Bortom partiledardebatten

Måste politiken alltid göra mer?
Är mer alltid bättre?

Som vanligt är frågorna fler än svaren efter en partiledardebatt. Jag ska omedelbart erkänna att jag inte tittade på hela. Jag började i stor stil, var en av dem som hickade till av Åsa Romsons beklämmande jämförelse, insåg som vanligt att det finns vissa; Björklund, Sjöstedt, Lööf, som är bra debattörer och som kan hantera formatet, men tappade snart intresset.

Och då är jag ändå proffs på politik. Jag undrar hur många medelsvenssons som tog sig igenom 2 timmar debatt?

Formatet är ett uppenbart problem. Åtta partier, massor av ämnen, inga vettiga replikskiften och programledare som avbryter skapar ingen bra grund för vare sig förståelse för demokrati, politik eller det politiska hantverket. Åsa Romsons jämförelse visar mer på hur tunn och ytlig politiken blivit. Det gäller att hitta de ord som går igenom mediebruset. Ibland fungerar det, som när Björklund humoristiskt jämför s-samhällets syn på avundsjuka och sexualdrift. Och ibland går det som för Romson käpprätt åt skogen.

(Romsons uttalande tycker jag handlar dels om politikens förytligande, men lika mycket om den brist på bildning och bildningsideal som är en av Sveriges stora utmaningar. Romson må vara disputerad, men kunskap och bildning är inte ens två sidor av samma mynt. Det handlar mer om att kunskapen må vara myntet, men bildningen är vad man använder det till. Och en bildad människa skulle aldrig ens komma så långt så att man tog jämförelsen mellan flyktingkatastrofen på Medelhavet och det koncentrationsläger som fått bli den viktigaste symbolen för det systematiska utrotandet av judar, i sin mun...)

Men som vanligt saknas det som för mig skulle få mig att lägga barnen lite tidigare, gå ut med hunden lite senare och inte brygga en kanna te till mitt i sändningen. Men då krävs också ett helt annat produktionsformat.

För den stora frågan är: Vilket samhälle vill de olika partierna bygga? Och på det ges inga svar. Istället blir det som alltid i svensk politik detaljerna som skymmer. Den som är bäst på att svara snärtigt på en detaljfråga vinner poäng. Den som har ett konkret förslag på hur politiken ska lösa ytterligare en fråga, vinner poäng.

Men är det så självklart? Speglar egentligen inte synen på att politiken alltid ska göra mer, den bild av det socialdemokratiska folkhem som vi alla fortfarande är en del av? Den kollektivistiska individualism som Lars Trägårdh beskriver, där staten ska ta hand om allt så att jag själv bara behöver göra det jag själv verkligen vill?

Ju äldre jag blir, desto mer har jag börjat ifrågasätta denna samhällssyn. Och det av två orsaker.

För det första tror jag inte att ett samhälle kan hålla ihop om de två ytterligheterna, jagets egocentrering och statens maktmonopol, blir de enda två kvarvarande aktörerna i samhället. Det som nu sker i Sverige är, enligt min mening, ytterligare ett steg på den väg som vandrats i över hundra år där civilsamhället blivit beskuret på både mening, innehåll och verksamhet och där staten och det offentliga tagit över allt mer, från framtagandet av offentliga generella värdegrunder (en helt orimlig hållning som jag kommer att blogga om någon gång under rubriken "När partierna blir kyrkor") till ren verksamhet (som idrottsaktiviteter eller härbärgen för EU-migranter).

Det finns två risker med detta. Dels är frågan om ett samhälle kan hålla ihop om det inte finns kopplingar mellan människor utanför den offentliga sektorns sfär. Det är de informella banden, som ibland knyts bara för att man tvingas göra det man egentligen skulle vilja välja bort, som skapar ett långsiktigt hållbart samhälle. Tron på att staten genom att professionalisera det ideella skulle kunna ta över denna roll, är sannolikt mer religiös än pragmatisk.

Det andra handlar om statens maktposition. Att överlåta allt mer, även av det som tidigare var ideellt, till det offentliga är väl bra så länge staten är god. Men vad händer med den minoriteter som inte tycker staten är god? Och vad händer om staten någon gång visar sig vara ondare än vad vi trodde? Vilka motkrafter finns mot det offentligas övermakt?

Det går inte att jämföra Sverige och Ryssland på något sätt. Men ett av Rysslands historiska problem är avsaknaden av detta ideella engagemang, den medelklass på vilket även vårt folkhemsbygge vilat. Robert Putnam jämförde i sina studier av civilsamhället och det övriga samhällets utveckling norra och södra Italien. I norra Italien fanns banden över klassgränser och mellan människor av olika ursprung. I södra Italien var det bara band uppifrån och ner. Från maffians patroner till hantlangarnas klientställning.

De senaste hundratalet år har Sverige varit något av en idealbild av det norditalienska civilsamhällsbygget. Ryssland har å andra sidan varit nidbilden av det syditalienska patron/klientförhållandet. Men det är ingen självklarhet att norra och södra Italien ska ha utvecklats olika. Liksom Sverige och Ryssland. Det beror helt enkelt på vilka vägval människorna tar, i sina roller i staten, föreningarna, familjerna, kyrkorna, företagen...

Sverige är inte vaccinerat mot en utveckling mot ett annat samhällsbygge. Tilltron i samhället över alla klassgränser och bakgrundsskillnader måste vinnas åter varje dag, precis som demokratin. Även om vi har en månghundraårig tradition att vara självständiga ner på individnivå, är inte den lyckliga vägen in i framtiden utstakad.

Ofta önskar jag att partiledardebatterna skulle innehålla någon debattör som på frågan: "Vad tänker ni göra för att lösa det problemet?" svarade: "Det är inte politikens uppgift. Vi tycker inte att den politiska sfären ska göra mer. Vi tror att samhället skulle bli bättre om medborgarna fick lite mer att säga till om och ibland faktiskt tvingas göra mer själva istället för att bara peka på staten och säga att det där är ert ansvar. Vi tror på en stark stat där det behövs. Men staten kan och ska inte ta över mer än nödvändigt. Och där har Sverige idag gått för långt. Samhället byggs faktiskt av människorna, enskilda, organiserade, i företag och föreningar. Där finns växtkraften. Där finns framtiden!"

Men det är väl en nåd att enbart stilla bedja om.