"Pappamånader" är ingen frihetsreform

Jag lyssnade till Birgitta Ohlsson på SVT Aktuellt häromdagen (4 juni kl 21.00 men det går inte att länka så länge så den här länken funkar nog inte). Av någon anledning hade SVT bjudit in henne att debattera regeringens förslag om en tredelning av föräldraförsäkringen, där vardera en tredjedel av försäkningen skulle vara oöverlåtbar, med en Sverigedemokrat. Och jag blev bekymrad. Av flera orsaker.

Min inställning till föräldraförsäkringen har jag gjort klar tidigare. Jag tycker Ohlssons med fleras inställning andas mer socialism än liberalism. Det handlar om att berätta för människor, främst kvinnor, att de minsann inte är kompetenta nog att bestämma själva. Det handlar om att använda vissa individer (barnen) som redskap för hur man vill att andra individer (vuxna föräldrar) ska agera. Och det handlar om att den typen av feminism mer är en oifrågasättbar sanning än en politiskt baserad norm. Även om det inte sägs rakt ut, så är undertonen att det är oacceptabelt att inte leva i den jämställdhetsnorm som det politiska engagemanget beslutat. Denna norm ska påtvingas alla med de verktyg staten har. Idag är det föräldraförsäkringen. I morgon kanske någon annan försäkring, eller kanske tvång att dela VAB-dagar lika, eller...

Ojämställdhet må vara oliberalt. Men den liberale måste acceptera om en vuxen individ av egen vilja gör det valet.

Men det som gör mig extra bekymrad är kommentarerna efter programmet. Jag följer dem på twitter och på facebook. Och det är inte svårt att se ett mönster.

Birgitta Ohlsson fick cred av många. Men i mina flöden var det nästan enbart människor "inifrån" som kommenterade. De som redan är i nomenklaturan. De som har de "rätta" åsikterna. (Skulle man vara fördomsfull - vilket jag inte är(...?) - var det kommentarer från Södermalm och Stockholms innerstad:)

De andra, de höll med Paula Bieler, Sverigedemokraten. Och argumenten var de vanliga. "Varför ska politikerna bestämma över mig?" "Det här är något som vi klarar själva i familjen!" Allt kan egentligen koka ner i "Låt mig bestämma själv - jag klarar det."

De argumenten kan man också bortse från; om man menar att jämställdheten är överordnad självbestämmandet,  om man menar att andra strukturer styr människors livsval så att självbestämmandet inte är reellt, eller om man menar att föräldraförsäkringen påverkar samhällsutvecklingen i en riktning som är mer liberal - fast det just nu innebär att människors egna val måste begränsas. Och den diskussionen för vi ibland. Men det är inte heller det som bekymrar mig mest.

Istället är det stora bekymret varifrån kommentarerna kom ifrån. Och hur det påverkar Folkpartiets framtid.

Det är uppenbart att en ökad ovalfrihet inom föräldraförsäkringen har stöd från olika grupper. Men det är lika uppenbart att en ökad valfrihet har stöd inom andra. Sedan länge har det varit betydligt fler som vill ha mer valfrihet än de som vill minska den. Föräldrar vill helt enkelt kunna bestämma själv.

Min analys av detta är att risken är uppenbar att det är "innemänniskorna" som vill öka statens bestämmande över föräldraförsäkringen. Det är ett uppifrånperspektiv som härskar. Det finns idag en majoritet för ett sådant uppifrånperspektiv i riksdagen, där Folkpartiet blivit den tydligaste förespråkaren för ett sådant perspektiv.

På den motsatta sidan står hittills i vart fall övriga borgerliga partier. Men i och med Aktuelltdebatten tog också Sverigedemokraterna någon form av ledartröja i den diskussionen. Och frågan är vart det leder.

En av framgångarna för SD är att de sannolikt upplevs som det enda oppositionspartiet, det parti som slår nedifrån och uppåt, de som står för de vanliga människornas åsikter mot den politiska nomenklaturan.

En av bördorna Folkpartiet har att bära är att vi alldeles för ofta upplevs som det motsatta. Besserwissrarna som vet bättre än vanligt folk, och som inte tvekar när vi får chansen att både berätta det och bestämma över dem.

Kanske är det fel. Men bilden är satt.

Nu ska vi i Folkpartiet göra en remake för att berätta varför vi är ett parti att räkna med inför 2020-talet. Liberalismen ska inte bara återuppstå, den ska återupplivas och återaktualiseras. Inom område efter område ska vi fundera över vilka frågor som staten behöver hantera, och vilka som vi kan lämna. Vi ska söka svaren på de frågor de vanliga människorna ställer, istället för att söka svaren som vi själva tycker är så fina, eller som någon överhet menar behövs. Och friheten ska utvecklas. Men frågan är om något ska avvecklas.

För mig är det självklart att den självrannsakan vi nu går igenom också ska omfatta alla områden. Även de områden där det kan göra ont att lämna sådant vi tyckt så länge, men som kanske är grundat i en annan tid med andra lösningar. Jämställdhet är inget undantag.

Framtiden kommer att innebära nya utmaningar för jämställdhet. Hur hanterar vi de pojkar som inte klarar skolan? Hur skapar vi utvecklingsvägar för de kvinnor som dominerar universiteten? Hur värnar vi ett jämställt arbetsliv som sträcker sig långt längre än till 65-årsdagen? Hur klarar vi av ett välfärdssamhälle, där jobben måste värderas högre och viljan att jobba med omsorg om gamla, pedagogik för barn och unga, och socialt omhändertagande ska vara lockande för fler? Hur hittar vi strukturer som skapar goda uppväxtförhållanden för fler barn, bland annat genom att motiverade föräldrar fritt väljer att vara med sina barn under en tid av livet och där arbetsgivare inser att barn är en tillgång för de allra flesta medarbetarna?

Frågorna är många fler. Utmaningarna lika många.

I det arbetet måste den liberala politiken ta sin utgångspunkt i de frågor människor upplever som viktiga i sin vardag. Om vi inte gör det kommer den spelplanen att lämnas åt någon annan. Och risken är att det parti som då upplevs som det mest medborgarorienterade, exempelvis inom föräldraförsäkringen, inte bara har den bästa politiken för nya föräldrar, utan också annat i bagaget som man får med "på köpet".

Folkpartiet balanserar idag runt 5%-nivån i opinionen. Fler är det inte som tycker att vi har relevanta svar på de frågor de ställer. Ska vi lyfta krävs sannolikt mindre av en politik som kan jämföras med någon form av "borgerlig Fi-politik" och mer politik som rör det som människor verkligen upplever som de utmaningar som politiker ska bekymra sig om.