Hur många afghanska tonåringar klarar vi?

Det finns ett antal frågor som man borde söka svar på och offentligt också redovisa olika alternativ för. Frågan kring ensamkommande barn är en sådan.

Hittills har media i huvudsak använt orden "ensamkommande barn" även om termen kan leda fel. "Barn" kan skapa en bild av inte bara minderåriga, utan av små barn som på något sätt tagit sig till Sverige. Men idag används faktiskt orden "ensamkommande unga" av allt fler. Skälet är enkelt: De flesta som kommer är afghanska ungdomar. Pojkar i de övre tonåren.

Det finns flera märkliga omständigheter kring dessa ensamkommande. Huvudfrågorna är varför och hur. Varför har denna utveckling med afghanska pojkar skett just nu? Och hur ska vi hantera det?

Den senaste bilden från Migrationsverket visar på de faktiska omständigheterna. Så här ser det ut enligt deras hemsida:

Ungefär 80 % av alla ensamkommande barn/ungdomar kommer från Afghanistan. I princip hela den ökning som Migrationsverket nu räknar med, från bedömningen 12.000 för några månader sedan, till 30.000 för 2015, beror på ensamkommande barn från Afghanistan. Och om utvecklingen fortsätter kommer det nästa år att komma runt 70.000 ensamkommande - enbart från Afghanistan.

Varför? Varför denna ökning just nu? Har det säkerhetspolitiska läget förändrats just i september 2015? Eller vilka skäl finns? Jag vet inte. Jag har inte heller sett någon media berätta om vad som har hänt. Men bilden att de som nu flyr är syrier eller irakier är inte riktig. Av den totala flyktingströmmen står de afghanska undomarna för runt 20 %. Det är så märkligt.

Handlar det om säkerhets- och trygghetsfrågor? Flyr man från fattigdom till en dröm om välfärd? Eller är det ett annat sätt att handla med människor?

Oavsett detta måste nästa fråga också kunna besvaras. Hur ska vi hantera detta? Det är uppenbart att socialtjänsten redan går på knäna. Ett antal kommuner har hittills själva anmält sin handläggning av de ensamkommande. Fler lär vara i samma problematik, utan att ha anmält sig. Och efter själva mottagandet som nu karaktäriseras av stora brister, kommer nya behov. Det handlar åter inte bara om socialsekreterare, utan gode män, lärare, sjukvårdspersonal, arbetsförmedlare, bostäder...

I ett rätt stort antal bloggar har jag ställt frågor kring hur det offentliga ska klara sitt uppdrag med ett flyktingmottagande på över 100.000 per år. Den bilden blir övertydlig när det handlar om ensamkommande ungdomar. För vad händer om vi inte klarar det uppdraget?

Risken för permanent utanförskap är alldeles för stor för hela gruppen flyktingar och invandrare. Även om vi placerar oss i topp när det gäller hur vi tar emot och integrerar människor i samhället, kan ingen vara nöjd med vare sig det arbetskraftsdeltagande, det bidragsberoende och de subkulturer som uppstår och uppstått i de utanförskapsområden som blir allt fler. Frågan är vad som händer om tiotusentals ensamkommande ungdomar lämnas utan nödvändigt stöd från samhället i alltför lång tid?

Dagens migration ställer fråga efter fråga efter fråga. Och alldeles för ofta lyser svaren med sin frånvaro. Jag inser fuller väl att det inte är enkla frågor, och att svaren i de allra flesta fallen är ännu svårare att finna. Men det värsta vi kan göra är att skapa en "låt-gå"-situation där vi i bästa fall hoppas på att det kommer att gå bra.

Det är det värsta vi kan göra, för samhället, för de som redan bor här och för alla de ensamkommande ungdomarna.

Lögn, förbannad lögn och statistik

Med statistik går det att bevisa allt. Eller inget.

Jag lyssnar på Hans Roslings anförande på flyktinggalan. Rosling som är en av mina favoriter. Jag vet inte hur många gånger jag rekommenderat hans föredrag kring världens befolkning som bland annat finns på Youtube. Det är folkbildning när den är som bäst.

Hans anförande på flyktinggalan i tisdags har också hyllats. Och visst var det pedagogiskt. Men jag sällar mig inte till hyllningskören denna gång. Och skälet är enkelt. Rosling använder statistik, inte för att folkbilda utan för att opinionsbilda. Det är statistik som är utvald för att passa just det sammanhang han befann sig i. Och då blir det fel.

Man skulle kunna göra en annan berättelse. Den kunde låta så här:

År efter år har miljontals människor varit på flykt. Vartenda år under 2000-talet har mer än 40 miljoner tvingats lämna hus och hem, trygghet och säkerhet för ett liv på flykt och i fattigdom. Skälen varierar. En del flyr från krig. Andra från naturkatastrofer. En del flyr från fattigdom. Andra från förföljelse på grund av att de tror fel, är fel, vill fel.

Vi har vetat det, sett det och ibland förstått det. Sverige har valt att försöka hjälpa dem på det sätt vi kan, med de resurser vi har och kunnat avstå. Det har handlat om bistånd till både katastrofhjälp och långsiktigt samhällsbyggande. Men det har också handlat om att vi har haft så öppna gränser vi tyckt fungera, både för dem som kommer och för det välfärdssystem vi vill bevara här hemma.

Ibland har vi tagit emot något tusental per år, ibland tiotusen eller mer. Men aldrig mer än någon bråkdel av en promille av de som flyr. Ingen av oss har någonsin trott att vårt flyktingmottagande är det som kommer att lösa krisen. Ingen av oss har ens tänkt tanken att vi ska avstå den välfärd vi och våra föräldragenerationer byggt upp för att hjälpa alla miljontals på flykt.

Nu har någon hänt. Antalet flyktingar har ökat. Kanske är det 20 % fler flyktingar idag än vad det varit tidigare under 2000-talet. Kanske 55 eller till och med 60 miljoner istället för 45 som förut. Nöden har ökat i världen, trots att allt fler får det allt bättre.

Det är en skrämmande utveckling. Den arabiska våren har förbytts i islamistisk vinter. Människor flyr. Och ett av de stora skiftena i flyktingpolitiken är att de nu direkt knackar på våra dörrar, i EU och i Sverige. För samtidigt som antalet flyktingar ökat med 20 eller till och med 25 %, ökar antalet som söker sig hit än mer. Just nu, 2014, 2015 och framåt, verkar flyktingströmmarna mångdubblas. Från runt 25.000 år 2013, till det dubbla 2014 och ytterligare en dubblering 2015. Och vad framtiden håller i sitt sköte är det ingen som vet. Men ingen tror på en snabb återgång till det som vi bara för något år sedan tyckte var ett normalt solidariskt bistånd och flyktingmottagande.

Varför har det skiftet skett? Var vi inte solidariska då? Är det enbart helt öppna gränser som är solidaritet? Varför är de flyktingar som flyr idag mer värda än de som flydde för fem år sedan? Så mycket mer att vi väljer att ta av biståndet i en sådan utsträckning att biståndsministern nu inte ens kan lova att alla långsiktiga biståndsprojekt kan värnas?

Låt oss återgå till statistiken för några ögonblick.

Har vi råd med flyktingar, eller som Hans Rosling sade i sitt anförande: "Alla människor ska ha hjälp, överallt!"

Men är det verkligen så? Och varför har det inte alltid varit så?

För att klara av att hålla 4 miljoner människor i flyktinglägren i hyfsat skick krävs 25:- kronor om dagen. Då finns både mat och skolgång. Visst - på en låg nivå, men ändå. Men UNHCR får bara en 10:- kronor om dagen. Man blir tvungen att till och med dra in på matransonerna.

4 miljoner flyktingar, gånger 25:- kronor per dag gånger 365 dagar blir en årskostnad på 36 miljarder 500 miljoner kronor. Det är något mindre än vad vårt asylmottagande sannolikt kostar per år. Och då tar vi bara emot 2 % av de flyktingar som flytt Syrien, internflyktingarna oräknade. Eller en promille av världens alla flyktingar (förr menade vi ju att vi var solidariska när vi tog emot 0,2 promille av världsflyktingarna men nu är inte ens en promille solidaritet...).

Kan vi hjälpa alla människor, överallt?

Man kan fundera på var barn har det värst. I de flyktingläger i Syriens grannländer (inte Saudiarabien då som inte tagit emot några...) där de inte ens får tillräcklig mat för dagen? Eller här i Sverige? Och hur ska vi jämföra kostnader?

Vi tar emot knappt 200 barn/ungdomar per dag. Den senaste prognosen över årskostnaderna ligger på 12 miljarder, 12.000.000.000 kronor. Den kommer sannolikt inte att hålla om utvecklingen fortgår. 2014 tog vi emot 7049 ensamkommande barn/ungdomar. Det är vad vi tar emot på 6 veckor i nuvarande takt. Så siffrorna kommer inte att hålla. Men det är den bästa vi har just nu.

Dessa 12 miljarder, 12.000.000.000:- kronor, räcker alltså till att ta emot några tusental barn i Sverige. Men om vi använde dem till barnen i närområdet skulle de räcka till att ge 1,3 miljoner barn en dräglig tillvaro. Eller kanske vi skulle dubblera givandet till UNHCRs barnarbete i flyktinglägren och ge 650.000 barn 50:- kronor om dagen. Vad skulle det göra för deras liv?

Men vad gör vi istället? Vad gör den svenska regeringen idag, och Alliansregeringen förut. Vi tar av biståndet. Alliansregeringen gjorde det i mindre utsträckning, de röda tar mer. Men utvecklingen är densamma. Det är de fattigaste som får betala.

Just nu tas ungefär 22 % av biståndsbudgeten till det nationella asylmottagandet. Det är ungefär åtta miljarder, 8.000.000.000:- kronor. Siffran kommer att öka. Finansministern sade på pressträffen om budgeten för 2016 att kostnader för asylmottagandet kommer att tas i högre utsträckning från biståndet, och det är ju bra för det påverkar inte budgettotalen. Jag hörde få frågor om solidaritet med de fattigaste då... Och biståndsministern flaggar för att även pågående projekt kommer att brytas.

Åtta miljarder, 8.000.000.000:- kronor, det skulle räcka till att ge 850.000 flyktingar i Syriens närområde en drägligare tillvaro. Men vi väljer att prioritera flyktingmottagandet här hemma.

Men ska då inte alla människor ha hjälp, överallt? Och vad skulle det kosta? Det går ju inte att räkna på. Allt blir meningslöst. Men om vi ändå skulle tänka oss att alla människor som flyr skulle få samma hjälp som mottagandet av barn/ungdomar här hemma. 12 miljarder kronor för att ta emot 12.000 barn/ungdom. En miljon per barn/ungdom. Och det finns 55 miljoner människor på flykt.

Det innebär 55.000.000.000.000:- kronor. 55 biljoner kronor. 55 tusen miljarder kronor. Lika mycket som Sveriges samlade BNP under 14 år. Om vi tog alla pengar från alla människor, företag, organisationer under 14 år så skulle vi kunna hjälpa alla människor på flykt överallt under ett år.

Men så kan man ju inte räkna.

Nej - det kan man inte. Det är lika orimligt som att säga att "Alla människor ska ha hjälp, överallt!" utan att berätta vilka konsekvenser det kommer att få.

Vi måste finna en väg framåt, där vi kan vara stolta, men kanske inte nöjda, med den solidaritet vi förmår visa vår omvärld och denna världens allra fattigaste. Vi måste hitta vägar att både värna solidariteten med de här hemma, den välfärd vi gemensamt byggt för att skapa en trygg framtid för oss själva, våra föräldrar och våra barn och barnbarn och den hjälp och det stöd de miljoner som har det sämre än vi behöver. Vi kommer aldrig att kunna göra allt. Men vi ska göra så mycket vi kan, orkar och förmår.

---

Svensk flyktingpolitik behöver inte statistik av det slaget Hans Rosling berättade om på flyktinggalan. När statistiken övergår från att vara en så rimligt neutral och objektiv beskrivning av världen som möjligt, till att bli en del av ett opinionsbildande arbete, försvagar den både sig själv och sina mål. Och för vår solidaritet med både de få som söker sig hit, och alla de miljoner som aldrig får den chansen, är den en kistspik.

Var finns ledarna?

Jag har två amerikanska presidentfavoriter. Båda har haft rätt stora problem och framförallt den ene kommer nog inte gå till historien som den bäste.

Jimmy Carter var en rätt osannolik president. Jag tänker inte recensera hans presidentskap, bara ta två exempel på ledarskap. Men först det som gör honom till en favorit. När Carter fick Nobels fredspris, hade jag förmånen att få vara med på ett av de samtal med honom som hölls i Sverige. Det var lite intimare - bara några hundra åhörare... - och hölls i Uppsala. Carter berättade om sitt presidentskaps utmaningar, framgångar och bakslag. Men så sa han något som fastnat: Under hela sin aktiva tid hade han banden kvar till sin baptistkyrka. Han försökte dessutom hålla i sitt viktiga uppdrag som söndagsskollärare.

Så fascinerande. Världsledaren söker att behålla kontakten med gräsrötterna. Tron får konsekvenser.

Den andre favoriten är den nuvarande. Barack Obama. Jag är nog inte ensam om att minnas hans tal i Chicago den 5 november 2008. Jag har till och med skrivit ut det. Fascinerande. Otroligt välformulerat. Bevisande att ord kan flytta berg. Fyllt av framtid, visioner, hopp. Obama har en annan religiös framtoning. Tyvärr verkar amerikaner ibland mer intresserade av att bevisa att han egentligen är muslim, och Obamas kristenhet blir defensiv.

En av de saker som förenar dem är att de båda fått Nobels fredspris. En annan är att de inte tvekar att med alla medel försvara USA.

Carters misslyckande i att frita gisslan i Iran 1979/80 bidrog till hans valförlust. Men själva meddelandet till omvärlden - USA är berett att göra allt för att skydda sina medborgare - kunde inte missförstås. På samma sätt är det med de rustningar som Carter började med efter Sovjetunionens Afghanistaninvasion. Carter tvekade inte att använda militär upprustning för att skydda USAs intressen.

Obamas skydd av USA har tagit andra vägar. Användandet av drönare för att "avrätta" USAs fiender runt hela världen är väl ett av de tydligaste exemplen på när retoriken från Chicago-talet och verkligheten inte alltid hänger ihop. Men det finns en gemensam nämnare mellan Carter och Obama (och alla andra presidenter också): De värnar de amerikanska intressena. Nationellt och globalt.

Var Carter egentligen en dold nationalist? Är Obama inte bättre än en vilsen Sverigedemokrat? Eller går det inte att jämföra USA och Sverige på något sätt?

Jag kan inte undvika att fundera i dessa banor efter de senaste månadernas flyktingdebatt. Eller debatt och debatt - det är väl avsaknaden av debatt som är det stora problemet. Inte så att den inte finns. Vi är många opinionsbildare som försöker lyfta på flera stenar. Men mellan de traditionella partierna, partiledarna, ministrar och ministerkandidater, lyser debatten mest med sin frånvaro.

I går var det stor flyktinggala på TV. 40 miljoner samlades in. Det är bra. Förhoppningsvis underlättar det lite för UNHCRs arbete i Syrien och grannländerna. Kanske slipper någon fattig flykting acceptera de nedskärningar av mat som annars är fallet.

Samtidigt fortsätter Sverige att ta emot runt 1000 flyktingar per dag. Knappt 200 av dem är barn. Och ingen berättar hur vi ska klara av det åtagande detta innebär. Ännu en dag måste jag ställa frågan om var bostäderna, arbetena, lärarna och skolplatserna, förskollärarna och de nya förskolorna, sjuksköterskorna och socialsekreterarna, läkarna och vårdplatserna finns? Och om de inte finns idag - hur ska vi lösa det?

Ingen svarar. Mest verkar det handla om att låta som om allt ändå ska fungera. Centerpartiets politik är hittills den värsta avarten av att skapa en bild som inte klarar av att hänga ihop med verkligheten. Men inget parti verkar ens intresserat av att söka de nödvändiga svaren.

Det är så svårt att förstå utmaningen. Siffrorna blir så enorma. 600.000 nya bostäder på tio är. Vad innebär det? Kommer kostnaderna att bli 30, 40 eller 50 miljarder för mottagandet under 2016? Finns de pengarna? Och så vidare.

Ibland måste man försöka göra jämförelser. Under gårdagens hjälpgala samlades alltså 40 miljoner kronor in till flyktingarna i Syrien. Det är bra. Men kostnaderna för att ta emot de barn och ungdomar som kommer hit blir sannolikt så stor att vi skulle behöva en hjälpgala om dagen, 365 dagar per år, för att möta kostnaderna. Är det rimligt? Är det möjligt?

Ibland krävs ledarskap mer än annars. I tider av oro och osäkerhet är behovet av ledarskap som allra störst. Det ledarskapet handlar sällan om att berätta för alla att allt kommer att bli bra, oavsett vad som händer. Det handlar snarare om att berätta om både blod, svett och tårar. För så kommer det sannolikt att bli.

Antingen får vi ett ledarskap som berättar om vad flyktingmottagandet kommer att betyda i vardagen, för välfärden och samhället. Om riskerna och möjligheterna, om problemen och utmaningarna, om kostnaderna och eventuella intäkter, men där betoningen alltid måste ligga på hur demokratin, politiken och politikerna ska hantera problemen, kostnaderna, utmaningarna och riskerna.

Eller så får vi ett ledarskap som berättar om att vi inte kommer att klara utmaningarna utan att göra oacceptabla inskränkningar av den välfärd som vi värnar. Och som samtidigt berättar vilka konsekvenser det får. Med stängdare gränser, mindre solidaritet med de som flyr, ett icke-följande av FNs flyktingkonvention, problemen för EU-samarbetet och så vidare.

Vad har nu detta med Carter och Obama att göra? Båda har visat sig kapabla att fatta beslut som sannolikt inte varit i linje med vad de helst velat. Carter började rusta. Obama krigar på distans. Och de har fattat besluten på grundval av vad som de upplever som det bästa för USA och amerikanerna.

För 25 år sedan fanns det svenska politiker som fortfarande kunde ta ett sådant ledarskap. Införandet av visumtvång under Bosnienkriget visade på politiker som mot sina innersta önskningar klarade av att säga: Vårt jobb är att värna Sverige och svensk välfärd. Så här långt sträcker sig vårt ansvar. Men inte längre.

I dagens kontext låter det som om kärnan i Sverigedemokraterna talat. Då var det en gemensam hållning hos alla riksdagens partier. Sverigedemokraternas intåg på den politiska scenen har fått motsatt verkan mot vad de flesta trott. Istället för att närma sig dem, finns idag ingen annan acceptabel hållning än att säga att allt de står för är fel, och att allt som skulle kunna tänkas låta som om man står för något som liknar något av det de eventuellt tycker också är fel.

Så de nationella politikerna står vilsna, i en rädsla för att ens på marginalen bli sammankopplade med det parti som alla måste avsky. Och i den vilsenheten tappas ledarskapet.

Centerpartiet, som säger sig stå för mest öppenhet, mörkar med konsekvenserna för välfärden.
Folkpartiet och alla andra, vacklande mellan öppenhetens konsekvenser och välfärdsförsvarets nationalistiska drag.

Någon gång måste någon av ledarna för de traditionella politiska partierna visa ledarskap, ta ledningen, redovisa konsekvenserna av den förda politiken och söka mandat för denna politik.

För om inte någon av de sju gör det är risken stor att en åttonde eller nionde ledare kommer att göra det. Och vart resan då går är det verkligt obehagliga.