Teknokraternas okunskap - när vetenskapen blir religiös

Jag läser DN varje dag. Alltid ledarsidan. Oftast debattsidan. Ibland är debattartiklarna intressanta. Ibland fyllda med kunskap. Och ibland så märkliga.

Som gårdagens. Med rubriken: Kunskap måste gå före ideologi och populism

Visst är det fint. Kunskap låter betydligt finare än framförallt populism. Och ideologi vet väl ingen vad det är längre...

Så långt är det begripligt. Men sedan. Jag har svårt att begripa dels hur lite dessa 18 forskare och aktivister(!) förstår av såväl forskning som politik. Och den naiva tilltron till forskningen såväl som den naiva misstron mot politik och demokrati skrämmer.

Men först: I en sak håller jag med dem. Det är ett bekymmer att insikten om forskningsresultat, eller ens förmågan att läsa och begripa dem, är så låg bland politiker. På den kommunala och landstingskommunala sidan, saknas grundläggande kompetenser kring styrning hos merparten av de förtroendevalda (en bedömning som hittills saknar evidensbaserade forskningsresultat i ryggen). När man inte ens kan läsa och förstå en resultat- och balansräkning, är sannolikheten för att man ska orka sätta sig in i andra forskningsresultat troligtvis rätt låg. Dagens politikerskrå innehåller tyvärr fler människor som gillar kampanj och tyckande, och färre med en gedigen bakgrund i kunskapsintensivt ledarskap.

I flera bloggar har jag berättat om min syn på detta. Hur tjänstemännen tagit över, går vid sidan om politiken, finner vägar där politikerna bara blir "nyttiga idioter" för att förankra de beslut som tjänstemannakadrerna drivit igenom.

Och här blottläggs den första av DN-debattörernas okunskaper. Den politiska beslutssfären är betydligt mindre än vad de verkar tro. De politiska tjänstemännens professionalitet väger betydligt tyngre. Förhoppningen att dessa i vart fall ska ha något hum om de just nu aktuella forskningsresultaten borde vara större. Men om de inte är det - hur ska den då befästas hos dem? Och på vilket sätt?

DN-debattörernas naivitet saknar gräns. De vill att "viktiga" beslut ska fattas på en grund av evidens, där staten först skulle bestämma "att man stiftar lagar som kräver att politiska beslut fattas på basis av god evidens". Jo men tjena. Vilka beslut är viktiga? Vilka är i så fall oviktiga - och ska politiken bara tillåtas fatta dessa oviktiga beslut? Och vilka forskningsresultat ska man titta på? Hur stora ska i så fall evidensadministrationen hos Sveriges 290 kommuner utvecklas? Hur många nya överrockar ska sättas på de folkvalda för att de inte ska besluta det som de blivit valda för, utan för det som (de ovalda) tjänstemannaforskarna just nu menar är det rätta? Det är inte svårt att se denna administrationsexplosion tränga ut både satsningar på skola, äldreomsorg och sjukvård varhelst den inleds...

I ett sådant scenario - behövs politiker överhuvudtaget? Visst - DN-debattörerna säger i slutet av artikeln att de inte vill sätta målen, eller stå för värderingar. Det kan de "många grupper som bedriver opinionsarbete i dessa frågor" tydligen stå för. Men existerar någon forskning som saknar mål, eller som bedrivs utan en grund i ett värderingskomplex? Och innebär detta stadgande att DN-debattörerna tycker att olika opinionsgrupper kan ersätta det demokratiska systemet?

Det går att acceptera att DN-debattörerna saknar grundläggande kunskaper i hur i vart fall svenskt politiskt beslutsfattande går till. Men problemet går djupare än så. För de verkar sakna kunskap om hur evidensbaserad forskning ska kunna hanteras av beslutsfattare. Låt mig ta ett exempel som de själva nämner: Skolan.

Vilka forskningsresultat ska gälla? Jag har följt debatten rätt noga de senaste åren, och min bild är att det i vart fall i en nationell kontext saknas samstämmighet bland forskare kring vilka åtgärder som ska sättas in för att förbättra skolresultaten. Pedagogiska forskare kan komma till diametralt olika slutsatser. Om det är så inom flera områden (vilket det är) - vilken evidens ska gälla? Och eftersom skolan är en spegel av samhället runt omkring, kommer besluten vi fattar om hur utbildningen ska genomföras också att påverka resten av samhället. Jag skulle önska att någon av DN-debattörerna kunde visa på de olika alternativa utfallen av samhällsutveckling om, säg ett spann mellan tio och 50 år, beroende på vilka former för skolutveckling vi väljer.

Men för DN-debattörerna ska uppenbarligen en lagstiftning som tvingar politikerna att fatta evidensbaserade beslut råda bot på detta. Tillåt mig tvivla.

Frågan om evidens och utbildning är komplex. Men den är också ett utmärkt exempel på vad som är demokrati och demokratins kärna. Det finns fortfarande politiker i Sverige som inte ser en ökande kunskapsnivå som den främsta uppgiften för skolan. Det finns fortfarande politiker som tycker att skolans roll som kurator, socionomer, fritidsledare, kompis, är lika viktig som kunskapsinhämtandet. Det finns politiker som inte tycker lärarna ska ha mer betalt, och det finns de som tycker att flumskolans resultat visst är lika bra eftersom det gjort barnen och ungdomarna friare i sina uppfattningar.

Och varenda en av dessa politiker företräder ett antal väljare som tycker ungefär likadant. Och dessa väljare har röstat på partier som sammanfattar och sammanjämkar dessa väljares tankar, genom de förtroendevalda de har röstat på. Och dessa partier sammanjämkar sedan sina åsikter med andras, för att nå fram till ett beslut där alla förhoppningsvis är lika missnöjda och nöjda.

Med DN-debattörernas tankar, slås detta system sönder. Jag kan inte annat än läsa in att det antingen bara finns ett evidensbaserat resultat som är tillräckligt och som ska genomföras. Eller att vardera partiet kommer med sina evidensbaserade resultat, där de olika evidenserna sedan ska - ja vad ska man göra???

Politik handlar om många saker. Det handlar om att våga och kunna prioritera mellan olika nästan lika viktiga saker. Det handlar om vardaglig ekonomi- och verksamhetsstyrning. Det handlar om att fatta viktiga beslut som förhoppningsvis är baserade på någon form av evidens.

Men politik handlar också om att försöka tolka vad partiets medlemmar och sympatisörer ser som den mest önskvärda samhällsutvecklingen både på kort och lång sikt. En tolkning som också innefattar vad olika individer och grupper anser vara bra, gott, bättre, acceptabelt.

Och demokrati handlar också om rätten att välja "fel". Om att välja företrädare som inte tycker ekonomisk utveckling är bra. Som inte tycker att migration är bra. Som inte tycker att jämställdhet är bra. Som inte tycker att marknadsekonomi är bra. Och så vidare. Helt utan evidens bakom sitt röstande.

Det är enkelt att travestera Churchill efter att ha lästa denna artikel: Demokrati är ett uselt sätt att styra ett land. Men den som har kommit på något bättre får gärna komma till mig och berätta om det.

Hittills har ingen kommit. Inte heller de 18 DN-debattörerna gör det.