Rätt till delade turer???

Idag rapporterar SR Örebro om hur många medarbetare inom kommunerna som jobbar delade turer. Enkelt sagt handlar det om medarbetare, främst inom äldreomsorgen, som får jobba några timmar på morgonen, vara lediga över lunch och tidig eftermiddag, för att sedan jobba kväll.

I de flesta andra arbeten accepterar man inte den situationen. Men inom vården är den regelmässig. Det finns ett antal skäl för att detta sker. Låt mig lista några, men också några liberala lösningar:

Äldreomsorgen har traditionellt sett haft sjukvårdens organisation som "förebild". Det är inte för inte som medarbetarna inom äldreomsorgen är sjuksköterskor och undersköterskor. Men denna koppling till vården är ett bekymmer. Det finns få områden som så snabbt plockar av människan hennes identitet som sjukvården. I vården begränsas din egenmakt. Du blir en av många patienter i ett patientkollektiv.

Detta har följt med in i äldreomsorgen. Under lång tid var äldreomsorgen kollektiviserande. Och fortfarande sitter det alldeles för ofta i väggarna. Det räcker med att se hur en vanlig dag på ett vanligt äldreboende ser ut. Man går upp samtidigt, äter samtidigt, går och lägger sig samtidigt. Då krävs det mest personal kl 7.30, 12.00 och 19.00.

Med ett sådant synsätt blir också personalbemanningen problematisk. Om alla ska gå upp samtidigt och gå och lägga sig samtidigt, krävs personal då. Men på förmiddagen och eftermiddagen sker mindre och färre medarbetare behövs. Lösningen blir delade turer.

Men runt om i Sverige pågår en liberalisering och individualisering av äldreomsorgen. Allt oftare söker man efter den gamlas vilja och önskemål med sitt liv. Frågor som: När vill du vakna? När brukar du äta och fika? Hur ser din bästa kväll ut? blir självklara. Och de goda exemplen visar att individer vill olika, även när man är 85 år gammal och sjuk.

Om vi när vi blir gamla får stiga upp när vi vill, en del kl 5, andra kl 10, och lägga oss efter en inehållsrik kväll som innehåller det vi vill, en del kl 6 andra 22.45, kommer personalbemanningen att se annorlunda ut.

Även i en så lång blogg som detta, blir resonemanget förenklat. Men synen på den gamla människan som individ, oavsett ålder, demens, fysisk styrka, och så vidare, spelar också roll för bemanningen. Och det är politikens ansvar att se till så en sådan syn kommer på plats.

Här har Örebro en mycket lång väg att vandra. Framförallt socialdemokraterna, med deras nästan religiösa motstånd mot alternativ, har ett överhetsperspektiv och fortsätter att kollektivisera de äldre. Men även de övriga kommunledningspartierna har saknat drivkrafter för individualisering, valfrihet och förnyelse.

Istället har man inriktat sig på något helt annat. En ovillkorlig rätt till heltider.

Jag har full förståelse för jämställdhetsaspekten på heltider. Det är i huvudsak i de kvinnodominerade yrkena som deltider finns. Det är kvinnor som tjänar mindre genom att tvingas jobba heltider, som får sämre pension och sämre livsvillkor.

Men fråga är ändå om den ovillkorliga rätten till heltider är rätt väg att gå.

När vi jobbade med frågan under vår kommunledningstid, landade vi istället i att söka att anpassa arbetet efter arbetstagarnas vilja. Ser man vad det innebar, ökade arbetstiderna inom de kvinnodominerade yrkena, medan de minskade något inom den mansdominerade tekniska/samhällsbyggnadssektorn. Ökningen av sysselsättningsgraden i de kvinnodominerade yrkesgrupperna var för liten och för långsam, men förändringar av personalpolitik tar tid.

Vi undersökte också vad en ovillkorlig rätt till heltid skulle kosta. Svaret blev rätt överraskande. Kostnaden för kommunen skulle bli upp emot 250 miljoner kronor. Det är mycket pengar. Och då innebar det ändå att vi inte tog bort alla delade turer, alla delade arbetsplatser, eller undvek alla tidsbegränsade anställningar.

Om jag var ansvarig för Örebro kommuns politik skulle jag då fundera ett par gånger.

Dels kring jämställdheten, men i en vidare mening. Är det rätt väg att gå att enbart fokusera på rätten till heltider? Eller skulle de 250 miljonerna att göra större nytta genom att höja löneläget totalt sett? Är jämställdheten bara en personalfråga? Nej - jämställheten innebär också att den gamla kvinnan på äldreboendet får en individanpassad omsorg, byggd på jämställdhetens grund.

Dels kring rekryteringspolitiken. Vi vet att vi har stora problem med rekryteringen av omvårdnadspersonal. Det utbildas knappt 10.000 färre undersköterskor än behovet varje år. Vi klarar oss tack vare vuxenutbildningens insatser. Hur skapar vi attraktiva arbeten i framtiden inom äldreomsorgen? Är det bara genom heltider, eller måste man se det ur ett större perspektiv? Handlar det inte lika mycket om totala lönenivåer, om var, hur och när man ska jobba, om möjlighet att välja arbetsgivare, om möjlighet att påverka på arbetsplatsen, om karriärvägar, och så vidare.

För mig är det självklart att socialdemokraternas ovillkorliga rätt till heltid, riskerar att skapa större problem än vad den löser. Delade turer och stora utgiftsökningar utan motvarande kvalitetshöjningar är bara ett par av dessa problem.

Men framförallt handlar det om vem vi är till för. Politikens uppgift är att värna medborgarna. Det är den gamla kvinnans välfärd som är vår utmaning. Det är den unga tjejens trygghet och bildning som är vårt uppdrag. Politiken kan aldrig bli företrädare för en eller flera medarbetarorganisationer för att driva deras politik som sin.

Och framförallt måste man vara tydlig i vad olika politiska utspel egentligen innebär. Delade turer kommer knappast att innebära vare sig ökad trivsel, ökad attraktionskraft, ökad vilja till heltider eller ökad jämställdhet.

Media: SR Örebro

Fokus på vem?

I morgon på kommunstyrelsen kommer vi att ha ett ärende om bemanning. Majoriteten har hittat på ett nytt ordpar "bemanningsstrategiska arbetet" som handlar om något oklart. Liksom hela ärendet är oklart.

I första beslutspunkten pekar de på att man ska fokusera på kunden eller brukaren. Jag kommer att yrka på något annat än brukarordet - ett typiskt sosseord som objektiviserar människan. Men anslaget är bra. Vi har bemanning för att klara av de behov örebroarna har.

Men det är inte det som är skälet att detta ärende finns uppe. Istället handlar det, som vanligt, om samma gamla vänstersaga som tidigare: Den ovillkorliga rätten till heltid.

Det finns ett självklart jämställdhetstema i frågan om hel- eller deltidstjänstgöring. Män jobbar heltid. Kvinnor i större utsträckning deltid. Den socialistiska vägen att lösa jämställdheten blir då att skapa tvingande förutsättningar. Socialdemokraterna försökte för sju år sedan att införa en ovillkorlig rätt till heltid som lag. Tack och lov förlorade de valet 2006 och förslaget gick i graven. Annars hade såväl den offentliga sektorn, som många småföretagare, fått enorma problem. Småföretagandet, exempelvis inom handeln, hade inte haft en chans.

När vi styrde Örebro försökte vi hitta andra vägar. Vi ville att kvinnor och män skulle ha samma möjligheter att välja den arbetstid man ville ha. Det innebar att tjänstgöringsgraden för kvinnor ökade, medan den i viss mån minskade för män. Intressant kanske?

Men vårt huvudfokus låg inte på personalen. Vårt huvudfokus låg då, liksom nu, på de människor vi är satta att vårda, lära, ha omsorg om, serva. Oavsett om vi kallar dem kunder, brukare, servicetagare eller kort och gott örebroare, är det deras behov vi som politiker och vi som offentlig organisation ska hantera.

Det innebär målkonflikter. Den stelbenta rätten till heltid krockar exempelvis med behovet av olika bemanning under olika tider på dagen på många boenden för äldre. Den stelbenta rätten till heltid krockar med behovet av olika bemanning under olika tider på dagen på förskolor också.

Det spelar ingen roll för socialdemokraterna. Om verkligheten inte stämmer överens med deras stelbenta, fyrkantiga världsbild, så får verkligheten förändra sig.

Typ: Vill inte de gamla gå upp efter ett schema som passar den ovillkorliga rätten till heltid så får de (gamla) väl anpassa sig. För personalen (Kommunals...) krav går först.

Nej - så säger de inte. Men det är mycket de inte säger.

Centerns krav på att gå med på denna heltidsresa har varit att den inte får påverka de anställda negativt vad gäller exempelvis krav på delade turer eller att de ska tjänstgöra på olika arbetsplatser. Just nu verkar Centern ha fått backa på detta krav. Nu är det bara heltiden som gäller. Men inte säger sossarna någonstans att rätten till heltid kan innebära att du får jobba 7 -12 och 4 -7 för att få ihop det. Inte heller säger de att det finns en risk att din arbetsplats är tre olika äldreboenden, eller kanske ett par förskolor, för att få ihop heltiden.

Tyvärr har ingen i den nuvarande majoriteten någon koll på ekonomi. Det märks också tydligt i det beslut som fattas i morgon. Den ekonomiska analysen lyser helt med sin frånvaro. Ingen är intresserad av vad det kostar. Och det är kanske enkelt att förstå. För det finns uträkningar som pekar på kostnader på minst 250 miljoner kronor per år för att införa den stelbenta, ovillkorliga rätten till heltid.

Men det vill ju vare sig Lena Baastad eller någon annan berätta om. För de kostnaderna måste tas ut genom besparingar. Det blir färre medarbetare som ska sköta jobbet. Det blir ännu färre lärare, färre undersköterskor och färre socialsekreterare. Det blir mindre pengar över till skolböcker, till föreningsbidrag, till Kulturskolan. Och det blir knappast några pengar över till löneökningar.

Fast vem säger det? Vem bryr sig? Politik är väl att vilja. Och vill inte ekonomin får den väl anpassa sig...

Den liberala vägen är annorlunda. Den handlar om ett tydligt fokus på de vi har att stötta och stödja. Det är den gamla kvinnan på äldreboendet som är vår huvudprioritet. Det är den unga flickan på förskolan som behöver vårt stöd. Det är tonårstjejen, med behov av många och goda samtal med sin kurator, som är centrum i vår politik.

För det behöver vi kompetenta medarbetare. Lärare med bra arbetsförhållanden och högre löner. Undersköterskor med god vidareutbildning och tillräckligt antal arbetskamrater för att klara även de tyngsta dagarna. Socialsekreterare med kompetens för att hantera även de svåraste fallen. Medarbetare som känner att de är uppskattade och som märker att deras arbetsplatser fungerar.

Då är arbetstiden en faktor, men bara en faktor bland flera. En god arbetsgivare ser sina anställda och söker vägar att möta deras behov. Det kan handla om att anpassa arbetsplatser. Det kan handla om nya sätt att möte behov av såväl ökad som minskad tjänstgöringsgrad. Det kan handlar om rätt till ständig kompetensutveckling. Det kan handla om bra löneökningstakt, större lönespridning och goda karriärmöjligheter för goda medarbetare. Det kan handla om arbetsplatser med tillräckligt antal arbetskamrater, med tillräckligt med pengar för inköp av material men utan anställningsstopp, inköpsstopp, vikariestopp, och andra mer eller mindre tillfälliga nödstopp.

Fokus måste alltid ligga på den människa som behöver vårt stöd och vår omsorg. Grunden för vårt stöd och vår omsorg ligger i en balanserad och långsiktigt hållbar ekonomi. Det är en liberal politik för välfärd. Idag, i morgon och kommande år.