en bagatell. Eller att kostnaderna för Zaragoza och Cannes, ytterligare tiotusentals kronor, också är bagateller. Men för undersköterskan med den äldres behov i centrum, för förskolläraren med barnet med speciella behov eller för läraren med eleven som måste ha extra stöd är varenda krona behövd. Bara den som ser samhället ur ett överhetsperspektiv kan uttrycka sig som Sundin.

För det andra väljer Sundin och Bondeson att jobba vidare på den gamla tron att Örebro har ett unikt logistiskt läge. Det har i och för sig alla städer. Men Örebro är inte unikare än Västerås, Norr-Linköping, Jönköping eller ens Nyköping. Tron att vi ska etablera oss som någon form av nordisk logistikknut havererar redan innan tanken ens startat. Vi har en inkomplett järnväg som inte kommer att kompletteras med Oslo-leden på årtionden. Och då kanske godsstråket redan går öster om Vättern... Vi har en godsflygplats där merparten av godset går med lastbil. Chartertrafiken ger knappast regionen något uppsving och reguljärtrafiken är lika het som en isbit i februari. Och vissa som är mer flygkunniga än jag har sagt att efter flygbranschens kris och utslagningar så kommer flygplatsernas utslagningar. Och det är alldeles för många flygplatser i Mellansverige...

Tyvärr har Bondeson lämnat vår tidigare gemensamma hållning att logistiken hade sin plats för Örebro, men att framtiden ligger i andra sektorer. Det handlade då om att vi gemensamt skulle utveckla förutsättningarna för ett framsynt, förnyelsetänkande och framtidsföretagande tillsammans med universitetet. Och Örebro universitet ser inte logistiken som något man vill satsa på. Istället handlar deras områden om robotik, om MTM (MänniskaTeknikMiljö) och andra spännande satsningar. Men om det hörs inget idag. Istället är det lagerjobben som gäller för såväl kristdemokrater som sossar...

För det tredje har Lennart Bondeson hamnat i den gamla socialdemokratiska tron att det är politiker som skapar jobb. På en vecka har han och Sundin lärt sig det de behöver om Kina. Nu ska de skriva samarbetsavtal. Och sedan kommer guldregnet...

Det räcker att säga Kalmar. Fanerdun. Stora planer som blev till grus och aska. Bondeson och Sundin är numera en del av den kommunsocialistiska strömning som menar att det är politikernas roll att utveckla såväl näringsliv som världen.

Men kommunpolitik handlar inte om det. Örebro kommun är och får inte bli en parallell till Svinarp. Kommunpolitik handlar istället om det ofta rätt grå och omediala arbetet med att göra äldreomsorgen trygg, att göra skolan till en kunskapsskola för alla, att göra förskolan pedagogisk och upplevelserik. Det visar sig också att näringslivet ofta pekar på att just närheten till bra skolor, eller vissheten att det finns en trygg äldreomsorg är det som avgör etableringar. Eller att näringslivets förutsättningar inte detaljstyrs av politiker, att näringslivet är fritt och att kommunalskatten motsvarar de krav man kan ställa på den service som ges. Inte högre än nödvändigt, inte lägre än vad som behövs.

Men Sundin och Bondeson reser jorden runt och tror att de skapar nya jobb genom besök på mässor med tiotusentals deltagare...

I radio idag sa jag att resan var fel av tre skäl. Men det finns ett fjärde.

Kina är världens största diktatur. Men det struntar Björn Sundin och Lennart Bondeson i. De valde helt enkelt bort att tala om det med någon på sin resa, som Bondeson uttryckte det. De träffade ju helt enkelt inte rätt folk som de kunnat prata om demokrati, frihet och människovärde med. Eller???

Det är uppenbart att Lennart Bondesons etiska ådra inte sträcker sig längre än till högtidstalen. Vilken etik Björn Sundin följer är än mer oklart. Istället är det pengarna som styr.

I den förra kommunledningen talade vi om att vi istället ville satsa på Indien. Indien är ett land med många problem, men det är en demokrati. Världens folkrikaste. Med stor tillväxt. Med spännande potential. Då var Lennart Bondeson helt för att välja bort Kinas diktatur och välja till Indiens demokrati. Men som så ofta påverkas människor av det sammanhang de befinner sig i. Så nu väljer Bondeson istället till Kinas diktatur och bort(?) Indiens demokrati.

Det, om något, pekar på det skifte politiken i Örebro gjort det senaste året.

Media: NA, SR,