Det finns ett antal frågor som man borde söka svar på och offentligt också redovisa olika alternativ för. Frågan kring ensamkommande barn är en sådan.
Hittills har media i huvudsak använt orden "ensamkommande barn" även om termen kan leda fel. "Barn" kan skapa en bild av inte bara minderåriga, utan av små barn som på något sätt tagit sig till Sverige. Men idag används faktiskt orden "ensamkommande unga" av allt fler. Skälet är enkelt: De flesta som kommer är afghanska ungdomar. Pojkar i de övre tonåren.
Det finns flera märkliga omständigheter kring dessa ensamkommande. Huvudfrågorna är varför och hur. Varför har denna utveckling med afghanska pojkar skett just nu? Och hur ska vi hantera det?
Den senaste bilden från Migrationsverket visar på de faktiska omständigheterna. Så här ser det ut enligt deras hemsida:
Ungefär 80 % av alla ensamkommande barn/ungdomar kommer från Afghanistan. I princip hela den ökning som Migrationsverket nu räknar med, från bedömningen 12.000 för några månader sedan, till 30.000 för 2015, beror på ensamkommande barn från Afghanistan. Och om utvecklingen fortsätter kommer det nästa år att komma runt 70.000 ensamkommande - enbart från Afghanistan.
Varför? Varför denna ökning just nu? Har det säkerhetspolitiska läget förändrats just i september 2015? Eller vilka skäl finns? Jag vet inte. Jag har inte heller sett någon media berätta om vad som har hänt. Men bilden att de som nu flyr är syrier eller irakier är inte riktig. Av den totala flyktingströmmen står de afghanska undomarna för runt 20 %. Det är så märkligt.
Handlar det om säkerhets- och trygghetsfrågor? Flyr man från fattigdom till en dröm om välfärd? Eller är det ett annat sätt att handla med människor?
Oavsett detta måste nästa fråga också kunna besvaras. Hur ska vi hantera detta? Det är uppenbart att socialtjänsten redan går på knäna. Ett antal kommuner har hittills själva anmält sin handläggning av de ensamkommande. Fler lär vara i samma problematik, utan att ha anmält sig. Och efter själva mottagandet som nu karaktäriseras av stora brister, kommer nya behov. Det handlar åter inte bara om socialsekreterare, utan gode män, lärare, sjukvårdspersonal, arbetsförmedlare, bostäder...
I ett rätt stort antal bloggar har jag ställt frågor kring hur det offentliga ska klara sitt uppdrag med ett flyktingmottagande på över 100.000 per år. Den bilden blir övertydlig när det handlar om ensamkommande ungdomar. För vad händer om vi inte klarar det uppdraget?
Risken för permanent utanförskap är alldeles för stor för hela gruppen flyktingar och invandrare. Även om vi placerar oss i topp när det gäller hur vi tar emot och integrerar människor i samhället, kan ingen vara nöjd med vare sig det arbetskraftsdeltagande, det bidragsberoende och de subkulturer som uppstår och uppstått i de utanförskapsområden som blir allt fler. Frågan är vad som händer om tiotusentals ensamkommande ungdomar lämnas utan nödvändigt stöd från samhället i alltför lång tid?
Dagens migration ställer fråga efter fråga efter fråga. Och alldeles för ofta lyser svaren med sin frånvaro. Jag inser fuller väl att det inte är enkla frågor, och att svaren i de allra flesta fallen är ännu svårare att finna. Men det värsta vi kan göra är att skapa en "låt-gå"-situation där vi i bästa fall hoppas på att det kommer att gå bra.
Det är det värsta vi kan göra, för samhället, för de som redan bor här och för alla de ensamkommande ungdomarna.
