Den socialdemokratiska kyrkan...

Tankar den 1 maj:

Jag läser Daniel Suhonen i Expressen. Och åter slår mig tanken: Hur lika är inte de två rörelserna varandra. Frikyrkorörelsen och arbetarrörelsen. Men det handlar mer än om att vara födda i Folkrörelsesveriges vagga.

Det finns något religiöst i socialdemokratin. Det blir sannolikt aldrig tydligare än den första maj. Arbetarrörelsens egen heliga dag. Den dag då man ska demonstrera, ta i hand och sjunga de egna väckelsesångerna, oavsett om det är "Arbetets söner" eller "Internationalen".

Men religiositeten finns där hela tiden. Tron på att den egna rörelsen står för den enda sanningen. Tron på att den egna politiken är den enda sanna. Den personliga identifieringen av sig själv som rörelsen, partiet, arbetarkommunen. Behovet av den yttre fienden. Och sedan det socialistiska himmelriket.

Det tog mig nästan 20 år att förstå det. Men till slut, en gång runt 2011 på ett av de där vanliga, vardagstrista kommunfullmäktigemötena i Örebro, föll ytterligare en pollett ner. Jag hade som vanligt attackerat den lokala socialdemokratin och dess politik. Rätt tufft, även det som vanligt. Och jag hade fått de vanliga rallarsvingarna tillbaka. Men medan jag attackerade partiet och dess politik, valde de att attackera mig som person. Så hade det varit länge, framförallt när jag ledde majoriteten. Men nu, åter i opposition, fortsatte de personliga attackerna.

Och jag kunde inte förstå varför.

Men så, om det var i ett inlägg eller om jag hörde det i kafferummet, sade en av s-ledamöterna något som fick mig att förstå. En attack på partiet var faktiskt en attack på henne. Jag behövde inte nämna något namn, om jag attackerade partiet och partiets politik var det en personlig attack mot i första hand kommunstyrelsens ordförande (eftersom hon var den allenarådande uttolkaren av den socialdemokratiska lagen) och i andra hand mot varenda socialdemokratisk förtroendevald som kunde höra mig. Det gav dem rätt att attackera mig som person.

Och jag förstod - partiet och personen är ett och samma. Identifikationen total.

Rätt ofta har jag både i min politiska och min mer kyrkliga gärning beskrivit hur jag upplever likheten mellan mitt parti och min församling. Startade i samma anda, under samma tid, med samma organisationsmönster. Men också med liknande organisationsåldrande.

Frikyrkorna upplevde en fantastisk resa sina första årtionden. Tillväxten var stor, profilerna skarpa, tilltalet landade hos individerna på ett sätt som skapade ytterligare utveckling. Jag kan minnas mina föräldrars berättelse om 1940-talets ungdomsrörelse. När framtiden låg framför både dem och församlingarna de och deras vänner fanns i. Då inget var omöjligt.

Sedan kom mognadens årtionden. Då kyrkorna allt mer blev en del av samhället. Då de unga, brinnande blev samhällets stöttepelare, frikyrkorna blev centrum för de företagare, tjänstemän och byråkrater som upprätthöll samhället. Ibland drömde de sig tillbaka till väckelsens årtionden. Ibland blev det åter en satsning på förnyelse. Men allt oftare blev det enda resultatet av drömmen ytterligare en vända med kyrkokören, en insamling till en vackrare kyrkobyggnad och en samling av hela familjen till första advent.

Men någon ny väckelse fick de aldrig uppleva. Och nu sitter jag här - väckelsens barnbarn - och funderar över vilken roll frikyrkan egentligen spelar. Var finns församlingen, väckelsen, tron och Gud i mitt liv?

Och någonstans där är väl också dagens socialdemokrati. Tack vare sin makt, sina pengar och sin symbios med facket, har man kunnat måla på fasaden några årtionden till. Men där innanför har uttorkningen fortsatt.

Visst kan man, som Suhonen gör, drömma sig tillbaka till väckelserörelsen, då arbetarklassen tågade tillsammans, då Internationalens ord faktiskt betydde något, då man fortfarande hade en tro på att socialismen skulle göra människan friare.

Men ingen vare sig vill, orkar eller kan egentligen tro på det där längre. Socialdemokratin är och kommer så länge den finns att förbli ett parti för samhällsadministratörer. Det enda skälet att partiet fortfarande finns är att man ofta, men absolut inte alltid, visat sig vara bättre än alternativen på att administrera det rådande systemet. Men i kommun efter kommun, landsting efter landsting, region efter region och nu även i regeringsställning, faller tron på partiet som regeringsdugligt.

Kvar står ett antal ombudsmän, partigängare och -anställda, som allt mer krampaktigt håller varandra i händerna och mumlar med i de obsoleta orden i de sedan länge föråldrade socialistiska väckelsesångerna.

För snart 20 år sedan fick jag av det dåvarande Svenska Baptistsamfundet ett uppdrag att vara med i en grupp, Baptist 2000, som skulle fundera över samfundets framtid. Styrelsen ville att vi skulle peka ut en väg. Vi fick helt fria händer. Vi valde att inte göra det. Istället redovisade vi ett antal möjliga scenarior, bland andra ett som handlade om en långsamt döende rörelse där den sista baptisten så småningom lämnade den sista gudstjänsten i stillhet, och ett som handlade om att inse fakta - samfundet hade spelat ut sin roll och det var lika bra att lägga ner hela skiten. Det fanns en del mer positiva också...

Baptistsamfundet finns inte längre. Vi har gått upp i en större församlingsgemenskap, Equmenia. Kanske var vårt arbete i Baptist 2000 en liten pusselbit i det. Men även för Equmenia återstår mycket arbete innan man vet vart man är på väg.

Dit har inte socialdemokratin nått ännu. Socialdemokraternas styrelse skulle våga tillsätta en grupp, Sosse 2020, som fick helt fria händer att fundera över partiets framtid och lägga förslag på vad man ska göra. Men det kommer nog aldrig att ske. För sannolikheten att en sådan grupp skulle landa i antingen ett scenario där den sista medlemmen snart lämnar det sista arbetarkommunmötet mumlande Internationalen, eller insikten om att rörelsen inte längre behövs, är överhängande.

Det finns dock en tydlig skillnad mellan frikyrkorna och socialdemokratin. Kyrkans bas är en tro som går utanför samhället, liksom en dröm om en utopisk framtid som aldrig kommer att bli verklighet på denna jord. Alltid oprövad - alltid eftersträvansvärd. Socialdemokratins bas är en ideologi som prövats och befunnits väga för lätt. Därför kommer man sannolikt fortsätta att hålla varandra i händerna, låtsas som om man tycker det är roligt att sjunga Internationalen, och långsamt vandra mot det egna partiets undergång.