Den inkonsekventa familjepolitiken

Så kommer då regeringen med sin utredning om föräldraförsäkringen. Den har varit väntad. Den feministiska regeringens politik kring familj och föräldraskap har hittills resulterat i en uppgörelse med Liberalerna kring ytterligare förbud mot att överlåta dagar i föräldraförsäkringen. Men trycket på än mer förändringar fortsätter.

I gårdagens DN skriver den ansvariga ministern om den utredning som nu ska tillsättas. I fem punkter pekar hon ut färdriktningen. Det är intressanta punkter. Framförallt om man ser dem som en helhet.

De fem punkterna är:

1. Ökad jämställdhet.
2. Möt en modern arbetsmarknad.
3. En försäkring för dagens familjekonstellationer.
4. En tydlig försäkring, lätt att använda, och
5. Den röda tråden - barnperspektivet.

Det finns två funderingar som borde göras kring detta.

För det första: Barnperspektivet.

Ingen av de fyra första punkterna har överhuvudtaget ett barnperspektiv. Ibland hävdas det att kravet på ökad jämställdhet är ett barnperspektiv - att det är viktigt för barnen att anknyta till båda föräldrarna tidigt. Men i artikeln dominerar helt vuxenperspektivet. Det handlar om lön, pensionspoäng och ledigheter för de vuxna. Frågan om barnets behov saknas. Jämställdheten mellan de vuxna är överordnad barnets behov, och föräldraledigheten är till för att öka den i enlighet med politikernas syn på jämställdhet. Barnen blir redskap för de vuxna politikernas detaljstyrning.

Det är knappast barnperspektiv.

Inte heller de följande tre punkterna tar på något sätt avstamp i barnperspektivet. Det är föräldrarnas arbetsmarknad, det är de vuxnas val av livsstil och partners, det är föräldrarnas möjligheter att göra rätt val - som är i fokus. Visst kan det finnas barnperspektiv i alla dessa frågor, det är ju inte så barnvänligt om föräldrarna inte fattar vilka val de kan göra eller om egenföretagare inte klarar av att använda försäkringen, men det är uppenbart att det är vuxenperspektivet som gäller.

Barnperspektivet i föräldraförsäkringen är mer ett fint ord än något annat. Jag påpekade det gång efter annan när jag satt i Folkpartiets partistyrelse. När vi en gång debatterat den tredje oöverlåtbara månaden i en timme, bad jag om ordet och påpekade att ingen av de tidigare debattörerna överhuvudtaget pratat om barnen på något annat sätt än som problem för ett jämställt liv. Det är sannolikt ingen udda synpunkt i något parti - barn är bara bekymmer för de vuxnas rättigheter - så länge de vuxna inte ser barn som sin egen rättighet (oavsett singel, homo, ålder, poly).

För det andra: Vilka områden ska politiken styra?

Det är sällan man ser modern politisk inkonsekvens så tydligt som när det gäller föräldraförsäkringen. Och denna artikel kan användas som lärobok.

I punkt ett ska politikerna leda de vuxna till ett önskvärt tillstånd. Det underförstådda målet är att båda föräldrarna ska dela precis lika på föräldraförsäkringen. På vägen dit kan man fortsätta med att förbjuda överlåtelse av dagar. Politiken blir normbildande och normstyrande. De politiska instrumenten används för att bestämma över en av de mest personliga delarna av människors liv.

I punkt tre däremot lämnar politiken walk over till normbildningen. Då är det de nya familjebildningarna som skapar normer. I såväl Expressen som SVT var barnministern övertydlig i att politiken måste anpassa sig till de nya stjärnfamiljer som växer fram. Politikens redskap blir alltså inte att styra, utan att anpassa sig till verkligheten.

Men tänk om det finns skäl att göra tvärsom:

Tänk om föräldraskapet är kollektivt och att föräldrarna är de bästa att bedöma ledigheten, utifrån barnets behov! Tänk om fördelningen görs av vuxna människor, kapabla att också begripa de ekonomiska konsekvenser det får för dem både på kort och längre sikt! Tänk om det faktiskt finns människor som ser barn som något positivt i livet, viktigare än såväl karriär som egocentrerat självförverkligande, något som kanske till och med är värt en lägre livslön...

Och tänk om just stabila familjebildningar är något som borde uppmuntras - just för att barnen mår bättre i sådana. Tänk om dessa stabila familjebildningar är en del av det normativ som nu saknas. Tänk om vilsenheten i samhället, alla dessa unga som mår allt sämre psykiskt, alla dessa normbrytare på alla samhällets plan, skulle må bättre av och i en miljö där inte vuxna ser andra vuxna som utbytbara delar i en ständig jakt på något nytt och bättre i självförverkligandets hets. Tänk om barn faktiskt behöver en familjebildning bestående av mamma, pappa och barn - så långt det nu går i denna värld där vi alla är mer eller mindre söndriga.

Men de tankarna får inte ens tänkas i dagens samhälle. För det är den vuxnes perspektiv som gäller. Och det är den egocentrerade individualismens mantra; karriär, pengar, skönhet, makt, ungdom, som styr tankevärlden.

I den världen blir också barnperspektivet en del av vuxenvärldens sätt att bekräfta sig själv. Och politikens roll blir bara att likt ett prästerskap i en kyrka styrd av egots gudar, skapa de normer som krävs för att egot ska fortsätta växa på det att alla ska bli lyckliga.

Lite mer föräldraförsäkring, fler perspektiv.

Jag gör härmed det sista (?) inlägget kring föräldraförsäkringens utformning. Och det kommer åter att handla om perspektiv. Men denna gång ett ekonomiskt sådant.

Fast vi börjar med barnen.

För vem är försäkringen? Är den som de flesta liberaler (folkpartistiska sådana) numera hävdar en rätt för föräldern att vara hemma? Eller är den en rätt för barnet att ha en förälder hemma under de första månaderna av livet?

Egentligen är svaret på de frågorna avgörande för hur man ser på statens rätt att bestämma över bidraget. Är det en vuxenrättighet har staten sannolikt både rätt och möjlighet att bestämma i en liberal tolkningstradition. Är det barnets rätt, är det betydligt mer osäkert utifrån samma liberala tolkning.

Bilden av föräldraförsäkringens (och själva namnet leder ju alltid tanken till en vuxenrättighet) kompliceras dock om man också tar med de ekonomiska aspekterna av bidraget.

För närvarande tjänar kvinnor mindre än män generellt sett. Livslönen är, beroende på hur man räknar, mellan en knapp miljon och drygt tre miljoner lägre. En del av detta beror på att kvinnor stannar hemma längre med barnen. Så långt är nog alla överens. Men vad innebär det om man antingen individualiserar eller förlänger den oöverlåtelsebara tiden, för barnet och för familjen?

När jag pratar med insatta och ärliga liberaler, mellan skål och vägg, erkänner de öppet att en sannolik effekt av en ökad oöverlåtelsebar tid innebär att fler familjer kommer att korta tiden de tar ut som föräldralediga. En del gör det för att vare sig kvinnan eller mannen vill. Andra gör det för att de är nödda till det.

Man kan tycka illa om att familjer gör privatekonomiska kalkyler för hur man använder föräldraförsäkringen. Men för rätt många handlar det om att klara av vardagen. Räntor ska betalas. Mat ska köpas in. Kläder behövs. Och då måste man göra avvägningar. Fortfarande blir det sannolikt ofta så att den med högst lön blir hemma kortast tid. Är det orimligt?

Men de flesta som diskuterar föräldraförsäkringen behöver aldrig göra sådana överväganden. Utifrån sitt medelklassperspektiv klarar de av att hantera de minskade inkomsterna, oavsett vem som är hemma. Och då blir det så enkelt att beskriva alternativen som Gefle Dagblad gör idag. För i den rikes värld spelar inte pengar någon roll.

Men om man för en gångs skull ska använda klassbegreppet kanske man ska göra det här. För det som riskerar att hända är att barn till fattigare föräldrar drabbas när föräldraförsäkringen individualiseras allt mer. En trång ekonomi tillåter inte den högst avlönade att vara hemma. Och om inte dagarna då kan överlåtas, återstår enbart att korta ledigheten. Barn till lågavlönade får alltså en kortare tid med sina föräldrar än barn till högavlönade.

Är det en rimlig hållning? Är det en rimlig liberal tanke? Ska en familjs inkomstnivåer vara bestämmande för hur länge ett barn kan få ha sina föräldrar hemma?

Åter - ur ett vuxenperspektiv är det sannolikt helt OK. För de vuxnas rättigheter minskar ju inte.

Men ur ett barnperspektiv blir frågan mer problematisk. Även ur en socialliberals synvinkel. För bidragen ska väl inte användas till att försämra för de sämst ställda?

Föräldraförsäkringens borttappade perspektiv

Så har då Folkpartiet gjort det man sagt man skulle göra. Gått med de socialistiska partierna på att förbjuda föräldrarna att dela på föräldraförsäkringen som man vill. Det kan beskrivas på många sätt och många liberaler berättar om det steg för ökad jämställdhet som nu tas.

Men grunden är ett förbud. Ett förbud för föräldrarna att dela på föräldraförsäkringen som de som familj vill.

Det finns en del liberaler som hävdar att föräldraskapet är individuellt. Det är en inställning som kan respekteras. Men är den rimlig?

Så länge inte läkarvetenskapen ger oss möjlighet till att klona oss själva, kommer det att krävas en kvinna och en man för att göra ett barn. Och det kommer att vara kvinnan som bär barnet, föder fram det och sannolikt också ammar det. Den rollen kan aldrig pappan överta. Föräldraskapet är inte jämlikt. Könsrollerna är biologiskt obrytbara.

Individualismförespråkarna hävdar däremot att omedelbart efter födseln så ska föräldraskapet vara såväl jämlikt som jämställt. Det finns ingen preferensordning kring vem som är vad för barnet. Det viktigaste är att de vuxna agerar jämlikt och jämställt.

Som jag uppfattar det så är deras resonemang grundat i att familjen därmed enbart är en tillfällig social konstruktion, i huvudsak något som den vuxne individen kan ha och lämna, efter eget val och behov. Anknytningen till andra människor, vuxna och barn, i nöd och lust, är en förlegad samhällskonstruktion. Barnets roll i den typen av familjebild blir mer oklar. Har familjen ett barnperspektiv? Eller är det vuxenperspektivet som gäller?

De som förespråkar en mer individualiserad föräldraförsäkring gör det oftast utifrån ett vuxenperspektiv. Jag kommer aldrig att glömma diskussionerna på partistyrelsen för några år sedan inför ett landsmöte. Inlägg efter inlägg kom från ledamot efter ledamot. Och alla, ALLA oavsett kön, hade den vuxnes perspektiv. Barnet verkade mest vara något som var till besvär i kampen för det verkligt politiskt korrekt och jämställda samhället.

När jag efter en timme eller så frågade om vi inte borde ha ett barnperspektiv, eller i vart fall nämna barnen som något fantastiskt, blev det en stunds tystnad. Men sedan fortsatte argumentationen i samma spår. Barnets förutsättningar var mindre viktiga än de jämställdhetskrav som borde ställas på de vuxna.

Man kan tycka vad man vill om familjen som struktur. Rätt många familjer är rätt dysfunktionella. Ändå är det familjen som sådan som ligger bakom rätt mycket av tankarna som bär samhället uppe. Alltifrån tron på den livslånga äktenskapstiden - avtal ska hållas i avtalsrätten. Över tron att en förälder alltid agerar på det sätt som är bäst för familjen - den gode familjefadern i skadeståndsrätten. Till synen på människan som ett barn i behov både av stöttning, nåd och uppfostran - socialtjänst och omsorgslagar.

Det finns en risk med att överge familjen som norm och som tanke, utan att reflektera över vad man ska ersätta den med. Det finns risker med att se barn som möjliga redskap för vuxnas jämställdhetsidentifiering också. Och det finns risker med ett samhälle där den vuxne individens perspektiv alltid gäller.

Jag gillar som synes inte den styrning av föräldraskapet som majoriteten av liberalerna i mitt parti står för. För mig luktar det mer socialism än liberalism, mer röd feminism än liberal jämställdhetspolitik. Mer 1970-tal än 2020-tal. Med den utveckling vi idag ser är det knappast sannolikt att fördelningen av föräldraskapet kommer att vara konstant, oavsett vad staten säger. Allt fler unga kvinnor agerar för att bli samhällets vinnare, allt fler unga män gör tvärsom. Hur det påverkar familj och föräldraskap vet vi inte ännu. Men att det kommer att se likadant ut i morgon som idag - knappast...

"Pappamånader" är ingen frihetsreform

Jag lyssnade till Birgitta Ohlsson på SVT Aktuellt häromdagen (4 juni kl 21.00 men det går inte att länka så länge så den här länken funkar nog inte). Av någon anledning hade SVT bjudit in henne att debattera regeringens förslag om en tredelning av föräldraförsäkringen, där vardera en tredjedel av försäkningen skulle vara oöverlåtbar, med en Sverigedemokrat. Och jag blev bekymrad. Av flera orsaker.

Min inställning till föräldraförsäkringen har jag gjort klar tidigare. Jag tycker Ohlssons med fleras inställning andas mer socialism än liberalism. Det handlar om att berätta för människor, främst kvinnor, att de minsann inte är kompetenta nog att bestämma själva. Det handlar om att använda vissa individer (barnen) som redskap för hur man vill att andra individer (vuxna föräldrar) ska agera. Och det handlar om att den typen av feminism mer är en oifrågasättbar sanning än en politiskt baserad norm. Även om det inte sägs rakt ut, så är undertonen att det är oacceptabelt att inte leva i den jämställdhetsnorm som det politiska engagemanget beslutat. Denna norm ska påtvingas alla med de verktyg staten har. Idag är det föräldraförsäkringen. I morgon kanske någon annan försäkring, eller kanske tvång att dela VAB-dagar lika, eller...

Ojämställdhet må vara oliberalt. Men den liberale måste acceptera om en vuxen individ av egen vilja gör det valet.

Men det som gör mig extra bekymrad är kommentarerna efter programmet. Jag följer dem på twitter och på facebook. Och det är inte svårt att se ett mönster.

Birgitta Ohlsson fick cred av många. Men i mina flöden var det nästan enbart människor "inifrån" som kommenterade. De som redan är i nomenklaturan. De som har de "rätta" åsikterna. (Skulle man vara fördomsfull - vilket jag inte är(...?) - var det kommentarer från Södermalm och Stockholms innerstad:)

De andra, de höll med Paula Bieler, Sverigedemokraten. Och argumenten var de vanliga. "Varför ska politikerna bestämma över mig?" "Det här är något som vi klarar själva i familjen!" Allt kan egentligen koka ner i "Låt mig bestämma själv - jag klarar det."

De argumenten kan man också bortse från; om man menar att jämställdheten är överordnad självbestämmandet,  om man menar att andra strukturer styr människors livsval så att självbestämmandet inte är reellt, eller om man menar att föräldraförsäkringen påverkar samhällsutvecklingen i en riktning som är mer liberal - fast det just nu innebär att människors egna val måste begränsas. Och den diskussionen för vi ibland. Men det är inte heller det som bekymrar mig mest.

Istället är det stora bekymret varifrån kommentarerna kom ifrån. Och hur det påverkar Folkpartiets framtid.

Det är uppenbart att en ökad ovalfrihet inom föräldraförsäkringen har stöd från olika grupper. Men det är lika uppenbart att en ökad valfrihet har stöd inom andra. Sedan länge har det varit betydligt fler som vill ha mer valfrihet än de som vill minska den. Föräldrar vill helt enkelt kunna bestämma själv.

Min analys av detta är att risken är uppenbar att det är "innemänniskorna" som vill öka statens bestämmande över föräldraförsäkringen. Det är ett uppifrånperspektiv som härskar. Det finns idag en majoritet för ett sådant uppifrånperspektiv i riksdagen, där Folkpartiet blivit den tydligaste förespråkaren för ett sådant perspektiv.

På den motsatta sidan står hittills i vart fall övriga borgerliga partier. Men i och med Aktuelltdebatten tog också Sverigedemokraterna någon form av ledartröja i den diskussionen. Och frågan är vart det leder.

En av framgångarna för SD är att de sannolikt upplevs som det enda oppositionspartiet, det parti som slår nedifrån och uppåt, de som står för de vanliga människornas åsikter mot den politiska nomenklaturan.

En av bördorna Folkpartiet har att bära är att vi alldeles för ofta upplevs som det motsatta. Besserwissrarna som vet bättre än vanligt folk, och som inte tvekar när vi får chansen att både berätta det och bestämma över dem.

Kanske är det fel. Men bilden är satt.

Nu ska vi i Folkpartiet göra en remake för att berätta varför vi är ett parti att räkna med inför 2020-talet. Liberalismen ska inte bara återuppstå, den ska återupplivas och återaktualiseras. Inom område efter område ska vi fundera över vilka frågor som staten behöver hantera, och vilka som vi kan lämna. Vi ska söka svaren på de frågor de vanliga människorna ställer, istället för att söka svaren som vi själva tycker är så fina, eller som någon överhet menar behövs. Och friheten ska utvecklas. Men frågan är om något ska avvecklas.

För mig är det självklart att den självrannsakan vi nu går igenom också ska omfatta alla områden. Även de områden där det kan göra ont att lämna sådant vi tyckt så länge, men som kanske är grundat i en annan tid med andra lösningar. Jämställdhet är inget undantag.

Framtiden kommer att innebära nya utmaningar för jämställdhet. Hur hanterar vi de pojkar som inte klarar skolan? Hur skapar vi utvecklingsvägar för de kvinnor som dominerar universiteten? Hur värnar vi ett jämställt arbetsliv som sträcker sig långt längre än till 65-årsdagen? Hur klarar vi av ett välfärdssamhälle, där jobben måste värderas högre och viljan att jobba med omsorg om gamla, pedagogik för barn och unga, och socialt omhändertagande ska vara lockande för fler? Hur hittar vi strukturer som skapar goda uppväxtförhållanden för fler barn, bland annat genom att motiverade föräldrar fritt väljer att vara med sina barn under en tid av livet och där arbetsgivare inser att barn är en tillgång för de allra flesta medarbetarna?

Frågorna är många fler. Utmaningarna lika många.

I det arbetet måste den liberala politiken ta sin utgångspunkt i de frågor människor upplever som viktiga i sin vardag. Om vi inte gör det kommer den spelplanen att lämnas åt någon annan. Och risken är att det parti som då upplevs som det mest medborgarorienterade, exempelvis inom föräldraförsäkringen, inte bara har den bästa politiken för nya föräldrar, utan också annat i bagaget som man får med "på köpet".

Folkpartiet balanserar idag runt 5%-nivån i opinionen. Fler är det inte som tycker att vi har relevanta svar på de frågor de ställer. Ska vi lyfta krävs sannolikt mindre av en politik som kan jämföras med någon form av "borgerlig Fi-politik" och mer politik som rör det som människor verkligen upplever som de utmaningar som politiker ska bekymra sig om.

"Pappamånader" är fel väg för frihetens Folkparti

Så har då regeringen satt ner foten. Och det blev en tredje pappamånad. Det är helt fel namn egentligen. Förslaget innebär att staten tvingar föräldrarna att antingen ta ut tre månader av föräldraledigheten själv, eller att avstå den helt och hållet. Det gäller både mamman och pappan. Staten ska alltså tvinga föräldrarna till en feminism utifrån statens eget tyckande.

Förslaget har stöd från de röda feministerna i V, S och MP om nu V nöjer sig med denna tredje tvångsmånad. Men så har förslaget också stöd hos Folkpartiet. Jag tycker det är obegripligt. Varför väcks inte en ryggmärgsreflex hos fler liberaler när man blir ett stödparti till partier som på alla tänkbara sätt försöker minska och inskränka friheten för fler? Borde inte någon liberal klocka i alla fall ringa.

Som jag ser det finns det i huvudsak två linjer som kan ha stöd i en liberal samhällsåskådning. Antingen delar man hälften, eller så låter man familjen bestämma.

En hälftendelning bygger på att föräldraskapet är individuellt. Föräldrarna har inget gemensamt ansvar för vare sig barn eller familj. Det är en pappa som tar sitt ansvar och en mamma som tar sitt.

Det är möjligt eller till och med sannolikt att det finns människor som tycker att detta är rimligt. Med vår väg mot en totalt egocentrerad individualism är familjen mer en boja för fler. Relationer är bara till för egot. Kärnfamiljen är en historisk parentes. Framtiden ligger i de relationer, med en eller flera, där jag får tillfredsställelse för de behov jag har just nu. Barnen blir ett sätt att åter uppfylla mina behov. Och jag tar också det ansvaret individuellt.

Så länge det nu passar...

Jag delar inte den synvinkeln, även om jag här dragit ut konsekvenserna rätt långt. Men synen på föräldraförsäkringen som den vuxnes rätt att vara ledig med sitt barn är ett avsteg från flera principer. Jag menar dels att barnperspektivet är viktigare än vuxenperspektivet. Föräldraförsäkringen är barnets rätt att ha möjlighet att vara med sin pappa och mamma. Och de som bäst kan tolka barnets rätt och behov är inte staten, utan just mamman och pappan tillsammans.

Jag är dessutom så gammalmodig så jag tror att kärnfamiljen har ett värde. Tvåsamheten, med en dröm om ett livslångt engagerande i en annan människa, som har ett föräldraskap som ett möjligt resultat, påverkar synen både på människa och samhälle. Det handlar om allt ifrån människosyn, om människans värde, värdighet och outbytbarhet till avtalsrätt (avtal ska hållas) och synen på skadeståndsrätt (bonus pater familias).

Det handlar också om synen på frihet. Är jämställdheten, som staten just nu definierar den. en överideologi som tar över individens rätt att leva som hon vill? Har man rätt att leva ojämställt? För en liberal borde svaret vara ett självklart JA - vi förespråkar ett jämställt samhälle. Men det är människans fria val som spelar roll. Är det så att någon av fri vilja väljer ett ojämställt liv är det helt OK.

Och det handlar om liberalismens medel. Ska liberalismen lösa saker som få uppfattar som problem? Är det vår uppgift att definiera människors liv som problematiskt, även när de själva inte gör det, berätta att de lever fel, och sedan genom statliga beslut tvinga dem till att leva som vi vill? Jag delar inte den synen. Det är en liten del av föräldrarna som ser en ökad frihet att använda föräldraförsäkringen som familjen själv vill som ett problem. Det är en övervägande majoritet som säger nej till fler statliga pekpinnar på föräldraskapets område.

Det finns egentligen bara en sak som talar för denna tredje "pappamånad". Det är att den sannolikt ökar jämställdheten på en viss del av arbetsmarknaden något snabbare än vad som annars skulle ske. Men resultaten är inte så säkra som man skulle kunna tro. Den första "pappamånaden" hade betydligt större effekt än den andra. Och vad händer då med den tredje? Innebär det att barnet helt enkelt får acceptera att mamman eller pappan inte kan vara hemma lika länge, och det istället är en tidigare förskolestart som hägrar?

Men är feminism en överideologi, som har rätt att definiera liberalismen utifrån en feministisk agenda? Jag tror inte det. Ett skevt uttag av föräldraledighet kan leda till sämre livslön för i huvudsak kvinnorna. Men om det är självvalt är inte heller det något problem för en liberal, framförallt inte om alternativet är en stat som ska bestämma över hur du har rätt att leva ditt liv.

Det finns en risk att Folkpartiet, istället för det liberala förändringsarbete som just nu påbörjats, väljer en väg som leder mot att partiet blir en "borgerlig" motsvarighet till Fi. Fi lyckas locka ett par procentenheter vänsterfeminister. Sannolikheten att det ens finns mer än någon promille vänsterfeministliberaler är marginell.

Är det liberalt att få tänka ofeministiskt?

Om Morgan Johansson, kvotering, föräldraförsäkring och när politiskt tyckande blir överhetens tvingande sanning.

Jag läser ofta den intressante liberale skriftställaren Anders Johnsons facebook-uppdateringar. Det borde fler liberaler göra. Så här skrev han för några dagar sedan:

Dagens citat visar att intet är nytt under solen:
"Var icke den första liberalismen en åsikt som ville giva människorna frihet att såvitt möjligt sköta sig själva, som ansåg, att staten skulle avhålla sig så mycket som möjligt från att ingripa i den enskildes liv och rätt att sköta sig själv? Och är icke den nya liberalismen av ett helt annat kynne, närmande sig i det fallet till socialismen, att den vill att staten skall rätta alla missförhållanden med lagar?"
Arvid Lindman i brev till Harald Hjärne 1911


Jag läser och tänker på Morgan Johansson, justitieministern som tänkte (för) högt kring feminism, företag och kvotering. Och jag tänker på hur många liberaler som är inne på alldeles för likartade linjer.

Det kan vara förståeligt om en socialist som Johansson tycker att politiken har en roll som är över det privata ägandet, företagandet och egenmakten. Socialister bygger sin ideologi på att staten i snäv mening - socialisterna själva - vet bättre än medborgarna. Visst låtsas de som om de på något sätt stod för ett folkrörelseengagemang. Men socialismen är rätten för folkets företrädare att bestämma över folket, oavsett vad folket tycker.

I ett sådant perspektiv är det i linje med partiets ideologi att tänka sig att när partiet i sin vishet bestämt att företag måste ha en viss andel av ett visst kön, ålder, härkomst, etnicitet eller vad det nu vara må i sin styrelse, ledningsgrupp, medarbetarkader - så ska företagen rätta sig efter det. Annars är det lika bra att företaget läggs ner (och staten tar över???).

Tyvärr är detta förslag bara ett i en rad där staten menar sig veta bättre än medborgarna. Förr var det vanligare. Men även idag är tilltron till statens vishet stor bland såväl socialister som konservativa och, tyvärr, en del liberaler.

Och ofta handlar det om feminism.

Även liberaler har slirat på tankarna när kvoteringsfrågan till bolagsstyrelser har dykt upp. Det är märkligt eftersom just äganderätten varit grunden för hela den liberala tankerörelsen. Och det fria företagandet var väl det som en gång för drygt 200 år sedan fick den frisinnade prästen Anders Chydenius att dra igång den moderna liberala rörelsen.

När en liberal hör en Morgan Johansson tänka fritt om att staten ska avveckla bolag som inte beter sig som staten vill, borde nackhåren resa sig. Men det är överraskande tyst. Kanske beror det på att feminismen blivit en överideologi också för många liberaler?

Man kan bara ta ytterligare ett exempel. Föräldraförsäkringen. Kanske det tydligaste exemplet på vad som hänt på den väg som Harald Hjärne skrev om för över 100 år sedan.

Är det OK för en liberal att leva ofeministiskt? Är det OK för en liberal att acceptera vuxna individer som valt att leva ofeministiskt? Är feminismen en politisk norm som inte får brytas, ens när vuxna individer gjort ett medvetet val? Är feminimen en överideologi som förenar partister från höger till vänster i sin strävan att få såväl individer som bolag att leva just som staten kräver?

För mig är det oacceptabelt. Av två skäl.

För det första är friheten för den vuxna individen viktigare. Precis som Hjärne skriver ska staten inte gripa in i individernas liv mer än nödvändigt. Och vare sig föräldraförsäkring eller bolagsstyrelsernas sammansättning ger liberala politiker rätt att sätta sig över individernas fria val, eller äganderättens betydelse. Det är viktigt för mig.

Men kanske mer viktigt är den förändrade synen på vad politik egentligen är. I en blogg någon gång ska jag skriva om politiken som religion. Den bloggen är redan halvskriven men behöver mer tid. Men i korthet går den ut på att det finns en fara när värderingarna skapas, formuleras och genomdrivs av en politisk elit, ibland lika långt från verkligheten som det patriarkala prästerskapet.

Jag är folkpartist därför att jag värderar skillnaden mellan min personliga tro och statens roll. Min tro och mina värderingar grundläggs i det civila sammanhang jag finns i. Till partiet och politiken tar jag dem, och där får de brytas mot andras, med samma liberala tankar, men med värderingar och trosuppfattningar ibland långt från mina.

Ibland upplever jag att dessa kontaktvägar, mellan det civila samhälle där värderingar skapas, utvecklas och behålls, och den politik där vissa av dem stöps om till lagar och förordningar allt mer försvagats. Partierna är inte längre de levande folkrörelser de en gång var. Kontakter mellan de kvarvarande folkrörelserna, nätverken, föreningarna, organisationerna som borde vara de forum där värderingar grundläggs och den politik som ska stöta, blöta. förkasta och godkänna och till slut genomföra vissa av dem är alldeles för svaga.

Istället är partierna som en egen värld, slutna mot omvärlden i alldeles för hög grad, med stora megafoner men avstängda hörapparater. Där, i dessa slutna kretsar, formas idéer och tankar som sedan ska pressas igenom partiet och till slut läggas på medborgarnas huvuden. För det mesta går det ändå fortfarande åt rätt håll. Men om utvecklingen fortsätter, med en politisk elit som alltmer fjärmar sig från "folket", eller "folken", eller någon form av minsta gemensam nämnare för de individer som bor i landet, ökar risken att demokratin inte längre uppfattas som en kraft nedifrån och upp, utan som en uppifrån och ned-politik.

I hela denna blogg har jag medvetet skrivit "feminism" och inte "jämställdhet". Helt enkelt därför att jag tycker att feminismen i alltför stor grad har ett vänsterperspektiv, där den upplysta eliten med mer eller mindre tydligt tvång ska förmedla sina värderingar till de oupplysta. Men där jämställdhet är ett underifrånperspektiv, där värderingar kring kvinnans och mannens lika värde, värdighet, rättigheter och skyldigheter växer underifrån. Ibland med politikens hjälp. Men bara då medborgarna upplever det som en nödvändig åtgärd för att komma till rätta med en utmaning. Aldrig som en symbolåtgärd eller en tvångsregel.

Ibland är jag så liberal att jag faktiskt tycker att det är helt OK om en företagsägare vill driva sitt bolag helt ofeministiskt, eller till och med ojämställt, utan att inse att såväl medarbetare som vinstnivåer påverkas negativt.

Ibland är jag till och med så liberal att jag tycker att föräldrar ska få bestämma själva över hur de hanterar sin familjesituation, utan att någon bättrevetande politiker ska skriva dem det på näsan.

Att använda människan som redskap

Idag har Folkpartiet fattat beslut om att låta ytterligare en månad tilldelas vardera föräldern, utan rätt att överlåta den till den andra. Man kallar det populärt för en tredje pappamånad. Men man kan principiellt se frågan på två sätt:

Antingen har man en princip att föräldraskapet är individuellt. Då ska föräldraförsäkringen också individualiseras. Hälften åt mamman, hälften åt pappan. Ingen rätt att överlåta något, eftersom familjen inte är något annat än en sammanslutning av individer, utan annat än tillfälliga förbindelser. Där sätts de vuxna, beslutsmässiga, i centrum.

Eller så ser man familjen som ett mer bestående kollektiv, där föräldraskapet är en kollektiv process. Där blir både barnperspektivet och familjeperspektivet rådande. Det blir frågan om hur familjen skapar en situation som passar barnet bäst som blir vägledande. Då blir föräldraförsäkringen en fråga för individer i sammanslutning, familjen något mer än en löslig enhet för att vuxna ska sätta barn till världen.

Ur ett liberalt perspektiv kan man ha förståelse för båda ståndpunkterna. Balansen mellan jämställdhet och individuell frihet är inte enkel. Den påverkar så mycket i samhället. Synen på jämställdhet är en värdering som kommer att påverkas av en förändring av föräldraförsäkringen. Men synen på barnet, på familjen och på föräldraskapet kommer också att påverkas.

Och frågan är om det är en positiv förändring. Om en syn på föräldraskapet som en rent individuell fråga innebär en ytterligare upplösning av familjen, är det positivt eller negativt för barnet?

Det finns ytterligare en aspekt i detta beslutsfattande som man måste fundera över. Och det handlar om ifall man ska kunna använda andra individer som redskap för den egna ideologin.

Detta är min huvudinvändning vad gäller föräldraförsäkringen och de beslut Folkpartiet fattar idag. Partiets jämställdhetssträvanden ställs över den individualism majoriteten säger sig värna. De kan inte tillåta individerna att själva göra sina val om hur man ska hantera det gemensamma föräldraskapet. De använder barnet som redskap för att nå andra mål. Och det är fel, ur alla möjliga liberala synvinklar.

Det är sant att kvinnornas livslön är 3,6 miljoner mindre än männens. Om det är en följd av egna val, är det inget problem för någon liberal. Om det beror på ofrihet, byggd på vad det än vara må, är det ett bekymmer.

Men kan man använda en individ för att nå målet för en helt annan? Kan man använda individer, utan vare sig talerätt, beslutskraft eller förmåga till medialt genomslag som redskap för att genomföra den egna ideologin? Svaret på den frågan borde vara nej.

Ändå är det just det som sker. För de allra flesta som debatterar föräldraförsäkringen, är barnperspektivet underordnat. Det handlar om de vuxna kvinnornas rätt att vara det dessa feminister menar att de borde vara. Och själva det mantra som gårdagens beslut på Folkpartiets landsmöte kretsade kring: "Fler män där barnen är, fler kvinnor där makten finns" har just detta vuxenperspektiv. Barnen objektiviseras, blir något männen behöver, och ställs i motsats till den makt kvinnorna förnekas på grund av dessa objektiviserade barn.

Jag har förståelse för flera av de argument som framställs kring föräldraledigheten ur ett jämställdhetsperspektiv. Men när argumentationen stannar vid de enkla bejublade och applåderade slagorden, när all vilja att fördjupa diskussionen förnekas, när motståndarna bemöts som mörkermän, går i alla fall min tanke åt ett helt annat håll.

I den kyrka som en gång var; där de där utanför inte visste sitt eget bästa, där mörkrets människor dväljdes på andra sidan kyrkporten, applåderades också vittnesbörden. För man ägde ju sanningen...




- Posted using BlogPress from my iPad