Gud och sexuell läggning

För drygt 100 år sedan, då Folkpartiets föregångare bildades, var det några frågor som stod i fokus. Som alltid var utbildningsfrågorna centrala. Redan under 1800-talets mitt var det engagerade liberaler som drev frågorna om folkskola för alla. Demokratifrågorna var också självklara. Blåklinten, Folkpartiets symbol, var också symbol för rösträttsrörelsen.

En annan fråga som engagerade var religionsfriheten. Konventikelplakatet hade avskaffats knappt 50 år tididgare. Statskyrkan var redan då på väg att släppa banden med staten, även om det tagit nästan 100 år till (och ännu är tyvärr inte alla band klippta). Dåtidens liberaler krävde rätt för alla att få tro på vad de ville.

Religionsfriheten har därefter varit en av svensk liberalisms signum. Denna religionsfrihet har också varit en av den svenska rättsstatens signum. Rätten att tro, antingen att någon gud finns eller att tro att det inte finns någon gud, är självklar. Och den är fortfarande sprängstoff.

I Malmö fick idag rabbinen i den judiska församlingen sin bil förstörd. Människor blir och har blivit, även i Sverige, förföljda för sin tro. Och vi är många som kan vittna om den mobbing som förekom även mot oss som tillhör den kristna "majoriteten" när vi som unga inte var som alla andra. Det finns fortfarande idag en rädsla från många kristna att våga stå för sin tro, om den på något sätt avviker från det som betecknas som samhälleligt acceptabelt.

Vem vill idag stå för en religion som motarbetar kvinnliga präster?
Vem vill idag stå för en religion som menar att Gud kan göra under?
Vem vill idag stå för en religion som bekänner sig till vissa oföränderliga normer?

Och om vi som "majoritetskristna" tycker det är problematiskt, hur ska då andra grupper och andra religioner ha det?

Jag kan inte undvika att tänka på detta när jag får ett mail från en av mina vänner i den församling jag tillhör. Nu är han pastor i en församling i Fellingsbro. Den församlingen har engagerat sig i många av de flyktingar som kommer till Sverige och Fellingsbro. Och nu är han både förtvivlad och ledsen.

Skälet? Ett par av hans församlingsmedlemmar, Amireh och Zeinab, ska utvisas. De kommer från Iran och har flytt till Sverige. De har blivit kristna och riskerar hårda straff om de sänds tillbaka. Men enligt min vän har migrationsverket gjort bedömningen att de inte har tagit tillräckligt avstånd från den islam de tidigare tillhört.

Jag baxnar. Är det verkligen sant? Ska man i Sverige, detta nådens år 2012, bli bedömd om man är tillräckligt mycket kristen, eller tillräckligt lite muslim, för att sedan få ja eller nej till att stanna?

Tänk om det istället hade handlat om sexuell läggning. Om man valt att ställa samma sorts frågor till en homosexuell:

Är du tillräckligt mycket bög?
Men du levde ju heterosexuellt innan, inte har du lämnat heterosexualiteten tillräckligt?
Äsch, du ljuger ju om din homosexualitet bara för att få stanna i Sverige.
Du kan ju strunta i att säga att du är homosexuell när du kommer hem igen så blir allt bra.

Visst är det förnedrande! Visst är det oacceptabelt! Visst är det otänkbart!

I Sverige 2012 verkar det kunna gå till på just detta sätt. Men då handlar det om religion.

Jag vet inte hur det känns att vara homosexuell. Men mina vänner som berättat om det har berättat om något som är odelbart med den övriga personen. På samma sätt är det i vart fall med min tro. Jag kan inte välja att vara kristen, eller välja bort det, bara för att någon stat eller någon myndighet vill det. Min tro är odelbar med mig själv. Den, liksom de dagliga tvivlen, är det som definierar mig som människa.

Men det verkar som om migrationsverket menar att det inte är fallet. Tro är något som man liksom en jacka kan ta av och på. Kristen här. Muslim där. Det är ju ändå samma gud som ändå inte finns...

För 100 år sedan var religionsfriheten en av de liberala grundstenarna i det bygge som skapade välfärdslandet Sverige. Det är den fortfarande. Och insikten om religionens plats och betydelse, för enskilda liksom för samhällen, borde sannolikt vara mycket större hos svenska myndigheter.

Media: NA, Sändaren, Dagen,
Tvärsnytt,

Humanism tack!

Ingen som läser eller ser eller hör om den 91-åriga Ganna kan väl vara oberörd. Det är omänskligt att utvisa en 91-åring som har demenssjukdom, som har flera andra sjukdomar, som har tillbringat lång tid i Sverige och som har all sin släkt här. Men enligt såväl Migrationsverket som invandringsministern är lagen skriven så och de särskilda skäl, eller som lagen skriver ”synnerligen ömmande omständigheter”, som kan åberopas passar inte i detta fall.

Då borde väl lagen ändras?

Nej - säger migrationsministern. Lagen är bra och ska inte ändras. Om vi ändrar den så riskerar vi att få hit alldeles för många gamla som bara har rätt till pension, sjukvård och äldreomsorg och som inte ger något tillbaka till samhället. Vi har inte råd, säger Billström. I vart fall säger han ungefär så om man läser vad hemsidorna skriver.

Jag hoppas han är felciterad.

För ska det finnas ett nyttorekvisit för all invandring? Är det bara de människor som har möjlighet att bidra till samhällsutvecklingen genom arbete och skatt som ska få rätt att stanna? Så har det aldrig varit, och jag hoppas att det aldrig kommer att bli så heller.

Sverige ska kunna ta emot människor som flyr från förföljelse, och som kanske har drabbats så illa av den att de aldrig kommer att kunna bidra till något samhällsnyttigt arbete även i framtiden, oavsett om de är 5, 55 eller 95 år gamla.

Men sedan finns det de där människorna som egentligen inte har flyktingstatus. De som inte ska få stanna. Om om inte funnits.

Men "om" finns. Och det är därför man i vissa lagar skriver om särskilda skäl, eller på andra sätt uttrycker att det måste finnas ett utrymme att tolka lagen "extensivt" som det heter på juridiska. Även fall som faller utanför lagens regler kan få samma rätt som den som finns innanför. Men hur ska man då tolka detta om "särskilda skäl"? Här brukar lagstiftaren ge olika former av riktlinjer. Men riktlinjerna är och kan heller aldrig vara något annat än riktlinjer. Det finns ingen lag som kan täcka in alla fall.

Så borde migrationsverket tänka. Och så borde migrationsministern tänka. Och räcker inte lagstiftningen och dess förarbeten som det ser ut idag för dem att tänka så, så måste lagstiftningen och dess förarbeten ändras.

Det finns inget humant i att utvisa en 91-årig allvarligt sjuk människa från tryggheten och hela släkten i Sverige till otryggheten och ensamheten i Ukraina, även om hon inte har flyktingstatus. Det enda humana är att låta Ganna stanna, och att hennes fall leder till att tolkningen av lagen ändras. Det vill Folkpartiet. Det vill flera andra partier.

Sverige har råd med att låta Ganna stanna. Sverige har inte råd med en inhuman migrationspolitik.

Media: DN1, DN2, DN3 och SVD och Expressen1, Ex2, Ex3 och Aftonbladet1, AB2 och TV4-1, TV4-2, TV4-3 och SVT1, SVT2, SVT3 och SR1