"Pappamånader" är fel väg för frihetens Folkparti

Så har då regeringen satt ner foten. Och det blev en tredje pappamånad. Det är helt fel namn egentligen. Förslaget innebär att staten tvingar föräldrarna att antingen ta ut tre månader av föräldraledigheten själv, eller att avstå den helt och hållet. Det gäller både mamman och pappan. Staten ska alltså tvinga föräldrarna till en feminism utifrån statens eget tyckande.

Förslaget har stöd från de röda feministerna i V, S och MP om nu V nöjer sig med denna tredje tvångsmånad. Men så har förslaget också stöd hos Folkpartiet. Jag tycker det är obegripligt. Varför väcks inte en ryggmärgsreflex hos fler liberaler när man blir ett stödparti till partier som på alla tänkbara sätt försöker minska och inskränka friheten för fler? Borde inte någon liberal klocka i alla fall ringa.

Som jag ser det finns det i huvudsak två linjer som kan ha stöd i en liberal samhällsåskådning. Antingen delar man hälften, eller så låter man familjen bestämma.

En hälftendelning bygger på att föräldraskapet är individuellt. Föräldrarna har inget gemensamt ansvar för vare sig barn eller familj. Det är en pappa som tar sitt ansvar och en mamma som tar sitt.

Det är möjligt eller till och med sannolikt att det finns människor som tycker att detta är rimligt. Med vår väg mot en totalt egocentrerad individualism är familjen mer en boja för fler. Relationer är bara till för egot. Kärnfamiljen är en historisk parentes. Framtiden ligger i de relationer, med en eller flera, där jag får tillfredsställelse för de behov jag har just nu. Barnen blir ett sätt att åter uppfylla mina behov. Och jag tar också det ansvaret individuellt.

Så länge det nu passar...

Jag delar inte den synvinkeln, även om jag här dragit ut konsekvenserna rätt långt. Men synen på föräldraförsäkringen som den vuxnes rätt att vara ledig med sitt barn är ett avsteg från flera principer. Jag menar dels att barnperspektivet är viktigare än vuxenperspektivet. Föräldraförsäkringen är barnets rätt att ha möjlighet att vara med sin pappa och mamma. Och de som bäst kan tolka barnets rätt och behov är inte staten, utan just mamman och pappan tillsammans.

Jag är dessutom så gammalmodig så jag tror att kärnfamiljen har ett värde. Tvåsamheten, med en dröm om ett livslångt engagerande i en annan människa, som har ett föräldraskap som ett möjligt resultat, påverkar synen både på människa och samhälle. Det handlar om allt ifrån människosyn, om människans värde, värdighet och outbytbarhet till avtalsrätt (avtal ska hållas) och synen på skadeståndsrätt (bonus pater familias).

Det handlar också om synen på frihet. Är jämställdheten, som staten just nu definierar den. en överideologi som tar över individens rätt att leva som hon vill? Har man rätt att leva ojämställt? För en liberal borde svaret vara ett självklart JA - vi förespråkar ett jämställt samhälle. Men det är människans fria val som spelar roll. Är det så att någon av fri vilja väljer ett ojämställt liv är det helt OK.

Och det handlar om liberalismens medel. Ska liberalismen lösa saker som få uppfattar som problem? Är det vår uppgift att definiera människors liv som problematiskt, även när de själva inte gör det, berätta att de lever fel, och sedan genom statliga beslut tvinga dem till att leva som vi vill? Jag delar inte den synen. Det är en liten del av föräldrarna som ser en ökad frihet att använda föräldraförsäkringen som familjen själv vill som ett problem. Det är en övervägande majoritet som säger nej till fler statliga pekpinnar på föräldraskapets område.

Det finns egentligen bara en sak som talar för denna tredje "pappamånad". Det är att den sannolikt ökar jämställdheten på en viss del av arbetsmarknaden något snabbare än vad som annars skulle ske. Men resultaten är inte så säkra som man skulle kunna tro. Den första "pappamånaden" hade betydligt större effekt än den andra. Och vad händer då med den tredje? Innebär det att barnet helt enkelt får acceptera att mamman eller pappan inte kan vara hemma lika länge, och det istället är en tidigare förskolestart som hägrar?

Men är feminism en överideologi, som har rätt att definiera liberalismen utifrån en feministisk agenda? Jag tror inte det. Ett skevt uttag av föräldraledighet kan leda till sämre livslön för i huvudsak kvinnorna. Men om det är självvalt är inte heller det något problem för en liberal, framförallt inte om alternativet är en stat som ska bestämma över hur du har rätt att leva ditt liv.

Det finns en risk att Folkpartiet, istället för det liberala förändringsarbete som just nu påbörjats, väljer en väg som leder mot att partiet blir en "borgerlig" motsvarighet till Fi. Fi lyckas locka ett par procentenheter vänsterfeminister. Sannolikheten att det ens finns mer än någon promille vänsterfeministliberaler är marginell.

Att använda människan som redskap

Idag har Folkpartiet fattat beslut om att låta ytterligare en månad tilldelas vardera föräldern, utan rätt att överlåta den till den andra. Man kallar det populärt för en tredje pappamånad. Men man kan principiellt se frågan på två sätt:

Antingen har man en princip att föräldraskapet är individuellt. Då ska föräldraförsäkringen också individualiseras. Hälften åt mamman, hälften åt pappan. Ingen rätt att överlåta något, eftersom familjen inte är något annat än en sammanslutning av individer, utan annat än tillfälliga förbindelser. Där sätts de vuxna, beslutsmässiga, i centrum.

Eller så ser man familjen som ett mer bestående kollektiv, där föräldraskapet är en kollektiv process. Där blir både barnperspektivet och familjeperspektivet rådande. Det blir frågan om hur familjen skapar en situation som passar barnet bäst som blir vägledande. Då blir föräldraförsäkringen en fråga för individer i sammanslutning, familjen något mer än en löslig enhet för att vuxna ska sätta barn till världen.

Ur ett liberalt perspektiv kan man ha förståelse för båda ståndpunkterna. Balansen mellan jämställdhet och individuell frihet är inte enkel. Den påverkar så mycket i samhället. Synen på jämställdhet är en värdering som kommer att påverkas av en förändring av föräldraförsäkringen. Men synen på barnet, på familjen och på föräldraskapet kommer också att påverkas.

Och frågan är om det är en positiv förändring. Om en syn på föräldraskapet som en rent individuell fråga innebär en ytterligare upplösning av familjen, är det positivt eller negativt för barnet?

Det finns ytterligare en aspekt i detta beslutsfattande som man måste fundera över. Och det handlar om ifall man ska kunna använda andra individer som redskap för den egna ideologin.

Detta är min huvudinvändning vad gäller föräldraförsäkringen och de beslut Folkpartiet fattar idag. Partiets jämställdhetssträvanden ställs över den individualism majoriteten säger sig värna. De kan inte tillåta individerna att själva göra sina val om hur man ska hantera det gemensamma föräldraskapet. De använder barnet som redskap för att nå andra mål. Och det är fel, ur alla möjliga liberala synvinklar.

Det är sant att kvinnornas livslön är 3,6 miljoner mindre än männens. Om det är en följd av egna val, är det inget problem för någon liberal. Om det beror på ofrihet, byggd på vad det än vara må, är det ett bekymmer.

Men kan man använda en individ för att nå målet för en helt annan? Kan man använda individer, utan vare sig talerätt, beslutskraft eller förmåga till medialt genomslag som redskap för att genomföra den egna ideologin? Svaret på den frågan borde vara nej.

Ändå är det just det som sker. För de allra flesta som debatterar föräldraförsäkringen, är barnperspektivet underordnat. Det handlar om de vuxna kvinnornas rätt att vara det dessa feminister menar att de borde vara. Och själva det mantra som gårdagens beslut på Folkpartiets landsmöte kretsade kring: "Fler män där barnen är, fler kvinnor där makten finns" har just detta vuxenperspektiv. Barnen objektiviseras, blir något männen behöver, och ställs i motsats till den makt kvinnorna förnekas på grund av dessa objektiviserade barn.

Jag har förståelse för flera av de argument som framställs kring föräldraledigheten ur ett jämställdhetsperspektiv. Men när argumentationen stannar vid de enkla bejublade och applåderade slagorden, när all vilja att fördjupa diskussionen förnekas, när motståndarna bemöts som mörkermän, går i alla fall min tanke åt ett helt annat håll.

I den kyrka som en gång var; där de där utanför inte visste sitt eget bästa, där mörkrets människor dväljdes på andra sidan kyrkporten, applåderades också vittnesbörden. För man ägde ju sanningen...




- Posted using BlogPress from my iPad