"Pappamånader" är fel väg för frihetens Folkparti

Så har då regeringen satt ner foten. Och det blev en tredje pappamånad. Det är helt fel namn egentligen. Förslaget innebär att staten tvingar föräldrarna att antingen ta ut tre månader av föräldraledigheten själv, eller att avstå den helt och hållet. Det gäller både mamman och pappan. Staten ska alltså tvinga föräldrarna till en feminism utifrån statens eget tyckande.

Förslaget har stöd från de röda feministerna i V, S och MP om nu V nöjer sig med denna tredje tvångsmånad. Men så har förslaget också stöd hos Folkpartiet. Jag tycker det är obegripligt. Varför väcks inte en ryggmärgsreflex hos fler liberaler när man blir ett stödparti till partier som på alla tänkbara sätt försöker minska och inskränka friheten för fler? Borde inte någon liberal klocka i alla fall ringa.

Som jag ser det finns det i huvudsak två linjer som kan ha stöd i en liberal samhällsåskådning. Antingen delar man hälften, eller så låter man familjen bestämma.

En hälftendelning bygger på att föräldraskapet är individuellt. Föräldrarna har inget gemensamt ansvar för vare sig barn eller familj. Det är en pappa som tar sitt ansvar och en mamma som tar sitt.

Det är möjligt eller till och med sannolikt att det finns människor som tycker att detta är rimligt. Med vår väg mot en totalt egocentrerad individualism är familjen mer en boja för fler. Relationer är bara till för egot. Kärnfamiljen är en historisk parentes. Framtiden ligger i de relationer, med en eller flera, där jag får tillfredsställelse för de behov jag har just nu. Barnen blir ett sätt att åter uppfylla mina behov. Och jag tar också det ansvaret individuellt.

Så länge det nu passar...

Jag delar inte den synvinkeln, även om jag här dragit ut konsekvenserna rätt långt. Men synen på föräldraförsäkringen som den vuxnes rätt att vara ledig med sitt barn är ett avsteg från flera principer. Jag menar dels att barnperspektivet är viktigare än vuxenperspektivet. Föräldraförsäkringen är barnets rätt att ha möjlighet att vara med sin pappa och mamma. Och de som bäst kan tolka barnets rätt och behov är inte staten, utan just mamman och pappan tillsammans.

Jag är dessutom så gammalmodig så jag tror att kärnfamiljen har ett värde. Tvåsamheten, med en dröm om ett livslångt engagerande i en annan människa, som har ett föräldraskap som ett möjligt resultat, påverkar synen både på människa och samhälle. Det handlar om allt ifrån människosyn, om människans värde, värdighet och outbytbarhet till avtalsrätt (avtal ska hållas) och synen på skadeståndsrätt (bonus pater familias).

Det handlar också om synen på frihet. Är jämställdheten, som staten just nu definierar den. en överideologi som tar över individens rätt att leva som hon vill? Har man rätt att leva ojämställt? För en liberal borde svaret vara ett självklart JA - vi förespråkar ett jämställt samhälle. Men det är människans fria val som spelar roll. Är det så att någon av fri vilja väljer ett ojämställt liv är det helt OK.

Och det handlar om liberalismens medel. Ska liberalismen lösa saker som få uppfattar som problem? Är det vår uppgift att definiera människors liv som problematiskt, även när de själva inte gör det, berätta att de lever fel, och sedan genom statliga beslut tvinga dem till att leva som vi vill? Jag delar inte den synen. Det är en liten del av föräldrarna som ser en ökad frihet att använda föräldraförsäkringen som familjen själv vill som ett problem. Det är en övervägande majoritet som säger nej till fler statliga pekpinnar på föräldraskapets område.

Det finns egentligen bara en sak som talar för denna tredje "pappamånad". Det är att den sannolikt ökar jämställdheten på en viss del av arbetsmarknaden något snabbare än vad som annars skulle ske. Men resultaten är inte så säkra som man skulle kunna tro. Den första "pappamånaden" hade betydligt större effekt än den andra. Och vad händer då med den tredje? Innebär det att barnet helt enkelt får acceptera att mamman eller pappan inte kan vara hemma lika länge, och det istället är en tidigare förskolestart som hägrar?

Men är feminism en överideologi, som har rätt att definiera liberalismen utifrån en feministisk agenda? Jag tror inte det. Ett skevt uttag av föräldraledighet kan leda till sämre livslön för i huvudsak kvinnorna. Men om det är självvalt är inte heller det något problem för en liberal, framförallt inte om alternativet är en stat som ska bestämma över hur du har rätt att leva ditt liv.

Det finns en risk att Folkpartiet, istället för det liberala förändringsarbete som just nu påbörjats, väljer en väg som leder mot att partiet blir en "borgerlig" motsvarighet till Fi. Fi lyckas locka ett par procentenheter vänsterfeminister. Sannolikheten att det ens finns mer än någon promille vänsterfeministliberaler är marginell.